Angelface
Det här en intressant sida av en konstnär, som visar en i mina ögon halvt vetenskaplig sida av konsten. Han samlar in hundra fotografier från olika städer i världen och sammanställer dem till ett gemensamt ansikte för varje stad (eller egentligen två - ett manligt och ett kvinnligt). Hundra ansikten från varje stad blir alltså ett ansikte tillsammans för den staden.
Några intressanta saker blir tydliga. En sak är de olika "raser" som dominerar i olika städer runt om i världen. Det är ungefär vad man kan förvänta sej, även om de flesta storstäder är ganska uppbandade. Rasbarriärerna börjar flyta.
Skojigare är det att studera dessa gruppansikten, dessa kollektiva personer som egentligen inte finns i sinnevärlden men som lustigt nog skulle se ungefär likadana ut även om man byte ut några av de bidragande människorna, och alltså är mer varaktiga än sina individer. Detta får mej att associera till en sorts platonism. Dessa ansikten är som en sorts idéer som människorna i sinnevärlden endast bristfälligt återger. En slags arketypiska personer. Och som Sannare ansikten så är de också Skönare.
Projektet heter Face of tomorrow, och artisten menar att dessa ansikten är det framtida resultatet av att alla männiksor blandar sej med varandra. Och kanske är det så framtida idealmänniskor ska uppnås; genom att individer och raser blandar sej med varandra så mycket som möjligt.
"The composite face is strikingly handsome – much better looking than any of the individuals. It’s like there is an underlying beauty in each of us that has the potential to come through. In fact in every instance this seems to be the case – in each city the composite face is more beautiful than almost any of the individuals that make it up."
En del säger säkert att det är det personliga som är verkligt vackert, det avvikande, unika, orginella, som gör varje människa oersättlig. Och är klart att det låter ju aptrist om alla människor i hela världen skulle se likadana ut. Men ur evolutionsynpunkt är varje individ ett experiment, ett utskott från en gemensam stam som är det som har visat sej fungera. Ju mer vi avviker från det vanliga desto troligare är vår individuella undergång.
Som individer är vi alla misslyckade experiment. Misslyckade i det att vår individualitet inte kommer att överleva oss själva. Redan nästa generation så är vår individualitet hopplöst utblandad. Det som är typiskt för mej eller för dej är antagligen sämre än genomsnittet, rent statistiskt. Är man alltför orginellt formgiven får man nog betraktas som missbildad.
Jag har hört talas om en undersökning där man lät människor bedömma hur pass vackra olika ansikten var för att se efter om det fanns några gemensamma kriterier för vackra ansikten, och det fanns det. Folk var ganska överrens om vilka ansikten som var mer och mindre vackra. Nästa steg var att försöka analysera de vackra ansiktena matematiskt för att komma fram till ett eller ett fåtal ultimat vackra ansikten. Bl.a så dök det gyllenne snittet upp på flera ställen i vackra ansikten. Till sist hade man datormodeller av ett manligt och ett kvinnligt ansikte. Tyvärr är det enda jag hittills har hittat på nätet denna korta text med bilder, nästan längst ner, scrolla på.
Där avslöjas det att de vackraste kändisarna, som mest passar till idealmaskerna, är Catherine Deneuve och Leonardo DiCaprio. Bägge en aning androgyna. Är Deneuve min drömkvinna? Nej, faktiskt inte. Visst är hon snygg men inte är hon the most beautiful girl in the world för mej. Man får inte glömma att vi dras till människor som liknar oss själva och som doftar på ett sätt som vi gillar. Med mera.
Andra bloggar om
ideal
och
skönhetsideal
och
skönhet
och
DiCaprio
Rötmånad
Jag tänkte ändra lite på designen men sidan är skriven i xml medans jag bara kan html. Jag la in en räknare som ska visa lite om varifrån mina läsare kommer. Och visst, den visar Uppsala, Stockholm osv, men den räknar som en kratta. Den visar sex unika besökare idag och nio igår, men statistiken jag får när jag loggar in på sidan visar 27 unika idag och 31 igår. Mysko.
