Babord och styrbord
Om man ska pressa in politiken i ett endimensionellt schema med två riktningar så får man förenkla bort t.ex att de moderna idelogierna är tre till antalet. På en höger-vänster-skala så får liberalismen bara bli mellantinget mellan konservatismen och socialismen. Eller kanske det inte är en rimlig tolkning? Ronald Dworkin protesterar mot en sån tolkning.
Tänk om man skulle försöka att pressa in politiken i en endimensionell skala? Vad skulle egentligen höger och vänster betyda då?
Ekonomin tycks vara en central fråga. Alla vill ha ekonomisk rättvisa men de menar olika saker med ordet. En del tycker att lika-chans-för-alla är rättvisa, men andra menar att alla inte kan ha fått lika chans om inte slutresultatet är lika för alla. Förtjänsträttvisa mot fördelningsrättvisa.
Traditionellt så står högern för förtjänsträttvisans primat och vänstern för fördelningsrättvisa. Bägge argumenterar för att deras rättvisemodell leder till bästa samhällskonsekvenser. Detta kan de göra eftersom de utgår ifrån olika människosyn och deras olika rättvisemodeller passar bra ihop med deras olika människosyn.
Högerns människosyn är enligt min modell pessimistisk och betraktar människan som ond. "Ond" innebär här att hon är egoistisk, maktlysten, materialistisk, intrikant, feg och andra mindre smickrande saker.
På motsvarande sätt så måste vänsterns människosyn bli optimistisk och betrakta människan som i grunden god och "god" innebär då t.ex idealistisk, modig, givmild, välvillig, omtänksam och andra smickrande saker.
Den bevingade beskrivningen av konservatismen som pessimismens ideologi är alltmänt känd och accepterad, men ännu har jag inte stött på någon "optimismens ideologi". Men rimligtvis borde det ju vara konservatismens motsats.
Det kan låta som om jag har vinklat hela modellen till vänsterns fördel men jag tar faktiskt inte ställning för den vänstra människosynen mot den högra. Jag anser att människan är både ond och god. Att ensidigt betrakta människor som änglar eller djävlar leder fel.
Rationalitet, modeller och utopier tillhör vänsterns arsenal. Högern anser dem i bästa fall vara verkningslösa och i sämsta fall direkt skadliga. Här närmar sig diskursen ett metaplan.Det är ju olämpligt att rationellt argumentera mot rationell argumentation, så högerns skepsis har inte så många bra argument på sin sida.
Allmänt kan man säga att högern anser människor vara mindre rationella och därför mindre förutsägbara än vad vänstern anser. Mot rationaliteten sätter man främst traditionen men även t.ex känslor och fördomar har hävdats som alternativ till rationalitet. Angående skadligheten så kan man t.ex mena att det är omänskligt att tvinga in irrationella människor i rationella modeller.
Det mest kontroversiella resultatet av den här terminologin är att den optimistiska nyliberalismen måste kallas för en vänsterideologi.
Den hårda kärnan i högern är konservatismen och pessimismen, förbudstänkandet och territorialpissandet. Världen är begränsad, tänker dom. Det gäller att slåss om tillgångarna. Den starke överlever. Samma lagar gäller för vårt samhälle som för naturtillståndet. Kampen för tillvaron har bara blivit rationellare, mer ekonomisk och effektivare.
Nyliberalismen ser ju ytligt sett helt annorlunda ut. Allt är möjligt, enligt dom. Allt blir bättre hela tiden. En helt fri marknad löser alla problem på det absolut bästa sättet. Vi går en strålande framtid till mötes. Detta, nyliberalismen i ett nötskal, ser ut som en vänsterutopi, raka motsatsen till högerns konservativa pessimistiska kärna.
Ska man kritisera nyliberalismen så görs det alltså lättast från höger, genom en dos välplacerad pessimism. Liksom marknadskritiker, nymalthusianer och trädkramare lättast kritiseras från vänster; utifrån en optimistisk utgångspunkt
Andra bloggar om