Fouriertransformationen och du
Vilken matematik är det som fungerar i praktiken? Vilken typ av matematik beskriver bäst världen omkring oss?
När du hör ett ackord, tala om vilka toner som ingår. Detta är rätt exakt vad harmonisk analys är.
Världen omkring oss tycks ofta nå oss som en blandning av olika frekvenser. Därför är harmonisk analys en av de mest praktiska matematiska upptäckterna.
Den franske matematikern och fysikern Fourier upptäckte fouriertransformationen i början av 1800-talet när han sökte efter en formel för att beskriva spridningen av värme. Värme avtar kontinuerligt från värmekällan men med vissa plötsliga temperaturfall.
Fourier kom på att man kunde beskriva händelseförloppet genom att lägga samman sinusvågor av olika amplitud. Fourier var en frusen typ som eldade mycket hemma och hade många tillfällen att fundera över värmens spridning.
Fouriertransformationen kan användas på värmespridning, musik, ljus, ljud, vågor i allmänhet och även talteori. Allt detta kan kallas Fourieranalys eller harmoniska analys.
En matematisk funktion analyseras ner i flera delfunktioner, eller tvärtom så läggs flera funktioner ihop i en ny funktion.
Man kan skilja en informativ signal från rent brus och skenbart brus kan analyseras ner i flera begripliga funktioner. Så fourieranalys kan användas både i astronomi och geologi och allt där emellan.
Flera kontinuerliga funktioner kan tillsammans bilda en diskontinuerlig funktion.
Tänk "processer" eller "händelser" istället för funktioner.
Här sammarbetar "holism" och "analys".
Fouriertransformationer är närbesläktad med Laplacetransformationen och z-transformationen.
I "harmonisk analys" kan, förutom fouriertransformationen, även ingå isospektrala mångfalder m.m.
Kants fysik och metafysik
Kants tidiga filosoferande var inte bara metafysiskt utan han kom även med flera bra vetenskapliga hypoteser och teorier som i efterhand har visat sej hålla bra. Men så läste han Hume och Swedenborg och blev istället metafysik-kritiker.
Ungefär som Swedenborg i tidiga förtiårsåldern fick en religiös uppenbarelse så fick Kant i tidiga förtiårsåldern en antimetafysisk uppenbarelse, som under lång tid skulle påverka det han skrev.
Från fysik och metafysik till metafysik-kritik och till konst och politik.
Om Hume skrev han att Hume väckte honom ur hans dogmatiska slummer och Swedenborg såg han närmast som en överdriven parodi på sin egen filosofi, som en varning om hur snett det kunde gå om han fortsatte på den inslagna vägen. Kant skrev i ett brev att kritiken av Swedenborg även kunde läsas som självkritik.
Så hur ser då Kants metafysik ut mer i detalj? Han tycks i första hand utgå från Leibniz även om han försöker att förena Leibniz med Descartes, Newton och samtida vetenskap.
I sitt första verk "De levande krafterna" (23 år gammal) beskriver han hur naturen består av aktiva krafter, som hos Leibniz, men Kant kritiserar också Leibniz och menar att krafterna mycket väl kan påverka varandra och inte är några fönsterlösa monader. Världen är ett nätverk av energikoncentrationer. Krafterna är det primära, som skapar tid och rum genom att sträcka sej ut. Ibland använder han ordet "gud" men det tycks vara en synomyn till "kraft". Krafterna skapar vårt universums dimensioner och avskärmar det från andra mindre sannolika senarion.
Hans första verk var så radikalt för sin tid att det hämmade hans karriär. Han hade tagit ställning för Leibniz och mot Newton och hans samtid gick åt det andra hållet. Han hade även försökt att förena Leibniz och Descartes i en fysisk frågeställning angående kraftens natur, vis-viva-kontroversen, och detta har i efterhand visat sej vara korrekt. Både Descartes momentum och Leibniz kinetiska energi existerar. Däremot så hade han inte fått lära sej Newton och kritiserade honom utan egentlig insikt. Kant skrev även att energin minskar med kvadraten på avståndet vilket är en i huvudsak riktig generalisering som ingen exakt hade gjort före honom.
