Tempus Fugit

Det sägs att medan kinesisk kultur fokuserar på etik så fokuserar japansk kultur på estetik. När Europa och Japan började upptäcka varandra under 1600-talet så hade Europa en maximalistisk barock-estetik och Japan hade en minimalisitisk shinto-estetik. Sedan dess så har den japanska estetisken varit en framgångssaga runt världen.

Den japanska estetiken grundar sej i magiskt och religiöst tänkande. Varje objekt har en inneboende natur (honshitsu eller seizui) som harmoniskt ska lyftas fram och harmonisera med omgivningen. Andra ord för "inneboende natur" kan vara essens eller ande, vilket på japanska är "kami". Kami kan även betyda naturandar, förfädersandar och gudar.

Detta gäller såväl gamla krukor och ätpinnar som moderna motorcyklar och mobiltelefoner. Även tekniska apparater ska ha en viss integritet och efterlikna naturliga former (shizen och shizenbi). Trä (ki) och sten (ishi) är vördade material.

Influerad av buddhistisk filosofi är begreppsparet wabi-sabi som syftar till skönheten hos det inperfekta och patinerade.

Den japanska livsstilen syftar till ett inre lugn (heisei) och harmoni (wa) dygnet runt. På 600-talet var det t.o.m. japansk lag att allt umgänge och beteende måste vara harmoniskt. Japaner sägs ju vara väldigt kontrollerade och formella.

Här kan ni läsa lite ur Elements of Japanese design av Boye De Mente från 2006.



andra bloggar om
estetik, skönhet, design, animism, Japan,

Faran med att göra exempelvis kreationister till diskussionspartners är att man gör dom till ett tänkbart alternativ. Det egentliga alternativet till kreationismen är mångavärldarteorin (mvt). Det är långt ifrån säkert att mvt är sann och man kan tycka att vetenskapen bör skissa på andra alternativ till kreationismen.

Logicismen har kommit tillbaka efter att ha varit utdömd under större delen av 1900-talet. Jag undrar om inte logicismen handlar om att försvara computationalismen. Teorin är att människan är en dator, universum är en dator, och därför är vetenskap möjlig. Att datorer inte tycks kunna hantera viss matematik kan kanske lösas med bättre datorer.

Tegmark m.fl vill kombinera computationalismen med mvt. Teorierna tycks passa bra ihop.

Alla alternativa universum i mvt sägs vara unika. Varför det? Varför kan inte alternativa universum vara identiska? jag tror att det idéhistoriskt går att spåra tillbaks till Leibniz.

Leibniz "princip om välgrundadhet" säger att alla fenomen måste vara unika. Detta berodde på att Gud önskade maximal mångfald och att detta också var "den bästa av alla möjliga världar." (En värld där alla var lyckliga skulle kanske vara enformig. Vad vet jag?)

Russell var logicist och diggade Leibniz. Den unge Russell skrev en text om Leibniz där han urskiljde fem principer i Leibniz filosofi, varav Russell höll med om tre och kritiserade två.

Den äldre Whitehead skapade en ontologi som bl.a var influerad av Leibniz monadologi. Whitehead skriver att allt som kan tänkas också måste finnas - om inte som aktuellt faktum så som evig möjlighet (vilket för Whitehead är en objektiv existensform). Det ser ut som Leibniz princip igen. Whitehead är rationalist och skulle kanske ha gillat computationalismen.

Men computationalismen har problem med bl.a Gödel. Hur kan människan föra matematiska resonemang som datorer (hittills) inte kan kopiera? Vad är det med det mänskliga tänkandet som vi inte förstår?

Gödel försökte visa att den matematiska intuitionen transcenderade de matematiska metoderna och bevisen. Enligt honom har matematiker en direkt upplevelse av de matematiska objekten. Han visade att matematiska sanningar kan vara sanna även om vi inte kan bevisa dem. De är ingenting som vi bara konstruerar.

"Gödel turned out to be an unadulterated Platonist, and apparently believed that an eternal "not" was laid up in heaven, where virtuous logicians might hope to meet it hereafter"
-Russell

"Concerning my "unadulterated" Platonism, it is no more unadulterated than Russell’s own in 1921 when in the Introduction to Mathematical Philosophy ... he said, "Logic is concerned with the real world just as truly as zoology, though with its more abstract and general features." At that time evidently Russell had met the "not" even in this world, but later on under the influence of Wittgenstein he chose to overlook it."
-Gödel

andra bloggar om

Här är en artikel i New Scientist som listar sju aktuella naturvetenskapliga kosmologier.

