Electric Barbarella
Electric Barbarella sägs vara den första låten som gick att köpa och ladda ner från nätet, 1997. Den är framförd av Duran Duran som har tagit sitt bandnamn från filmen Barbarella, förutom att dom brukade hänga på en klubb som också hette Barbarella. Sidoprojektet The Devils har också en låt som heter Barbarellas.
andra bloggar om
Duran Duran,
Barbarella,
robotsex,
objektorienterad programmering,
Snöstorm
Beowulf har haft premiär. Jag har inte sett den ännu för det har varit snöstorm och jag jobbar helg, m.m. Tills vidare kan jag titta på Grendel med Marillion. Jag gillar Marillion bäst med Fish och Fish bäst med Marillion. Deras två första album är bäst. Jag vet att Schyffert inte håller med mej. Helloweentönt. Annars har jag väldigt god erfarenhet av Marillionfans. Sympatiska och egensinniga på samma gång.
Bonusvideo: Garden party!
andra bloggar om
Monte Montgomery tolkar Little wing av Jimi Hendrix
mimic
Jag har inte haft en kluven hatkärlek till mimare.
Jag har helt enkelt bara hatat dom.
Hatat dom som jag hatar folk som säger "en spann" eller sockrar popcornen.
En ny upptäckt kan dock få mej att tänka om i vissa fall
David Armand (as Johan Lippowitz) mimar texten till Torn.
Här är en annan låt: Wherever I lay may hat.
För er som tyckte att den första var roligast så kommer den här igen, fast nu dyker Imbruglia också upp.
Om ni känner att ni måste intellektualisera allting så analysera detta kommunikationsteoretiskt.
Varför ser dövtolkare alltid så fåniga ut.? Varför låter norrmän alltid så glada, tyskar alltid så arga och danskar så drängfulla?
via
Frankie says ... arm the unemployed
Äntligen har det då blivit dags att minnas Frankie goes to Hollywood!
Gruppen handlade aldrig enbart om image. Fast även imagen var noga utstuderad. Hade det inte varit för att Relax blev bannad både från MTV och brittisk radio så hade den aldrig blivit en så stor hit. Idag ligger den sjua på listan över englands mest säljande singlar någonsin. Frankie var ett noga genomarbetat helhetskoncept där faktiskt även musiken var viktig.
Deras första singel och största hit, Relax, är egentligen inte representativ för hur dom lät. Innan demonproducenten Trevor Horn hade jobbat i månader på låten och spenderat en förmögenhet, så var det en annan typ av låt, snabbare och utan keyboards. Så det låg en hel del arbete bakom musiken, inte minst från Trevor Horns sida.
Förutom sina påkostade videos så blev de även kända för sina "Frankie says..."-t-shirts och för att släppa flera remixar av sina singlar på maxisinglar.
Trevor Horn är en intressant person. Den första låt som någonsin spelades på MTV var "Video Killed The Radio Star" skriven av Trevor Horn som ena halvan av duon Buggels. Han var även med en kort tid i symfonirockbandet Yes. Han bildade så sin egna musikindustri Zang Tuum Tumb med prettoartister som Propaganda och Art of Noise.
Vad hade då Frankie utan Trevor? Han skrev faktiskt ingen av deras låtar, det gjorde dom själva. De hade en bra sångare och en bra basist som passade bra ihop. En ljus och klar stämma till en dynamisk och dansant bas. Övriga medlemmar bidrog mindre till soundet, inte minst han som med lite god vilja kan kallas en körsångare men som på skivorna brukade tillskrivas dansen (!)
Här är ett klipp som visar deras tidiga läderimage: de framför sin låt Wish & covern War.
Och imagemässigt så fladdrade någon slags fakeintellektualism förbi. Just for the smell of it. På omslaget till debutskivan citerades bl.a Nietsches Tragedins födelse och man hade fakeförsäljning av produkter som "André Gide-shorts" och "Virginia Wolf-t-shirts". Annorlunda och lite småkul. Antagligen hade detta enbart med Trevor Horn och Zang Tumb Tuum att göra, som brukar leka med lite finkultuella referenser, vilket grabbarna i Frankie inte har gjort på egen hand efter Frankie tiden.
Inte heller var grabbarna själva inblandade i Frankie the computer game.
