Tempus Fugit

Shaviro skriver att Gud är en nödvändighet för Whitehead, i hans filosofiska system. Jag är inte övertygad. Gud fyller vissa funktioner men dessa hade kanske gått att lösa på andra sätt. Whitehead hade en religiös uppfostran och även om han genomgick ateistiska faser så verkar han ha brottats med sitt gudsproblem hela livet.

Den yttersta förklaringen som i sej inte kan förklaras är enligt Whitehead kreativitet. Kreativitet är nära förknippat med Gud. Kreativitet kan inte förklaras men han försökte många gånger att förklara Gud. Shaviro förklarar Whiteheads uppfattning så här:

"We need God in order to move from the potential to the actual - given that there is no particular rationale for why one set of potentials should be actualized, rather than another. We need God, perhaps, in order to make the wave function collapse, so that quantum indeterminacy can give way to a determinate physical outcome."
-Without criteria, s.107

Whitehead tillbakavisar här Många-Världar-Teorin, långt innan den formulerades. Det finns bara en unik världshistoria, men garantin för detta är Gud. (Shaviro 106f)
I Den bästa av alla möjliga världar så nämner jag i förbigående att Många-Världar-Teorin tycks vara huvudalternativet till kreationismen.

Det finns dock en naturlig optimalisering inom fysiken som beskrivs av Feynmans integrative pathways. En partikels bana beskrivs där som en sammanfattning av allt som kunde ha hänt. Detta är ett alternativ till vågfunktioner och utesluter även MVT.

Feynman var ju en av forskarna som kom på möjligheten av kvantdatorer. I Make up your mind så beskrev jag kvantdatorer, artificiella intelligenser och hjärnor som parallella, probabilistiska datorer. I en kvantdator så existerar varje qubit i ett flertal parallella tillstånd samtidigt. Jag antar att detta inte kräver vågfunktioner enligt Feynman. Vågfunktionen sägs ju annars fungera som utfallsrum.

"Each Batman is a particular "solution for one and the same problem", wich is to say a particular actualization of the same constellation of potentialities, the same virtual configuration." 

-Without criteria, s. 117

Utöver detta så ser jag några funktioner till hos Whiteheads gud:

Gud ser framtida möjligheter och minns allt som har hänt.
Gud är en estetiker som föredrar kvantitet och intensitet. Det är sånt som kommer att uppkomma.
Gud utforskar de eviga objekten (möjligheterna.)
Gud är det egentliga sambandet mellan actual occations (occationalism).

Jag tycker mej ju urskilja vissa likheter mellan Whiteheads "organic philosophy" och digital fysik och computationalism. Whitehead tycks till sist skaffa sej en uppfattning om Gud som det bakomliggande programmet bakom universum. Programmet kör en simulering av ett kaotiskt system och letar efter nyheter.

Potentialiteterna utforskas genom att aktualiseras, men de eviga objekten i sej drar sej evigt tillbaka. Eviga objekt är inte samma sak som vågfunktioner, men bägge kan liknas vid möjligheter/potentialiteter.

Det mesta stämmer in på universum som en datorsimulering, utom att Gud/programmet:
1. ser framtida möjligheter
2. bedömmer dessa, och
3. får enbart de intressantaste att hända.
Detta låter som att det sker en simulering innan simuleringen.

Enl. Shaviro så är det dock sakerna själva som bedömmer möjligheterna och bestämmer sej för dem. Gud visar dem bara möjligheterna.

Ickedestomindre tycks det som att Gud både utforskar möjligheterna, som alltså är något mer eller mindre oberoende av Gud, och känner till dessa i förväg. Det är möjligt att han likt ett schackprogram kan tänka några steg i förväg men inte oändligt många. Han fungerar då ungefär som Deleuzes "virtualitet" eller som en vågfunktion.

Menar Shaviro att det är Gud eller sakerna själva som "kollapsar vågfunktionerna", eller båda? I kapitel fem "God, or The Body without Organs", beskriver Shaviro Whiteheads Gud till sist som en slags coach till allting. Han skapar och upprätthåller egentligen inte världen men uppmuntrar den att göra det av sej själv. Ateisten och whiteheadianen Shaviro lyckas här göra Whiteheads Gud nästan helt överflödig. 

