Michel, my belle
I am no doubt not the only one who writes in order to have no face. Do not ask who I am and do not ask me to remain the same: leave it to our bureaucrats and our police to see that our papers are in order.
—Michel Foucault, The Archaelogy of Knowledge
Vem är du? Vill du ha hjälp? Vad är sant? Foucault ville inte ha hjälp med att veta vem han var. Inte av vetenskapen, psykologin, kyrkan, staten eller någon. Åtminstone inte av någon som han ville avslöja. Vetenskapen, politiken och religionen skulle ge blanka fanken i vem han var, vad han gjorde, sa och trodde.
Vi vet att han var homosexuell, prövade sadomasochism, prövade olika droger och gjorde sånt som folk antagligen skulle kunna ha åsikter om. När han som ung kom på att han var homosexuell så var homosexualitet olagligt (staten), en synd (kyrkan) och en sinnessjukdom (vetenskapen).
Men han var inte intresserad av deras åsikter, inte på något uppskattande sätt. Inte ens psykologer och präster som bara ville vårda hans själ föll honom på läppen. Han var intresserad av att studera deras hjälp som en sorts makttekniker som skapar speciella sorters människor och sanningar.
Makt skapar den du är, föder ett begär, som reklam, efter normalitet, exklusivitet, acceptans, så när du är dej själv och följer ditt begär så kan du vara din egen fiende. Hur många goda råd har du följt för att hamna i den livssituation som du genomlider just nu? Är du verkligen beredd att försvara ditt val av livsstil?
Foucault var inte intresserad av veta sanningen om ex. homosexualitet. Han var intresserad av homosexualitet som en social konstruktion. Sanningen om homosexualitet kan bara fylla en funktion i ett socialt maktspel.
Ingen behöver ha någon vetenskaplig forskning om vad Foucault gör i sitt sovrum. Man behöver inte sitta i vänsterhumanistiska sällskap och diskutera vilka former av sexualitet som är pk.
Och Foucault kände inte att han behövde prata ut. "Bekännelsen" är ett tecken på hur kristenheten fortfarande genomsyrar det sekulära samhället, hur vi fortfarande använder dess sanningstekniker för att definiera varandra.
Så Foucault ville vända på strålkastaren och istället studera makten. "Människan" borde vi istället glömma. Låt "människan" vara död.
Hans böcker handlar om hur olika "discipliner" växer fram historiskt. Ordet "disciplin" visar på sambandet mellan kunskapsproduktion och maktutövning, åtminstone i det moderna samhället.
Foucault var i första hand kritisk till makten som lyckats etablera sej och göra sej legitim. Politik och vetenskap t.ex. Han har kritiserats för att han hårt kritiserar det moderna västerländska samhället och tycks ovillig att se det som ett framsteg jämfört med ex. medeltiden.
Foucault vill att all sexualitet ska vara laglig. Ex. våldtäkt vill han att det ska vara olagligt därför att det innebär hot och våld, men det ska inte ses som ett sexbrott.
Som politisk reporter i Iran var han först positiv till den kontramoderna religiösa revolutionen, vilket han verkade ångra när de började hugga händer av tjuvar och stena otrogna kvinnor.
Att han skulle ha blivit liberal mot slutet av sitt liv är nog en övertolkning. I sin föreläsning om "biopolitik" beskriver han hur liberalismen trots sitt anspråk på att vara frihetens ideologi ändå handlar om befolkningsdisciplin. Han hade påbörjat en kritik av socialismen när han dog. Hans sista engagemang blev stödet till Solidaritet i Polen.
Lämnar han då inget positivt alternativ alls? Han säger faktiskt att vi måste ha en etik, men han vill inte grunda den i religion, politik, vetenskap eller ens humanism.
Foucault kallade sej inofficiellt för vänsteranarkist på sextiotalet. Sartre kallade honom för en borgerlig tänkare. Chomsky kallade honom omoralisk. Från början av sjuttiotalet ses han som nietzschean.
