Psykopati som samhällsproblem
Den moderna psykiatriska bilden av psykopaten började formas kring 1940. Först beskrevs psykopaten som någon som verkade normal på ytan men som bakom fasaden dolde en brist på empati, samvete och moraliska känslor.
Det har förekommit en del akademiska kontroverser men sånt är bara naturligt. Psykopati, sociopati och "Anti-Social Personality Disorder" (ASPD) är olika namn på i stort sett samma sak.
Robert D Hare har tagit fram en lista för att bedöma psykopati. Maxpoäng är 40, mer än 30 räknas som psykopati och vi andra brukar sällan få mer än 5, så det verkar finnas ett avstånd mellan psykopater och andra trots att det även diskuteras om psykopater kan vara en kontinuerlig variant av vanliga personlighetsdrag:
Talför/ytlig charmig
Förhöjd självuppfattning/grandios
Behov av spänning/blir lätt uttråkad
Patologiskt lögnaktig
Bedräglig/manipulativ
Saknar ånger och skuldkänslor
Flackt, ytligt känsloliv
Kall/bristande empatisk förmåga
Parasiterande livsstil
Bristande självkontroll till exempel lättväckt aggressivitet
Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
Tidiga beteendeproblem (före 12 års ålder)
Saknar realistiska, långsiktiga mål; agerar kortsiktigt och kan inte planera på lång sikt
Impulsiv
Ansvarslöshet, till exempel som förälder eller chef
Tar inte ansvar för sina handlingar
Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden
Ungdomsbrottslighet (före 15 års ålder)
Överträdelse av villkorad frigivning/utskrivning, begår till exempel nya kriminella handlingar under permission
Kriminell mångsidighet, flera typer av lagbrott bland de följande 10: inbrott, rån, narkotikabrott, olaga frihetsberövande, mord/mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt (är ej ett lagbrott i sig)
Kriterierna är inte okritiserade. Hare var främst intresserad av psykopati ur kriminologiskt perspektiv och andra listor är också möjliga.
Psykopater tycks ha ett avvikande beteende även som små. Alla barn passerar igenom egoistiska megalomaniska faser och har ibland problem med empatin, men psykopaten är något annat.
Även jag har tyvärr träffat på några personer som bakom en ganska normal yta har haft psykopat-liknande tendenser. (Förvånansvärt ofta faktiskt.) Mer än en gång har jag också hört misstänkta psykopatkandidater klaga över alla dessa psykopater överallt. För att verka mindre misstänkta själva?
Det första rådet som alla brukar ge angående hur man ska hantera psykopater är att undvika dom så mycket det bara går. Tyvärr så går det ju inte alltid. Om man tvingas att hantera en psykopat så måste man tyvärr tänka som en. Du kan aldrig koppla av och känna dej bekväm med en psykopat. Utgå alltid från att personen försöker komma åt dej och letar efter svagheter. Var skeptisk till allt personen säger och låt absolut inte dina känslor dras med. Håll dej hårt till det neutrala och sakliga. Försök också verka ointressant så att psykopaten tror att du inte är intressant att utnyttja.
Folk som är helt oinsatta verkar tyvärr vilja förväxla psykopater och (högfungerande) autister trots att dessa nästan är motsatser.
Autister har inga problem med att känna empati men har svårt att uttrycka detta. När folk träffar nån som inte verkar visa empati så drar de slutsatsen att det är en psykopat fastän det även kan vara en autist.
Som jag sa på en irl-träff för länge sen "många av de trevligaste människor som ni kommer att träffa i era liv kommer att vara psykopater". Ingen verkade förstå vad jag menade.
Vad jag menar är att en intelligent och skicklig psykopat kan vara bättre än genomsnittsmänniskan på att verka empatisk, en empati som psykopaten dock inte känner. Dom ljuger.
Så folk i allmänhet verkar ganska aningslösa och det finns en möjlighet att högfungerande aspergare skulle kunna vara bättre än medelsvensson på att upptäcka psykopater, som normalt brukar vara dolda.
Folk i allmänhet tycks snarast stödja och försvara psykopaterna. Om du inte uppmärksammar psykopaterna runt omkring dej så är du deras verktyg.
"One thing that the book looks at is how startlingly quickly that even someone like me, who is the most anxious pathetic liberal, becomes cold and hard and starts spotting psychopaths everywhere."