 

"If Islam means submission to God, We all live and die in Islam"

-Göthe

 

"I like Islam, it is a consistent idea of religion and open-minded"

-Gödel

 

Jag har ju redan skrivit om Nagarjuna och Kyotoskolan och fortsätter här att utforska världsfilosofin, med att skriva om muslimsk filosofi.

 

Det finns ingen rent materialistisk muslimsk filosofi, eftersom islam är en religion. Inom indisk filosofi så har man bevarat minnet av materialistiska och ateistiska filosofier som har funnits men som har blivit impopulära och försvunnit. Inom muslimsk filosofi så finns det inget sådant. Bortsett från det så finns det faktiskt flera olika filosofiska traditioner inom islam.

 

Muslimsk filosofi är influerad av Koranen och sunna åenasidan och västerländsk filosofi åandrasidan. Under medeltiden bestod denna främst av aristotelism och platonism. Det kan även ha förekommit influenser från äldre religioner, från östligare regioner osv.

 

Islam erövrade faktiskt Indien och kan ha hunnit plockat upp en hel del influenser.

De västerländska religionerna judendom, kristendom och islam är influerade av den äldre monoteistiska religionen zoroastrianism. Zoroastrianismen är en förenkling av den tidigare polyteistiska persiska religionen som har en del likheter med den ursprungliga vediska religionen som fanns innan hinduismen. Det fanns alltså troligen en ursprunglig religion som delade sej i en östlig vedisk del och en västlig persisk del. När islam intog Indien så möttes dessa grenar igen.

Sikhismen uppstod som ett barn av både islam och hinduism.

Berömda tidiga muslimska filosofer var Avicenna (980-1037) och Averroes (1126-1198). Tidigt ställdes skolorna Kalam och Falsafa mot varandra. Under denna tid skapades även occasionalismen som jag tidigare har nämnt. Under denna klassiska period så hade islam även framstående vetenskapmän och matematiker. Det fanns t.ex tidiga tankar kring evolutionsteori.

Västerländska forskare trodde länge att muslimsk filosofi slutade med Averroes, men bl.a Henry Corbin uppmärksammade att islam har en levande filosofisk historia ända in idag. Det finns i den filosofiska delen av islam fyra större skolor som är:

Sufi-filosofi,

illuminations-skolan,

transcendental teosofi,

integral traditionalism.

Utöver dessa sägs flera mindre skolbildningar finnas.

Sufismen brukar kallas islams mystiker. En tidig och viktig sufi var Al-Ghazali (1058-1111). Genom personlig utveckling passerar sufierna flera olika utvecklingstillstånd och nivåer för att till sist utplånas i Gud (egolöshet, nirvana).

Sufierna skiljer mellan kropp, själ (nasma) och ande (ruh). Deras lära om "Lataif-e-sitta" påminner om chakrasystemet inom hindusim, buddhism och new age. Sufierna är uppdelade i en dualistisk och en monistisk syn på förhållandet mellan Gud och världen. Även Suhrawardi räknas som tillhörande sufismen.

Suhrawardi föddes 1155 i vad som idag är nordvästra Iran. Han uppges vara antingen persier eller kurd. Han var influerad av den aristoteliske Avicenna men utvecklade en filosofi mer i nyplatonsk mystisk anda. Han ville återuppväcka den gamla iranska visdomen och är viktig inom iransk mystik.

Trots att logik lärs ut vid religiösa utbildningar så lärde han att människan behöver guds ljus för att komma fram till sanningen. Detta är en tanke som även kan spåras tillbaka till Sokrates och Platon. Hans lära kallas Illuminationsskolan. Även Mulla Sadra räknas som tillhörande illuminationsskolan.

Mulla Sadra föddes ca 1571 i vad som idag är Iran. Han var shiamuslim och försökte förena Avicenna, Suhrawardi och sufi-filosofi med Ash'ari-teologi och tolvimamsläran inom shia. Han ansåg bl.a att existens föregår essens och att allt är i ständig förändring.

En vidareutveckling av tolvimamläran är Bahai.