'I don't feel that it is necessary to know exactly what I am. The main interest in life and work is to become someone else that you were not in the beginning'
Det finns tonvis av Foucault på nätet. Inte allt är värt mödan att läsa. Här är en kort intervju och en längre onlinebok om honom.
Andra bloggar om
Foucault
Michel Foucault
politik
samhälle
filosofi
Babord och styrbord
Om man ska pressa in politiken i ett endimensionellt schema med två riktningar så får man förenkla bort t.ex att de moderna idelogierna är tre till antalet. På en höger-vänster-skala så får liberalismen bara bli mellantinget mellan konservatismen och socialismen. Eller kanske det inte är en rimlig tolkning? Ronald Dworkin protesterar mot en sån tolkning.
Tänk om man skulle försöka att pressa in politiken i en endimensionell skala? Vad skulle egentligen höger och vänster betyda då?
Ekonomin tycks vara en central fråga. Alla vill ha ekonomisk rättvisa men de menar olika saker med ordet. En del tycker att lika-chans-för-alla är rättvisa, men andra menar att alla inte kan ha fått lika chans om inte slutresultatet är lika för alla. Förtjänsträttvisa mot fördelningsrättvisa.
Traditionellt så står högern för förtjänsträttvisans primat och vänstern för fördelningsrättvisa. Bägge argumenterar för att deras rättvisemodell leder till bästa samhällskonsekvenser. Detta kan de göra eftersom de utgår ifrån olika människosyn och deras olika rättvisemodeller passar bra ihop med deras olika människosyn.
Högerns människosyn är enligt min modell pessimistisk och betraktar människan som ond. "Ond" innebär här att hon är egoistisk, maktlysten, materialistisk, intrikant, feg och andra mindre smickrande saker.
På motsvarande sätt så måste vänsterns människosyn bli optimistisk och betrakta människan som i grunden god och "god" innebär då t.ex idealistisk, modig, givmild, välvillig, omtänksam och andra smickrande saker.
Den bevingade beskrivningen av konservatismen som pessimismens ideologi är alltmänt känd och accepterad, men ännu har jag inte stött på någon "optimismens ideologi". Men rimligtvis borde det ju vara konservatismens motsats.
Det kan låta som om jag har vinklat hela modellen till vänsterns fördel men jag tar faktiskt inte ställning för den vänstra människosynen mot den högra. Jag anser att människan är både ond och god. Att ensidigt betrakta människor som änglar eller djävlar leder fel.
Rationalitet, modeller och utopier tillhör vänsterns arsenal. Högern anser dem i bästa fall vara verkningslösa och i sämsta fall direkt skadliga. Här närmar sig diskursen ett metaplan.Det är ju olämpligt att rationellt argumentera mot rationell argumentation, så högerns skepsis har inte så många bra argument på sin sida.
Allmänt kan man säga att högern anser människor vara mindre rationella och därför mindre förutsägbara än vad vänstern anser. Mot rationaliteten sätter man främst traditionen men även t.ex känslor och fördomar har hävdats som alternativ till rationalitet. Angående skadligheten så kan man t.ex mena att det är omänskligt att tvinga in irrationella människor i rationella modeller.
Det mest kontroversiella resultatet av den här terminologin är att den optimistiska nyliberalismen måste kallas för en vänsterideologi.
Den hårda kärnan i högern är konservatismen och pessimismen, förbudstänkandet och territorialpissandet. Världen är begränsad, tänker dom. Det gäller att slåss om tillgångarna. Den starke överlever. Samma lagar gäller för vårt samhälle som för naturtillståndet. Kampen för tillvaron har bara blivit rationellare, mer ekonomisk och effektivare.
Nyliberalismen ser ju ytligt sett helt annorlunda ut. Allt är möjligt, enligt dom. Allt blir bättre hela tiden. En helt fri marknad löser alla problem på det absolut bästa sättet. Vi går en strålande framtid till mötes. Detta, nyliberalismen i ett nötskal, ser ut som en vänsterutopi, raka motsatsen till högerns konservativa pessimistiska kärna.
