Tempus Fugit

Jag var väldigt länge socialist och jag var väldigt länge feminist men jag är varken det ena eller det andra längre. Jag trodde länge hårt på den absoluta jämlikhetens ideal men nu tror jag varken att absolut jämlikhet är möjligt eller önskvärt. Utom ibland kanske, men inte som alenarådande ideal.

Detta var inte en slutsats jag annamade med glädje utan tvärtom så vägrade jag i det längsta att inse det orimliga i absolut jämlikhet. Jag var inte glad när jag övergav principen; jag var tvingad. Tvingad av min intellektuella hederlighet, min filosofiska rakryggadhet, och min önskan att se sanningen i vitögat hur ful den än först verkade.

Det har inte i första hand med värderingar att göra, utan med fakta. Faktum är att alla människor är olika bra på allting. Sedan får man värdera det hur man vill. Naturligtvis kan två olika människor vara "exakt" lika bra på nånting precis som två människor kan vara "exakt" lika långa, men grundprincipen är ändå att två slumpmässigt utvalda människor kommer att vara olika bra på en slumpmässigt utvald aktivitet.

Den stora knäckfrågan handlar naturligtvis om social makt. Vem har faktiskt social makt och vem bör ha social makt? Bägge frågorna är svårare än de verkar. Det är inte så lätt för mej längre att säga att det är medelålders rika vita män som sitter på makten i samhället. Om "alla andra" kunde enas om att störta dessa gubbar så skulle de inte ha en chans. Så vem har egentligen makten?

Det som mest sätter sin prägel på hur ett samhälle "är" är nivån på den breda massans mentala mognad. Massan brukar ha de ledare som den förtjänar, även om det givetvis finns undantag. Nivån på massans mentala mognad beror i sin tur på många historiska omständigheter, inte minst vilket ledarskap den har haft.