Den traditionalistiska skolan är ett 1900-tals-fenomen, även om de naturligtvis anser sig ha uråldriga rötter. Tanken är att världens religioner har en gemensam kärna av sanning och kanske även ett gemensamt historiskt ursprung. Begreppen "traditionalistiska skolan", "traditionalism", "integral traditionalism" betyder ung. samma sak och används inte minst av folk som är konservativa eller politiskt höger. Liknande tankar finns även inom politisk vänster men kallas oftast inte "traditionalistiska skolan". Hippierörelsen på 60-talet hade t.ex liknande tankegångar.

Logik har länge haft en stark ställning inom muslimsk utbildning och ett speciellt fokus har funnits på juridik. Nämnas kan även Ibn Khaldun som sysslade med historieteori, sociologi och ekonomi (ungefär.)

Tah Mahal byggdes av en muslimsk shah.

Ibland sägs det att relativitetsteorin och kvantfysiken skulle vara oförenliga för att de har olika förutsättningar, men postulerar man en graviton inom kvantteorin så förutsägs det mesta av gravitationen inom de flesta situationer.

En viktig skillnad mellan den generella relativitetsteorin och kvantfysiken är att kvantfysiken naivt förutsätter absolut tid och rum som bakgrund för kvanthändelserna, vilket i den normala skalan för kvanthändelser fungerar bra.

Enligt generell relativitetsteori så är det dock inte sant. Men den dynamiska rumtidsväven är bara märkbar vid större energier, massor, hastigheter, avstånd osv.

Under vissa extrema omständigheter, speciellt singulariteten i svarta hål och vid big bang, krävs dock att relativitetsteorin och standardmodellen samarbetar på ett sätt som inte är möjligt idag.

Den generella relativitetsteorin förblev ohotad fram till 1980-talet. Förutom önskan att skapa en gemensam teori för alla fundamentala krafter så blev även galaxernas rotation och universums inflation frågor för gravitationsteoretikerna. Dessa "förklaras" nu av mörk materia och mörk energi. Andra frågor, som pioneeranomalin, finns även.

Vissa försök att omformulera gravitationsformlerna har gjorts, som AQUAL och Moffat. Mera arbete läggs dock på att kvantifiera gravitationen eller eftersträva en Grand Unified Theory än på att underkänna Einstein.

Det finns tre huvudkandidatertill gravitationsteori: quantum gravity, m-theory och loop quantum gravity. Ett överflöd av mindre upphaussade alternativ existerar. Alla tre huvudkandidater förutsätter existensen av gravitonen. Gravitonen, och andra partiklar, tycks bäst kunna "förklaras" av m-teorin, som strängar som vibrerar på olika sätt i flera dimensioner. M-teorins brister är att den är empiriskt obevisad och teoretiskt ohanterlig.

LQG, m-teori, E8 och casual sets är förslag till GUTs. Casual sets är ett försök att tolka rumtiden som diskret eller pixelerad. (Vilket kanske relaterar den till LQG?)

Kanske är m-teorin och LQG bara haussade för att de förutsätter gravitonen? Andra alternativ har mindre gemensamt med standardmodellen, som entropic gravity och superfluid vacuum.

Teorin med entropisk gravitation förutsätter ingen graviton, och till skillnad från higgs-bosonen så är ju gravitonen inte experimentellt bevisad. Den entropiska tanken kan även utvidgas:

"Erik Verlinde's proposal of the emergence of the gravitational force as an entropic force is extended to abelian and non-abelian gauge fields and to matter fields. This suggests a picture with no fundamental forces or forms of matter whatsoever."
http://arxiv.org//abs/1008.4147

Detta kanske gör entropic approchen besläktad med stochastic intepretation inom kvantmekaniken? Att allting uppkommer ur kaos och det finns egentligen inga fundamentala lagar eller elementära partiklar? Vilket även BranchingSpaceTime är förenlig med?

Superfluid vacuumtheory kan liknas vid en modern eterteori. Universum är ett stort Einstein-Bose condensat. Både gravitoner och gravitationsvågor verkar tveksamma inom SVT, men det finns en egen gravitationsteori. 

Den mest bevisade teorin för gravitationen hittills är generell relativitetsteori som beskriver gravitation som en krökning av rumtiden, utan gravitoner. Inom m-teori så är dock själva rumtiden en speciell vibration hos gravitoner i ett gravitonfält. Kanske kan man urskilja ungefär fyra olika typer av gravitationsförklaringar:

1. Gravitoner och ett motsvarande kvantfält (quantum gravity)
2. Ett BEC-fält (SVT) utan gravitoner inom klassisk rumtid.
3. Rumtidsgeometri (generell relativitetsteori)
4. Gravitoner skapar själva rumtiden (m-teori)

Loop quantum gravity förutsätter inte utan förklarar rum och tid, på ett lite annat sätt (Spin network).

