Tempus Fugit

"Den mystiska gestalt diktjaget möter är Thor. Dikten börjar med att guden tonar fram ur ett stormigt landskap och kallar på diktaren, som bävande och lycklig (=effekten av det sublima) hörsammar kallelsen. Han får lyssna till Thors utbrott av harm över världens skick, en replik som med blasfemiskt patos utbreder sig över alltings bräcklighet och snara förstörelse. Diktjagets närvaro gör från början situationen dialogisk, även om avsnittet formellt är en monolog.

Sedan inträffar ett av de brott som kommer att dela dikten i sex partier (några egentliga strofer förekommer inte i denna fria pseudopindariska versbehandling). Det som händer är att dialogen upphör och jaget får en vision, sedan Thors blixt banat väg för blicken. Jaget ser en vacker flicka som utsätts för sin grymme faders maktutövning. Till denna novelett fogas en embematisk tablå. En tyrannisk envåldshärskare, sekunderad av påven i åsneskepnad, släpper loss en vargflock till mord och djävulskap. Det är kriget som åsyftas. Synen upphör plötsligt med ett dubbelt verop.

Där bryter Thors stämma åter in, och jaget försöker att vrida åskviggen ur gudens händer för att utplåna den besudlade världen. Texten har alltså återvänt till dialogens plats. Då öppnar sig den tredje synen, än fantasifullare än de föregående. Den tornar upp sig likt en allegorisk tavla av obestämt drömlik fason. Arrangemanget har tycke av påkostad operascenografi. Överst öppnar sig himlen, nederst helvetets klyfta. Någonstans i mitten står kyrkans tempel, där prästerna är sysselsatta med att pressa skatter ur folket. Thorild parodierar grymt den kristna nattvardsritualen. Ovanför templet sitter universitetets lärde, som är lögnens och våldets försvarare och den falska samhällsordningens stöttepelare. Men en motbild finns någonstans i den hemska tavlan, en ädel vis på en blommande kulle. Den Vise predikar Thorilds naturfilosofi och betonar speciellt förtjänstens rätt. Hans anförande möts av raseriskrän från präster, tyranner och lärde, som snart lyckas få filosofen bränd på bål. Endast det enkla lantfolket sympatiserar med den lynchade.

Även denna tredje syn förflyktigas. Diktjaget ropar på Thor och vill förinta världen med gudens vapen. Thor replikerar att Ödet, som står över gudarna, inte ger sitt samtycke till en sådan städning, att han således är förhindrad att ingripa men åtminstone visat diktaren sakernas verkliga tillstånd. Den dialogiska scenen fortsätter därefter som pantomim. Thor skakar åskan över diktaren och slår in en gnista i hans själ, varefter guden försvinner. Jaget står ensamt kvar och håller sin slutbetraktelse, förvandlat och uppfyllt av gudens kraft. I en anda av heroiskt trots mot varat appellerar diktaren till alla likasinnade.

Väl! jag har sett verlden!

Väl! rasande hvirvel

Af ting och af lagar,

Jag ler åt dig!

THORS gnista jag kände,

Och kände hans Harm:

Häll, eviga intet!

Och konstens blixt som ljungar oss dit!

Häll! svare hvar dödelig stor och fri,

Som glad kan le åt det eviga intet:

Jag ler, jag segrande ler, och tänker