Jag har skrivit om fyra av dem förut:

String theory,
Loop quantum gravity,
CDT,
E8,

men de här tre var nya för mej:

Quantum Einstein gravity, verkar ha beröringspunkter med både LQG och CDT.
Quantum graphity,
Internal relativity,

Däremot nämner de inte mycket om många-världar-hypotesen eller universum-som-hologram. Den sista har nyligen utvecklats vidare.
Läs gärna även om termodynamikens återkomst.

Den vetenskapliga kosmologin befinner sej i en fas där det är svårt att sålla bort alternativen. Man kan dock urskilja vissa gemensamma drag hos flera av de här teorierna, som t.ex att "universum är en kvantdator". Kvantdatorn är den senaste heliga graalen och tycks vara den aktuella universalmetaforen.

andra bloggar om
vetenskap, fysik, kosmologi, filosofi,

På 1800-talet kände man till att genotypen rekapitulerade fenotypen så att t.ex vissa foster hade gälar under en tid i livmodern för att de hade varit fiskar för länge sen.

Nu vet man att detta kommer sig av att vissa delar av dna kopplas av och på under fostertillväxten. Det finns nämligen rester av urgammal dna kvar även i nutida genom.

Naturen sparar och återanvänder gamla kodsnuttar, ibland på nya sätt.

Hur dna läses (av kroppen) visar sej vara minst lika viktigt som vad som står där. Vissa arter ser väldigt olika ut men har ganska lika dna, andra arter ser lika ut men har olika dna.

Evo devo är alltså en förkortning av evolutionary developmental biology.

Detta förklarar även hur människor kan se så olika ut globalt trots att mänskliga genomet inte har så stora skillnader. Det finns större genetisk skillnad mellan två gorillor i samma skog än mellan vilka två människor i världen som helst.

Genuttrycket kan bl.a ändras av miljöfaktorer.


andra bloggar om
genetik, biologi,

Jag sträcker mej efter min "Symbolic exchange and death" av Baudrillard som jag har bläddrat i några gånger, och se:den är översatt till engelska av Iain Hamilton Grant. Tydligen har jag redan läst mer av honom än jag anade. Han har även översatt Lyotard men inget som jag har läst.

Efter sekelskiftet har han övergått till att publicera eget material och är nu doktor i filosofi. Här är en online-text av honom.

Mest känd är han för boken "Philosophies of nature after Schelling". Trots titeln så skriver han mest om Schelling och hans samtid.

I början nämner Grant även i förbigående Bergson, Whitehead och Merleu-Ponty, m.fl filosofer, samt vissa vetenskapsmän som Schrödinger, Prigogine och Stengers.

Eftersom framstående vetenskapsmän tycks ha förmåga att filosofera själva så är de inte absolut beroende av yrkesfilosofer. Men eftersom det finns yrkesfilosofer så kan man fråga varför de inte är med och filosoferar med den samtida naturvetenskapen.

I såväl kontinenal som analytisk filosofi så är naturen i sej självt något förbjudet, något icke-filosofiskt. Detta beror inte bara på akademiskt revirpinkande utan även på filosofiska traditioner.

Naturfilosofi har utövats av såväl filosofer som av vetenskapsmän från Schelling till idag men inte uppmärksammats. Mainstreamfilosofin har varit influerad av Kant och har uteslutit naturfilosofi.

Efter Kant kan vi inte säga mycket om naturen. den blir passiv och frånvarande. det organiska kan vi kanske förstå oss på men inte det inorganiska. Fenomenen kan i bästa fall beskrivas.

Schelling var den förste som undflydde kantianismen och han gjorde det genom naturfilosofi. Enligt Schelling hör naturvetenskap och naturfilosofi naturligt samman.Hans naturfilosofi är central i hela hans filosofi, som är mycket mer enhetlig än vad man brukar tro.

I en sen outgiven text överskrider Kant sin transcendentala filosofi och låter mer som en ung leibniziansk Kant igen, när han tolkar tinget som en kraft som verkar på oss. Av dessa krafter skapar vi så världen. Kant tycks närma sej ontologin igen när han dör.

Fichte vidareutvecklar konsekvent Kants filosofi till en subjektiv idealism. Det absoluta jaget är där ursprunget till allting och endast det som agerar existerar i sej själv. Fichtes antydan till naturfilosofi innebär organicism och antifysik. Naturfilosofi utan natur.

