Tempus Fugit

Just nu håller jag på att läsa Graham Harmans senaste bok Prince of networks, som handlar om Bruno Latour tolkad som en filosof, och om hur Harmans egen filosofi kan tolkas som utvecklad vidare från Latour. Jag tänkte bara ta upp en sak, för att posta med en viss frekvens.

Aristoteles skiljde på sin tid mellan det aktuella och det potentiella, liksom mellan potentia, energeia och actus. Han kom också fram till att påståenden om framtiden inte kunde vara sanna eller falska eftersom det skulle leda till paradoxer. De flesta i filosofihistorien har varit rätt nöjda med dessa resonemang och har inte ifrågasatt honom just på dessa punkter.

Dock är både Latour och Harman istället "aktualister" vilket innebär att de på något sätt förnekar att det potentiella existerar. På sin tid så kritiserade Aristoteles megarierna som även de påstods hävda att det potentiella inte existerar. Harman, som annars gillar Aristoteles, går honom emot i denna fråga.

Det är även viktigt för Harmans OOO att objekt måste vara ickereducibla till sina relationer, men då menar Harman bara de nu aktuella relationerna. Om man istället talar om alla relationer som ett objekt någonsin skulle kunna ha så är det svårare att skilja objektet från relationerna. Om det inte skulle kunna ha alla relationer som det skulle kunna ha så skulle det inte vara samma objekt.

Eftersom de flesta liksom mej är naiva potentialister (möjligheter finns, det gäller bara att upptäcka dom) så är det kanske svårt att sätta sej in i Harmans aktualism. Men för honom så är det som är aktuellt just nu det enda som existerar. Vilket borde innebära att alla förvandlingar som ett objekt kan genomgå finns aktuella i objektet nu, fast dolda.

Relationer kan aldrig tillfoga ett objekt något som inte redan finns där dolt. Varje objekt har sitt färdiga program. Harman använder uttrycket "firewall". Inget objekt förändras någonsin. Kom ihåg att det empiriska eller sensuella objektet inte är det verkliga objektet. Harman försvarar sej dock mot en alltför enkel tolkning av honom:

"By no means does it follow that I’m an "essentialist" in the other, bad sense, which implies that everyone and everything has a pre-ordained mission rather than being able to invent themselves through history or through exchanges with otherness."

Harman försöker även att tolka Whitehead i en aktualistisk riktning, men det har jag svårt att gå med på. Whitehead skriver uttryckligen om potentialiteter.

Det här är kanske den del av OOO som jag har svårast att begripa. Harman har skrivit förhållandevis lite om sin aktualism, men å andra sidan så verkar det inte finnas så mycket skrivet om "potentialism" heller.

andra bloggar om
filosofi, OOO, Graham Harman, Aristoteles,

Malebranche var mycket uppskattad som filosof under sin livstid och debaterade med flera av sin tids stora. Efter hans död så har hans rykte minskat. På senare tid så har han börjat att uppmärksammas igen. En del hävdar att han bör räknas som den fjärde stora 1600-tals-rationalisten efter Descartes, Spinoza och Leibniz.

I sin ungdom vände han sej mot den aristoteliska skolastiken och föredrog istället den mer platonske Augustinus. När han sedan upptäckte Descartes skrifter så kunde han snart skapa en egen filosofi, som har sagts vara en kombination av Augustinus och Descartes.

Han är mest känd för sin genomarbetade occasionalism och för teorin om "seendet i Gud", som har kallats en epistemologisk variant av occasionalismen. "Seendet i Gud" påminner om Augustinus "gudomliga upplysning" men är också influerad av Descartes representationalism.

För Descartes så upplever vi inte saker direkt utan våra egna idéer om dem, som vi har skapat själva. Endast våra egna idéer kan vi ha en klar uppfattning om, liksom självmedvetandet är den renaste och klaraste formen av medvetande.

Descartes har ju ett individualistiskt rationalitetsbegrepp som Malebranche inte håller med om. Han håller fast vid en äldre föreställning om en universell rationalitet. Människan är en ändlig och felbar skapelse och skulle inte kunna komma till någon säker kunskap på egen hand. Den universell rationaliteten är nånting enkelt och generellt som får stora effekter med små medel.

