Tempus Fugit

Luboš Motl har på sin blogg the reference frame två poster där han utgår från logiska operationer för att visa att Många Världar Teorin måste vara falsk. Enligt honom så tolkar förespråkare för teorin ett plustecken i vågfunktionen som "AND" när det istället bör tolkas som "OR". Helt enkelt.

Jämför gärna med Why we think like quirks.

och A pluralistic universe.

3.
kategoriteori är den mest abstrakta matematiska disciplinen, som kan sägas handla om andra matematiska discipliner. I kategoriteori kan man t.ex jämföra logik med geometri. Den grundläggande operationen inom kategoriteori är kompositionen av kartor.

Kompositionen av kartor har likheter med muliplikation. Flera av reglerna är samma. Dock är kompositionen av kartor ickekommutativ.

i "Conceptual mathematics" så skriver Lawvere och Schnauel att
"We investigate the composition of maps (following one process by a second process), and find that the algebra of composition of maps resemble the algebra of muliplication of numbers, but its interpretation is much richer."
(s.11)

En liknelse: Om man ska jämföra "2" och "3" så kan man skapa ett nytt objekt "6" (komponera en karta) som har likheter med både "2" och "3". 2 och 3 kan bli de två dimensionerna på en yta.

Tar man en ostskiva och en macka så har man inte nödvändigtvis en ostmacka. Det får man först när man lägger osten på mackan (och inte mackan på osten.) Då gifter sej smakerna med varandra och öppnar upp en högre rymd.
För filosofer kan man säga att multiplikation fungerar lite grann som "syntes".

4.
Ickekommutativitet är en ren skitsak.
Det betyder bara att det spelar en roll i vilken ordning som man gör saker.

eller annorlunda uttryckt:
"Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter."
-Arne Anka

Alain Connes är en fransk matematiker som bl.a har jobbat med ickekommutativ geometri sedan 60-talet. 1997 gav han ut några spekulationer om att ickekommutativ geometri skulle kunna vara grundläggande inom m-teori, och ickekommutativ geometri blev då populärt ett tag.

5.
Så vilken slutsats leder då detta till? Jo, det ska jag tala om; det leder till slutsatsen att jag borde ta en bloggpaus.
;)

"Entanglement" är en av de mer kontraintuitiva delarna av kvantfysiken, men för två år sen kom nyheten att "entanglement" kanske inte fanns såsom den är känd. Istället finns ett fenomen som kan kallas för "steering". Bägge orden går tillbaks till Schrödinger men han använde dem som synonymer.

Medan "entanglement" innebär att två partiklar, om de har rört vid varandra eller är sprungna ur samma partikeldelning, så påverkar de varandra även när de är rymdlikt åtskilda, kallat "spooky action at a distance".

Så innebär "steering" att detta bara ser ut att ske så för en given betraktare. Den första iaktagelsen "styr" den andra iaktagelsen.

Detta går lätt att koppla till "observatörseffekten" som kan tolkas som att möjligheterna inte realiseras förrän vid en iaktagelse. Då först sker "vågfunktionens kollaps".

Dock finns det en alternativ version av vågkollapsen, nämligen "decoherence", som med tiden har blivit populärare. "Decoherence" innbär ungefär att "vågfunktionen" inte förvandlas abrubt till fakta, utan att detta sker gradvis, lite olika för olika betraktare.

Medan "entanglement" passar ihop med "vågfunktionens kollaps" så passar "steering" bättre ihop med "decoherence". Ett absolut objektivt faktum ersätts av en slags relation mellan objekt.

Detta påminner mej om "RQM" som säger att alla ting uppfattar alla ting på sitt unika sätt. Detta är en bild som passar bra ihop med "steering" och "decoherence."

Jag har tidigare jämfört RQM med OOO. Den utvidgade bilden åvan ser dock lite annorlunda ut. Detta liknar inte mest Harmans autistiska objekt utan mera Latours narcissistiska objekt.

Ry Cooder spelade 1995 in Taking Timbuktu med den maliske gitarristen Ali Farka Touré, vilken blev en stor succé. Trots att Touré är djupt rotad i malisk musikalisk tradition så påminner hans musik om amerikanska bluesartister som John Lee Hooker, Robert Pete Williams och t.o.m. Canned Heat. Malis musik är nämligen en av de viktigaste rötterna till den blues som utvecklades av de amerikanska slavarna.

Landet är alltså Mali, som just nu genomgår något av ett inördeskrig. President Moussa Traoré tvingades av demokratirörelsen att avgå 1991. Dioncounda Traoré blev interimspresident 2012 men demonstanter kräver hans avgång och oroligheterna ökar. Officerare är missnöjda med hans sätt att hantera tuaregrebellerna i norr.

Innan bluesen spelades på gitarrer så spelades den på det afrikanska stränginstrumentet Kora. Det är i första hand en yrkesgrupp som kallas Griot eller Djeli som spelar och de är inte bara musiker utan berättar sedelärande historier och sånt. Den allmänna kulturella bakgrunden är mandinkafolket som även bor långt utanför Mali. En stor del av de amerikanska slavarna tillhörde mandinka, som alltså är ett gammalt herrefolk som tidigare hade ett imperium i nordväst afrika.

Andra artister värda att nämna i sammanhanget kan vara Toumani Diabaté, Boubacar Traoré och Vieux Farka Touré.

Tinariwen är en musikgrupp som blandar traditionella touaregmusikinfluenser från södra sahara med moderna instrument, och som politiskt är motsåndare till regeringen i Mali. De har bl.a spelat på Roskildefestivalen. Mindre besläktade med amerikansk blues men även intressanta i sammanhanget.

Det är lätt att tolka fysiska tillstånd som kontingenta fakticiteter, att saker och ting tillfälligt råkar vara på ett sätt och inte på något annat sätt, men besvärligt nog så tycks en superposition faktiskt ha setts med mänskliga ögon; påstår dom iallafall.

Om vågfunktionen är det möjliga så är istället superpositionen det omöjliga, att faktiskt befinna sej i två olika tillstånd samtidigt.

Som C.S. Peirce först av alla tycks ha upptäckt så kan man ju bygga elektriska kopplingar av grundläggande logiska resonemang och få antingen en tänd (sant) eller släckt (falskt) lampa. Så vad händer om man kör lögnarparadoxen i ett sånt kopplingschema? Den paradoxen är ju sann bara om den är falsk och falsk bara om den är sann. Lampan kan ju inte vara tänd och släckt på samma gång? Det vore ju en kvantmekanisk superposition.

Vad som händer är helt enkelt att lampan tänds om den är släckt och släcks om den är tänd så den tänds och släcks hela tiden. Vad som i den tidlösa logiken är ett paradoxalt tillstånd är i ett tidsbundet system istället en oscilliation.

Varför vibrerar strängarna i strängteorin? Det är för att de oscillierar mellan två grundläggande principer; de vill minimera sin energi och de kan inte försvinna helt, så istället så oscillierar de. (Brian Greene, Ett utsökt universum)

Whitehead skriver i Process and reality (s. 187f) att alla fysiska objekt vibrerar.

Så vi får en fysikteoretisk skala som sträcker sej från det nödvändiga via det möjliga och det tillfälligt och faktiska och till det omöjliga eller paradoxala.

"But if Whitehead prefers to retain the appellation "eternal objects," this is precisely because he seeks - like Nietzsche, Bergson and Deleuze - to reject the Platonic separation between eternity and time, the binary opposition that sets a higher world of permanence and perfection ("a static, spiritual heaven") against an inperfect lower world of flux (209). The two must continually interpenetrate."
- Without criteria, s.39.