Ickedestomindre finns det naturforskare som finner Fichte inspirerande. Schelling läser även dessa forskare. Han ser ett behov av en ny naturfilosofi. Kant försökte att filosofiskt legitimera Newtons vetenskap men kom fram till att ontologi i allmänhet var omöjligt. Fichte har en ontologi men en som gör naturen beroende av människan. Schelling vill göra naturen till sin egen grund och även till grund för filosofin.

Liksom Grant upprättar en misstolkad Schelling så upprättar Schelling en misstolkad Platon. I en tidig kommentar till Platons "Timaios" så hittar Schelling en realistisk fysik i en text där andra mest har sett en idealistisk metafysik.

Aristoteles kritik av Platons fysik är ytlig, insiktslös och monumentalt inflytelserik. Aristoteles och Kant definierar fysiken som kroppar, medan Platon och Schelling ser fysik som krafter och tillblivelser.

På s.35 finns ett diagram över hur Aristoteles skiljer mellan fysik och metafysik och samtidigt förvandlar metafysiken till ren formalism och fysiken till ren fenomenologi. Vad som saknas från modellen är egentlig materia.

En strikt aristotelisk-kantiansk fysik beskriver kropparnas beteenden, men en platonsk-schellingsk metafysik beskriver dessutom hur kropparna och deras olika beteenden uppstår. Kopplingen mellan de fysiska kropparna och idéerna är krafterna och ursprungen. Detta är en utvidgad fysik och ingenting väsensfrämmande.

Schelling ser Platon i Timaios skapa en enhetlig filosofi för både natur och idé. Platon är en en-världs-filosof och inte en två-världs-filosof som han oftast antas vara.

Mot Kant sätter Schelling Platon, vilket gör dagens nietzscheaner vilsna, eftersom de ogillar både Kant och Platon. Detta trots att Deleuze skriver uppskattande om Schelling, strax innan han dör.

Många sentida filosofer definierar sin egen position genom att vända Platon på huvudet, dock utan att ha studerat honom så ingående. Det är tveksamt om det är en bra metod att definiera sej genom att vända en halmgubbe upp-och-ner.

Inte bara är det så att det inte finns en idé för varje djurart utan det är t.o.m. så att de ideella djuren aldrig kan materialiseras perfekt. De reella djurarterna är alltså dömda att ständigt vara i förändring, jagandes ouppnåeliga ideal. Och detta kunde Schelling utläsa ur Platons Timaios i slutet av 1700-talet.

(Grant nämner nästan inte Spinoza alls. Hans betydelse för Schelling tycks enligt Grant vara försumbar.)

Schelling vill ha en enhetlig natur som är självorganiserande i allt högre grader och där liv, kultur och filosofi bara är nya kapitel i naturhistorien. När man befriar naturfilosofin från det mänskliga perspektivet så blir det naturens egen filosofi.

Historia består av historiska händelser. Historiska händelser är sådana som skapar ny ordning. När saker händer för första gången och sedan fortsätter hända. Varken laglös slump eller oföränderlig mekanism utan progressivitet. Ny ordning saknar tidigare historia. Frihet är en stokastisk naturprocess.

"Schellingianism" är det pågående projektet att göra naturfilosofin oberoende av det mänskliga perspektivet. Lika lite som människan är någon självklar utgångspunkt så kan hon förutsättas vara skapelsens final. I naturfilosofin är det naturen själv som talar.

Sen diskuterar Grant några proto-romantiska naturfilosofer/vetenskapsmän. Schelling gillar speciellt en Kielmeyer. Även Deleuze har tagit upp två av dessa (Cuvier och Geoffroy Saint-Hilaire).

I sambandet att "ontogenesen rekapitulerar fylogenesen" kan man se en gemensam ordning upprepas och varieras i naturen. Vissa naturfilosofer tolkar detta på ett överförenklat sätt, men för Schelling är det mer komplicerat.

Naturen ordnar sej inte nerifrån och upp, från det enkla till det mer komplicerade, och inte heller uppifrån och ner, från det komplicerade till det enkla, utan ordnar sej på flera olika nivåer samtidigt.