Psykopater tycks även oförmögna att lära sej av bestraffningar.
När människor inser att psykopater verkligen inte bryr sej alls så är det många som får impulsen att straffa dom hårt. Straffimpulsen kommer sej delvis ur en önskan att lära folk att dom har gjort fel och att bete sej bättre. Tyvärr verkar hardcore-psykopater vara för annorlunda för att detta ska fungera. Det verkar tyvärr inte helt ogrundat att fråga sej om inte vissa sociala djur, som hundar, har en bättre moralisk förmåga än vad vissa psykopater har. De kan faktiskt skämmas på riktigt.
När man fångar en rabiessmittad hund så bestraffar man den inte för att den har varit stygg. Man avlivar den så smärtfritt som möjligt och beklagar dess otur.
När man har försökt att ge psykopater psykoterapi så har den enda skillnaden blivit att de har blivit bättre på att manipulera folk. Denna starka oförmåga att kunna förbättras tyder på ett grundläggande neurologiskt problem.
Ca 1% av befolkningen sägs vara psykopater.
Av någon anledning sägs siffran vara högre i USA.
I vissa yrkesgrupper kan det vara upp till 4%.
I fängelser kan siffran vara 23%.
15% av de diagnostiserade psykopaterna är kvinnor.
Det finns idag inga fungerande botemedel för äkta psykopater. De flesta finns ute i samhället men utgör en förhöjd risk både för sej själv och andra. James Fallon är ett känt exempel på en välanpassad psykopat men de flesta psykopater är inte så välanpassade. För en äkta psykopat så tycks problemet egentligen vara en deformerad hjärna där vissa regioner inte fungerar som de ska. De ser gärna sej själva som övermänniskor men det tycks alltså egentligen röra sej om ett handikapp.
Det utopiske socialisten Fourier menade att om bara alla fick jobba med vad dom ville så skulle alla arbeten utföras av de bäst lämpade. Han missade helt att de som dras till maktyrken ofta är extra dåligt lämpade för dessa.
De intelligenta psykopaterna som lyckas ta sej fram i samhället hittar man i följande yrken:
1. VD (verkställande direktör)
2. Advokat
3. TV/radio-människor
4. Försäljare
5. Kirurger.
Jag inbillar mej dock att dessa sällan är extrema psykopater, men så är jag en naiv godhjärtad idealist också.
Kirurger är ett intressant exempel, efterom de faktiskt gör en del samhällsnytta. En psykopatkirurg är kall, saklig och effektiv och har aldrig några känslomässiga problem med sitt jobb. Om ett litet barn dör under operation så känner sej psykopaten … lite hungrig kanske? Fika nån?
Och sen dags för nästa.
Det tycks ingå i själva yrkesrollen för politiker att ju mer psykopatisk man är desto "bättre" politiker är man. Så politiker är ännu ett yrke som psykopater borde dras till, och de övriga politikerna får försöka anpassa sej.
Bara detta att vara född under priviligierade omständigheter tycks kunna leda till en viss brist på empati - orsakad av miljö snarare än biologi. Och att bli rik tycks även det vara dåligt för människor.
Man talar om att öka människors empati genom att manipulera hjärnkemin. Detta skulle antagligen vara otillräckligt för de mest extrema psykopaterna. I framtiden så kanske man lyckas att skapa en hjärnprotes för psykopater som kan hjälpa dem med empati och moral, men det lär nog dröja ett tag. (Jag har för mej att Star Trek Voyager (?) hade ett avsnitt med detta tema?)
Hur illa är det med 1% psykopati i befolkningen?
Tja, tänk dej världens godaste gräddtårta - hur stor procent av den skulle du vara bekväm med att det var bajs?
Så länge psykopater är överrepresenterade bland ledarna både i det privata och det offentliga så kommer varken kapitalism eller socialism, demokrati eller juridik att fungera som det var tänkt. (Intressant nog så gör de antagligen även diktatur värre än det skulle behöva vara.)
Så det minsta man bör göra är att införa yrkesförbud för psykopater inom alla ansvarsfulla yrken. Man har redan vissa yrkesförbud för andra diagnoser.
Så det finns ingen "visdom" hos psykopater, bara ett annorlunda synsätt.
"I admire its purity. A survivor... unclouded by conscience, remorse, or delusions of morality."