Ska man kritisera nyliberalismen så görs det alltså lättast från höger, genom en dos välplacerad pessimism. Liksom marknadskritiker, nymalthusianer och trädkramare lättast kritiseras från vänster; utifrån en optimistisk utgångspunkt
Andra bloggar om
Svenskt näringsliv vill ha mer politiska åtgärder
Invandrare är inte diskriminerade för att de har mörk hudfärg och vad som nu direkt utmärker dem, utan de är diskriminerade för att de är nya på arbetsmarknaden och i samhället. Detta enligt en ny rapport som Svenskt Näringsliv har tagit fram. Ungefär samma skäl alltså som gör att ungdomar står utanför arbetsmarknaden.
"Det finns ett linjärt samband mellan antal år i Sverige och arbete"
Organisationen Svenskt Näringsliv vill framhålla att arbetsgivarna inte alls är rasister. Inte heller finns det i deras statistik entydiga bevis för att högutbildade invandrare i hög grad tvingas nöja sej med lågkvalificerade jobb.
Man erkänner att för många invandrare står utanför arbetsmarknaden men finner problemet i första hand hos politikerna. Bättre mottagning av nya svenskar, bättre introduktion i det nya samhället och bättre språkundervisning är saker som behövs. Utländska examina måste utvärderas enligt ett enhetligt och pålitligt system. Svenskt näringsliv gillar inte positiv särbehandling och anonymiserade ansökningar.
VDn för Blatteförmedlingen håller med om att läget har blivit bättre i stort men vidhåller att det fortfarande finns diskriminering hos vissa myndigheter och företag.
Jag håller helt med om att man måste ha en bra mottagning för de invandrare som behöver det och att de har fått en otillräcklig mottagning hittills. Även om Svenskt Näringsliv inte riktigt vill erkänna att det förekommer diskriminering så håller jag ändå med om den föreslagna politiken. Att som vissa glada nyliberaler föreslå helt fri invandring utan några politiska åtgärder alls låter som ett riktigt dåligt förslag för mej.
Esbati upprepar några gånger att rapporten inte motbevisar att det finns diskriminering, och det tycks vara allt han är intresserad av.
Andra bloggar om
och
och
Fri och oberoende
Efter min bloggpost i måndags så känns det som om jag vill ta några dagars semester från bloggandet. Under tiden kan ni ju läsa Karl Palmås artikel om vänsterliberalism.
Kommentar nummer 5 är jag. Hans övriga artiklar och blogg är också intressanta.
Och ta det varligt med Twingly. Det är så lätt att bli beroende.
Om maktskiftet
En något sen kommentar men dock:
Borgarna vann valet, med kanske 1,5%, dvs ca 100.000 personer. Sverige är ett socialdemokratiskt land där borgarna får makten med liten marginal när de lovar att föra en bättre sossepolitik än sossarna.
Alliansen vann på att vara trovärdigare än sossarna i sin arbetsmarknadspolitik. Ganska anmärkningsvärt. Är man konspirationsteoribenägen så kan man lägga märke till hur sossarna de senaste tre decennierna långsamt har glidit åt höger och därmed legitimerat borgarna som ett inte alltför annorlunda alternativ.
Dock är jag inte så konspirationsteoribenägen. Alliansen fick makten genom att verka gå åt vänster.
Jag kommer bl.a att tänka på vad Public Choice-skolan hävdar om ett två-parti-system (vilket vi så gott som har i Sverige): att de två alternativen tenderar att bli alltmer lika varandra. Demokratin blir därmed alltmer poänglös eftersom det bara finns två varianter av samma sak att välja på. Varför blir ett tvåpartisystem en tävling om den politiska mitten? Därför att det bara är de väljarna som har något val. Väljarna ute på flankerna har inga radikala alternativ att välja på, annat än som stödpartier.
På Eudoxa så finns det en mer utförlig analys över dimensionerna i svensk politik. Läsvärt.
Precis utanför riksdagen så svävar de frågor som blocken inte vill ta upp på agendan eftersom de är blocksprängande: invandringen (Sverigedemokraterna), EU (junilistan), jämställdheten (Fi), fildelningen (Piratpartiet) m.m.