Efter att några år ha jobbat som privatlärare hade han satt sej in i den samtida fysiken och kunde vidareutveckla sin fysik och metafysik. I "Jordrotationsessän" hade han blivit newtonian. Newton hade teoretiserat kring hur månens gravitation orsakade tidvattnet och Kant drog slutsatsen att detta saktade in Jordens rotation och att detta skulle fortgå till dygnet till sist var en månad långt. Han var först även med dessa korrekta resonemang.
I sin andra bok "Universal Natural History and Theory of the Sky" beskrev hur gudlösa krafter, gravitation och repulsion, hade format materian i kosmos och hur solsystemet hade uppstått ur ett roterande gasmoln. Kant hade vidareutvecklat Newton till en kosmogoni. Han beskrev inte bara hur solsystemet hade uppkommit ur en roterande gasskiva utan hade även en idé om vad en galax var och att det fanns många andra galaxer än vår. Att det finns fler galaxer blev inte empiriskt bevisat förrän 1923. Kant skrev även att det mycket väl kunde finnas intelligent liv på andra planeter i andra solsystem. Han var inte först med alla dessa idéer men han lyckades välja de alternativ som i efterhand har visat sej vara ganska korrekta.
När han var 31 skrev han sitt första verk om hur man bedrev metafysik. "New Elucidation of the Principles of Metaphysical Cognition". Det sägs att texten på vissa punkter förebådar hans första kritik. Året efter kom en slags uppföljare "Physical Monadology". De geometriska punkterna kan aldrig få någon utsträckning hur många man än staplar så punkter i rymden skapar rymdens utsträckning genom krafters samspel. I fysiken så är monaderna små sfärer av aktivitet, "sphaera activatis", som bygger upp rymden. Så han har en dynamisk syn på naturen som bestående av krafter snarare än korpuskler och där empirin tar slut så tar geometri och rationalitet vid.
Samtidigt skriver han två texter om vindar och vindsystem där han visar hur olika slags vindar kan förklaras.
Vid 35 skrev han en essä "Om optimism". Han försvarar här Leibniz' optimism mot en del kritik som hade framkommit i allmän debatt. Fyra år senare kom "Enda möjliga grunden för en demonstration av Guds existens". Han kritiserar där två tidigare gudsbevis och menar att själva möjligheten för något att existera är ett tillräckligt gudsbevis. Han skriver också att universum utvecklas och ordnar sej av sej själv. I inledningen tar han dock tillbaka vad som tycks vara meningen med boken. Detta ska inte tolkas som ett gudsbevis skriver han. Han tycks vara i konflikt med sej själv.
Samtidigt som han skrev "Enda möjliga grunden" så filade han också på sitt bidrag till en essätävling där man skulle besvara frågan om metafysiken, inte minst teologin och moralen, kunde bevisas med samma klarhet som geometrin. Kant kom fram till att svaret var "inte ännu". Metafysiken kunde räddas om den byggdes om från början. Detta ifrågasatte mycket av vad han hade gjort hittills. Året efter så läste han Swedenborg. Hans pre-kritisk fas var slut.
Han gav ut första kritiken 1781, efter flera års tystnad, vid 57 års ålder, andra kritiken 1788, vid 64 års ålder, tredje kritiken 1790, vid 66 års ålder och Opus Postumum var nästan klar 14 år senare. Hade Kant inte råkat dö just då så hade han gett ut den som sin nya stora grej.
Kants första kritik är en av filosofihistoriens mest inflytelserika verk. Dock var det inte sista ordet. Kant skrev själv att Opus Postumum var hans magnum opus, hans viktigaste verk, och den var nästan färdig när han dog. Trots det så har det inte uppmärksammats och lästs speciellt mycket alls. Det kan verka som att verket motsäger vad han har skrivit tidigare och man har velat avfärda det som en gaggig gubbes fantasier. Eckart Foster har dock skrivit en del om Opus Postumum och hävdar att det inte är något fel på den texten alls. Själv tycker jag att textsamlingen varken är nästan färdig, en slutgiltig syntes eller ett magnum opus, men den är intressant iallafall.