-Ash
med karta och kompass
http://imgur.com/Z5quLYd
Några kommentarer: Detta är vad partiprogrammen och medlemmarna själva hävdar om sej själva. Trots att en del inte accepterar den här bilden så är den en deskrivning av partiernas officiella bild av sej själva. Den skiljer sej alltså både från vad väljarna tror och från den politik som partierna faktiskt för om de får chansen.
Men jag är rädd att denna bild är så nära sanningen som vi kan komma. Många människor går omkring med vanföreställningar om politik och många tycker att den här bilden inte alls liknar deras fördomar. Jag tycker dock att det var ungefär vad jag trodde så jag har ganska lätt att acceptera den.
Vi kan konstatera att svensk politik är rätt auktoritär. Av riksdagspartierna så är det enbart mp och c som är till hälften frihetliga eller liberala. De bägge blocken är ungefär lika auktoritära. Många som röstar på de borgerliga partierna vill gärna se dessa som "liberala" och som ett friare alternativ till "betongvänstern". I den här bilden så verkar detta dock helt ogrundat. Borgarna är inte ett dugg mer liberala än vänsterblocket.
fi och sd är de mest auktoritära partierna medan pp och mp är de minst auktoritära partierna. Vissa fi-anhängare ville ju samarbeta med pp men enligt den här bilden så verkar det inte alls naturligt. pp har närmast till mp och c medan fi har närmast till v och sd.
De fyra partier som rör vid mittenstrecket är ovala i höger-vänsterriktning.
mp är något till vänster om s. m är längre till höger än vad s är till vänster.
De partier som överlappar varandra mest är m, fp och kd.
Partierna har dock inte alltid varit där de är nu. Alla partier har flyttat på sej i grafen.
Den här grafen visar vad röstarna tror om partierna. Om man vänder den uppochner så liknar den mest political compass. Väljarna har en viss koll, men den är inte 100%-ig.
Till sist en avsiktligt provocerande impressionistisk bild som ni kan fundera över:
Zoon politikon
“The fundamental problem of political philosophy is still precisely the one that Spinoza saw so clearly (and that Wilhelm Reich rediscovered): Why do men fight for their servitude as stubbornly as though it were their salvation?”
― Gilles Deleuze, Anti-Oedipus: Capitalism and Schizophrenia
Det har kommit en del ny spännande forskning från USA angående den biologiska grunden för moral och politik.
Man har hittat tydliga skillnader mellan "liberaler" och "konservativa". (Värt att påpeka är att "liberal" som i Sverige oftast är någon till "höger" i USA betraktas som någon till "vänster")
"Konservativa", som brukar mena att alla människor är irrationella och känslostyrda, verkar själva vara något mer irrationella och känslostyrda.
"Liberala", som brukar mena att alla människor är rationella och målstyrda, verkar själva vara något mer rationella och målstyrda.
"Liberaler" uppmärksammar det positiva mera medan "konservativa" mera fokuserar på det negativa som de vill göra något åt.
"Konservativa", som traditionellt har betonat människors medfödda egenskaper, beskrivs här aningen osympatiskt. Vilket ju är ironiskt.
Lojalitet, auktoritetstro och äckelkänslor är mer typiska för "konservativa" än för "liberala". (Synd bara att de inte tycker att kusinäktenskap är lika äckligt som de tycker att homoäktenskap och rasblandade äktenskap är.)
Första studien kom redan 1986 men den uppmärksammades inte då. Folk hade kanske svårt att ta den till sej. 19 år senare kom dock en ny studie som uppmärksammades mera. Sedan har det kommit några till. Allt dock väldigt USA-centrerat.
Forskningen verkar luta åt att politiska uppfattningar är åtminstone delvis medfödda, även om det aldrig kommer att finnas tillräckligt mycket bevis för de som inte vill tro det. Och det är ingen rolig insikt.
Demokrati verkar vara ett mycket svårare ideal att uppnå än vad man hittills har trott. Om detta nu stämmer, är ett rationellt politiskt samtal öht möjligt?
(Jag har ju tolkat demokrati som en grundläggande fysikalisk princip, snarare än en beskrivning av realpolitiken.)
Man kan sälja samma politik till bägge grupperna men i ena fallet så måste man beskriva den som "ny och rationell" och i andra fallet så måste man beskriva den som "beprövad och trygg".
Det verkar även finnas ganska mycket "ingroup"-känsla bland vissa yrkesgrupper som t.ex poliser. "Stark kåranda."
