Tempus Fugit

19 mars i år återvände Arthur C Clarke till den gamla världen vid 90 års ålder. Jag var dock upptagen med flera olika saker då och skrev ingenting omgående. Clarke var en av de absolut största sf-författarna under 1900-talet. Det är inte alla av hans verk som har klarat tiden tand så bra men han har lämnat en del imponerande bedrifter efter sej.

Från början försökte han mest skriva hård sf där teknik och vetenskap var viktigt för handlingen och där tekniken och vetenskapen helst skulle vara trovärdiga trots att historierna utspelade sej i framtiden.

Detta tema skulle han dock komma att kompletera med en fascination för det ännu okända (att skilja från det direkt övernaturliga). (Egentligen är det andra temat dominant i hans allra första berättelse Against the fall of night.) Berömda har Clarkes sk. tre lagar blivit:

"Clarke's three laws

From Wikipedia, the free encyclopedia

Arthur C. Clarke formulated the following three "laws" of prediction:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.

2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.

3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic."

"In his 1999 revision of Profiles of the Future, published in London by Indigo, Clarke added his Fourth Law:
4. For every expert there is an equal and opposite expert."

Clarke är berömd för att ha varit den förste som populariserade idén med geostationära kommunikationssatelliter, i oktober 1945, 14 år innan Sputnik. Pga detta så är den geostationära banan nu även känd som Clarke orbit eller the Clarke belt. Han har skrivit om hur han blev avrådd från att söka patent på idén.

Efter de enorma framgångarna med filmen och boken "2001" så blev Clarke mycket efterfrågad som kommentator till teknik och vetenskap i medier, inte minst Apollo-rymd-programmet. Kommandomodulen på Appollo 13 döptes även till "Odyssey" efter "2001". En marssond har senare också fått heta Odyssey.

"Most technological achievements were preceded by people writing and imagining them," har han sagt. "I'm sure we would not have had men on the Moon if it had not been for H.G. Wells and Jules Verne. I'm rather proud of the fact that I know several astronauts who became astronauts through reading my books."

Som en parafras på William James har Clarke föreslagit att utforskandet av solsystemet skulle kunna fungera som en "moral equivalent" till krig, som ett utlopp för motiv som annars skulle kunna leda till kärnvapenkrig. Dvs rymdkapplöpningistället för kapprustning.

I en intervju med Alan Watts sa Clarke att han inte kunde glömma eller förlåta de ohyggligheter som religionerna har lett till och i en intervju 1972 erkände han en motvilja mot religion.

Detta är även intressant eftersom han tar upp en del religösa teman i vissa berättelser. En del av hans framgångar kan förklaras av att hans storslagna berättelser tillåter materialister att känna lätt religiösa känslor.

I sina skrivna instruktioner till sin begravning skrev han att: "Absolutely no religious rites of any kind, relating to any religious faith, should be associated with my funeral."

2000 uppgav clarke i en SriLankesisk tidning att "I don't believe in God or an afterlife," och att han var ateist. Han var även med i International Academy of Humanism, men intressant nog så sa han sej även vara "crypto-Buddhist" och menade att buddhismen inte är en religion.

Clarke skulle vara med i Wired Magazines tema med historier på bara sex ord, men han skrev tio ord istället och vägrade att ändra sej:

"God said, 'Cancel Program GENESIS.' The universe ceased to exist."

(Datorn som universalmetafor, ett återkommande tema på den här bloggen.)

Det är kanske hans tredje lag som är hans mest karaktäristiska bidrag till sf-genren. Vår häpnad inför det fantastiska beror aldrig på att det är naturvetenskapligt omöjligt utan alltid på att vi eller hvudpersonerna inte förstår hur det görs.

Han försöker inte förklara eller åskådligöra framtida eller utomjordisk teknologi utifrån kända tekniker. Men han låter dem inte heller bryta mot naturlagarna. I "3001" så kan monolitens byggherrar t.ex inte bryta ljushastigheten, hur mäktiga de än verkar (s.229)

Hans första roman Against the Fall of Night utspelar sej om en miljard år. Efter en högteknologisk civilisation så har mänskligheten börjat att gå bakåt igen. Ställda inför tekniken från fornstora dagar så begriper människorna ingenting. Han skrev senare om historien som The City and the Stars som sägs mer tydligt ha ett parareligiöst tema, med alternativa svar på religiösa frågor.

Även "The Sentinel" som 2001: A Space Odyssey baserades på har denna karaktär. I "2001" är mänsklighetens skapare en högteknologisk ras som redan för årmiljoner år sedan lyckades utveckla sin teknik bortom fasta materian och sedan dess fortlever som en slags mäktiga energivarelser utan fasta kroppar.

Idén att evolution plus intelligens med tiden leder till gudaliknande livsform finns även i Childhood's End där mänskligheten måste utvecklas till något posthumant för att överleva. I

nspirationen till detta tema tycks ha kommit från Olaf Stapledon, vars fantasyromaner utspelar sej under årmiljoner. Clarke säger om Stapeldons bok Last and First Men att "No other book had a greater influence on my life ... [It] and its successor Star Maker (1937) are the twin summits of [Stapledon's] literary career".

Clarke är också inspirerad av Charles Fort och hade t.ex en tv-serie om antik okänd teknik och annat oförklarat (som t.ex kristallskallarna.)

Mike Oldfield har gjort en platta som heter Songs of Distant Earth som baseras på Clarkes roman med samma namn. Oldfield har även fler låtar som är uppkallade efter Clarke-historier på andra album.

När journalister frågade honom om han var gay brukade han svara "No, merely mildly cheerful."

andra bloggar om
Arthur C Clarke,
science fiction,
böcker,
litteratur,