Avund är inte grejen
Danne Nordling är en ekonom som bl.a har arbetat som utredningschef på Skattebetalarnas förening. Han huserar på bloggen Skattepolitik och samhällsfilosofi där han argumenterar för sänkt skatt.
Nordling ställer en intressant fråga "Vilken relevans för fördelningspolitiken har den moderna lyckoforskningen?" Hans slutsats är också plausibel:
"Att dra in ett så vagt begrepp som självkänsla i fördelningspolitiken förefaller förhastat."
Detta kan jag hålla med om. "Självkänsla" är ett vagt och svårhanterligt begrepp i vardagspolitik.
Vidare forskning skulle kanske i längden kunna ändra på detta.
Hans referens till mej ser ut så här:
"Det bästa är kanske att inte vara avundsjuk eller att behandla sina tendenser till avund?"
Jag skrev egentligen ingenting om "avund", och ordet "behandla" skulle i värsta fall kunna tolkas nedlåtande.
Jag skrev om att olycka antagligen har både yttre och inre orsaker.
Nordling verkar ansluta sig till tolkningen att olycka enbart beror på inre egenskaper och att den sociala avunden enbart är en efterhandskonstruktion.
Dock håller jag med honom om att "avund" inte är den bästa grunden för en fördelningspolitik.
Melodifestivalen för 10 år sen.
andra bloggar om
Om begreppep "avund" är luddigt så tycker jag hela denna post är luddig och med oklar bakgrund ;-)
Men i alla fall: avund och självkänsla är begrepp som kan förknippas med status. Vilket får mig att tänka på en understreckare i SvD som jag läste för några år sedan. Jag minns tyvärr inte vilken forskare eller vilka rön den refererade till, men resonemanget var tydligt och, tycker jag, bestickande:
Levnadsstandarden i västvärlden är numera så bra att inte ens de fattigaste behöver svälta eller sakna sjukvård. Ändå lider lägre samhällsskikt i högre grad av både fysiska och psykiska problem, plus att brottslighet är betydligt vanligare där. Slutsatsen var att det inte handlar om dåliga ekonomiska omständigheter lika mycket som den låga statusen, vilket leder till en sämre självbild. Den med dålig självuppfattning är inte lika lycklig (psykiska sjukdomar) och finner det inte lika viktigt att leva hälsosamt; och brottslighet i lägre samhällsskikt är
ofta bara ett sätt att skaffa snabba cash till lyxkonsumtion (alltså den gamla maffiaromantiken).
Intressant resonemang?
Jag skrev den här posten därför att Nordling hade länkat mej och jag ville kommentera den postning
där han länkade mej. Det här är ett väldigt intressant problemkomplex som jag egentligen tänkte utveckla i en senare postning, därför blev den här kanske lite korthuggen. Det du tar upp är just sånt som jag tänkte diskutera. Nu får jag väl försöka att slänga ihop något till imorgon.
till aleph. tror du menar att fattigdom/låg status leder till brottslighet och ohälsa. kan det inte vara så att de är just fattiga/har låg status pga att de har psykiska och sociala problem? Alla människor kanske inte bryr sig tillräckligt mycket om att ha gott om pengar. Skulle alla som har lägre status än någon annan må psykiskt dåligt?
MVH
till aleph. tror du menar att fattigdom/låg status leder till brottslighet och ohälsa. kan det inte vara så att de är just fattiga/har låg status pga att de har psykiska och sociala problem? Alla människor kanske inte bryr sig tillräckligt mycket om att ha gott om pengar. Skulle alla som har lägre status än någon annan må psykiskt dåligt?
MVH