070707
Mitt i sommaren kommer så ett påskägg!
Idag är det ett sekel sen Robert A. Heinlein föddes. Han räknas som ett av de tre största namnen under sciencefictiongengrens guldperiod under 50- och 60-talet, brevid Isaac Asimov och Arthur C. Clarke.
Många av hans verk hålls samman i en övergripande framtidshistorik. Här är några citat ur hans böcker.
Han blev mycket intressantare efter 1960. Själv tycker jag bäst om hans 80-talsalster som hardcore Heinleinfans dock har delade meningar om. (Ok, jag har inte läst allt.)
Han ansträngde sej för att hålla en viss vetenskaplig standard i sina historier och räknas därför som hård science fiction. Samtidigt så är hans centrala teman sociala och politiska.
Han hjältar är ofta allmänt kompetenta och han låter Lazarus Long säga att specialisering är för insekter. Insekterna i Starship Troopers antas allmänt vara en symbolik för kommunism, som för Heinlein var motsatsen till frihet.
Han växte upp i Missouri, i bibelbältet i USA. Han blev först marinofficer men tvangs sluta pga lungtuberkulos. Han fick en liten pension från flottan och levde på olika ströjobb, påbörjade olika utbildningar som han inte slutförde och intresserade sej för politiskt arbete. Så började han då att skriva.
1939, när han var 32, publicerades hans första novell i magasinet Astounding Science-Fiction. Hans första bok utgavs dock långt senare.
Under sin sjukperiod så utvecklade han idén med vattensängen som senare dök upp i hans romaner. När en annan person försökte ta patent på idén med vattensängen så nekades detta med argumentet att Heinlein redan hade beskrivit den.
Under andra väldskriget så jobbare Heinlein, Asimov och L. Sprague de Camp på Philadelphia Naval Shipyard.
Han gav ut Beyond this horizon som utnyttjade många idéer från han outgivna första bok.
Efter kriget blev han den förste science fictionförfattaren som togs mera på allvar i och med några noveller i The Saturday Evening Post. Han började också skriva icke-fiktions-texter om politik.
1950 vann filmen Destination Moon en academy award för bästa specialeffekter. Det var en fakedokumentär om en månresa och Heinlein hade gjort historien, scenografin, varit delaktig i manuskripet och uppfunnit många av effekterna. Den bidrog till att en månfärd började kännas realistisk för många. I filmen får inte ryssarna hinna först och inta månen för då bombar dom jorden därifrån, vilket är ungefär vad som händer i The moon is a harsh mistress.
Under femtiotalet skrev han en lång rad science-fiction-historier riktade till en ung publik. Antagligen byggde han en stor publik under denna period och påverkade unga påverkbara sinnen. (Med fördröjd effekt även mej.) Förläggaren ville dock inte ge ut Starship Troopers 1959 som sågs som för kontroversiell. Heinlein slutade då skriva för barn och började skriva berättelser som han själv ville ha dem.
Heinleins andra fru sas (av Asimov) ha gjort Heinlein mycket mera radikal/liberal än vad han hade varit tidigare och Heinleins tredje fru Virginia Heinlein sägs återigen ha gjort honom mera högervriden. Heinlein och Virginia stödde t.ex aktivt USAs kärnvapenprogram under 50-talet och även McCarthyförhören.
Starship troopers ansågs av många glorifiera militärism och hjälpte till att skapa en ny subchanger av millitär science fiction. När Paul Verhoeven filmade boken 1997 kritiserades filmen för att vara smygfascistisk. Det är inte omöjligt att boken har haft en faktiskt influens över amerikansk militär. Boken utspelar sej inte bara under ett krig med en art av insektsliknande utomjordlingar utan politiken på jorden har tagit avstånd från 1900-talets demokratier redan innan kriget utbryter. Rösträtt är nånting man förtjänar genom militärtjänst. Boken är mycket kritiserad men Heinlein själv säger att den är övertolkad.
Nästa bok Stranger in a strange land påbörjades redan innan Starship Troopers och visar en mycket mera liberal/radikal sida av Heinlein. Här försöker Heinlein kritisera traditionella amerikanska värderingar och institutioner. Heinlein ville inte färdigställa boken tidigare eftersom han inte trodde att samhället var redo för den tidigare. Den blev mycket uppskattad inom 60-talets motkultur och bland hippies. Kortfattat så handlar den om en människa uppfostrad av marsianer som kommer till Jorden och startar en ny religion.