The power of love, bandet gillade aldrig videon som fortfarande spelas på julen i tv, men det var aldrig menat som en jullåt
Uppenbart spelade Trevor Horn en enorm betydelse för deras sound och hade gjort gruppen till något annat än de hade varit. Inför sitt andra album så ville de också bryta beroendet av honom och låta mer som sig själva igen. Visserligen är han med som executive producer, men iallafall. På deras andra album finns ingenting som låter som Relax, ingen blytung bögdisco alls. Gruppen ville istället spela någon slags alternativ rock. Ganska bra tyckte jag, men det sålde inte alls lika bra som deras första album och singlar.
Här spelar dom lunar bay & rage hard. och Warriors.
Första skivan innehöll 9 egna låtar plus covers (lets make it a double!) och den andra 8. Det är i stort sett allt av dem, förutom några halvtaskiga utfyllnadslåtar på maxisinglarna. Men det krävdes bara en debutsingel för att hamna i pophistorien.
Sångaren Holly Johnson hoppade av. Det sas vara av musikaliska skäl men ryktet gick också att bandet hade börjat gå varandra på nerverna. Säkert skapade Trevorn Horns ställning irritation också. När Holly skrev kontrakt med ett annat skivbolag så stämdes han av Trevor Horn för kontraktsbrott. Det stod faktiskt i hans kontrakt att han inte fick skriva kontrakt med andra men domstolen tyckte att det var ett orimligt krav och dömde till Hollys fördel. Detta var tydligen en prejudicerande dom. Trevor och Holly tycks tycka illa om varandra ännu idag.
Mest framgångrik på egen hand har Holly Johnson varit, men inte så fantastiskt bra. Småputtrigt och lättsmält pop.
Intressantare är den här sånginsatsen för Ryuichi Sakamoto - Love and Hate.
En intervju.
Han har istortsett lagt av med musiken och istället blivit framgångsrik som målare.
Hans biografi har också varit framgångsrik, utgiven i samband med att han tillkännagav att han hade hiv. Med bromsmediciner kan man leva riktigt länge med hiv, men han har åldrats ganska fort. Den käcke gossen från Frankie-tiden är nu borta, men så var det ju över tjugo år sen också.
Basisten spelar i Trapped by mormons.
En ny konstellation av Frankie har bildats med flera av orginalmedlemmarna, men det känns mest som nostalgi.
Jag var naturligtvis ett Frankie-fan. Världen hade behövt mer Frankie.
Men Trevor Horn jobbar vidare som halvbizarrt popgeni.
Andra bloggar om
Gör ingen pudel
If you wind up with a boring, miserable life because you listened to your mom, your dad, your teacher, your priest or some guy on TV telling you how to do your shit, then YOU DESERVE IT
Zappa var ett geni som hade en hatkärlek till den skräpkultur som han var dömd att verka inom. På omslaget till "Absolutely free" ser man en trafikstockning där människor sitter fast i sina bilar. Han använder ofta pudeln som symbol. Pudeln är ett skrattretande djur som visar vad som kan hända om man inte säger nej ibland, men även pudlar biter ibland ifrån i Zappas texter.
Han var libertarian, men ogillade internationella megakoncerner. Trots att han var starkt antiauktoritär och ständigt eftersträvade att vara en outsider så kallade han sej själv "konservativ". Kanske ska han ses som en glad cyniker. Han parodiserade såväl etablisemanget som alternativrörelserna. Han var vän med Matt Groening, mannen bakom Simpsons och Futurama. Han ogillade att andra bestämde över honom men tycks ha haft en mycket hög grad av kontroll över sitt eget arbete.
Den mest ambitiösa boken om Zappa, The Dialectics of poodle play, gör en analys utifrån ett engelskt akademiskt marxistiskt perspektiv som definitivt inte var Zappas eget. Författaren tycker att Zappa vill blanda högt och lågt inom kulturen och tolkar detta som en kritik av klassamhället.
Visserligen kritiserar Zappa kommersialism, men det gör honom inte till någon sorts vänsterteoretiker. Han kritiserar även hantverkare, homosexuella, kvinnor, hippies, fackföreningar och annat, vilket i boken "dialectics" beskrivs som paradoxalt. Ur Zappas eget perspektiv var det säkert inte paradoxalt.
"In every language, the first word after "Mama!" that every kid learns to say is "Mine!" A system that doesn't allow ownership, that doesn't allow you to say "Mine!" when you grow up, has -- to put it mildly -- a fatal design flaw.