Koestler var bl.a influerad av Ludwig von Bertalanffys systemteori när han skapade sin holonteori. Sytemteori och liknande tankegångar stötte jag för första gången på när jag läste Kommunikationens strategi av Anthony Wilden i början av 90-talet. Efter en tid läste jag Koestlers Janus och senare även Ken Wilbers Sex, ecology, spirituality som bl.a är influerad av Koestlers holonteori.

Wilber bygger vidare på holonteorin och utökar bl.a de två funtionerna eller drifterna hos holonerna till fyra; självbevarande, anpassning, transcendens och upplösning. (Den sista punkten ändrar han i en senare text. Snarare än att upplösas i sina ingående holoner så kan holonen främja sina delholoner utan att gå under).

"Transcendens" innebär här att t.ex två väteatomer och en syreatom som bildar en vattenmolekyl överskrider sina tidigare begränsningar och uppvisar nya emergenta egenskaper. De har bildat en ny holon av en högre ordning. Lägre holoner är förutsättningen för högre holoner men högre holoner styr de lägre holonerna. Är du en del av något så måste du hänga med dit helheten går. (Styrningen är sällan absolut.)

Graham Harmans syn på "objekt" påminner om Koestlers och Wilbers syn på holoner; t.ex att allt är objekt, att de består av delar som helheten är distinkt ifrån och att de ofta ingår i större objekt, och sen säger Harman att objekt har fyra poler vilket påminner mycket om något som Wilber säger.

Wilber försöker som teoretiker mest att förena andra teoretiker och se vilka som är förenliga och vilka som inte är det. Ett av hans egna mest orginella bidrag är skapandet av de fyra kvadranterna i hans AQAL-modell. AQAL står för All Quadrants, All Levels. "Levels" betyder här "holarkier"; att lägre holoner ingår i högre holoner. "Quadrants" innebär att Wilber urskiljer fyra olika sorters holarkier.

I en fyrfältstabell så korsar man två olika sorters distinktioner. När wilber studerade massor av olika holarkier hos olika teoretiker så kunde han dela in holarkierna dels i subjektiva och objektiva holarkier (interior and exterior), dels i individuella och kollektiva holarkier.

Så individuella, objektiva holoner är alltså konkreta objekt som kan studeras av naturvetenskapen medan kollektiva, objektiva holoner är ex. ekosystem och andra system. Man kan säga att delholonerna har en högre grad av självständighet i kollektiva holoner och en lägre grad av självständighet i individuella holoner. En dator är en individuell holon, internet är en kollektiv holon.

Gränsen kan vara svår att dra exakt och Wilbert brukar ibland klumpa ihop bägge de objektiva kvadranterna som sånt som naturvetenskapena studerar. Skillnaden kanske är tydligare när vi går till de bägge subjektiva (interior) kvadranterna.

Den individuella, subjektiva kvadranten innehåller upplevelser och själsliv hos individuella holoner, som studeras av psykologer, författare och andra, medan den kollektiva , subjektiva kvadranten alltså innehåller kulturer, delade upplevelser och gemensamma föreställningar. "Schizofreni" hör till den individuella, subjektiva kvadranten, medan "postmodernism" hör till den kollektiva, subjektiva kvadranten.

Det finns mycket som skulle behöva klargöras här men jag tänkte inte bli så långrandig. Vad som helst som kan beskrivas av forskare eller konstnärer eller andra ska alltså kunna sättas in nånstans i AQAL-modellen.

Graham Harman hänvisar redan i sin första bok till en tankefigur hos Heidegger som delar in världen i fyra kategorier. Alla utom Harman anser att Heidegger är obegriplig här, men Harman anser att detta är något av det viktigaste som har hänt filosofin under 1900-talet.