En lösning skulle kunna vara panarkism, men det tar lång tid att uppnå och fungerar bara på kort sikt. Delvis så verkar folk redan vara uppdelade efter politiska attityder.
Det finns några evolutionspsykologiska funderingar. Min teori ser ut så här:
Den "konservativa" reaktionsmodellen fungerar bra för små grupper i en hotfull omgivning, vilket antagligen har varit fallet under större delen av stenåldern.
Den fungerar dock sämre för större grupper och när omgivningen inte är speciellt hotfull.
Utvecklingen under historisk tid har verkat för att göra den "konservativa" reaktionsmodellen omodern genom att människan har lärt sej att kontrollera naturen och befolkningen har ökat enormt.
I denna situation så är den "konservativa" reaktionsmodellen dysfunktionell och kontraproduktiv.
På något sätt så har det uppstått ett alternativt reaktionsmönster som passar mycket bättre för samtiden och det är ju då den "liberala" reaktionsmodellen.
De tycks bättre på att hantera ny och osäker information än vad de "konservativa" är.
De moraliska grunder som diskuteras har ju något gemensamt med den historiska utveckling som Weber beskriver. Men vår samtid är kanske inte fullt så "rationell" och "avförtrollad" som Weber trodde.
Webers modell är ju inte oförenlig med att det skulle kunna vara en genetisk evolution som har orsakat utveckingen.
En annan liknande modell är ju "Spiral dynamics" som dock är mer miljöinriktad och menar att enskilda individer kan genomgå en utveckling inom en livstid.
Den amerikanska forskningen antyder istället att politiska attityder nedärvs över generationerna.
Även biologiska egenskaper kan dock förändras över evolutionen (och gör de inte de så kan de i längden hota artens överlevnad).
Bortom sociologin
Den akademiska sociologin uppstod kring sekelskiftet 1900. Durkheim gav ut "Sociologins metodregler" 1895 och Weber gav ut "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" 1905.
Habermas sammanfattar det bästa av 1900-talets sociologi. Hans centrala hypotes är det kommunikativa förnuftet, även om han skriver om mycket annat också. Kan man sin Habermas så har man det bästa av vad sociologin och "the linguistic turn" har att erbjuda. Hur kan sociologin utvecklas vidare efter detta?
Baudrillard börjar under 70-talet på ett sätt som påminner om Habermas; han är en postmarxist som betonar vikten av kultur och kommunikation. I början av 80-talet tar han dock avstånd från sociologin och säger att man måste tänka om allting från början.
Detta sysslar han med under resten av sitt liv utan att komma fram till några stabila slutsatser. Hans olika tankeexperiment verkar dock peka i riktning mot slutsatsen att sociologin bör ersättas med något mer generellt och filosofiskt projekt. Det är inte omöjligt att tolka honom som att teorierna behöver återvända till verkligheten på något sätt. Ett av hans tankespår handlar om att underkasta sej objektens herravälde.
Baudrillard verkar säga att samhället tappar kontakten med verkligheten och börjar fabulera. Sociologin tappar även kontakten med samhället och börjar fabulera. Även Baudrillard tappar kontakten med sociologin och börjar fabulera. Samtidigt så menar han att det finns något av intresse i hans fabulationer.
Finns det även en konstruktiv sida hos Baudrillard? Han säger att det behövs en ny metafysik. Han återvänder till Leibniz fråga - varför finns nånting snarare än ingenting?
Latour kan ses som ett möjligt svar på Baudrillards problematik. Latour är lika mycket filosof som sociolog och upphäver skillnaden mellan naturen och samhället, som den moderna sociologin förutsätter. Latour har Whitehead som en av sina största idoler.
Latour är från början en vetenskapssociolog men utvecklar från tidigt 80-tal en egen metafysisk filosofi som innefattar både samhället och naturen. Allting är aktanter som vidareförmedlar tolkningar av varandra.
Latour är smått kritisk till de postmarxistriska nietzscheanerna Foucault och Deleuze som har varit så hippa under -90 och-00-talet. (och Latour skulle kunna vara en reinkarnerad Nietzsche.)
Latours teoretiserande är knappast utan egna problem. Det är snarare en intressant början än en mogen avslutning.
Latours tänkande är inte helt olikt Whitehead som har en mycket utvecklad och sammanhängande filosofi men som inte skriver speciellt mycket om samhället i snäv mening. (Även om varje objekt för honom är ett slags "samhälle".)