From the time Mr. Developing Nation was forced to read The Little Red Book in exchange for a blob of rice, till the time he figured out that waiting in line for a loaf of pumpernickel was boring as fuck, took about three generations....
Decades of indoctrination, manipulation, censorship and KGB excursions haven't altered this fact: People want a piece of their own little Something-or-Other, and, if they don't get it, have a tendency to initiate counterrevolution."
Musikaliskt så hade han en mycket hög grad av kontroll. Det fanns ställen för improvisation i hans kompositioner, men det mesta som låter vilt och galet är detaljerat uttänkt. Under senare delen av sin karriär mixade han samman inspelad musik från olika låtar vid olika framträdanden till nya kombinationer, vilket tyder på en hög grad av analytisk medvetenhet om sin egen musik.
Freak Out! var popvärldens första konceptalbum och näst första dubbelalbum. Han hann ge ut två konceptalbum innan Beatles gav ut Sgt. Pepper som fortfarande ibland nämns som världens första konceptplatta. McCartney har senare sagt att de fick idén från Zappa. Mera storslaget så menar Zappa att allt han har gjort hänger samman som ett enda sort konceptkonstverk. Detta är antagligen sant och gör honom isåfall unik.
Zappa har sarkastiskt humoristiska texter, han spelar progressiv rock influerad av fusion, fast innan fusion fanns.
Han var erkänt duktig gitarrist och improvisatör. Dessutom klassisk kompositör av modernistiska stycken för symfoniorkester. Kompis med Vaclav Havel.
"The whole foundation of Christianity is based on the idea that intellectualism is the work of the Devil. Remember the apple on the tree? Okay, it was the Tree of Knowledge. "You eat this apple, you're going to be as smart as God. We can't have that."
Han var intelligent. Det cirkulerar några IQ-uppgifter på internet. Allt mellan 140 och 240 har nämnts.
Hans favoritmat var "anything, fried" och han kedjerökte. Dog av cancer 52 år gammal.
Andra bloggar om
Frank Zappa
Zappa
musik
Brainy Bangers Ball
Man behöver inte alls vara dum för att lyssna på hårdrock. Tvärtom lyssnar många smartskallar på det, visar forskning. Forskarna tror att äggskallarna har jobbiga prestationskrav på sej. Jag har tidigare nämnt något om hur smarta olika musikstilar är.
Hittat här.
Tillägg 24/3: Vetenskapsnytt skriver om undersökningen.
Last3months.fm
Så här ser 20topplistan för mina senaste tre månader på Last.fm ut just nu. Jag tycker det är lite coolt:
1 Erik Satie
2 Radiohead, Igor Stravinsky
4 Alfred Schnittke
5 Olivier Messiaen, Arnold Schönberg
7 The Residents, Anton Webern, Pixies, Pan Sonic, Fennesz, This Heat, Autechre, Pink Floyd
15 Morton Feldman, Ryoji Ikeda, Luciano Berio, György Ligeti, Björk, Sigur Rós
Ännu en kul lista: toppalbum senaste året. Last.fm har verkligen berikat mitt musikliv. Vem hade hört talas om Autechre eller Olivier Messiaen innan jag anslöt mej?
Andra bloggar om
musik
och
Last.fm
Umeå Jazzfestival 2006
Susanne Abbuehl 13.00 i Studio Jazz. Lungt, vackert, poetiskt, skirt, skimmrande, fina melodier. Rimfrost som blir till dagg om våren. "Come all you demons" är lite hotfullare - lugnet före en storm som aldrig bryter ut.
Cooper-Moore och Assif Tsahar i Jazzlabbet 14.30. Beatpoesi om att "Bush is going to hell" och att "jazz ain't nothing but a whore" glider över i friformjazz med humor och rythm. Cooper-Moore plockar fram flera exotiska instrument som han inte säger nått om , men i programmet står det ahinba, diddly-bow, horizontal hoe-handle harp, bandlös banjo och elektisk mouth bow.
Jag smiter in och hör lite på Stacey Kent på Idun. Inte mycket att skriva om.
Avishai Cohen Trio i Studio Jazz 17.00. Det är basisten som är stjärnan i bandet. Pianisten blandar in mycket klassisk känsla i sitt spel, vilket jag gillar. Studio Jazz är knökfullt och bandet gjorde tydligen succé på Stockholm Jazz Festival för några månader sen. Detta är den enda grupp på festivalen som jag köper en cd av.
