Tempus Fugit

Harman hade en fråga på sin blogg om vem den mest överskattade filosofen var, och det är ju en intressant fråga som får en att se på filosofihistorien på ett lite annorlunda sätt. Han kom fram till att det troligen är en inte helt värdelös filosof som antagligen är nutida eller inte så gammal.

 

I den analytisk-pragmatiska världen så tror jag att Wittgenstein ses som den mest inflytelserika filosofen sen länge, och inom kontinental filosofi så är Wittgenstein den analytiska filosof som flest gillar. Så Wittgenstein är sedan länge enormt uppskattad, och i min mening överskattad.

 

Jag har tagit upp Wittgenstein några gånger på min blogg. Jag har två långa poster bara ägnade åt honom. Men är man uppmärksam när man läser dem så märker man att jag är kritisk. Han är en fascinerande person, närmast en sorts intellektuell äventyrare, med ett fascinerande liv, men som filosof så tillhör han inte mina favoriter.

 

Han lägger inte ens fram sin metafysik eftersom han anser att språket och logiken inte duger till det. Han är bl.a. influerad av Schopenhauer och Tolstoy, men denna tysta sida av Wittgenstein brukar wittgensteinianerna inte betona. Det är hans tankar kring språket och logiken som intresserar mest.

 

I början av 1700-talet så ansåg de flesta att Leibniz hade stulit infinitesimalkalkylen från Newton och den tidigare populäre Leibniz stjärna dalade. Strax därefter dog han. Under tvåhundra år var Newton den nya naturvetenskapens grundare och idol, likt Jesus född den 25e december.

 

Sedan 1900-talets början så har Newtons fysik varit passé. Dock är Leibniz alltmer aktuell idag, inom flera olika områden. Det verkar som om Newton var överskattad under lång tid, och Leibniz underskattad.

 

Voltaire skrev en satir om Leibniz filosofi som visade att Voltaire egentligen inte hade förstått den. Det var inte så konstigt efterom den är rätt svår och många texter länge har varit outgivna, men då ska man inte heller skriva en satir om den. Utöver Candide så är det inte så mycket av Voltaire som ännu är intressant idag. Han var en fransk anglofil som hoppade på tåget med encyklopedin och hans berömda citat om yttrandefrihet går inte att återfinna bland hans texter, även han skulle ha kunnat sagt nått sånt.

 

I sin ungdom var Kant Leibnizinfluerad men tog sedan starkt avstånd från honom. Kant har haft ett enormt inflytande på senare filosofi, vilket antagligen inte enbart har varit av godo. Kant hade mycket höga tankar om Newton och försökte försvara hans naturvetenskap mot Humes skepticism, men lyckades liksom Hume bara finna mycket av tingens ordning i det egna sinnet.

 

I en bloggkommentar ansåg någon att mycket av kontinental filosofi går tillbaks till Kant och mycket av analytisk filosofi går tillbaks till Hume. Det är en inte helt stollig anmärkning. Bägge inriktningarna inom filosofi är "antimetafysiska" och ifrågasätter möjligheten av en naturfilosofi.

 

Förutom att undergräva den naturfilosofiska traditionen så lyckades Kant även att skada den naturrättsliga traditionen från Hugo Grotius. Dagens libertarianska naturrättstankar härstammar från Hobbes och Locke. Leibniz gillade Grotius. En annan populär stjärna som Kant lyckades plocka ner var Swedenborg.

 

Den förste som skapade en naturfilosofi efter Kant var Schelling, länge missförstådd och sedd som ett förstadium till Hegel. Idag verkar det vara flera som anser att naturfilosofin är påväg tillbaks.

 

Men mest överskattad idag, är nog Wittgenstein. Inte minst om man jämför med Whitehead.

 

andra bloggar om

filosofi,

I lördagsmorse så trodde jag precis som alla andra att Julian Assange måste vara utsatt för en konspiration, men det tror jag inte längre, åtminstone inte någon som de bägge kvinnorna är inblandad i.

 

Ian Bogost klagar på att det är hippt att kalla sej marxist i akademiska kretsar. (För jämliketens skull så klagar han även på libertarianer.) Annars så verkar både Shaviro och Levi Bryant uppskatta Marx. För inte så länge sen så var det en artikel i aftonbladet om att flera nu kallar sej för kommunister igen. Copyriot har tagit upp Marx flera gånger det senaste året.

 

Det är tjugo år sedan muren föll och marxister har hela tiden hävdat att denna händelse inte alls kastade någon skugga över Marx som ändå inte hade gillat östblocket. Det har de säkert rätt i. Olika tolkningar av Marx har florerat åtminstone sedan hans död.

 

Det har dock inte varit så populärt att kalla sej kommunist under dessa två decennier trots att även kommunismen historiskt har sett väldigt olika ut. Renässanser för den okända sidan av Marx har det funnits länge. Det nya 2010 är kanske att symbolvärdet för symbolerna "Marx" och "kommunism" håller på att förändras.

 

För några av mina reflektioner över marxism, läst här och här.

 

 

andra bloggar om

Marx, marxism, Karl Marx,

Det har varit en #Derridagate på filosofinätet.