Om nu den ursprungliga räknaren stämmer så har jag 4000+ unika besök sen februari, vilket blir över tjugo per dag. Jag hade ju skrivit att jag skulle börja skriva igen tidigast tionde juli, vilket jag inte gjorde, men trots att jag inte gjorde nånting den dan så fick jag 39 unika besökare som letade efter livstecken efter sommaruppehållet.
Eftersom jag inte får så många kommentarer så får jag hålla mej glad med besöksstatistiken istället. Det är kanske inga himlastormande siffror men det är iallafall en handfull runt om i Sverige som läser mej.
Döm själva
Obducenten och allmänläkaren är inte längre intressanta i utredningen kring DaCostas död. Det var ingen stor nyhet i fjol. Inte jämfört med den massmediala uppmärksamhet som fallet hade fått sedan mitten av åttiotalet och frammåt. Efter Palmemordet lär detta vara den mest uppmärksammade mordrättegången nånsin i Sverige. Och med en viskning ska det nu vara över.
Detta är en mycket lång historia och jag tänker inte återberätta den för er. Men den är viktig, inte för de som redan är offer, utan för oss som litar till rättsväsendet. Om ni är intresserade så kan ni läsa
Döden Är En Man : Historien Om Obducenten Och Allmänläkaren
Lindeberg, Per
Kartonnage.
Bokförlaget Fischer & CO, Sverige, 199901.
ISBN: 9170548889
Jag läste den för fem-sex år sedan, när det ännu satt experttyckare i tv och tyckte att det var självklart att obducenten och allmänläkaren var skyldiga. Det är en tjock bok, och välskriven och intressant och ger intryck av att vara ett gediget journalistiskt forskningsarbete.
Catrin och rättvisan tänkte jag läsa som motvikt men ångrade mej efter tjugo sidor. Jag bläddrade igenom resten och den verkade inte innehålla så mycket substantiellt alls. Den förutsatte att de anklagade var skyldiga och diskuterade utifrån detta patriarkatets ovilja att fälla dem.
Här är Lindebergs sida om "mediemordet". Såvitt jag kan bedömma är detta så nära sanningen som man kan komma. Och här finns en intervju med Lindeberg.
Guillou är en av de som länge har ifrågasatt den allmänna meningen i DaCostafallet.
Ok, att det är ett justitiemord som förstör livet för de två oskyldigt anklagade. Det är sånt som händer ibland. Men vad som fascinerar mej är den omfattande mediala uppmärksamheten där ett flertal kända profiler gör uttalanden som förutsätter att männen är skyldiga. Hobbypsykiatri, kulturanalyser. Detta är en av Sveriges medialt allra mest uppmärksammade mordrättegångar nånsin och det är många som redan tidigt utgick från att de två huvudmisstänka var skyldiga.
Det kanske är någon form av symbolik som har fått folk att gå igång? Kvinnor som offer, horor, styckmord, obducenter - flera populära tvprogram och filmer innehåller sånt. Det gick ju också ett rykte om att en av männen hade sk. snuffmovies hemma hos sej. Det visade sej ogrundat och jag tror på det hela taget inte att sådana filmer existerar.
Ett exempel: "Kanske är det så att den som går genom livet som en död får liv först i närheten av de döda?" Flera intressanta citat finns här:
Det finns en c-uppsats i idehistoria om hur bilden av obducenten byggdes upp och spekulationer kring psykologin bakom . Och en intervju.
Tydligen så är det mediatrycket och opinionen som influerar rättsapparaten. Problemet verkar vara att männen som är dömda på förhand inte går att dömma på riktigt i rätten. Bevisen räcker inte till. I en kreativ vändning så lyckas rätten både att fria och fälla dem samtidigt. Avgörandet dras ut i decennier. Idag verkar ingen tro att de är skyldiga eftersom de som tidigare var övertygade idag är tysta.