Midaircondo i Jazzlabbet 17.30. Återigen kommer jag att tänka på Björk, men den här gången är det Medulla och i viss mån Vespertine som verkar vara påtagliga förebilder. Jazzlabbet är alldeles överfullt. Tydligen så spelar de här tjejerna rätt mycket nere i Europa. En del artister skulle verkligen behöva större lokaler. En vidöppen dörr släpper in rätt mycket störande ljud i den vibrerande atmosfären.
Sofia Jernberg & Cecilia Persson Sextett i Soundgarde 18.30 är bra , konstnärligt och krävande. Möjligtvis att låtarna är något lika varandra. Den bästa låten "Erik Erik" kommer sist.
Wayne Shorter Quartet på Idun 19.00. Den största lokalen är full för mr Shorter är ett stort namn, men artistiskt så kunde han höra hemma i Jazzlabbet, den mest experimentella scenen. Gruppen spelar oavbrutet i en och en halv timme och jag associerar till en lång seglats med solsken och stormar kring vår lilla båt.
Trio Drame, Avenuel, Raulin i Jazzlabbet 20.30. Kanske börjar det bli mycket jazz nu efter sju timmar. Jag tycker inte att det låter så orginellt. Pianisten intresserar ibland. Trummisen är bäst när han sjunger en kärleksvisa.
Då är John Taylor/Martin France/Palle Danielsson bättre på Studio Jazz 21.00. trots att de också bara är en pianotrio och en mer traditionell sådan, med ett riktigt trumset. Bluesig jazz. Det är bra.
Även John Scofield spelar bluesig jazz, för att inte säga rent rockig, ibland. Han fyller Idun 23.00. Det är bra men jag får ingen sittplats och kan inte stå så länge.
På Jazzlabbet 23.00 låter Fabian Kallerdahls Galore inte så experimentellt som Jazzlabbet ibland kan vara. Hade han spelat tidigare och på en annan scen hade jag nog uppskattat honom mer.
Efter elva timmar jazz är det dags att ge sej. På vägen hem är det ett stort grönt norrsken på himlen. Då kan det bli kallare väder. Inatt blir det vintertid.
Andra bloggar om
jazz
och
musik
och
Umeå Jazz Festival
zzlabb
Så var det dags för en jazzfestival igen. Jag bloggade ju faktiskt om den förra festivalen för ett år sen. Det börjar kännas som om jag har bloggat ett tag nu.
Harrisson Four 18.00 i Jazzlabbet. Umebaserad kvartet återförenad för en kväll. Ganska cool jazz. Doftar 60-tal och Svt. Två gånger på en timme släpper de loss och blir lite wild and crazy, det är allt.
Trondheim Jazz Orchestra 20.30 i Studio Jazz, där jazztorsdagarna brukar hållas här i Umeå. Nu i höst har jag varit på alla jazztorsdagar utom en. Tio norrmän på scen. De uppträdde nyss för en publik på 5000 i Japan. Trots att det är knökat så tror jag inte att vi blir fler än max 200. Tänk på Björks låt Anchor Song, fast mer lekfullt. Publiksuccé.
Själv råkar jag spilla ut en killes öl. Jag får skylla på att jag för en stund sen sköljde ner en panodil zapp med en stor stark (och nachos). Jag skulle egentligen ha opererat höften igår. Och utanför är det stormvarning.
Jon Vanderlander Trio i Jazzlabbet 22.00. Tuban ger denna trio ett eget sound, som spelar rätt aggressiv freeformfunk. Nått man vaknar av strax efter tio på kvällen. Burleskt som en sousafon i solnedgång.
Kung Fu, förlåt, Cuong Vu and Scratch spelar rockig fusion. Ungdomligt och ösigt, men skulle kanske, med ett såhär "poppigt" sound, låta ännu bättre med lite starkare melodier. Coung Vu är en New York-trumpetare med vietnamesiska förfäder.
Och idag fortsätter det.
Andra bloggar om
jazz
och
musik
och
Umeå Jazz Festival
An ageless heart that can never mend
David Bowie fyller sextio nästa år. Det är nu tre år sedan hans senaste album och det är ett av hans längre uppehåll. Risken är att han funderar på att pensionera sej snart. Han har dock ett kontrakt på fler album.