Ett sätt att vitalisera demokratin vore att få in nya partier i riksdagen genom att sänka 4%-spärren, men då får man vara medveten om att Sverigedemokraterna är största parti utanför riksdagen.
Jag är rätt skeptisk till borgarnas möjligheter att drastiskt förbättra arbetslöshetstalen på en mandatperiod. Det lutar nog åt att de åker ut och sossarna återkommer nästa gång. Vad nu de ska hitta på åt arbetslösheten.
Andra bloggar om
och
och
och
och
och
Mellanösternlänkar
Jag är ingen mellanösterexpert och det är inte du heller. Ibland känns det som att man måste ha en åsikt i mellanösternfrågan, måste välja sida, men att man måste ha läst minst 20p i mellanösternkunskap innan man har en aning om vad som egentligen händer.
Här är ett gäng länkar som jag tyckte var intressanta.
En övergripande analys av mellanöstern från en Israelvänlig blogg.
Iran bakom hizbolla säger en Irankritisk blogg.
Varför startade Iran kriget?
Bloggosfären träter.
Copyrightrasmus kritiserar sin vänster.
Yelah rapporterar om israelisk demonstrationsfrihet.
Nazisterna demonstrerar i Gbg mot Israel.
Nationaldemokrater förundras över att Sverigedemokrater stödjer israel.
Andra bloggar om
Mellanöstern
och
Palestina
och
Hizbollah
och
Sverigedemokrater
och
Iran
Intill visshet gränsande sannolikhet
Andra bloggar om
ubåtar
och
försvaret
Ungdomligt svärmeri
Men att ingen "äger" namnet är en viktig poäng. Det osynliga partiet ska vara ett fenomen utan centrum, utan "huvud". antar jag. Jag tror att ungsyndikalister har läst på om hur autonoma ska bedriva en kreativ kamp i svärmform.
Power to the people
Nu är den borttagen, tankeförbudsparagrafen, där det stod:
"ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor."
Oavsett vad man tycker om kärnkraft så har det varit absurt att man inte ens har fått göra konstruktionsritningar eller räkna på kostnader. Det är ju lika irrationellt som att inte få göra en avbild av Muhammed. Som öknamnet antyder så är detta ett förbud mot fritt tänkande och forskande. Strider inte detta mot de mänskliga rättigheterna?
Andra bloggar om
kärnkraft
och
forskning
och
lagar
och
energipolitik
och
censur
Sämst i test
Fem Frågor För Framtiden
Passion vs trygghet
Transparens vs copyright
Frihet vs skydd
Transhumanism vs luddism
Technogaianism vs socialekologi
Jag tänkte att jag skulle säga nånting om några av de där frågorna. Den första låter som högerfrihet versus vänstertrygghet, men jag kanske missförstår honom. Han hävdar ju att detta inte har med höger och vänster att göra.
Vad gäller transparens versus copyright så lutar jag åt att favorisera transparens. Detta har väldigt mycket med piratpartiet att göra som ju är aktuella just nu.
Den tredje är knepig. Jag skulle gärna vilja välja frihet före skydd men 9/11 har omöjligjort ett enkelt svar. Egentligen kommer jag att behöva återvända till alla fem frågorna och skriva utförligare om vad jag tror vid ett senare tillfälle.
Jag är mera transhumanist än bioluddit och mer technogaian än socialekolog, men frågorna gäller bara vilka moraliska förbehåll vi bör ha och inte hur pass kapabla och kunniga vi är. Än så länge så är vi klåpare både som transhumanister och technogaianer. Vi förändrar redan oss själva och vår miljö utan översikt och eftertanke. Jag är rädd att vi kan bli så illa tvugna att bli technogaianer:
Risken finns att den första planet vi måste terraforma blir vår egen.
Andra bloggar om
framtiden
Den politiska kompassen
På gymnasiet var jag intresserad av communitarians.