Liksom Augustinus, och i motsättning till Descartes, hävdar Malebranche att människan inte ens har klar kunskap om vad hon själv tänker och känner. Den enda källan till kunskap måste vara den universella rationaliteten (som han i detta sammanhang identifierar med Gud). För att kunna bära kunskap så måste idéer vara eviga, nödvändiga och oföränderliga. Ett plus ett måste alltid och överallt vara två men det kan inte garanteras om det blott är en mänsklig tolkning av omvärlden.

Så rationaliteten är universell och är snarare en förebild för kosmos än en avbild och medan vi direkt upplever idéerna i den universella rationaliteten så upplever vi endast indirekt fysiska objekt via idéerna. Om den fysiska rymden är "platsen" för kropparna så är Gud "platsen" för själarna. Detta kallas "seendet i Gud".

‘Man is not a light unto himself. His substance, far from enlightening him, is itself unintelligible to him. He knows nothing except by the light of universal Reason which enlightens all minds, by the intelligible ideas which it discloses to them in its entirely luminous substance’
-Malebranche

Jag har inte hittat några uppgifter om att Whitehead skulle vara speciellt influerad av Malebranche, men det finns ändå likheter mellan deras varseblivningsteorier.

Whiteheads filosofi har framförallt två typer av objekt som egentligen existerar: Faktiska objekt (eller entiteter eller tilldragelser) och eviga objekt. "Eviga objekt" är Whiteheads egna variant av allmänbegrepp/platonska former/idéer/universalier/osv.

"Any entity whose conceptual recognition does not involve a necessary reference to any definite actual entities of the temporal world is called an 'eternal object'." (Process and reality s.44)

Eviga objekt verkar vara med i alla sammanhang. Man får nästan intrycket att världen egentligen är uppbyggd av dom.

Whitehead gillar inte dikotomin universalie/partikularie. För honom finns bara "eternal objects" och "actual objects".

"An actual entity cannot be described, even inadequately, by universals; because other actual entities do enter into the description of any one actual entity. Thus every so-called 'universal' is particular in the sense of being just what it is, diverse from everything else; and every so-called 'particular' is universal in the sense of entering into the constitutions of other actual entities." (s.48)

Eviga objekt är inblandade i alla former av tillblivelse och eftersom varseblivning är en form av tillblivelse så förlitar den sej på eviga objekt.

"Thus these sense-data are eternal objects playing a complex relational rôle; they connect the actual entities of the past with the actual entities of the contemporary world, and thereby effect objectifications of the contemporary things and of the past things. For instance, we see the contemporary chair, but we see it with our eyes; and we touch the contemporary chair, but we touch it with our hands. Thus colours objectify the chair in one way, and objectify the eyes in another way, as elements in the experience of the subject."(s.62)

"Färger" är här Whiteheads exempel på eviga objekt. Så vi upplever bara sinnevärlden via idévärlden som förmedlande länk. Fast Whitehead talar aldrig om någon idévärld. De eviga objekten verkar vara lika närvarande mitt ibland oss som den subatomära världen.



bloggar om
filosofi, Whitehead,

(Tidigare publicerad på annat ställe.)



När jag först började lära mej filosofi på gymnasiet så var det många nya tankar och filosofer att hålla reda på. Jag ville ha något sätt att ruta in alla dessa alternativ. Jag testade att göra en fyrafältsmodell.

Två av de allra viktigaste dikotomierna inom västerländsk filosofisk tradition är de grundläggande dikotomierna inom metafysik och kunskapsteori. Dessa dikotomier är realism/idealism och empirism/rationalism. Ett gångbart sätt att kartlägga den västerländska filosofiska traditionen borde då kunna vara att göra ett teoretiskt fält eller en modell av dessa två dikotomier.

Man kan göra en fyrfältsmodell av dem genom att lägga dikotomierna korsvis så att den lodräta axeln har rationalism uppe och empirism nere, medan den vågräta axeln har realism till vänster och idealism till höger. Vi får då fyra rutor med var sitt ontologiska och var sitt epistemologiska värde.