Den sene Schelling förnekar inte längre Fichtes transcendentalfilosofin, utan gör den till ett specialfall av sin egen naturfilosofi. De transcendentala filosofin hos Fichte är i sej en återupprepning av naturens självskapande process, en rekapitulation av natura naturans. Transcendental filosofi är en experimentverkstad för idéernas fysik.

(Grant bara avfärdar Schopenhauer i en bisats, trots att han var influerad av både Kant och Platon. Schopenhauer tycks även ha förebådat en del av darwinismen.)

Mot slutet av boken kommer Grant in på Deleuze, som han har nämnt i förbigående några gånger. Deleuze har skrivit några saker om Schelling och naturfilosofi, och det är därför som han är intressant i sammanhanget.

Men även om Deleuze vill argumentera för en sorts naturfilosofi så tycks han ofta återkomma till kropparna som det primära och det tycker Grant liknar samma misstag som Aristoteles och Kant gör.

Deleuze och Guattari vill även se idéer som mänskliga avbilder av fenomen, men Schellings atur är alltid dynamisk just för att den aldrig lyckas fånga idéerna.

Arten "tiger" kommer att fortsätta att evolutionera. När slutar den att vara en tiger?

Badiou har kritiserat Deleuze försök till naturfilosofi och säger att vi måste undkomma Kants kritiska filosofi på ett annat sätt. Badiou själv verkar betona matematik och mängdlära.

Schellings natur är en produkt som producerar sej själv och Deleuze inspireras av Schellings studier i geologi när Deleuze postulerar en "transcendental vulkanism", där själva grunden väller upp het och formlös ur de oformliga djupen.

För Schelling är varje ny produkt av naturen transcendental, höjer sig över sin bakgrund. Det är därför ytan som är transcendental gentemot de okända djupen, årmiljonerna av bortglömd naturhistoria.

Allting har en grund utom naturen i sin helhet som saknar grund och som också utvecklas på alla möjliga sätt.

En filosofi som lämnar naturen åt vetenskapen måste själv bli en idealism. En platonsk fysik är ett idag aktuellt filosofiskt problem.

Grants schellingtolkning känns insatt och påläst och bara en aning tendentiös. Det är klart att Grant lyfter fram det som talar för hans tolkning och det är inget konstigt i det.

andra bloggar om
filosofi, naturfilosofi, Schelling, Iain Hamilton Grant,

Friedrich Wilhelm Joseph Schelling föddes 27e januari 1775 och kom att kallas för "pojkfilosofen" eftersom han redan vid unga år visade en stor filosofisk begåvning.

Schelling kan tidigt ha blvit utsatt för österländsk filosofi eftersom hans far undervisade i fjärran-östern-kunskap och Schellings fru Carolines far hade även liknande kunskaper.

I sin tidiga filosofi, 1797-1804, så är han i stort sett en sorts spinozist, men försöker undkomma Spinozas determinism och försöker utifrån Kant och Fichte förklara hur frihet kan vara möjlig i en till synes deterministisk värld.

Med Göthe som bollplank blir Schelling den romantiska rörelsens huvudfilosof. Den romantiska rörelsen blir fundamentalt platonistisk och Schelling blir den mest platonistiske av de tyska idealisterna. Allra störst utmaning mot Upplysningen blev det romantiska försöket att skapa en romantisk naturvetenskap.

Naturen består av nivåer och på varje nivå så verkar motsatta krafter i en dynamisk harmoni för att upprätthålla ordningen. I sin totalitet så utgör världsalltet en stor organism som samtidigt också är det ultimata konstverket.

Schellings naturfilosofi fick en stor uppslutning med bl.a Henrik Steffens som talesman, och bland övriga namn fanns Lorenz Oken, Gotthilf Heinrich Schubert, Julius Victor Carus, Friedrich Wilhelm Joseph von Eschenmayer, liksom även fysiologen Friedrich Burdach, den danske fysikern Hans Christian Örsted, växtfysiologen Christian Gottfried Nees von Esenbeck, patologen Dietrich Georg Kieser och estetikern Karl Wilhelm Ferdinand Solger.

Han blir professor 1803 och är det ända till 1841.

I sitt försök att förena motsatser så kommer han fram till ett strukturlöst Absolut tillstånd där inga motsättningar finns. Hegel kallade kritiskt detta "en natt där alla kor är svarta". Schellings absoluta idealism har beröringspunkter med Plotinus nyplatonism. Horkheimer/Adorno såg identitetsfilosofin som roten till all världens ondska.