Det började med att Harman avfärdade Derrida på ett nedlåtande sätt, han gör vissa summariska avrättningar ibland, varpå en mängd bloggare och kommentatorer sa att om man ska kritisera Derrida så ska man göra det för något som är sant.

Levi Bryant verkar till sist ha hittat vissa beröringspunkter mellan Derrida och OOO även om han betonar att OOO är annorlunda och bättre än Derrida. Svensken Hägglund är inblandad i sammanhanget med sin tolkning av Derrida som radikal ateist.

Jag gillar Bryants närmande av kontrahenterna och tycker att det vore fascinerande om OOO verkligen vore den framtida filosofi som Derrida nog trodde aldrig skulle komma. Derridas messianism är hoppet om något okänt som vi ännu inte vet vad det är. Speciellt Levi Bryant lyckas här belysa OOO med Derrida och Derrida med OOO.

"At the end of the day, what is all this bitching about correlationism about? It’s about our inability to be surprised..."

"Whether Graham is talking about withdrawal of what he calls real objects or the withdrawal of what he calls sensuous objects, he is struck by the manner in which objects are perpetually surprising, turbulent, unmasterable."

"Objects are this self-differing (that’s what withdrawal means, folks) minimal identity that a) can manifest themselves in an infinite number of ways when they enter into relations (the concept of "local manifestation"), b) nonetheless posses a minimal identity or iterability (they can occur in a variety of different relations), and that therefore c) are the ruin any thought of context, holism, totalizing system, or complete relational determination."


Här är några relevanta boggposterna i omvänd kronologisk ordning:

http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/08/18/ontological-turbulence-and-vortex/#more-3892

http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/08/18/bravers-derrida-post-onto-theological-metaphysics/#more-3886

http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/08/18/yall-have-made-me-paranoid-derrida-again/

https://itself.wordpress.com/2010/08/18/derrida-kantian-and-hegelian-readings/

https://itself.wordpress.com/2010/08/16/derridas-supposed-textualism/

http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/08/14/hagglunds-derrida-autoimmunity-identity-and-split-objects/

andra bloggar om
filosofi

För några år sen när bloggosfären ännu var ny så var the political compass uppmärksammat en tid. Tyvärr tycks detta för länge sen ha runnit ut i sanden occh både bloggosfären och gammelmedia tycks föredra en mindre informativ endimensionell modell av det politiska fältet. Man vinner väldigt mycket på att ha en tvådimensionell modell och både the political compass och kulturkartan utgör viktiga framsteg för den politiska analysen.

Vissa personer eller partier som föreföll närastående längs en axel av modellen kan vara långt ifrån varandra i den andra axeln, och tvärtom. Själva begreppen "höger" och "vänster" får en ny och fördjupad innebörd. Liberalen har ibland klagat på att kallas "höger" eftersom de har menat att detta har implicerat någon form av släktskap med konservatism, som inte alla liberaler vill veta av.

I kompassen så blir det tydligt att vanliga liberaler faktiskt är höger i kompassen men skiljer sig från vanliga konservativa genom att vara i nedre halvan av kompassen, den mindre auktoritära. Den nedre högra kvadranten av kompassen, frihetlig höger, tycks vara den minst befolkade där man hittar minst antal människor eller partier. Den mest tättbefolkade tycks vara auktoritär höger.

I kvadranten liberal höger hittar vi Milton Friedman, Michael Badnarik och Mike Gravel. Och i stort sett ingen mer på de grafer som finns på sidan (Tchaikovsky och Chopin). Ett fåtal partier finns också, liksom även Sveriges regering.

I kvadraten auktoritär höger hittar vi Adolf Hitler, Margaret Thatcher, Angela Merkel, Romano Prodi, Silvio Berlusconi, Nicolas Sarkozy, Ehud Olmert, George W Bush, Barack Obama och Hillary Clinton. m.fl. En mycket populär ruta där de flesta europeiska regeringar återfinns, förutom de flesta amerikanska presidentkandidaterna. Vi tycks leva i auktoritära och högervridna tider.

I kvadranten auktoritär vänster hittar vi så olika personer som Joseph Stalin, Robert Mugabe, Mahmoud Abbas, de Gaulle och Påven. Man hittar alltså både kommunister och nationalister här (men däremot inte den mest kände nationalsocialisten).

I kvadraten liberal vänster hittar vi så Ralph Nader, Nelson Mandela, Dalai Lama, Mahatma Gandhi, mej och de flesta av mina kompisar.

Som vänsterliberal så går min kritik mot högerliberalerna ut på att ekonomisk liberalism ofta slår över i kapitalism, som ofta slår över i korporativism, som ofta slår över i fascism. Det finns alltså ett "naturligt" flöde från nedre högra kvadranten till den övre högra kvadranten, som om marken lutade. (Kanske är det därför som det är så få människor och partier där.)

Privat ekonomisk maktkoncentration har en tendens att bli en politisk faktor och det allmänna intresset underställs till sist det privata intresset. För att värna om frihet och individualism så bör man alltså reglera ekonomin. Högerliberaler brukar invända att ekonomisk reglering i sej är en grogrund för politisk auktoritärism. I praktiken tycks det dock vara en mindre risk än långtgående ekonomisk liberalism. Svensk lagstiftning har t.ex inslag som är beställningsverk från utländska privata ekonomiska intressen.