Hume hade visat Kant att kausaliteten inte var någon analytisk sanning och Kant ville inte se den som en empirisk slutsats, som Hume gjorde. För Kant så var kausaliteten ett sant metafysiskt påstående som varken var analytiskt eller empiriskt, utan syntetiskt-apriori. Vi kan bara uppfatta och tolka världen enligt vissa förutbestämda strukturer. Om världen utan dessa strukturer vet vi ingenting. Liksom tinget-i-sej är något ovetbart så finns det också ett transcendentalt jag som till skillnad från det empiriska jaget inte går att utforska. (I första utgåvan av första kritiken så nämner Kant "transcendental föreställningsförmåga" som en gemensamt rot för rationalitet och empiri, men redan i andra utgåvan så är detta borttaget.)
Kant skriver t.ex att rymden måste vara antingen oändlig eller begränsad och att bägge alternativen egentligen är otänkbara. Därmed vill han visa begränsningarna för vårt förstånd. Men redan tidigt under 1800-talet så uppfanns icke-euklidisk geometri som gav alternativet med en rymd som är både oändlig och begränsad. Under tidigt 1900-talet så visade inte minst Einstein att detta mycket väl kunde vara vår egen rymd.
Kant hade en tendens, både under sin kritiska och sin för-kritiska period, att indela saker i komplementära par. Men under hans kritiska period så fanns det ingen gyllenne medelväg, motsatserna samarbetade inte som de gjorde under den förkritiska perioden.
Själv anser jag nog att distinktionerna analytisk/syntetisk och apriori/aposterior långt ifrån alltid är glasklara. Och om man kan tänka sej något som är syntetiskt-apriori, varför inte lika gärna tänka sej något som är analytiskt-aposteriori?
Förr var en meter lika långt som en viss stav i Paris, nu är en meter lika långt som ljuset hinner under en viss mycket kort tid. Är inte detta analytiskt-aposteriori? Att vatten är H2O är väl idag närmast en analytisk sanning men var en gång i tiden en stor empirisk upptäckt.
Kvantfysiken har också gjort kausaliteten mer problematisk idag än vad den var på Humes och Kants tid.
1786 så gav han, mellan första och andra kritiken, ut "Naturvetenskapens metafysiska grundvalar". Boken innehåller en vetenskapsteori där han bl.a menar att sann vetenskap inte enbart samlar och systematiserar empiri utan även måste innehålla en metafysik och att psykologi och kemi därför inte kan bli sanna vetenskaper. Varje sann naturvetenskap måste också innehålla en massa matematik. Till skillnad från den Fysiska Monadologin så hävdar han här att materia är oändligt delbart. Eftersom rumslighet och delbarhet i första kritiken bestäms som egenskaper hos kunskapen snarare än tinget-i-sej så faller de tidigare objektivistiska argumenten mot oändlig delbarhet. Kant tar också ställning för påverkan-över-avstånd som de flesta teoretiker var skeptiska till.
Om det finns beröringspunkter mellan "New Elucidation" och Första Kritiken så finns det även beröringspunkter mellan "Physical Monadology" och Naturvetenskapens metafysiska grundvalar.
Denna bok är alltså det främsta exemplet på vad Kant under sin kritiska fas anser vara god metafysik.
Kant var även en from kristen hela livet. Om han i första kritiken argumenterade mot rationell metafysik så argumenterade han i sin andra kritik för att man kunde fortsätta att vara troende trots detta.
Vissa Kantkännare menar att han redan i den andra kritiken börjar att avlägsna sej från den hårda linjen i den första kritiken. Vi kan vara förvissade om att både Gud, frihet och odödlighet är metafysiska sanningar, trots att dessa inte är syntetiskt-apriori för Kant.
Många som inte gillar första kritiken, som Goethe, tycker bättre om den tredje kritiken. Deleuze och Guattari skriver:
"Kant´s Critique of Judgement is an unrestrained work of old age, wich his successors have still not caught up with: all the mind´s faculties overcome their limits, the very limits that Kant had so carefully laid down in the works of his prime"
(ur What is philosophy?)