Heinlein har själv beskrivit boken som "a Cabellesque satire of sex and religion" . Han har också sagt att den ska ställa frågor snarare än ge färdiga svar. I sin sista roman innan han dog lät han huvudpersonen säga att metafysik är till för att ställa frågor, men att man inte fick besvara dom för det var religion. Heinlein låter Lazarus Long i en annan bok säga att för att besvara de stora frågorna om universum så måste man befinna sej utanför universum.
Medan Starship troopers egentligen skrevs för en yngre läsarskara så är The moon is a harsh mistress från 1966 riktad till en mogen läsarkrets som kan hantera mångtydighet och satir. Den tar upp politiska frågor, visar komplexiteten och att ingenting blir som man har tänkt sej. Ett uppror på en månkoloni mot den jordiska överhögheten verkar i boken leda till större ofrihet, inte mindre. Här myntar Heinlein också frasen there aint no such thing as a free lunch, vilken har blivit populär bland amerikanska libertarianer. En person i boken, Professor Bernardo de la Paz, beskriver sej som en "rationell anarkist" vilket tycks innebära att han lever som han vill och accepterar att andra gör det, men han inser också att inte så många andra människor tänker så och att han tvingas leva så gott han kan i en icke perfekt värld. Lagar och institutioner existerar egentligen inte, inte på samma konkreta sätt som människor gör.
Heinlein är ju influerad från många disparata håll. Gammaldags religiositet, vetenskaplighet, millitärisk självuppoffring, liberala inställningar till sex och relationer. Det verkar som om han fick ihop det själv, men andra har ibland svårt att förstå hur han får det att gå ihop. Han verkar till sist vara någon slags libertarian, men Heinlein vill inte själv kalla sej något. Nudist var han iallafall.
Från 1970 blev hans hälsa sämre igen. Flera olika åkommor drabbade honom och 1978 fick han en av de första bypassoperationerna. Sitt sista decennium så var han både erkänd och produktiv och publicerade flera romaner från 1980 till 1988 då han dog, 71 år gammal. Han hade precis börjat skissa på sin nästa roman.
1973 publicerade han Time enough to love, som inledde hans sista och intressantaste epok. Temana där skulle följa honom till graven. Huvudpersonen är Lazarus Long som även skulle vara med i The number of the beast, The cat who walks through walls och To sail beyond the sunset. Lazarus dök dock allra först upp redan 1941 i Methuselah's Children. Lazarus är en människa som lever i över tvåtusen år och som därför hinner vara med om det mesta. I Time enough for love så är han trött på livet och vill begå självmord. Idén med panteistisk solipsism dyker först upp i The number of the beast.
Han har många starka intressanta rödhåriga kvinnor med i sina böcker, även om inte alla är såna. (Hans fru var självständig, kompetent och rödhårig.) Han förespråkar sexuell frigörelse och en mångfald av olika sorters relationer inom sex, kärlek och vänskap. Han antyder i flera böcker att homosexualitet är ok, även om han inte ansåg detta från början.
Han förespråkar en radikal individualism, skepticism inför regering och auktoriteter och i sina sena verk utforskade han filosofiska tankar kring parallella världar och evigt liv.
Förutom att ha starka kvinnor med så ifrågasätter kan könsroller och skriver även berättelser om könsbyten. Ett annat tema är tidsresor och i en berättelse lyckas en människa bli både sin egen far och sin egen mor. I en annan berättelse så bebor en manlig och en kvinnlig själ samma kropp vilket gör onani ovanligt givande.
Han är redan från början antirasist och låter oss ibland först långt in i berättelserna få veta att en av huvudpersonerna är mörkhyad.
Hans militära sida kan tyckas bryta av mot detta men det han skriver om tycks vara scoutvärden. Gemenskapen inom en liten grupp soldater som litar på varandra med sitt liv och som avskurna från sina överordnade tvingas improvisera och som räddar dagen.
Han intresserade sej för samtida idéer som freudianism, social relativism, Korzybskis general semantics och Ouspenskys fjärde väg.
Jag tror att det är i Logic of empire som han uppställer sin lag att man inte ska förklara med illvilja det som kan förklaras med dumhet. Novellen verkar annars vilja ge strukturalistiska förklaringar till sociala problem, vilket kanske är lite överraskande av ärkeindividualisten. Men så var han ju socialist i sin ungdom.
Do you grok?
Andra bloggar om