Hegel bygger i hög grad på den tidige Schelling. För Hegel är frihet att inse vad som är nödvändigt: han tar två steg tillbaka, förbi Spinoza, till stoikerna.

På en punkt är Hegel och Schelling dock varandras motsatser. Hegel bygger ett väldigt fullbordat och avslutat filosofiskt system. Schelling har inget slutgiltigt enhetligt system, utan fortsätter att utvecklas och söka, om än långsammare med tiden.

Det åtminstone så som både samtiden och filosofihistorikerna har uppfattat honom. Redan Hegel anmärkte att Schelling genomgick sin filosofiska utveckling helt offentligt.

Även om den traditionella Schellingbilden är en av det ena filosofiska systemet efter den andra så vill Ian Hamilton Grant teckna en mer konsekvent och enhetlig Schelling som bygger på sitt naturfilosofiska system hela livet. Hans bok tänkte jag dock ägna en egen bloggpost. Här följer jag en mer klassisk Schellingbild.



Ca 29 år gammal kan man urskilja ett brott inom hans filosofiska utveckling. Schelling väljer frihet framför Spinoza. Efter en hektisk ungdomstid så publicerar Schelling mycket lite under sina sista 50 år.

Han blir nu även influerad av Böhme och Baader och andra europeiska mystiker.

Den senare Schelling tvivlar på att absolut kunskap är möjlig. Världen tycks ha ett visst mått av godtycke över sej. Han är mindre romantiker och liknar mera Schopenhauer och förebådar senare viljefilosofer som Nietzsche. Hans teologiska historiefilosofi tycks ha influerat C.G. Jung.

I likhet med Schopenhauer så introducerar Schelling en Kantinfluerat idé om "viljandet"  som varats grund:"I den sista och högsta instansen så finns det inget annat varande än viljandet. Viljandet är det primala varandet och alla predikat hos det primala varandet passar endast viljandet: grundlöshet, evighet, oberoende av tid, självbekräftelse" (Schelling).

Schelling föreslår att det finns två principer i oss: "en omedveten, mörk princip och en medveten princip" som ändå måste vara identiska på något sätt. Detta kan spåras tillbaks till Böhme.

1831 dör Hegel. 1841 kallas Schelling att sopa undan hegelianismen. Den gamle Schelling föreläste om myter för bl.a Engels, Bakunin och Kierkegaard. Religionshistorien är utvecklingen av Guds egen självbild. De två första var vänstehegelianer men existentialisten Kierkegaard var schellingfantast hela livet, trots att Kierkegaard avfärdade Hegel som larger than life.

Mytföreläsningarna fick blandat mottagande. Då drog han sig 1843 tillbaka från världen och levde sina tolv sista år helt och hållet i hemmet och för familjen samt sina filosofiska spekulationer.

Schelling's sena filosofi fullbordas aldrig. Hans försök att återge världshistorien från begynnelsen på filosofiska grunder är sannolikt övermänskligt. Men han utvecklade tankar som tar honom bortom idealismen och gör honom till en föregångare till existentiella och andra icke-idealistiska former av filosofi.

Schelling har varit dold i Hegels skugga och tolkad via honom. Men Schelling har imponerat på och influerat flera som har varit kritiska till Hegels absoluta idealism, som Feuerbach, Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger.

Schelling är en av de första som börjar ifrågasätta metafysiken som representation av verkligheten, ett tema som har drivits även av Heidegger och Wittgenstein m.fl.

Schelling's beskrivning av vetandet och världen, speciellt insisterandet på att inte begränsa vår uppfattning till det som är tillgängligt för objektifierande former, har nog inte uppskattats rätt hittills.

Bland dem som under senare tid behandlat eller influerats av Schelling finns Jürgen Habermas,Martin Heidegger, Paul Tillich, Charles Peirce, Ken Wilber, Slavoj Zizek, Deleuze och Ian Hamilton Grant.

"Långt ifrån att människan och hennes aktivitet gör världen begriplig, så är det människan själv som är mest obegriplig."- Schelling



andra bloggar om
Schelling, filosofi,

Göthe hjälpte fram flera av de viktigare filosoferna i den tyska idealismen. Han betraktade filosofin som ett pågående forskningsprojekt. 

Göthes icke-skönlitterära texter var ofta filosofiska  och inspirerade många filosofer som Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Cassirer, Jung och Wittgenstein. Tillsammans med Schiller så var han en av Weimarklassisismens ledande figurer.