Nuförtiden tror jag snarare att jag är Ronald Dworkin-ist, men jag är tydligen fortfarande libertarian left.
Var hamnar du?
Den svenska politiska kompassen.
Hotter than July
Maud Olofsson kommenterar i Visby sprängningarna i London och väljer fattigdomsbekämpning och internationellt engagemang som medel mot terrorism. Höj biståndet till en procent och låt Sverige delta mer i militära fredsoperationer. Hon är skeptisk till Leijonborgs förslag.
Leijonborg hade istället föreslagit att låta militären hjälpa polisen vid terrorhot och terrordåd, skapa ett myndighetsövergripande nationellt underrättelsecentrum för terroristhot, skapa ett krishanteringsorgan i Statsrådsberedningen för terroristhotet med en terroristsamordnare direktunderställd statsministern och tillåta polisen effektivare spaningsmetoder, som dolda mikrofoner och infiltration.
Maud säger att vi kan inte bygga ett samhälle som kontrollerar bort terrorism. Hennes förslag tar längre tid men är mer hållbart, säger hon.
Det ena behöver kanske inte utesluta det andra tycker jag, fast det finns visst inget konkret hot mot Sverige just nu. Ska man vara säker i Europa för terrordåd så ska man tydligen åka till Sverige. Danmark däremot.
EU
Vänstern röstade nej för att förslaget innebar institutionaliserad nyliberalism och högern röstade nej pga överstatlig byråkrati och detaljreglering.
Ändå måste jag säga att jag tror att framtiden måste innebära fler överstatliga organisationer av EUs typ. Bl.a då en politiskt gemensam organisation för Europa. Och om man ska börja bygga en sån idag så kommer det nog tyvärr inte att bli mycket bättre än vad EU är idag.
Så antingen får man vänta på en bättre europerisk union i en bättre framtid eller så accepterar man det EU som finns idag och försöker förbättra spektaklet. Att "grundlagsförslaget" röstades ner är ju hoppfullt. Det talas om en kris för EU, och kriser brukar ju innebära möjligheter.
FN
De senaste åren har Eliasson varit sveriges USA-ambassadör, och bott i Washington. Han har tidigare haft olika FN-uppdrag. FN är inne i lite av en kris och många anser att det behövs någon form av reform. Något liknande genomförde faktiskt Dag Hammarskjöld på sin tid. Eliasson vill göra något åt det vetosystem som ofta handikappar FN. Man måste också börja bli mer förutseende och arbeta mer föregripande.
FN behöver verkligen stärkas idag. Många länder som t.ex USA, Ryssland och Kina går sin egen väg utan att bry sig om vad FN och "det internationella samfundet" egentligen tycker om deras beteende. Såvitt jag kan förstå så är FN fortfarande den bästa chansen som den här planeten har i dagsläget. På lite längre sikt, säg 200 år, så ser jag gärna en världsregering.
Centerextremism
De flesta ser nog sig själva som balanserade människor. Ingen vill sitta längst ut på vingen, på flanken, i skamvrån. Det är inte jag som är vänster, det är du som är höger. Kanske bör man dock börja fundera lite på självkritik om man ser det som att alla andra är extrema utom en själv.
Även jag är en balanserad människa i mitten, på alla sätt och vis, jag som är för folkhemmet, en solidarisk invandringspolitik och jämlikhet mellan könen.
Men i kanterna är jag lite obalanserad.
I någon undersökning så var sju av tio svenskar positiva till det svenska folkhemmet och den solidariska skattepolitiken, som tar mycket av alla och ger mest till dem som behöver det mest. Men utav riksdagspartierna så är det egentligen bara vp och den oppositionella delen av (s) som vill försvara höga skatter och höga bidrag. Kanske är det folket som är extremt? Men är inte det ett missbruk av ordet? Det extrema ska väl vara ovanligt, inte folkligt?