Jag tror att om sociologin någonsin ska söka sej bortom Habermas så bör den kanske influeras av folk som Latour och Whitehead.
Ännu en "fyrfältare" för samhällsvetenskapen
Tittar man på vad som kan göra människor framgångsrika i samhället så kan man bryta ner alla dessa olika egenskaper i två huvudkategorier: såna som gör folk bra på att hantera saker och såna som för folk bra på att hantera annat folk. Icke-social kompetens och social kompetens. IK och SK.
Man kan utbilda sej till högre IK och har lägre IK om någon väcker en mitt i natten. Om man går en lång och svår utbildning som inte motsvarar verkligheten så får man snarast lägre IK. Man får högre SK om man har dyra snygga kläder och får lägre SK om man blir blind, döv eller stum.
Om man kombinerar dessa två axlar så får man en fyrfältstabell. Denna IK/SK-modell ska ses om ett komplement till alla andra modeller av samhället och mänskligheten och är inte tänkt att ersätta eller konkurera ut någon av de modeller som redan finns.
Inte heller är denna IK/SK-modell tänkt att vara någon lös skiss till ett utopiskt samhällsskick. Det är en beskrivning av varje samhälle, ur ett speciellt perspektiv.
Om vi börjar med hörnet "lägre IK/lägre SK" så är detta den tysta majoriteten, den största gruppen, som ändå märks minst.
Hörnet "lägre IK/högre SK" innehåller människor som inte är så framstående i sin analytiska förmåga och problemlösningskompetens men som trots det är duktiga på att övertyga människor och på att få folk med sej.
Själv har jag en tendens att se detta som ett problemhörn och det gäller att hitta vägar som man kan se detta hörn som en positiv tillgång även.
Hörnet "högre IK/lägre SK" innebär motsatsen - människor som ofta har rätt i sak men som inte alltid är så bra på att övertyga om det. Varför lyssnar ingen på mej, kan de nog ibland fråga sej.
Hörnet "högre IK/högre SK" verkar vara vinnarhörnet. Dessa människor är både smarta och charmiga. Tyvärr finns det inga garantier för att de också är snälla och goda. Jag misstänker att dessa människor ibland kan utvecklas till att bli opportunister eftersom de ändå verkar klara sej hyfsat i alla sammanhang.
Varje samhälle kan antas ha alla dessa olika människotyper, men trots det så verkar de trivas bäst i olika sorters samhällen, eller med olika politik.
Människor med högre SK verkar trivas i pratsamma och sociala sammanhang, och det finns hela samhällen som bygger på såna principer; Reklam, PR, konferenser, diskurser, privat sektor, salesmen.
Människor med lägre SK vet att det intersubjektiva inte sällan är motsatsen till det objektiva. Sanningen sökes i tystnaden, vare sej det är meditation i ett kloster eller minutiösa experiment i ett labb.
Skillnaden mellan högre och lägre SK verkar delvis påverka uppdelningen i en offentlig och en privat sektor.
Skillnaden mellan högre och lägre IK verkar delvis påverka skillnaden mellan sociala kontexter med fler val eller sociala kontexter med färre val.
Människor med högre IK verkar föredra fler valmöjligheter och människor med lägre IK verkar föredra färre valmöjligheter.
Samhällen där mer är förutbestämt har färre valmöjligheter. Det kan t.ex vara traditionella samhällen eller auktoritära samhällen.
I auktoritära samhällen brukar dock de bestämmande samhällsskikten ha mer frihet än de lägre samhällsskikten. Detta gäller även i de mindre auktoritära, ja i alla samhällen.
Människor som anses bättre på att bestämma över sej själva brukar också anses vara bättre på att bestämma över andra och vise versa.
Det behöver inte nödvändigtvis vara att vara förfördelad bara för att man har färre valmöjligheter, om alla valmöjligheter är bra och skulle kunna passa en. Då kan någon annan ha gjort den första utsorteringen åt en.
Då är man snarast priviligierad.
Har man många valmöjligheter, där alla skulle kunna vara dåliga, och lite information för att skilja mellan dem, då är man i en sämre situation.
Så folk med högre IK brukar vilja ha fler valmöjligheter *för egen del* medan människor med lägre IK brukar vilja ha färre valmöjligheter *för egen del*.