Steven Shaviro skriver en del om detta i "Without criteria", speciellt första kapitlet.
Jag skriver inte mycket om Kants estetik här liksom inte heller om hans etik och antropologi.
1796 drog han sej tillbaka från sin undervisningsplikt och började jobba på något han tydligen hade lovat bekanta flera år; en övergång från naturvetenskapens metafysiska grundvalar till den faktiska fysiken. Han ansåg tydligen att en sådan behövdes.
Att Kant hade en pre-kritisk fras är allmänt känt och accepterat, men att han verkar ha haft en post-kritisk fas verkar vara mer kontroversiellt.
Kants filosofi utvecklades och förändrades hela livet och med Opus Postumum så återvände han till teman som hade intresserat honom i hans ungdom. Hans tre kritiker motsvarar bara en period i hans utveckling.
Efter Kants död så var manuskriptet till Opus Postumum försvunnet i femtio års tid, tills det hittades smutsigt och i oordning bland bråte hemma hos inte så nära släktingar till Kant. Först 1858 publicerades några utdrag ur texten. Hela texten skulle dock inte komma att publiceras förrän 1936 och -38 och fortfarande så kvarstod en viss oordning i texten som inte hade rätts ut. Vissa sidor är antagligen förlorade.
Den gamle Kant tar intryck av de nya stjärnorna Fichte och Schelling. Han har ett resonemang om jaget som påminner och Fichte ( Selbstsetzunglehre) och försöker knyta sin filosofi till naturvetenskapen, som Schelling. En del tycker att gamle Kant mest bara har blivit tossig och skämmer ut sej, men inte alla. Kant var 80 när han dog men det finns inga uppgifter om att han skulle ha varit speciellt förvirrad eller så. När Schelling först blev känd som ung så sågs han som naturfilosof i Kants fotspår.
Kant skriver tidigt att vakum och materia är en gradskillnad och inte en artskillnad, så att tomrum är nånting i stil med gles energi och materia är nånting i stil med tät energi. I Opus Postumum tycker han att det är nödvändigt att utveckla att tom rymd måste ses som ett sorts objekt med egenskaper, som han ibland kallar en "eter." Vakum eller rymd är inte ren egenskapslös frånvaro.
Han har ett resonemang kring jaget som påminner om Fichte och de tyska idealisterna. I den 8:e faksimilen skriver han om hur idén om ett objekt uppstår: när ett subjekt blir självmedvetet och ser sig själv som ett objekt. Efter detta avslutar han med ett sista kapitel om transcendental filosofi:
"Transcendental philosophy is the act of consciousness whereby the subject becomes the originator of itself and, thereby, also of the whole object of technical-practical and moral-practical reason in one system."
Jag tycker inte att det verkar vara så jättechockerande men det är tydligen tillräckligt för att vara kontroversiellt bland Kantkännare. I mitten av 1800-talet sa man att "vi måste tillbaka till Kant" för man tyckte att den tyska idealismen hade överdrivits och misslyckats. Just då dök de första fragmenten av Opus Postumum upp. De blev inte väl mottagna. Kant förespråkade själv i Opus Postumum utvecklingslinjer som pekade fram mot den tyska idealismen som skulle komma efter honom. Eller snarare så influerades han av den tidiga tyska idealismen med Fichte och Schelling som var influerade av honom själv. Hegel skulle dock inte blomma ut förrän efter Kants död 1804. Opus Postumum blev inte ordentligt utgiven förrän efter att nykantianismen hade blivit passé.
Stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig
Det tycks som att i europeisk idéhistoria så krävs det en gudstro för att stå emot egoismens frestelser. Kanske kan man säga att en gudstro är den europeiska formen av andlighet medan en ateistisk andlighet som buddhism även den kan uppmuntra till ett mer etiskt leverne.
Efter medeltiden och renässansen så återuppstår ateismen först hos samhällsteoretikerna. Det är intressant att jämföra med att idag högre andel samhällsvetare är ateister än vad naturvetare är. (Skillnaderna är små och varierar mellan olika studier, men iallafall...)
