Tempus Fugit

Jag har ju tidigare varit inne på en distinktion mellan kapitalism och marknadsekonomi. Det utmärkande för den kapitalistiska marknadsekonomin sägs vara konkurrensen och vinsten.

Kapitalismen, vinst-ismen, tycks dock vara i konflikt med marknadsekonomin. Kapitalismens inneboende strävan är monopolet som upphäver marknadsekonomin. Under en monopolsituation så har man nästan 100% kapitalism och nästan 0% marknadsekonomi.

Principen hos marknadsekonomin som balanserar kapitalismen är konkurrensen. Vinst och konkurrens är varandras motpoler. Ju mer konkurrens desto mindre vinst. I ett hypotetiskt tillstånd av perfekt konkurrens så kan i teorin ingen vinst göras.

I praktiken oscillierar ekonomin mellan polerna vinst och konkurrens, säljare och köpare, kapitalism och marknadsekonomi.

Till skillnad från ortodoxa ekonomer så hävdar jag alltså att ekonomi är svårt. De har koncentrerat sej på marknadsteori och har missat kapitalismdelen av ekonomin.

Det finns inbyggda motsättningar inom ekonomin. Så långt hade Marx helt rätt, men så hade han också snott idén från klassiska liberala ekonomer. Däremot så har marxistinspirerade ekonomer fel på (minst) tre punkter:

1. De inbyggda motsättningarna innebär inte att kapitalismen/marknadsekonomin nödvändigtvis kommer att gå under. Det innebär bara att ekonomin måste fortsätta att vara dynamisk och föränderlig. Om den stagnerar går den under.

2. Om nu världsekonomin kraschar så innebär detta inte en automatisk övergång till en gyllenne era. Det innebär inte en automatisk övergång till nånting alls utom misär. Räkna med att både sociala och ekologiska problem då kommer att öka.

3. Ju mer känd framtiden är desto bättre fungerar planekonomi. Ju mindre känd framtiden är desto sämre fungerar planekonomi. Framtiden tenderar att vara rätt okänd och planekonomi är sällan någon bra idé utom i lokala undantagsfall.

Själva motsättningen mellan planekonomi och marknadsekonomi är falsk. Planekonomi har aldrig utgjort något realistiskt alternativ. Efter att ha försökt inrätta en planekonomi så var Lenin och grabbarna tvugna att nästan omgående acceptera en del marknadsekonomi i sovjetunionen och Sovjet var aldrig någon renodlad planekonomi efter det. Så frågan är istället vilken marknadekonomi vi vill ha.

Som marknadsteoretiker så bör man ju ha en föreställning om vad som skiljer olika sorters marknader åt, vad som gör finansmarknaden unik, vad som gör arbetsmarknaden unik osv.

En sak som kan vara lite förvirrande med arbetsmarknaden är vem som egentligen är säljare och vem som egentligen är köpare. Det verkar ju logiskt att anta att den som tar betalt är säljare och att den som betalar är köpare. Då är ju alltså "arbetarna" säljare och "arbetsgivarna" köpare. Detta innebär att det finns många fler säljare än köpare på arbetsmarknaden. På en vanlig marknad brukar det finnas fler köpare än säljare. En säljare brukar ju vanligen behöva flera köpare för att hålla sej flytande. På arbetsmarknaden är det vanligen tvärtom.

Fackföreningar är ett slags monopol som vill upphäva arbetsmarknaden. På en marknad pressas alltid priserna och på en arbetsmarknad så bli arbete hela tiden billigare. Säljarna (arbetarna) blir då konstant fattigare. Ner till en lägstanivå, antagligen. Då har arbetsmarknaden utplånat all vinst för den majoritet av befolkningen som säljer arbete.

Fackföreningar höjer arbetets värde genom att inskränka marknadsmekanismen och på så sätt skapa ekonomiskt värde genom sin verksamhet. Specialkompetens innebär ju att konkurrensen minskar och är ett kompleterande alternativ till fackföreningar. Fackföreningarna är en nödvändig del av ett kapitalistiskt system. Det är ju faktiskt inte ett nollsummespel. ;-)

En del liberala och borgerliga bloggare har förklarat att de egentligen gillar fackföreningar, i teorin, och att deras kritik av facket inte ifrågasätter fackets existensberättigande.

Istället för att handla med värden som faktiskt finns idag så handlar finansmarknaden om att handla med värden som kan komma att finnas i framtiden. Detta gör finansmarknaden till en sämre och farligare variant av spel och dobbel. Finansmarknaden eldar under ekonomin när den börjar bli varm och kyler av ekonomin ytterligare när den börjar bli kall. Bägge effekterna är skadliga.

Skatter är inte något externt till marknadsekonomin. Skatter är en speciell form av kollektiv konsumtion. Beslutsprocessen må vara trög och indirekt men i slutändan så vilar skatterna ändå på folks egna beslut. Kollektivt.