Andra bloggar om
juridik
och
media
och
rättsskandaler
Mellanösternlänkar
Jag är ingen mellanösterexpert och det är inte du heller. Ibland känns det som att man måste ha en åsikt i mellanösternfrågan, måste välja sida, men att man måste ha läst minst 20p i mellanösternkunskap innan man har en aning om vad som egentligen händer.
Här är ett gäng länkar som jag tyckte var intressanta.
En övergripande analys av mellanöstern från en Israelvänlig blogg.
Iran bakom hizbolla säger en Irankritisk blogg.
Varför startade Iran kriget?
Bloggosfären träter.
Copyrightrasmus kritiserar sin vänster.
Yelah rapporterar om israelisk demonstrationsfrihet.
Nazisterna demonstrerar i Gbg mot Israel.
Nationaldemokrater förundras över att Sverigedemokrater stödjer israel.
Andra bloggar om
Mellanöstern
och
Palestina
och
Hizbollah
och
Sverigedemokrater
och
Iran
Kritik av det kritiska tänkandet
Att tänka kritiskt är att (ut)värdera. Det är populärt bland rationalister, analytiker och vetenskapsanhängare att säga att man ska tänka kritiskt, men samtidigt så är det många av dem som inte tycker att man ska värdera för mycket. Men det är egentligen samma sak.
Att tänka kritiskt är att tillämpa ett värdesystem. Värdesystemet kan mycket väl vara välgrundat i erfarenheten och behöver inte alls vara fördomsfullt. T.ex kan man värdera junkmail och spam som ett djäkla gissel, vilket är att nedvärdera dessa fenomen och att tänka kritiskt.
Är det verkligen att tänka kritiskt att tycka illa om saker? Nej, det gäller just att tänka och inte bara tycka utan att tänka.
Kritiskt, värderande tänkande är bra, men det finns också bra alternativ: Okritiskt tänkande och iaktagelse utan dömmande.
Det kritiska tänkandet är inte så kreativt. Det går bättre att vara kreativ om man är okritisk. Ett sätt att förena kritiskt och okritskt tänkande är så kallat brainstorming. Först så försöker man att vara så okritiskt kreativt som möjligt och skriver ned precis allting man kommer att tänkas på utan att tänka alls ;-) Först därefter, när man kanske har slut på idéer, så sätter den kritiska utvärderande fasen in.
Jag såg en dokumentär om en manodepressiv fysikforskare som var manisk på förmiddagarna och kom med massvis av idéer och på eftermiddagarna var han depressiv och rensade ut istortsett allting. (De flesta manodepressiva har inte så stabila växlingar.)
Kanske kan man även vara kritisk och kreativ samtidigt, men jag tror nästan att det är svårare.
Jag har fått kritik för att jag här använder uttrycket "kritiskt tänkande" i en allför snäv och simpel mening, och att "kritiskt tänkande" i själva verket innebär att tänka fritt, självständigt, kreativt, konstruktivt och dialektiskt.
Det är möjligt att det är vad "kritiskt tänkande" betydde på 70-talet, men det är inte så som uttrycket brukar användas idag. Jag skrev denna text som en kommentar till dagens "kritiska tänkande", även om jag naturligtvis är för att man tänker fritt, självständigt, kreativt, konstruktivt och dialektiskt.
Andra bloggar om
filosofi
och
psykologi
Black Forrest Philosophy
"Black forrest philosophy" var ett öknamn som anglosaxiska filosofer hade på Heideggers existensfilosofi, eftersom han levde i Swartzvald och eftersom han ansågs helt obegriplig . Att läsa och begripa Heidegger är inte lätt. Bokförlaget Thales gav -98 fyra små böcker med kortare sena texter av honom som jag tycker är ganska lättillgängliga.
ISBN-91-87172-47-X Brev om humanismen
ISBN-91-87172-79-8 Identitet och differens
ISBN-91-87172-80-1 Metafysiken som varats historia
ISBN-91-87172-81-X Till tänkandets sak
Jag utgår från dessa och försöker att med alla medel göra honom begriplig för mej själv.