Machiavelli och Hobbes tycks ha en fullständigt amoralisk syn på samhället och medmänniskorna. Spelets namn är makt och det rationella egenintresset är reglerna. På deras tid var det dock dödsstraff på att vara ateist och ingen av dem säger det rakt ut. De tycks även antyda att religion kan vara ett bra sätt att kontrollera folket.
Mera uttalade ateister börjar först komma under upplysningstiden. de la Mettries "Människan maskinen" kom 1748 och han skrev där rakt ut att människor var djur, att djur var maskiner och att det inte fanns någon Gud. Han var en manodepressiv läkare.
1754 skrev Condillac något liknande och hans filosofi skulle senare komma att bli förhärskande under både revolutionen och kejsardömmet.
1758 ger Helvetius ut de l'esprit där han argumenterar för materialism och egoism, men nu reagerar både stat och kyrka och han ger ut inte mindre än tre tillbakadraganden där han tog tillbaka allt. Boken blir mycket spridd och debatterad i hela europa.
1761 kom d'Holbachs "Kristendomen avslöjad". 1770 kom hans huvudverk "Naturens system" där han beskriver en naturalistisk världsbild. Den har kallats kulmen för upplysningstidens ateism.
de la Mettrie gillade de antika hedonisterna som också var atomister. Helvetius och d'Holbach visar en påverkan från Hobbes. d´Holbach skulle Marx komma att hylla som en föregångare. Samtidigt så var andra upplysningsfilosofer som Diderot och Voltaire inte ateister.
Voltaire skrev "Antimachiavelli" för sin beskyddare fredrik av Preussen som gärna ville bli sedd som en upplyst monark. Han gynnade konster och vetenskaper och hyste landsflyktingen Voltaire.
Han var även en erövringsbenägen krigsherre som envetet försökte att utvidga sitt lilla kungarike. Preussen millitäriserades i hög grad och man sa att Preussen inte längre var ett land med en armé utan en armé med ett land. Alla krigsföra män i landet fick gå ut i krig.
Var detta en motsättning i Fredriks personlighet? Eller var hans upplysningsideal bara ett ytligt sätt för en narcissist att hänga med i tiden? Den preussiska kadaverdisciplinen skulle så småningom gå i arv till nazityskland.
Liknande frågeställningar kan man antagligen ställa om Napoleon. De tidstypiska upplysningsideal han hyste tycktes främst vara de som fick människor att underkasta sej och lyda honom. Han var en av de första som kallade sej själv "liberal" samtidigt som han krönte sej själv till kejsare eftersom han inte erkände någon överhöghet som kunde kröna honom.
När Laplace skrev om solsystemet så frågade Napoleon varför han inte hade nämnt gud i sin avhandling. Det var kutym att åtminstone tacka gud i inledning eller avslutning. Den religiöse fritänkaren Newton hade även sett sej tvungen att ta till Guds ingripande hand som förklaring till att solsystemet kunde vara stabilt över en längre tid. Laplace svarade så Napoleon "je n'ai pas eu besoin de cette hypothèse", "jag hade inget behov av den hypotesen". Det var antagligen första gången som Gud hade blivit beskriven som en "hypotes".
Hegel blev preussisk nationalfilosof och lärde att religion, filosofi och vetenskap var fullt förenliga, även om det ryktas att han egentligen var tvingad till det.
Vänsterhegelianen Feuerbach skulle göra ateismen populär i vänsterhegelianska kretsar. Bakunin och Marx fick sin ateism från honom. Feuerbachs ungdomliga panteism förändrades under hans liv till en ateistisk-egoistisk livssyn på hans ålders höst. Nånstans i mitten av sin utveckling så skrev han att gudsbilden egentligen föreställde allt det bästa som fanns inom människan själv.
Under medeltiden var det inte okänt med bondeuppror. Desssa bönder var i princip aldrig ateister. Ateism är inte alls något nödvändigt för en upprorisk befolkning. Tittar man på de namnkunniga ateister som jag har nämnt här ovanför så tillhör de snarare någon slags bildad medelklass.