Det finns många infallsvinklar på fenomenet David Bowie men jag tänkte göra det lätt för mej och prata lite om musiken.
Bowie har släppt ca 24 album under eget namn (inklusive t.ex Pinups men exklusive t.ex Tin Machine). Han släppte sin första singel som sextonåring 1963.
Det första av hans album som jag tycker är nått vidare är Hunky Dory från -71. Året efter kom naturligtvis Ziggy Stardust and the Spiders from Mars som blev hans riktigt stora genombrott och som också är ett riktigt bra album. "Voted most influential album of the decade by Britain's Melody Maker magazine."
Albumen som han släppte åren efter var inte alls lika bra även om de innehöll enstaka klassiska låtar som Rebel Rebel och Fame.
Om man är ett inbitet Bowiefan så ska man tycka att hans experimentella Berlin-period från andra halvan av sjuttiotalet är skitbra, men jag tycker snarare att de där albumen är intressanta än bra. Fortfarande är enstaka låtar som Golden years, Sound and vision och naturligtvis Heroes odödliga klassiker.
Lodger från -79 utgör ett undantag för mej för där gillar jag hela albumet trots att det är ett av hans experimentella album. Scary monsters and super creeps från -80 kallas ibland för Bowies sista klassiska album av bowie-iter, och ja, det är ett bra album.
Sedan följde det fördömda 80-talet som många bowiefans avskyr. Han fick stora kommersiella framgångar med singlar och album 1983 och fansen säger att han var alldeles för kommersiell och oexperimentell. Helt mainstream tycker jag knappast att han var, utan ännu rätt bra. På albumet som kom -84, så känns han däremot helt konventionell och bortsett från de två singlarna så är alla låtar tidigare utgivna.
Dont let me down från -87 brukar även det sågas men det tycker jag är orättvist. Bowie har bett sina fans om ursäkt för att det albumet var så dåligt och det tycker jag känns helt obefogat. Som han även har sagt så är det egentligen inget större fel på låtarna utan det är produktionen som gör allting slätstruket och profillöst.
Sedan följde experimentet med rockgruppen Tin Machine som har fått blandad kritik. Jag tyckte att det var rätt kul när det hände men så här i efterhand så håller faktiskt inte låtarna i evighet.
Hans stora comeback var Black tie, white noise från -93. Hans bästa sen Scary Monsters tyckte fansen. Samma år kom Buddha of suburbia som var ett soundtrack till en tv-serie men som ändå räknas som ett av Bowies bästa album. Jag har tyvärr inte hört det för det är svårt att få tag i.
På de följande två albumen var han rätt experimentell igen även han alltid har med något som låter som en singel.
Albumet Hours från -99 blev kritiserat för att återigen bjuda på en enklare och mer melodiös ljudbild som jag själv råkade gilla. Det var dock inte lika bra som Heathen från -02. Bowies bästa på decennier tyckte fans och det hade dom ta mej sjutton rätt i. Reality från -03 är även den nästan lika bra som Heathen.
Så min uppfattning om vilka som är Bowies bästa och sämsta album stämmer inte till 100% med de allmänna uppfattningarna. Däremot märker jag att jag tycker att han har en formtopp ungefär vart sjunde år, dvs ca 1971/72, 1979/80, möjligen -87, säkert -93. Nästa kreativa våg skulle komma kring sekelskiftet och Hours från 99 var rätt bra tycker jag men Heathen från -02 var mycket bättre. Den hade han nog jobbat på flera år ;-)
andra bloggar om
David Bowie
och
Musik
Play that thang!
Rock kräver distade elgitarrer. Techno kräver trummaskiner. Det tycks nästan som om en ny teknik först skapar enklare musik, som rock -65 och jungle -92 men sen blir mer komplicerad för att leda fram till synfonirock ca 1971 och "timeless" med Goldie -94, respektive.
Andra bloggar om
musik
och
instrument
och
teknik
Music for the masses
Som ni ser så är det mest arty electronica och jag har förlustat mej i sånt sen jag hittade Last.fm eftersom jag har haft svårt att hitta sånt (billigt eller gratis) någonannanstans.
Den här sidan tycker jag är ganska cool. Klicka på något artistnamn och du ser en svärm av andra artister som folk lyssnar på som lyssnar på din artist. Här är Bola i centrum.