På flera av graferna tycker jag mej se en antydd diagonal som personer, partier och regeringar grupperar sig längs med. Det är intressant att även kompositörerna i historien sprider sej längs diagonalen från övre högra hörnet till nedre vänstra hörnet.

Jag antar att det finns ett naturligt samband mellan att vara frihetlig och vänster liksom mellan att vara auktoritär och höger. Självklart så är de övriga kombinationerna inte heller omöjliga. Intressant nog så brukar "högern" i svensk politik framställas som "individualistisk" medan "vänstern" brukar framställas som "kollektivistisk".

Det finns ganska frihetliga och jämlika samhällen långt tillbaka i historiens dimmor liksom det även finns ganska auktoritära samhällen idag.

andra bloggar om
politik, ideologi, samhälle, frihet,

 

If you believe that philosophy reflects continuous progress like the natural sciences, then all the other cultural traits of analytic philosophy follow automatically: expert specialization on small problems; fine-pointed journal articles rather than sprawling books; a fondness for the coining of new technical terminology; an amused toleration for historians of the philosophical craft, who don’t seem to be practicing philosophy themselves; a focus on argument over vision, and on the solid over the ingenious; a vague contempt for literary style as an important element of philosophy, with clarity now the only respected value in writing; a lack of intimidation in the presence of the great thinkers of the past, just as a modern-day engineer would be unlikely to feel intimidated by Thomas Edison, who was great for his time but knew less than an undergraduate engineering major knows today; belief that there is a fairly sharp disciplinary line between philosophy and the other humanities, but that the natural sciences often have much to teach us.

If by contrast you believe that philosophy moves in recurrent historical cycles of greatness and decline, then all the rules of the continental school immediately follow: the belief that philosophy and its history are not separate; the view that it’s clumsy and gauche to go around looking for "mistakes" in Plato or Descartes in the way that analytics like to do; the ambition to write big systematic books rather than clean, concise professional journal articles; a focus on learning the languages of the great masters of our discipline; a sense of respect for those masters that often slides toward paralyzing intimidation; more interest in the literary dimension of these great masters, who are not just amassing correct propositions but trying to portray a cosmos that sometimes hides from us and can therefore only be addressed indirectly; belief that there is a fairly sharp disciplinary line between philosophy and the natural sciences, but that comp. lit. and psychoanalysis often have much to teach us.
- Graham Harman

Filosofi som kultur eller vetenskap?

För mej är den båda, men däremot så är kontinental filosofi inte så värst mycket bättre kultur än analytisk filosofi, och analytisk filosofi är inte så värst mycket bättre vetenskap än kontinental filosofi.

Båda stilarna uttrycker ju var sin kultur och litteraturvetare använder sej nog oftare av kontinental filosofi än vad fysiker använder sej av analytisk filosofi.

Under 1900-talet så har både kontinental och analytisk filosofi haft ett anti-metafysisk pathos, vilket fysik och naturvetenskap långt ifrån alltid har haft.

Bl.a så kritiserade Einstein Bertrand Russell just för detta.

Analytisk filosofi vill ju vara vetenskaplig på samma sätt som naturvetenskapen, men synen på vetenskapen som obrutet kumulativ och progressiv har ju kritiserats under 1900-talet, t.ex av Thomas Kuhn.

Kanske innebär den kontinentala synen på filosofi en mer realistisk inställning och den analytiska en mer idealistisk.

Likheterna mellan analytisk filosofi och naturvetenskap kanske snarare är kulturella.

Hur som helst så uppskattar jag iallafall objektivitet och progressivitet som kulturella ideal, liksom även att uttrycka sej kort och koncist.

andra bloggar om
filosofi, analytisk filosofi, kontinental filosofi

Aj. Jag måste verkligen börja publicera igen, fastän jag bara har sonens laptop att skriva på just nu. Någon har hunnit före mej med att skriva om en idé som jag hade.

Som jag skrev i förbigående en gång så har jag nog mer gemensamt med Shaviro än med Harman (och Levi Bryant hamnar nånstans däremellan) även om jag tycker att Harman är intressant.

Jag har inte mycket till övers för Aristoteles substanslära som Harman delvis är influerad av, men ett argument för "det substantiella" som "det okända", i motsats till exempelvis "essentiella egenskaper", är Gödels matematiska realism. Det var bl.a därför som jag tog upp honom tidigare.

Gödels egen filosofiska tolkning av sitt ofullstädighetsteorem var ju att matematiken existerade oberoende av oss och att vi inte ens i princip kunde veta allt om den.

Här tar Thimothy Morton upp just detta.
http://ecologywithoutnature.blogspot.com/2010/08/somewhere-out-there-theres-bullet-with.html

Tydligen nämner redan Harmans idol Zubiri Gödel. Även om Zubiris On essence finns gratis på nätet så verkar den stentråkig och jag kommer nog aldrig att läsa den om ingen betalar mej.

andra bloggar om
filosofi,