Under 1780-talet bekantar han sej med Spinoza och blir övertygad om ett nära samband mellan naturvetenskap och konst.

1794 skrev Schiller till Göthe och erbjöd honom sin vänskap. Den skulle vara tills Schillers död 1805.
1794 blev Fichte erbjuden en lärartjänst i Jena genom Göthes inflytande. Fichte var en passionerad lärare men blev inte speciellt influerad av Göthe. Både Schiller och Fichte var tungt influerade av Kant.

När Göthe läser Kants första kritik så blir det nära sambandet mellan poeten och naturen splittrat. Göthe gillar aldrig Kant men accepterar honom motvilligt när Schiller insisterar. När Göthe så läser Kants tredje kritik så finner han tankar närmare sina egna.

Snart kommer Schelling till Jena och Goethe hittar en likasinnad att tala fritt med. Tillsammans så återuppfinner de platonismen och upptäcker nästan evolutionen.

Schelling intogs redan vid 15 års ålder i teologiska seminariet i Tübingen, där han blev vän med Hölderlin och Hegel. Tillsammans  studerade de Platon, Leibniz och Kant. Som privatlärare för unga adelsmän företog han resor och var 1796-97 i Leipzig, där han även studerade naturvetenskap, matematik och medicin.

Genom Göthe fick han 1798 en professur i Jena, och var där vid Fichtes sida och under inflytande av honom en uppmärksammad filosofisk lärare. Han kom då i personlig kontakt med den av honom beundrade Göthe och med Schiller, som han dock aldrig blev nära vän med.

Schellings sex år i Jena (1798-1803) placerade honom mitt i den romantiska rörelsens hjärta. Schelling blev god vän med Göthe som uppskattade att läsa Schellings filosofiska verk. Schelling ledde sin gamle mentor bortom Kant och Göthe hjälpte till att jorda Schellings lösdrivande idealism.

Fichte diskuterade en del med Schelling och insisterade på att de endast hade mindre meningsskiljaktligheter. Deras tidiga texter tycks inte visa detta men Fichte skrev senare ett flertal texter som inte gavs ut eller inte uppmärksammades och som först nu har börjat undersökas.

Hegel och Göthe träffades första gången 1801 när Hegel var i Jena. De följande 30 åren träffades de endast 10 till tjugo gånger. Göthe skickade bara ca 10 brev till Hegel och nämner honom sällan annars. Hegel skrev ett verk 1801 om Fichtes och Schellings filosofier som gjorde alla tre filosoferna till ovänner. Hegel har färgat eftervärldens tolkning av både Fichte och Schelling.

Göthe var en poet och konstnärssjäl som mera brukade lyssna på tonen och känslan när han läste en filosofisk text. Hegels texter gillade han inte alls.

Göthe brukade säga att även om han inte gillade Hegels filosofi så gillade han ändå personen Hegel. Hegel var en av få som stödde Göthes Farbenlehre (färglära). Hegel å sin sida läste Göthes verk och citerade dem ofta i sina verk. Han gav en samling av Göthes verk som gåva till sin son Karl.

Johanna Schopenhauer flyttade till Weimar med sin dotter efter att hennes make hade begått självmord 1805. Hon hade ingen anknytning till staden men hade haft en dröm om att hon skulle lära känna Göthe, som hade flyttat dit strax innan. Strax efter att hon flyttat dit belägrades staden och Johanna upplät sitt hem för behövande och blev snart känd och populär bland befolkningen. Efter kriget öppnade hon en intellektuell salong som besöktes av folk som Göthe, Wieland och bröderna Schlegel m.fl.

Hennes son studerade kommers i Hamburg efter ett löfte till den bortgångne fadern. Johanna övertalade honom att läsa vad han ville istället och efter en kort tid vid gymnasiet vid Göttingen flyttade även han till Weimar, där han dock fick bo hos en Passow (som Göthe hade gjort till professor i grekiska) eftersom hans mor inte ville ha honom boende hos sej. Sonen Arthur Schopenhauer hade en depressiv personlighet som inte passade Johanna. Han tycktes ha ärft sin mors intelligens och sin fars sinnelag. Hon brände alla hans brev så det är bara hennes version av händelserna som är känd.