För Martin är filosofi, metafysik och platonism nästan samma sak. Martin själv vill överskrida denna västerländska filosofitradition. När han sent i livet läste Pirsigs "Zen och konsten att sköta en motorcykel" så lär han ha utbristit "Det är ju det som jag har försökt att säga hela tiden!"
Om det finns en affinitet mellan Martins tänkande och zenbuddhismen så kanske det kan vara en delförklaring till varför han är så populär i Japan. Dock, som jag läste i någon essä på nätet om Martin: skillnaden mellan honom och en zenmästare är att Martin tänkte hela livet på varat medan medan en zenmästare är varat.
Martin tyckts trots detta ha kommit fram till en del intressanta resultat eftersom han är en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Han kritiserar som sagt den filosofiska traditionen och den moderna civilisationen.
Metafysiken ger olika svar på frågan vad som egentligen är, men fördjupar sej inte i frågan vad det innebär att något är. Detta är Heideggers enda intresse.
Vad är då varat? Varat är ingeting som är, utan är en föutsättning för att något ska kunna vara. Med min egen formulering, som Heidegger säkert inte skulle ha gillat, så kan varat liknas vi ett generaliserat rumbegrepp, som även innefattar abstraktioner och allt annat som på något sätt kan sägas existera. Heidegger parar ju även ihop varat med tiden både i "Sein und Zeit" och i "Zeit und Sein". Vanligtvis brukar ju vi andra para ihop Tid och Rum.
Heidegger menar att metafysiken har bestämt varat som "närvaro" - att vara är att närvara. På ett ställe skriver han själv att "varat är rätt och slätt transcendens". Jag tolkar det som att varat överskrider allt som är genom att sättas som dess förutsättning.
Men snarare än att hävda att "varat" finns före något annat så skulle jag hellre vilja säga att Heidegger försöker att uppfinna varat som ett nytt grundläggande begrepp, ungefär som "supersträngar" är ett nytt grundläggande begrepp.
Den unge Heidegger försöker att se varat som något överställt tiden, tidlöst, men tycker sig inte kunna beskriva relationen mellan tiden och varat. Den äldre Heidegger ser varat som underställt tiden och genomgående en varahistoria.
Varats framträdelseformer har förändrats historiskt. Han beskriver metafysikens som varats historia. De olika metafysiska teorierna visar människans ändrade förhållande till varat genom tiderna. Varje framträdelseform för varat är ett exempel på varaglömska. Man tolkar varat som ett eller annat varande. Det viktiga för Heidegger som filosof är att fenomenologiskt beskriva varahistorien, inte att vara rationell eller systematisk.
För Heidegger är det bara existensfilosofen som fullt ut är människa. Detta är ett ideal som alla för eftersträva innan de eftersträvar något annat. Existensfilosofen är som sådan fullständigt inproduktiv. Nyttokalkylen hör till den rationalitet som man bör sätta på sin plats. Det är diktaren, inte minst Hölderin, som kommer närmast existensfilosofen.
Om människan skriver han att människans essens är att vara nära varat. När hon tappar sin essens så är hon alienerad. Varken husserl eller Sartre når upp till Marx nivå när Marx ser den moderna människan som alienerad. Materialismen gör allting till ett föremål för arbete. Att vara nära varat är en förutsättning för både teori och praktik; för metafysik och etik.
Den moderna teknikens metafysik, den rationella världsbilden, kallar Heidegger för "stället" ("Ge-stell") Trots Heideggers låga skattning av den moderna tekniska världen så ser han "stället" som ett "förspel", "ett första hotfullt framblixtrande" av Tilldragelsen.
Liksom metafysikens varahistoria börjar med en "tilldragelse" när essens skiljs ifrån existens så kommer varahistorien att avslutas med en "Tilldragelse". Heidegger antyder att denna "Tilldragelse" är något mer radikalt och grundläggande än själva varat.
Det låter ju konstigt men jag undrar om han inte t.ex kan mena att åtskillnaden mellan essens och existens upphävs eller tänks om och isåfall så skulle kanske "varat" som sådans ersättas med något annat. På ett ställe kallar han Tilldragelsen för "denna i sej svävande byggnation" vilket onekligen låter artificiellt. Han skriver att "verktygen" till Tilldragelsen ska komma från språket, som han på annat ställe kallade för "varats hus".