Andra bloggar om
Last.fm
och
electronica
slaget om de små pastejerna
Andra bloggar om
Lordi
När synth var synth
Min cd-samling
När jag flyttade sorterade jag upp min cd-samling lite och fann en oväntat tydlig indelning;
en fjärdedel klassiskt, mest "best of" från Naxos;
en fjärdedel IDM och electronica, jag har nyligen upptäckt Aphex Twin och Squarepusher, 10 år efter att de var som bäst;
en fjärdedel jazz och soul, Miles Davies, Prince och liknande;
och en fjärdedel rock och pop: från the Corrs till Nine Inch Nails.
Jag tycker att det blev ganska tydligt.
Last.fm
Generated: Sunday Dec 11
1 [unknown] 55
2 DJ Shadow 8
2 Mauro Scocco 8
4 Portishead 6
4 Skinny Puppy 6
6 New Order 5
6 Squarepusher 5
6 Aphex Twin 5
6 The Orb 5
6 Meat Beat Manifesto 5
6 Basement Jaxx 5
12 Plaid 4
12 Massive Attack 4
12 Oval 4
12 Cabaret Voltaire 4
12 The Cure 4
12 Orbital 4
12 Philip Glass 4
12 Jega 4
12 Depeche Mode 4
12 LTJ Bukem 4
12 Ministry 4
12 Tool 4
12 Einstürzende Neubauten 4
12 Fear Factory 4
12 Slayer 4
12 Duran Duran 4
12 Monty Python 4
12 Motörhead 4
12 Children of Bodom 4
12 Tom Petty and the Heartbreakers 4
12 Psyche 4
33 Funki Porcini 3
33 Fila Brazillia 3
33 Bola 3
33 DMX Krew 3
33 Roni Size 3
33 Venetian Snares 3
33 Madonna 3
33 Download 3
33 Hooverphonic 3
33 Front 242 3
33 Haujobb 3
33 The Tear Garden 3
33 Nitzer Ebb 3
33 Marilyn Manson 3
33 Sepultura 3
33 Rammstein 3
33 Metallica 3
33 Iron Maiden 3
Som synes är de flesta rätt okända och jag har oxå främst använt Last.fm för att få höra artister som man sällan om nånsin får höra i radio. Så detta är egentligen inte en lista över min musiksmak utan snarare en lista över artister jag tycker att jag har fått höra för lite av. Med vissa undantag. Undantag finns det alltid. ("Unknown" och "Mauro Scocco" har jag spelat på min egen dators cd-spelare. "Unknown" är några hembrända best-of som jag har gjort på mina köpta cds.)
Umeå Jazzfestival 2005
Första bandet för kvällen, Joakim Simonsson Ensemble, lite modernt och experimentellt på ett ganska återhållsamt och balanserat sätt. JazzLabbet är till för de mer experimenterlla sounden. Som vanligt så går en stor del av publiken efter en knapp timme för kl. 19 så börjar andra artister på andra scener, men Joakim ska ändå sluta vid 19.
Jag strosar och ser bandet hänga i Freja Jazzbar, på första våningen, en stund senare. Folk anländer ännu och det känns som om kvällen ännu börjar. I Freja spelar det festivalen igenom mindre kända, mer traditionella grupper. Medelåldern är ganska hög och belysningen ganska ljus.
Två våningar ner, i källarplanet, ligger Studio Jazz för den lite mer etablerade alternativscenen inom jazz (häpp). I inre ändan av Studio Jazz ligger det faktiskt oxå en bar. I Studio Jazz kan man sitta vid kafébord i mysbelysning, sippa på sin öl och knapra på sina nachos.
Här ska Dave Douglas Keystone Sextett spela vid 20. Nyskriven jazzmusik till en stumfilm från 1915. "Fatty and Maple adrift." Bra funkig musik, lite New York känsla, och en annars ganska trist komedi får helt nya dimensioner. Tyvärer krånglar tekniken och filmen stannar några gånger innan den stannar helt. Det här ska vara ett helt nystartat projket och här ser man risken med att förlita sej på att alltför många saker ska fungera. Arrangörerna tar helt enkelt in en ny DVD-anläggning. Dave berättar att de hade varit i San Fransisco igår och ska till Geneve imorgon.
"Sitter du och pluggar?" frågar nån gubbe som går förbi när jag sitter och skriver. Fördomar finns överallt tänker jag.