Harman tolkar Heideggers "Geviert" som att den kombinerar en distinktion som Husserl gör hos objektet med en distinktion som Heidegger själv gör hos objektet, till en fyrfältstabell över ett valfritt objekt. (Om Detta är vad Heidegger gör så är det inte tydligt förrän Harman förklarar det.) Distinktionerna är: det dolda/det tillgängliga och enhet/mångfald. Det dolda är objektet i sej själv medan det tillgängliga är objektet som det framträder för oss.

Med detta som grund så skapar Harman sin egen fyrfältstabell. Ena dikotomin är mellan reella och sensuella objekt. "Sensuella objekt" kan bara existera inuti reella objekt och är ungefär samma sak som "upplevelser". Den andra är mellan objektets enhetlighet och dess mångfald av egenskaper.

Även om han ser föregångare så är denna fyrfältsstruktur främst Harmans egen. Liksom Wilber så använder Harman "interiority"om ena halvan och "exteriority" om den andra halvan. Liksom wilber så tycks den andra distinktionen ha att göra med enhetlighet å ena sidan kontra mångfald å andra sidan.

En skillnad tycks vara att Harmans fyra poler enbart gäller enskilda objekt medan Wilbers four quadrants även tycks innefatta mer lösa, kollektiva fenomen. Harman tar dock upp en liknande situation angående Heidegger och Latour:

"The main difference between our two thinkers here is that Heidegger's four is found on the inside of specific jugs and bridges, while Latour's four is a public creature, a matter of concern between multiple things. But these approaches may not be as different as they seem - after all, if Latour opens any jug or bridge, he will always find another parliament of things." (Prince of networks, s.139)

Även om Harman skriver att "mångfald"syftar på ett objekts många egenskaper så skriver han även att ett objekts egenskaper beror på de objekt som objektet består av. Objektet i sej är dock varken identiskt med sina egenskaper, sina delobjekt, sina effekter eller sina relationer.

Så det finns alltså visssa likheter mellan AQAL och OOO. Detta skulle ju kunna bero på att det äntligen är den enda sanna filosofin som til sist har uppenbarats eller på att det är ett naturligt sätt att tänka. Wilber och Harman verkar inte känna till varandra och verkar inte ha så många gemensamma influenser och de som de har verkar de tolka olika. Wilber har inga direkta fyrfältare bland sina föregångare och influenser men det har Harman:

"The number of fourfold structures in the history of philosophy is so staggering that we should hardly be suprised when thinkers generate new ones. Monisms are too pious and sugary in their holism, dualisms too static in their trench warfare, and triads too smug in their happy endings. But fourfold structures allow for tension no less than plurality, and hence we find Empedocles, Plato, Aristotle, Scotus Eriugena, Francis Bacon, Vico, Kant, Greimas, McLuhan, and others chopping the world in four."(Prince s.139)

"Indeed, the ideal for a well-functioning democratic state is like the ideal for a gentleman's well-cut suit- it is not noticed. For the common people of Britain, Gestapo and concentration camps have approximately the same degree of reality as the monster of Loch Ness. Atrocity propaganda is helpless against this healthy lack of imagination."
-Arthur Koestler, 1943

Arthur Koestler föddes 1905 i en judisk medelklassfamilj i Budapest. Fadern var uppfinnare och fabrikör. Hans mor hade en känd forskare bland sina förfäder och gick en kort tid i terapi hos Freud. Han var ett stort barn och födseln tog två dygn. Arthur var enda barnet.

Faderns firma gick omkull under första världskriget och en vänster- och en högerrevolution skakade Ungern. Den trygga medelklasstillvaron slogs i bitar. Arthur skulle komma att leva ett äventyrligt liv.

1922 började han vid universitetet i Wien och kom snart i kontakt med zioniströrelsen. 1926 flyttade han till Palestina utan att ha tagit sin examen. Där blev han snart journalist. 1929 flyttade han till Tyskland. Eftersom han redan var politiskt radikal så blev han snart kommunist också. Hans första bok var bolsjevikpropaganda.

1931 var han som journalist med på en zeppelinresa över nordpolen. 1932 flyttade han till Frankrike. När spanska inbördeskriget började så åkte han dit som journalist.

Hans andra bok från 1937 är både självbiografisk och kominternpropaganda och avhandlar hans fångenskap hos Franscos fascister i Spanien där han dömdes till döden men blev frigiven pga internationella påtryckningar. Den första mer propagandistiska halvan försvann snart ur tryck men den andra mer biografiska halvan återutkom som Dialog med döden.