I föredraget "Filosofins död och tankens uppgift" beskriver Martin filosofin som död. Inte precis fullbordad, men i någon mening är dess tid förbi. Filosofin är död för att vi kan spelets regler. Den är inte längre intressant.
Och när filosofin är död så faller den sönder i specialvetenskaper. Man behöver inte vara profet, skriver han, för att inse att cybernetiken kommer att bli ledande bland dessa specialvetenskaper; läran om styrning, som förvandlar språket till att vara informationsutbyte. Detta sammanfaller med att den västerländska civilisationen blir en världscivilisation.
Kanske finns det dock en ny uppgift för tanken: ett tänkande som varken är filosofi eller specialvetenskap. Här blickar den reaktionäre Martin frammåt. Uppslagsverken missar ofta såna detaljer och skriver ofta bara att han tyckte att det var bättre innan Platon uppfann metafysiken och tänkandet ännu var nära varat.
Hur han ska tolkas råder det delade meningar om och jag försöker nu att tolka honom utifrån Ken Wilbers integrala ansats. I så fall är Varat eller Tilldragelsen någon form av mystik, kanske psychic level, medan filosofi är vision-logic och specialvetenskaperna, "stället", "Gestellung", är Formop. Om Martin nu ser filosofi som vision-logic, har han då rätt om all filosofi? Det mesta verkar onekligen vara vision-logic. Och efter Leibniz blir den ännu mer systematisk och en-hetlig. Tankens nya uppgift kan vara att efter filosofins död utvecklas till "ljusning och närvaro": psychic (vision) level.
Varför tror Martin på ett ursprungligt varatänkande innan Platon? Är det för att han märker att ju mer han tänker på varat desto mer avlägsnar det sej? Är det därför han beskriver filosofins historia som varaglömskans historia? Men han skriver att den ena filosofin inte är bättre än den andra: det går inte att avgöra. Nietzsche är inte längre infrån varat än Aristoteles. Han skriver faktiskt uppskattande om t.ex Hegel och Leibniz.
Heidegger skriver mycket som är intressant, men i slutändan så undrar jag ändå om han inte gör raka motsatsen till vad han påstår: Heidegger försöker snarast utvidga metafysikens domäner (aufhebung?) och göra själva varat till ett kunskapsobjekt, och även tiden.
Tyvärr blev det inte begripligare än så. Men om jag hade gjort det för begripligt så hade folk inte fattat att det var svårt.
Andra bloggar om
Filosofi
och
Heidegger
och
Cybernetik
och
Zenbuddhism
och
Platon
och
Civilisationskritik
Den tredje kulturen
På femtiotalet så publicerade CP Snow boken The two cultures and the scientific revolution (-59) där han beskrev hur naturvetenskap och humaniora hade blivit två olika kulturer som har bristfällig kunskap om varandra, speciellt då har humanister bristfällig kunskap om naturvetenskap.
John Brockman publicerade -95 boken The Third Culture: Beyond the Scientific Revolution. Själva begreppet "den tredje kulturen" kommer från Snow som hoppades att en tredje kultur skulle uppstå som skulle överbrygga gapet mellan kulturerna.
Brockman skrev om en ström av populärvetenskapliga böcker som direkt kommunicerade naturvetenskapliga idéer till en bredare läsekrets utan att några humanister var inblandade. Denna ström av böcker berodde delvis på att forskningen nu gick fortare och och fram till fler rön än tidigare.
Boken finns att läsa online här. Det finns några genomgående teman kring evolution och information vilket alltså ska sammanfatta mycket av samtida naturvetenskap. Och till sist ett kapitel om Singulariteten (som jag har tänkt att skriva en post om nångång.)
Den tredje kulturen är alltså ett gäng naturvetare som försöker popularisera naturvetenskapen för att sälja den till en bredare massa i tider av postmodenism och new age. Någon egentlig tredje kultur är det alltså inte.