Det var Johanna som presenterade Göthe och Arthur för varandra. Hon invigde även sonen i Weimars intellektuella kretsar. När Göthe anmärkte att det skulle bli något stort av sonen kommenterade Johanna att det inte kunde finnas två genier i samma familj. Arthur bodde två år i Weimar och flyttade sen för att studera i Göttingen och Berlin. Han blev doktor i filosofi.

Schopenhauer disserterade vid universitetet vid Jena med Über die vierfache Wurzel des Satzes vom zureichenden Grunde (Om det tillräckliga skälets fyrfaldiga rot) 1813. Verket hyllades av Göthe och Schopenhauer återvände till Weimar för att sammarbeta med Göthe på en icke-Newtonsk färgteori.

Stolt återvände den nye filosofie doktorn till Weimar och presenterade sin nya bok för sin mor. Hon hade vid det här laget blivit en viktig figur i Weimars socitet och hade etablerat ett internationellt rykte med sina populära böcker. 1813 fick Arthur till sist bo hos sin mor men efter inom ett år så bad hon honom att flytta igen efter ett gräl.

Arthur blev förkrossad av hennes reaktion på boken. Hon sa att boken var oläslig och att det var osannolikt att någon någonsin skulle läsa ett exemplar. Ilsken sa Arthur till henne att hans verk skulle läsas långt efter att hennes böcker var bortglömda. I maj 1814 så lämnade Arthur Weimar och träffade aldrig mer sin mor under de 24 år som hon ännu levde. Han sörjde att han var tvungen att lämna vännen Göthe bakom sej men han kunde omöjlighen bo i samma stad som sin mor. Göthe gillade dock inte Schopenhauers manuskript så denne publicerade själv Über das Sehn und die Farben 1816.

Göthes senare år skulle spenderas åt att skriva Faust och inte så mycket åt att umgås med filosofer. Han dör 1832. Schellings senare, inte lika kända filosofi, tycks vara en historiefilosofi där man kan hitta spår av både Hegel och Schopenhauer. Schellings ambition tycks dock vara ett övermänskligt projekt och lämnas oavslutat. 

1854 dog Schelling och den tyska idealismen. Sist av dem dör Arthur, 1860. Schopenhauer skulle dock få en tids popularitet under 1850 och 60-talet. Mot slutet av århundratet kom kantianismen tillbaks i Tyskland. Under 1890-talet fick Nietzsche sin första popularitetsvåg. Kring sekelskiftet blev Husserl populär. Osv.

andra bloggar om
filosofi, Göthe, Goethe, Schiller, Spinoza, Fichte, Kant, Schelling, Hegel, Schopenhauer,

Istället för att fråga "vad är filosofi" så kanske man kan fråga vad en filosofi är? En filosofi är ett sätt att se saker, bland andra sätt att se saker. Traditionellt så siktar varje filosofi på att vara totalitär, universell och allenarådande, men filosofer intresserar sej inte minst för att jämföra olika filosofier med varandra. Varje filosofi är en värld i sej men det finns flera olika världar. Byter man värld när man byter filosofi?

Hjärnan tolkar omvärlden som bestående av identiteter som är distinkta från varandra. Oftast så kan hjärnan urskilja mycket små skillnader, som skapar mycket små identiteter, men även små steg i en skala gör den inte egentligen kontinuerlig. Mellan tonerna finns det halvtoner, mellan halvtonerna finns det kvartstoner osv. Men det finns en gräns där vi inte längre kan urskilja någon skillnad mellan två olika toner. Vi kan även omtolka t.ex en person i kläder som en eller flera olika saker. Så världen kan tolkas på flera olika sätt men det handlar alltid om en massa identiteter, eller saker, eller objekt.

Ordet "ting" är bl.a besläktat med "all-ting" som var en sorts offentlig diskussion förr i tiden. Ett "ting" var det som man talade om, själva "ämnet" såattsäga. "Sak"-frågan. Gränserna för mitt språk är gränserna för min värld, skriver Wittgenstein. Kan man då säga att världen består av ting, saker, objekt? Det borde man kunna säga. Om man inte menar det alltför snävt.

Världen är full av osäkra identiteter i behov av bekräftelse. Den globala uppvärmningen t.ex. försöker många att antingen bekräfta eller ifrågasätta. Men som det diskuteras så är det en mycket utspridd och komplex process. Kan den då kallas för ett ting? Tja, det är ju ett nånting, så varför inte ett ting?