Lustigt nog så är ateister ofta mer moraliska människor än vad religiösa människor är. När religiösa säger att Gud behövs för ett moraliskt leverne så talar de ofta av egen erfarenhet. Ateister är ofta människor som inte behöver någon gud för att vara moraliska mot sina medmänniskor. (Jurister skulle kunna vara ett undantag.)
Kanske missbedömde de tidiga ateisterna sin publik när de alla förespråkade egoism? Det finns något väldigt naivt och tragiskt över människor som hyllar egoism som ideal och ideologi, istället för att försöka dölja det.
Och psykopater tycks oväntat nog inte vara speciellt ateistiska alls. De är bara fullständigt amoraliska iallafall. Om nånting så gör det dem bara mer gudomliga, eftersom gudarna står över moralen.
Och de vanliga religiösa moralisterna? De visar ännu idag inga tecken på att försvinna. Och deras gudsbild tycks ibland föreställa en ganska inskränkt och småaktig gud, vad nu Feuerbach hade sagt om det.
Hume och metafysiken
"In every page of David Hume, there is more to be learned than from Hegel's, Herbart's and Schleiermacher's complete philosophical works."
-Arthur Schopenhauer
Hume är en välkänd filosofisk skeptiker, men skeptiker har det ju funnits ända sedan antiken. Vad anser egentligen Hume mer i detalj? Hume är skeptiker, javisst, men han har också en naturalistisk sida. Han inleder med att skapa en science of man som ett sorts gensvar på Newton och i sin sista text så antyder han att man får acceptera att människan inte kan avstå från metafysiska frågor. Han har även en pessimistisk uppfattning om människans psyke som förebådar folk som Schopenhauer och Freud.
Hume skriver dock bra om induktionsproblemet, att oavsett hur många vita svanar man än har sett så skulle nästa svan kunna vara svart. Han räknas som en av de tre stora brittiska empiristerna men enligt honom själv så är både sinnena och rationaliteten opålitliga.
Han var en vagt konservativ människa som under sin livstid mest var känd som historiker. Inte minst Kant lyfte efter hans död fram honom som filosof snarare än historiker. Han var samtida med de skotska common-sense-filosoferna som var skeptiska till radikal rationalitet men som till skillnad från Hume försökte att svara på filosofiska frågar med andra metoder. Hume var även bekant med Thomas Reid.
Till skillnad från dem så ansåg Hume att traditioner och intuitioner inte var pålitliga vägvisare heller. Människor hade helt enkelt inga resurser att bedriva metafysik med.
Hume menar att det finns en metafysisk sanning men att det inte finns något säkert sätt för oss att ta reda på den. Han är epistemologisk skeptiker, inte metafysisk nihilist.
Hume var skeptiskt till de nya revolutionära idealen och ansåg att visa statsmän skulle förändra samhället så lite som möjligt. Frihet var nånting bra men ett land måste styras av lagar om det inte skulle styras av godtycke.
När det gäller moral, ekonomi och samhälle så vill Hume förklara dessa historiskt, som nånting som förändras och som har vuxit fram. Moralen skapas mera av blind vilja och sociala omständigheter än av rationellt egenintresse.
Religionen föds hos primitiva folk som polyteism, och som sådan är den inte så skadlig eftersom den tillåter mångfald och olikheter. Den utvecklas sen till monoteism, som är värre.
Så småningom så kommer vi kanske att kunna göra oss av med den helt och hållet. Men människan är inte en speciellt rationell varelse för Hume.
Hume anser att egendom bara är en social konvention men anser trots det att ekonomisk ojämlikhet inte är nånting förkastligt.
Hume skrev även en del om ekonomi och vännen Adam Smith erkände Hume som en viktig influens.
Privat så var Hume en konventionell människa och inte alls någon som bodde i en tunna. En tolkning av honom är att han försöker visa att rationalitet inte är oss till någon större hjälp och att filosofi därför sällan kan bevisa eller förklara någonting.
Om man ska vara lika skeptiska som Hume så blir det inte mycket kvar. Här sitter jag vid en skärm i ett rum. Andra människor och resten av världen minns jag bara att de finns. Och bara när jag tänker efter. Och min egen existens är också ganska osäker. Hume är anhängare av bundle of impressions-teorin om medvetandet. Han skapade den praktiskt taget.