På flykt genom Frankrike så får han självmordpiller av Walter Benjamin som Koestler senare senare tar, men han överlever. Han hade även på vägen lunch med Thomas Mann, söp med Dylan Tomas, blev vän med George Orwell osv.

1939 ger han ut sin första skönlitterära bok som dock symboliskt kan sägas handla om hans egna erfarenheter. Han beskriver Spartakusupproret bland antikens slavar som slutade med nederlag och massavrättningar. Temat för denna och kommande böcker är idealism som går fel. Samma år går Koestler ur kommunistpartiet.

1940 ger han ut Natt klockan tolv på dagen, som blir ett stort internationellt genombrott för honom. Det är hans mest hyllade bok och den som troligen har påverkat mest. Den blev en internationell storsäljare i en tid när det ännu var kontroversiellt att vara kritisk till stalinsovjet. Europeiska intellektuella som Sartre stödde Stalin ända tills Krustjov tog avstånd från honom.

Han var med i brittiska armén 1941-42 och blev brittisk medborgare 1945. Han skulle dock fortsätta att vara kosmopolit. Han hade senare hus i flera olika länder.

Trots att han sägs ha gett Camus ett blåöga så influerade Koestler honom att bli mer sovjetkritisk. Som internationellt känd intellektuell så fortsatte Koestler sin självdestruktiva livsstil. Kedjerökare, stordrickare, experimenterade med droger, kvaddade flera bilar, hade otaliga kvinnoaffärer (bl.a Simone de Beauvoir) och hade åsikter om allt.

Han gav ut flera böcker som på olika sätt handlade om totalitarianism och Sovjet samt några självbiografiska verk. Han var med i en antikommunistisk konferens som senare visade sej vara anordnad av CIA.

Från The Sleepwakers (1950) och frammåt så tog han upp nya teman att skriva om; vetenskap, filosofi, mystik och parapsykologi. Just Sleepwalkers är en idéhistorisk och vetenskapsteoretisk bok, där han skriver om världsbildernas historia och om hur de stora vetenskapsmännen genom historien sällan om nånsin hade full kontroll på vad de höll på med. Drivna lika mycket av intuition och religiösa dogmer som av rationalitet så förutsåg de sällan om nånsin konsekvenserna av sina upptäckter.

Ungefär som politiken och ekonomin inte kan planeras i för hög grad så kan inte forskningen göras det heller.

Ett års resa till Indien och Japan resulterade i The Lotus and the robot 1960. Han utforskar där österländsk mystik men även om han har en del positiva saker att säga så är han på det hela taget besviken. Boken har senare anklagats för att vara eurocentrisk och sånt.

1964 kommer The act of creation, där Koestler försöker att skapa en generell teori om mänsklig kreativitet. Med exempel från humor, konst och vetenskap så hittar han ett generellt möster som han kallar "bisociation" som är själva mekanismen bakom kreativitet. Element från olika mentala sammanhang blandas till ett nytt sammanhang. Teorin har senare vidareutvecklats av andra.

The ghost in the machine (1967) fortsätter hans psykologiska forskning. Den avhandlar mind-body-problemet och introducerar Koestlers begrepp holon och holarki. Han kritiserar Skinners behaviourism och föreslår ett mera komplext funktionalistiskt perspektiv med emergenta nivåer. Helheten han inte reduceras till sina delar. Koestler ser inte psyket som något som skulle kunna överleva kroppen.

1967 publicerar han även en artikel där han kritiserar 60-talets drogromantik och beskriver sina egna erfarenheter av droger. Han har bl.a sedtrippat på psilocybin och tagit LSD med Leary. Koestlers egen slutsats vara att detta bara var färgglada hallucinationer utan djupade innebörd alls. Han påpekar även att de flesta religiösa mystiker tar avstånd från droger och ger en känga till Aldous Huxley.

Från slutet av 60-talet började han få litterära priser och sånt.

1971 gav han ut the case of the midwife toad som handlade om en gammal vetenskaplig kontrovers.