Objektifiering kan göra rökpuffar och hål i väggar till kvalificerade objekt och därmed göra dem lättare att hantera. För att begripa något måste man ha begrepp om det. Är det för löst i konturerna så kanske en dynggrep behövs istället. Men då luktar det illa. (Är slem ett objekt?)

Det verkar nästan som att det är nödvändigt att säga att världen består av ting, i den mån vi kan begripa den.

Det finns en inte alltför gammal filosofi som kallas object-oriented philosophy (OOP) eller object-oriented ontology (OOO, kanske för att skilja den från object-oriented programming, också "oop", som det dock är intressant att jämföra den med.). Det som följer är mina första intryck av den.

"The obvious thinkers who have had a great impact on me are Heidegger, Husserl, Whitehead, and Zubiri."
-Graham Harman

Till att börja med så försöker OOO att vara en ontologi, vilket ses som ett brott med en ontologiskeptisk tradition som går att spåra åtminstone tillbaks till Kant (eller Hume, eller Berkley, eller nån sån).

Under 1900-talet så pysslade filosofer med saker som fenomenologi och fenomenalism, istället för ontologi, men nu är 2000-talet här och ontologin är tillbaka i der Zeitgeist igen. Argumenten fanns där redan innan. Att varje epistemologi förutsätter en ontologi är ingen ny kunskap. Men det är först nu som det är sexigt.

Till att fortsätta med så försöker OOO att vara objekt-orienterad. Detta innebär att allt ses som objekt. Uppenbarligen så är vadsomhelst inte något fysiskt objekt i snäv mening, utan snarare en distinkt identitet varom man kan säga saker utan att det sagda även gäller för andra objekt. Även abstrakta och plurala fenomen ses som "objekt".

"The ultimate forefather of object-oriented philosophy is Aristotle, since he was the first to make individual substances the primary topic of philosophy. But of course I reject the notion that substance must be natural or simple: "objects" for me refers to armies and cartoon characters no less than horses or neutrons. I also regret Leibniz’s doctrine, an unfortunate backslide from Aristotle, that substances must be indestructible. No, many or even all objects may be perishable, as Aristotle’s theory allows for the first time in ancient Greece."
- Graham Harman

Objektet är inte direkt tillgängligt utan objektet är något okänt som måste utforskas empiriskt och experimentellt. Vi kan dock aldrig vara säkra på att vi slutgiltigt vet allt om ett objekt. Här har vi själva alternativet till Kants "korrelationism". För Kant är bara tinget-för-oss tillgängligt. För Harman är även tinget-i-sej tillgängligt fast inte absolut.

Harman vänder sej emot den relativism som Whitehead ärvde från sin lärare Bradley, och använder sej istället av en essentialism som han hittar hos en katolsk filosof (Zubiri, som kan vara influerad av 1200-talets skolastiker.)

"The problem is that Whitehead (like Latour) relationizes everything. He hates traditional substance so badly that he wants to interpret entities solely as clusters of relations. Zubiri is the perfect antidote for that disease, because Zubiri’s On Essence is about how realities have essences in their own right, not insofar as they affect other things or insofar as they are known. The essence of a thing cannot be "respective" to some other thing. In that respect, Zubiri is the anti-Whitehead. But put the two of them together, and what you get is a world in which all animate and inanimate relations are on the same plane, but in which those things also have an autonomous reality that partly withdraws from that contact.

And that’s pretty much the nucleus of my own philosophical position. Starting from late 1997 I was essentially the same person readers know today. "
-Graham Harman　

Whitehead uttrycker sej som om ett objekts egenskaper bara är dess relationer till andra objekt. Harman hävdar att objekt måste anses existera oberoende av varandra och att olika relationer bara realiserar objekts potentialer som dom har i sej själva. Harman går så långt att det är lite oklart hur objekt interagerar. Påminner nästan lite om Leibniz monader. Kanske ligger Harman här närmare Leibniz än vad Whitehead gör. Harman närmar sej panpsykismen - att vadsomhelst har ett perspektiv på verkligheten och inte bara människan.

Jag tycker att detta verkar lovande. Bland filosofer som jag själv har intresserat mej för finns bl.a Whitehead och Heidegger. Det finns få filosofer som är influerade av bägge (Hans Jonas) men Harman är det.

(Hade jag inte redan länkat Tool - Vicarious så kunde jag ha gjort det nu.)

Lästips:
Do speculative realists want us to be chinese?
Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen.
Göteborgspaddan.

andra bloggar om
ooo, oop, filosofi, Graham Harman,