Kl. 22 är det så knökat att det är svårt att ta sej fram. Jag hade tänkt att se Mathias Landaeus House of Approximation, men det är överfullt så jag får vänta på Zap Mama på Idun - den stora scenen för stora artister. Åjovars. Bra, men aningen tamt. Lite etno, lite jazz, lite soul.
Jag avslutar tidigt och åker hem och ser Stockholm Live tjugo över tolv. Jag tror att jag har nått virus och orkar inte mer. Bäst idag var Dave Douglas.
På lördagen kommer jag tillbaka först kl. 16, lagom till Örjan Hultén Trio & Fakir Karlsson på Jazzlabbet. Det har precis börjat regna ute. Ett svängigt ackustiskt sexmannaband (egentligen två trios) med lätt orientalisk ljudbild. Känns lite som medeltidsveckan för en gammal gotlänning som mej. De får livliga applåder.
Idag åt jag på festivalen vid 17-tiden och tog en veg. tortilla och en hof (115:-) medans nån liten trio spelade trad. jazz. Det uppstår en lucka på en timme innan Juhani Aaltonen trio i Jazzlabbet vid 19. Som varje år så är det ingen närmare bekant till mej på festivalen, vilket är lite konstigt.
Aaltonen spelar friformjazz. Detta är med andra ord jazz utan rim och reson, utan takt och ton, och det är riktigt bra. Fritt och befriande. Juhani småler lite när folk reser sej och går efter en stund. några sekunder in i första låten ramlar en lampskärm smått chockad ner från taket. Tio minuter senare öppnar någon ett fönster och släpper ut lite upproriskhet i det snöblandade regnet. "Var det så bra?" frågar han efter en applåd. Kanske ett utslag av finskt lynne. Detta var riktigt bra och karln är 70 år.
Jag smiter över till Idun och hinner höra extranummret med Johnny Griffin Quartet - Night in Tunisia. Det är bra bebop och jag hade gärna velat höra mer. Han är 76 år. Jag hör sen ett band på Studio Jazz som enligt programmet heter barT och det var väl ok men aningen menlöst. Dog Out på Jazzlabbet kommer jag inte in på för det var fullt så nu tar jag en kaffe till och väntar på Mike Stern som spelar på Idun. Senast han spelade i Umeå var i Miles Davies band.
Mike är gitarrfantom och lika teknisk som hela KTH. Första låten känns han lika känslosam som en datatekniker på dejt men det släpper snart när bandet börjar improvisera på riktigt och jag vänjer mej vid hans jämtjocka ström av 200 toner i minuten. Riktigt bra blir det. Den kvinnliga trummisen får extra mycket applåder.
Sen är klockan sent och jag orkar inte mycket mer även om några band fortfarande spelar och vi får tillbaka en timme inatt. Jag har varit lite småförkyld tidigare jazzfestivaler också. Det är årstiden. Så jag nöjer mej och säger tack för i år.
Kammarfolkmusikfestivalen
Några artister
Av utländska kända artister är the Outcast bra, och N.E.R.D. Det är kul att Prince fick en succé-cd ifjol igen även om han var bäst för tio år sen.
Musik är viktigt för mej. Jag är sällan intresserad av det senaste utan av saker som har mognat en tid, som med böcker.
Även om jag inte lyssnar så mycket på jazz så brukar jag ha stor behållning av Umeå Jazzfestival varje år i månadsskiftet oktober-november. Med åren har jag börjat uppskatta konstigare jazz mer och trad. jazz och evergreens ger mej inte så mycket längre, även om Cole Porter aldrig är fel.
Vad gäller klassisk musik så gillar jag Mozart, precis som alla andra, men romantisk musik är alldeles för smörig för mej. Då uppskattar jag fugor och annan barock musik bättre. Av 1900-tals materialet så har Tjostakovitj gjort en del bra saker, som tionde synfonin, men Stravinsky låter likadan hela tiden. Våroffer är bra, resten är utfyllnad.
Jag gillar att gå på konserter och skulle vilja hinna med flera. Jag fick iallafall se the King of Pop, Sir Paul McCartney på Ullevi ifjol och det är ju nästan lika bra som att se the Beatles. Han körde mycket gammalt material. Jag hoppas att jag kan se U2 i sommar men jag har ännu inga biljetter så vi får se. Det är klart att mindre lokaler än Ullevi är intimare men megaartister som McCartney och U2 lär man bara se på arenor.
What else? Jag skriver musik själv också.