Med The roots of coincidence (1972) så ger han för första gången ut något om parapsykologi och hittar ett nytt sätt att vara kontroversiell på. Han ger en översikt över den parapsykologiska forskning som hade gjorts, menade att detta egentligen inte var mer bisarrt än samtida kvantfysik, och visade att begåvade människor länge hade dragits till parapsykologi.

Fler noveller, artiklar, samlingar och priser.

I den trettonde stammen (1976) driver han tesen att europeiska judar inte är släkt med övriga judar. Även om det var en rimlig hypotes då så har gentester senare visat att det inte stämmer. Han sa att boken skulle motverka antisemitism i Europa.

Han hade själv judiskt-europeiskt påbrå och från att i sin ungdom ha varit zionist så verkar han med tiden ha distanserat sej från judendomen. Historikern Cesarani som har specialiserat sej på judisk historia, släppte 1998 en kritisk biografi över Koestler. Cesarani har även skrivit kritiskt om Hannah Arendt och har utalat sej för begränsningar i yttrandefriheten.

Janus: a summing up (1978) ska sammanfatta hans teoretiska fas från Sleepwalkers och frammåt. Begreppen holon och holarki (holarchy) är centrala i hans filosofi. Han skapade de först i ett psykologiskt sammanhang men visar här att de kan användas snart sagt överallt.

Med många exempel från vetenskaperna visar han att (nästan) vadsomhelst är en helhet av mindre delar och själv ingår i större helheter. Att vara både del och helhet kallar han att vara en "holon". Inte bara konkreta objekt utan även t.ex språkliga beteenden som "memer" kan beskrivas som holoner.

Alla holoner fungerar som helheter och som delar och hos levande holoner så blir detta en drift att vara en del och en drift att vara en helhet. Helhetsdrifter handlar om att vara självständiga individer, konservatism och aggressivitet. Delaktighetsdrifterna handlar om självuppoffring och anpassning.

Koestler hävdar att genom mänslighetens historia så har självuppoffring lett till mera ont än vad egoism har gjort. Han har erfarenhet av krig och hävdar att soldater sällan drivs av aggressivitet utan oftare av ädel självuppoffring. Dock skriver han även att människan är en paranoid och inte fullt frisk art och han sätter större tilltro till vetenskapen än till politiken, att rädda vår framtid.

Även om vissa saker i boken är inaktuella så förebådar han både epigenetik och transhumanism. Efter att ha diskuterat och kritiserat biologin och psykologin (och parapsykologin) och konstaterat att vetenskapen ännu har mycket att upptäcka så avslutar han boken med ett citat ur sin själbiografiska bok The invisible writing från 1953, där han beskriver hur han dödsdömd i fånglägret ibland fick små mystiska upplevelser av ett större sammanhang i tillvaron än vad vi idag känner till.

Janus blev hans sista egentliga bok. Den är tillägnad Daphne. Strax innan boken hade han fått parkinson och strax efter så fick han leukemi. 1983 begick han självmord. Det var ett inslag i hans kontroversiella liv som han åtminstone hade argumenterat för teoretiskt. Men att hans tredje fru, tjugo år yngre och fullt frisk, begick självmord tillsammans med honom, var det många som var kritiska till.

The mathematical facts worthy of being studied are those which, by their analogy with other facts, are capable of leading us to the knowledge of a physical law. They reveal the kinship between other facts, long known, but wrongly believed to be strangers to one another.
-Poincaré

 

The scientist does not study nature because it is useful; he studies it because he delights in it, and he delights in it because it is beautiful. If nature were not beautiful, it would not be worth knowing, and if nature were not worth knowing, life would not be worth living. Of course I do not here speak of that beauty that strikes the senses, the beauty of qualities and appearances; not that I undervalue such beauty, far from it, but it has nothing to do with science; I mean that profounder beauty which comes from the harmonious order of the parts, and which a pure intelligence can grasp.
-Poincaré

 

Poincaré var en naturbegåvning inom matematik och även den del andra fält. Han kallas ibland "den siste universalisten" inom matematik (vilket även andra har kallats). När han tog ett av de allra första intelligenstesterna som hans bekante Binet just höll på att utveckla, och fick ett resultat under medel, så ursäktade Binet honom med att matematikprofessorn nog hade haft annat att tänka på. Poincaré hade dålig syn och brukade för det mesta arbeta i huvudet.

