Om maktskiftet
En något sen kommentar men dock:
Borgarna vann valet, med kanske 1,5%, dvs ca 100.000 personer. Sverige är ett socialdemokratiskt land där borgarna får makten med liten marginal när de lovar att föra en bättre sossepolitik än sossarna.
Alliansen vann på att vara trovärdigare än sossarna i sin arbetsmarknadspolitik. Ganska anmärkningsvärt. Är man konspirationsteoribenägen så kan man lägga märke till hur sossarna de senaste tre decennierna långsamt har glidit åt höger och därmed legitimerat borgarna som ett inte alltför annorlunda alternativ.
Dock är jag inte så konspirationsteoribenägen. Alliansen fick makten genom att verka gå åt vänster.
Jag kommer bl.a att tänka på vad Public Choice-skolan hävdar om ett två-parti-system (vilket vi så gott som har i Sverige): att de två alternativen tenderar att bli alltmer lika varandra. Demokratin blir därmed alltmer poänglös eftersom det bara finns två varianter av samma sak att välja på. Varför blir ett tvåpartisystem en tävling om den politiska mitten? Därför att det bara är de väljarna som har något val. Väljarna ute på flankerna har inga radikala alternativ att välja på, annat än som stödpartier.
På Eudoxa så finns det en mer utförlig analys över dimensionerna i svensk politik. Läsvärt.
Precis utanför riksdagen så svävar de frågor som blocken inte vill ta upp på agendan eftersom de är blocksprängande: invandringen (Sverigedemokraterna), EU (junilistan), jämställdheten (Fi), fildelningen (Piratpartiet) m.m.
Ett sätt att vitalisera demokratin vore att få in nya partier i riksdagen genom att sänka 4%-spärren, men då får man vara medveten om att Sverigedemokraterna är största parti utanför riksdagen.
Jag är rätt skeptisk till borgarnas möjligheter att drastiskt förbättra arbetslöshetstalen på en mandatperiod. Det lutar nog åt att de åker ut och sossarna återkommer nästa gång. Vad nu de ska hitta på åt arbetslösheten.
Andra bloggar om
och
och
och
och
och