Däremot så den tredje kulturen producerat en del mycket läsvärda böcker som på ett lättfattligt och överskådligt sätt presenterar vad vetenskapen har kommit fram till idag.
Denna subkultur har nu samlat sej på hemsidan Edge.org där mycket finns att läsa om samtida naturvetenskap och spekulationer därkring.
Den enda invändningen jag har är att man inte skiljer så noga mellan naturvetenskapliga resultat och "Den naturvetenskapliga världsbilden" som för mej är två olika saker. T.ex så anser jag att Dennets försök att på naturvetenskaplig väg förklara medvetandet hittills har varit fruktlösa vilket han själv inte verkar inse. Jag tror att det beror på att han är en bättre naturvetare än filosof och det kan nog sägas allmänt om den tredje kulturen. Men bara man är medveten om detta så är deras böcker mycket rekommendabla.
23 forskare var inkluderade i boken. Av dessa så dyker Paul Davies, Richard Dawkins, Daniel C. Dennett och Steven Pinker upp bland många andra på Edge.org.
Andra bloggar om
och
populärvetenskap
och
filosofi
An ageless heart that can never mend
David Bowie fyller sextio nästa år. Det är nu tre år sedan hans senaste album och det är ett av hans längre uppehåll. Risken är att han funderar på att pensionera sej snart. Han har dock ett kontrakt på fler album.
Det finns många infallsvinklar på fenomenet David Bowie men jag tänkte göra det lätt för mej och prata lite om musiken.
Bowie har släppt ca 24 album under eget namn (inklusive t.ex Pinups men exklusive t.ex Tin Machine). Han släppte sin första singel som sextonåring 1963.
Det första av hans album som jag tycker är nått vidare är Hunky Dory från -71. Året efter kom naturligtvis Ziggy Stardust and the Spiders from Mars som blev hans riktigt stora genombrott och som också är ett riktigt bra album. "Voted most influential album of the decade by Britain's Melody Maker magazine."
Albumen som han släppte åren efter var inte alls lika bra även om de innehöll enstaka klassiska låtar som Rebel Rebel och Fame.
Om man är ett inbitet Bowiefan så ska man tycka att hans experimentella Berlin-period från andra halvan av sjuttiotalet är skitbra, men jag tycker snarare att de där albumen är intressanta än bra. Fortfarande är enstaka låtar som Golden years, Sound and vision och naturligtvis Heroes odödliga klassiker.
Lodger från -79 utgör ett undantag för mej för där gillar jag hela albumet trots att det är ett av hans experimentella album. Scary monsters and super creeps från -80 kallas ibland för Bowies sista klassiska album av bowie-iter, och ja, det är ett bra album.
Sedan följde det fördömda 80-talet som många bowiefans avskyr. Han fick stora kommersiella framgångar med singlar och album 1983 och fansen säger att han var alldeles för kommersiell och oexperimentell. Helt mainstream tycker jag knappast att han var, utan ännu rätt bra. På albumet som kom -84, så känns han däremot helt konventionell och bortsett från de två singlarna så är alla låtar tidigare utgivna.
Dont let me down från -87 brukar även det sågas men det tycker jag är orättvist. Bowie har bett sina fans om ursäkt för att det albumet var så dåligt och det tycker jag känns helt obefogat. Som han även har sagt så är det egentligen inget större fel på låtarna utan det är produktionen som gör allting slätstruket och profillöst.
Sedan följde experimentet med rockgruppen Tin Machine som har fått blandad kritik. Jag tyckte att det var rätt kul när det hände men så här i efterhand så håller faktiskt inte låtarna i evighet.
Hans stora comeback var Black tie, white noise från -93. Hans bästa sen Scary Monsters tyckte fansen. Samma år kom Buddha of suburbia som var ett soundtrack till en tv-serie men som ändå räknas som ett av Bowies bästa album. Jag har tyvärr inte hört det för det är svårt att få tag i.
På de följande två albumen var han rätt experimentell igen även han alltid har med något som låter som en singel.