Som tänkare var han ganska intuitiv och funderade sällan länge på ett problem innan han gick över till något annat och räknade med att hans undermedvetna skulle fortsätta att jobba på problemet.

Han ville se ett nära samband mellan matematik och fysik och var kritisk till den formalism som Hilbert stod för som en reaktion på Cantors infinita matematik. Mängdteori tyckte Poincaré illa om. Aritmetiken ansåg han vara syntetisk-apriori, liksom Kant.

Däremot vidareutvecklade han topologin och hjälpte till att befästa den som en viktig och central matematisk disciplin under 1900-talet. Topologin studerar former ungefär som geometrin, men utan exakta avstånd. En kvadrat ska ju t.ex ha lika långa sidor och nått sånt finns inte inom topologin. Istället pekar topologer på likheterna mellan kvadrater, trianglar och cirklar, t.ex. 

Dessa kan sägas vara "homologa" genom att man t.ex kan forma ett gummiband till dessa olika former, utan att klippa eller klistra i gummibandet. Egentligen är alla objekt homologa som har samma antal hål i sej; så ett "B" är homologt med en "8" osv. "Homotopi" är ungefär samma sak som "homologi"; skillnaden är något för utbildade matematiker att hålla reda på.

Vill man ha lite större likhet mellan objekt så kan topologer istället tala om "homomorfism". "Topologiska objekt" är nästan samma sak som "topologiska rum" och objekt kan även vara så komplexa att de är oavgörbara och man kan t.ex inte räkna hålen i dem.

Även grafteori och knutteori räknas som delar av topologin. Topologin fick tidigt praktisk användning inom elektronik och kemi.

En del hävdar att Poincaré var före Einstein med relativitetsteorin. Redan år 1900 publicerade han en formel som är nästan identisk med E=mc2 och 1902 publicerade han en populärvetenskaplig bok där han tog upp en del saker han jobbat med och som förebådade Einsteins publiceringar från 1905. 

Trots att han skrev om möjligheten att det inte fanns något absolut rum eller absolut tid och att etern inte existerade så fortsatte Poincaré att förutsätta dessa i sina beräkningar och därför så räknas Einstein som den som upptäckte den egentliga relativiteten.

Poincaré fick idén att göra en fyrdimensionell modell av rum och tid, vilken sedan förverkligades av Minowski, och Poincaré gjorde och så ett tidigt försök att omformulera Newtons gravitation inom en relativistik ram.

All kvantfysik och relativitetsteori tycks utspela sej inom Poincaregruppen, som är en symmetrigrupp: "om detta ändras så ändras även det här". Ett specialfall av poincaregruppen är Lorentztransformationerna.

Poincaré undersökte om solsystemet var stabilt eller instabilt men detta var svårt att räkna ut. Han undersökte tre-kroppars-problemet och blev därmed en föregångare till kaosteoretikerna.

Poincarés förmodan var att precis som sfären är den enklaste formen i våra vanliga tre dimensioner och alla lika enkla former kan kontinuerligt omformas till sfärer av topologer, så gäller även samma sak i högre dimensioner.Perelman visade att detta mycket riktigt stämde. Liksom Poincaré så var även Perelman duktig inom både fysik och matematik.

När Perelman visade lösningen så var det en kombination av olika tekniker från olika matematiska discipliner, vilket gjorde mer renläriga topologer besvikna. De hade hoppats på en mer ren topologisk lösning. Kanske var det delvis därför som problemet hade tagit så lång tid att lösa. Många matematiker är bara specialister på sitt eget fält.

Perelman gjorde sitt bästa för att bekräfta bilden av framstående matematiker som galna genier, genom att tacka nej till pris, pengar och intervjuer och bo kvar hemma hos sin mamma.

Det finns ingen praktisk anvädning av denna kunskap idag men matematiker tycker att det är en stor och viktig insikt.

Det finns en koppling till kosmologi dock. Om man drog en tråd genom hela universum och kom tillbaka till samma ställe och knöt ihon ändarna, skulle man då kunna dra in hela tråden och samla den på samma ställe? Eller finns det ett eller flera topologiska hål i universums form som skulle få tråden att fastna?

Man övervägde faktiskt att universum skulle kunna ha dodekaeder-symmetrisk form, men denna obskyra matematiska möjlighet verkar nu vara övergiven.