Bland riksdagspartierna så tycks en sorts nyliberal konsensus ha brett ut sig. Inte i alla frågor, men i vissa viktiga. Det handlar på vilka ekonomiska teorier som man använder sig av i sysnen på nationalekonomi, och där finns det en del likheter från sossarna och högerut. vp och mp försöker skoja till det med lite annorlunda idéer, men annars är alla ganska överrens om vad som är sunt förnuft.
När moderata rasister avslöjades med dold kamera häromåret så visades en sida som moderaterna inte alls ville kännas vid. De är ju ett nyliberalt parti nuförtiden, och det var ju på sextiotalet, innan Bohman, som de var konservativa. Men en del gamla åsikter hängde ännu med. Trots att muf hade många som var för fri invandring, i god nyliberal anda. De flesta svenskar vill åtminstone inte ha mer invandring än idag. Kanske var det en ovanligt folklig sida av moderaterna som avslöjades?
De senaste veckorna har det varit mycket om extremfeminism i media. Och det är klart, det är svårt att se åsikter som att ett vittförgrenat pedofilsatanistiskt nätverk som offrar småbarn i skogen har infiltrerat höga positioner i samhället, eller att alla män är djur och ska dödas, som annat än extrema. Nästan ingen har dock försvarat de åsikterna sen programmen sändes. Däremot har man t.ex frågat varför man fokuserar just på feminismens avigsidor, om inte för att skada feminismen som helhet? Själv tycker jag att det var mycket bra avslöjande reportage och att både kvinnor och män bara kan gagnas av att ljusskygga åsikter släpas ut i ljuset.
Barnomsorgen
Samtidigt är det närmast omöjligt att inte ha sina barn på dagis i Sverige.
Jag har en kompis som har barn på dagis. Det är en blandad upplevelse. Ibland verkar det bra, ibland dåligt, men framförallt så finns det inget alternativ.
De dagisfröknar som jag har pratat med säger enhälligt att det har blivit mycket sämre miljö på dagis de senaste decennierna. Detta beror i första hand på de kommunala nedskärningarna vilket leder till för många barn i för små lokaler med för få lärare. Det är tydligt att vi inte älskar våra barn.
Våldsam förvirring
Detta är ett mångdimensionellt landskap att föra krig i. Slagordspolitik kan bara leda fel. Det man inte har i huvudet får man ha i nävarna.
Röstkörkort
Frågan är om det skulle bli speciellt mycket bättre heller. Egentligen så är det ju allvarligare att politikerna är idioter än att väljarna är det men förhoppningsvis så skulle en mindre men smartare väljarkår leda till smartare politiker eller åtminstone smartare politisk propaganda för att legitimera samma gamla politik som förut.
Alltid något.
Ideologiska bekännelser
Detta var inte en slutsats jag annamade med glädje utan tvärtom så vägrade jag i det längsta att inse det orimliga i absolut jämlikhet. Jag var inte glad när jag övergav principen; jag var tvingad. Tvingad av min intellektuella hederlighet, min filosofiska rakryggadhet, och min önskan att se sanningen i vitögat hur ful den än först verkade.
Det har inte i första hand med värderingar att göra, utan med fakta. Faktum är att alla människor är olika bra på allting. Sedan får man värdera det hur man vill. Naturligtvis kan två olika människor vara "exakt" lika bra på nånting precis som två människor kan vara "exakt" lika långa, men grundprincipen är ändå att två slumpmässigt utvalda människor kommer att vara olika bra på en slumpmässigt utvald aktivitet.
Den stora knäckfrågan handlar naturligtvis om social makt. Vem har faktiskt social makt och vem bör ha social makt? Bägge frågorna är svårare än de verkar. Det är inte så lätt för mej längre att säga att det är medelålders rika vita män som sitter på makten i samhället. Om "alla andra" kunde enas om att störta dessa gubbar så skulle de inte ha en chans. Så vem har egentligen makten?
Det som mest sätter sin prägel på hur ett samhälle "är" är nivån på den breda massans mentala mognad. Massan brukar ha de ledare som den förtjänar, även om det givetvis finns undantag. Nivån på massans mentala mognad beror i sin tur på många historiska omständigheter, inte minst vilket ledarskap den har haft.