Albumet Hours från -99 blev kritiserat för att återigen bjuda på en enklare och mer melodiös ljudbild som jag själv råkade gilla. Det var dock inte lika bra som Heathen från -02. Bowies bästa på decennier tyckte fans och det hade dom ta mej sjutton rätt i. Reality från -03 är även den nästan lika bra som Heathen.
Så min uppfattning om vilka som är Bowies bästa och sämsta album stämmer inte till 100% med de allmänna uppfattningarna. Däremot märker jag att jag tycker att han har en formtopp ungefär vart sjunde år, dvs ca 1971/72, 1979/80, möjligen -87, säkert -93. Nästa kreativa våg skulle komma kring sekelskiftet och Hours från 99 var rätt bra tycker jag men Heathen från -02 var mycket bättre. Den hade han nog jobbat på flera år ;-)
andra bloggar om
David Bowie
och
Musik
Science Wars
The Science Wars var en intellektuell dispyt under 1990-talet mellan "postmodernister" och "realister".
1994 publicerade vetenskapsmännen Paul R. Gross och Norman Levitt boken Higher Superstition: The Academic Left and Its Quarrels With Science. Där var man öppet kritisk mot "postmodernisterna". I bokens efterföljd så annordnades även konferensen "The Flight from Science and Reason" som organiserades av Gross, Levitt och Gerald Holton och fölls av the New York Academy of Sciences.
1996 så hade tidskriften Social Text ett temanummer som hette just "Science wars" med bidrag från "postmodernisterna" inom samhälls- och humanvetenskaperna. Fysikern Alan Sokal bidrog med en text som hette "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity" och som verkade hävda att kvantfysiken stödjer "postmodernisterna" kritik av den vetenskapliga objektiviteten.
Sokal avlöjade raskt i en annan tidskrift att hans artikel var ett "skämt" som skulle testa om Social Text skulle "publish an article liberally salted with nonsense if (a) it sounded good and (b) it flattered the editors' ideological preconceptions".
Det förtjänar att påpekas att Sokal inte satt och hittade på orimligheter ur tomma luften. Hans artikel var överfull av korrekta citat och tankar ur en mängd olika texter med en "postmodern" prägel. Så långt var hans artikel sann. Vad han gjorde var att sammanställa vad han ansåg var de mest orimliga tankarna hos olika "postmoderna" auktoriteter.
Det följde en debatt mellan akademiker i flera olika länder men det hela verkade rinna ut i sanden utan att någon hade bytt åsikt.
För postmodernister så skapar diskursen verkligheten. De måste därför vinna dispyten. För realister så är verkligheten oberoende av vem som vinner dispyten, och de har inte lika mycket att förlora som postmodernisterna.
Ur ett strikt postmodernt perspektiv så borde väl bägge sidor ha rätt och det more väl mest en estetisk fråga? Postmodernister som hävdar att de har mer rätt än realisterna borde väl vara förtäckta kulturimperialister?
Hade postmodernisterna varit lite mer pålästa på analytisk filosofi och helst även fysik så hade det kanske gått bättre för dem. Som det blev nu så vann "realisterna".
På det hela taget så var "realisterna" bättre på att vara "realister" än "postmodernisterna" var på att vara "postmodernister." De tog ställning i en intern debatt inom fysiken som de själva var oförmögna att bidra till.
Som Jean Bricmont och Alan Sokal skriver på s.2 i Letter to Physics Today:
"(We recognice that these are delicate issues on wich reasonable physicist and philosophers of physics can disagree. But there is no evidence that Latour understands any of these subleties.)"
Själva de kvantfysiska grundarna Bohr, Born, Heisenberg och Pauli har sagt saker som "postmodernisterna" kan bygga på i sin kritik av vetenskaplig objektivitet.
Inom den analytiska filosofisfären så hittar vi Goodman, Quine och kanske även Wittgenstein som exempel på filosofer med en analytisk prägel och en "postmodern" inriktning.