Varför säga att universum liknar en klocka och inte en grönsak?
Hur kan vi veta att det finns mer ordning än kaos i världen?
Hume har många åsikter om många saker och detta kunde han egentligen mera grunda i naturalismen än i skepticismen. Hans naturalism stödjer också hans skepticism, men inte nödvändigtvis vice versa. Att han är naturalist måste på ett plan bero på hans irrationella "passions".
I själva verket kan vi veta ännu mindre säkert än vad vi antar till vardags. Dock så fungerar vardagsantaganden i praktiken.
Hume förefaller ibland vara rätt mycket av en naturalist, vilket är en annan sida av honom än hans skepticism.
Det finns också en "new Hume debate" som försöker att göra Hume till mer av en realist än en skeptiker.
Hans kritik av kausaliteten är berömd men kan sägas ha föregåtts med tusen år av de muslimska occasionalisterna.
Whitehead kritiserar Humes kritik av kausaliteten och säger att antagandet att iaktagen kausalitet bara är en vaneföreställning inte förklarar mer eller förutsätter mindre än antagandet att kausaliteten helt enkelt stämmer.
Det kan han ha rätt i, men Hume försöker nog inte att motbevisa kausaliteten utan att visa att det skulle kunna finnas andra förklaringar och att människor är snabba att dra slutsatser och se sånt som vi vill se.
Hume är mycket imponerad av Newtons bedrifter, men han har också invändningar. Han är dels kritisk till Newton som person vilket antyder att Newton inte är en god förebild. Dels är han kritisk till filosofin runt den nya naturvetenskapen.
Hume ställer upp ett projekt som kallas "science of man" som innehåller logik, moral, kriticism och politik, och som Hume ser som ett mer grundläggande projekt än Newtons "natural philosophy". Hume ser naturvetenskapen som ett mänskligt projekt, underkastat mänskliga svagheter och tillkortakommanden.
Därför föredrar han också att tolka kausalitet som ett vanetänkande.
"Even Mathematics, Natural Philosophy, and Natural Religion, are in some measure dependent on the science of Man"
-Hume
Kanske att Hume skulle ha uppskattad Latour och Woolgars "Laboratory life". Han var bl.a influerad av Giambattista Vico.
Hume räknas som upplysningstänkare men låter inte ett citat som
"Reason is, and ought only to be the slave of the passions"
mera som en sorts naturromantik? Han var även bekant med Rosseau.
Humes psykologi influerar och föregår Schopenhauer och Freud m.fl. Han anses även vara en föregångare till kognitiv vetenskap och evolutionär psykologi.
"Humes lag" innebär att man aldrig kan härleda ett "bör" från ett "är", men nämns bara en gång i förbigående av Hume.
Inte heller skriver han egentligen speciellt mycket om sin berömda kritik av subjektet.
Hume kritiserar olika argument för Guds existens men argumenterar aldrig explicit mot hans existens. Detta kunde kanske ha varit farligt att göra, men hans texter om religion utgavs först efter hans död.
I en sen text verkar det som att vi kan leka med metafysiska antaganden så länge som vi inte gör religion av dem.
På sin ålders höst verkar han ha betvivlat människors fömåga att avstå från metafysiken. Viktigare än att vara saklig och logisk var det då att vara godmodig och lekfull och inte börja att ha ihjäl varandra över smärre teologiska skillnader.
"This paper argues, firstly, that contrary to appearances, the mature Hume allows for engagement in a certain style of metaphysical reasoning in a rather strong sense of ‘metaphysics’. The proviso is that this be done in a carefully defined playful ‘Pyrrhonian’ spirit"
Alfred Ayer såg Hume som den viktigaste föregångaren till analytisk filosofi. Quine var ointresserad av filosofihistoria förutom Hume.
Wittgenstein hade höga tankar om Schopenhauer och Schopenhauer hade höga tankar om Hume. Analytiska filosofer hade nog gärna sett Wittgenstein vara mer direkt influerad av Hume utan att ha Schopenhauer inkilad mellan dem.