Andra bloggar om
filosofi
och
vetenskap
och
postmodernism
All tomorrows parties
Partyteknologin har tagit ett steg frammåt och presenterar nu en ersättning för alkohol,
med alkoholens fördelar (man blir snyggare, roligare och dansar bättre)
men utan dess nackdelar (man kräks på sin dejt, blir impotent, kör full hem och minns ingenting dagen efter men mår som en surströmming.)
Aftonbladet nämner faktiskt synthehol som används av Star Trek-folket.
I förlängningen så forskas det på andra psykoaktiva substanser än alkohol. Så länge som "drogerna" verkligen blir ofarliga så tycker jag att det verkar bra.
Andra bloggar om
och
knark
och
forskning
Decentralised Intelligence Agencies
Det har sagts att människor i flock visar sina sämsta sidor. Den minsta gemensamma nämnaren brukar inte sällan vara rätt låg. Groupthink är en teori om det. Men ibland lyckas flera människor att vara smartare än enstaka. Vad är det som avgör skillnaden?
Surowiecki har några förslag:
"Wise crowds" need (1) diversity of opinion; (2) independence of members from one another; (3) decentralization; and (4) a good method for aggregating opinions. The diversity brings in different information; independence keeps people from being swayed by a single opinion leader; people's errors balance each other out; and including all opinions guarantees that the results are "smarter" than if a single expert had been in charge.
Ett sätt att "samla opinionen" ses här.
Minst tre personer tycks krävas för att en grupp smartare än en individ ska kunna skapas. Åtminstone irl.
När en gammal sociologistudent som jag läser om distributed computing så kan jag nästan inbilla mej att det handlar om postmodernism, eller om poststrukturalism för den delen. (Jag läste ju en termin filosofi också.) En del av detta är nog vad Hayek egentligen försökte säga, när han föredrog Marknaden framför Partiet.
Medan distribuerad intelligens vanligen är namnet på ett sätt att programmera så är kollektiv intelligens vanligen namnet på ett slags mänskligt samarbete.
Anarkisterna och de autonoma är ute efter den gyllenne gruppdynamiken bortom statisk kollektivism och individualism, men jag tror inte att de lyckas så bra. Detta har med svärmintelligens att göra, som nämndes i Chrichtons Rovdjur
Marvin Minsky hävdar att även du egentligen är en kollektiv intelligens.
Derrida i informationsåldern
Jag nämnde ju strax innan jag reste på Eriksgata
System and writing in the philosophy of Jacques Derrida.
by Christopher Johnsson
ISBN 0-521-44852-2
Cambridge University Press
som alltså är en litteraturvetenskaplig analys av Derridas texter som avslöjar en förbisedd dimension av Derridas tankar. Derridas textteori ses relatera till samtida naturvetenskap och systemteori. Johnsson är föreläsare i franska och har bl.a forskat i Levi-Strauss och fransk antropologi.
På s.192 och frammåt parar han upp följande parallella teman hos Derrida och systemteorin respektive:
systems theory: open systems
Derrida: 'ouvertyr', double-bind figures of inclusion-exclusion, general economy
systems theory: level, hierarchy
Derrida: stratification, instance, 'scene'
systems theory: punctuation of context
Derrida: 'decision', 'critique'
systems theory: code
Derrida: inscription, writing, trace
systems theory: feedback
Derrida: 'retroactivité (fabuleuse)'
systems theory: teleonomy, 'goalseeking'
Derrida: 'differance', 'aprés-coup'
systems theory: equifinality, ultrastability
Derrida: 'jeu', percurrence of the 'écart' (infinity), failure of destination
systems theory: multifinality
Derrida: dissemination
Det är alltså inte så att Jonsson försöker presentera någon slags uttömmande förklaring eller beskrivning av Derridas filosofi utan han pekar bara på ett förbisett samband: att Derrida alluderar på cybernetik ibland. Inte heller ska man förvänta sej att den store filosofen har något att tillföra systemteorin i snäv mening utan han ser den bara i nya kontexter.
Jämför gärna med den här posten, speciellt kommentarerna.
Andra bloggar om
filosofi