Rutan uppe till vänster blir enligt förslaget den rationalistisk-realistiska rutan, rutan uppe till höger blir den rationalistism-idealistiska rutan, den nere till vänster blir den empirisk-realistiska rutan och den nere till höger blir den empirisk-idealistiska rutan.

Dilthey gjorde ett försök att kategorisera hela filosofin och alla filosofer i tre övergripande positioner. Enligt honom var alla filosofer antingen realister, objektiva idealister eller subjektiva idealister.

Jag tycker att Ditheys kategorier passar in i min fyrfältstabell, med det förbehållet att han förstås bara har tre kategorier.

En mera slående överrensstämmelse med min modell hittar jag i den medeltida universaliestriden, som i ett nötskal rymmer mycket av hela den medeltida filosofin och som handlar om problem som egentligen är aktuella även idag. Ett av problemen är relationen mellan det betecknande och det betecknade, som har varit väldigt centralt för hela 1900-tals-filosofin.

Kort sagt handlar universaliestriden om universaliernas ställning. En "universalie" är ett allmänbegrepp och den tänkta motsatsen till universalien är en "partikulär". T.ex så är begreppet "bil" en universalie medans min renault är en partikulär. Min renault existerar på så sätt att man kan se den, peka på den, ta på den, hoppa in och ta en tur i den. Men på vilket sätt kan allmänbegreppet "bil" sägas existera?

I stort sett utkristalliserades fyra svar på den frågan under universaliestriden:

Nominalisterna hävdade att begreppet "universalie" självt endast refererade till de ord som kunde användas om många olika enskilda ting, som "påve" eller "plog".
Att enbart undersöka själva ordet hjälper en dock inte att veta när man ska säga påve och när man ska säga plog. Om det nu inte går att säga påve och plog om vad som helst, vad är det då som bestämmer vad som är det ena och vad som är det andra?

Konceptualismen är ett försök att lösa den renodlade nominalismens problem genom att hävda att det är element i våra tankar, begrepp, som blir universella genom att ordna en mångfald av enskilda ting under ett begrepp. Man har begrepp om vad en påve och en plog är och därför så känner man igen dem när man ser dem. Man bildar sej sina begrepp efter tingen och därför är varken begreppsbildningen eller ordanvändningen godtycklig.

Hur bildar man sej sina begrepp efter tingen? Man fäster sej vid relevanta likheter mellan iaktagna föremål. Men då är det ju egenskaper hos föremålen och inte enbart hos våra begrepp, som är universalier. Det är föremålen i-sej som uppvisar påveegenskaper och plogegenskaper. Den aristoteliska begreppsrealismen hävdar just detta: att skilda föremål har egenskaper gemensamt.

Men hur kan de ha det? Min plog har ju sin uppsättning plogegenskaper och din plog har ju sin. Vad menar man när man säger att de har samma egenskaper i det att vara plog? Att säga att de inte har numeriskt samma utan bara lika egenskaper hjälper inte eftersom de då delar på likheten. Den platonska begreppsrealismen hävdar att universalier existerar oberoende av de enskilda instanser som är exempel på universalierna. Att vara plog är en egenskap oavsett hur många plogar det finns. Men det det är fortfarande inte klart hur flera olika saker kan ha en och samma egenskap. Åandrasidan så är det common sense att det är så, trots att det är svårt att förklara.

Detta var istortsett de fyra synsätt som fanns i universaliestriden - nominalism, konceptualism, aristotelisk och platonsk begreppsrealism. Jag tycker att det lustigt nog verkar som om dessa positioner passar hyfsat in i min fyrfältstabell.

Den platonska begreppsrealismen är närabesläktad med Diltheys "objektiva idealism" och hör hemma i min övre vänstra ruta: rationalistisk realism.

Den aristoteliska begreppsrealismen är närabesläktad med Diltheys "realism" och hör hemma i min nedre vänstra ruta: empirisk realism.

Konceptualismen tror jag hör ihop med Diltheys "subjektiva idealism" och hör förmodligen hemma i min nedre högra ruta: empirisk idealism.

Nominalismen har ingen motsvarighet hos Dilthey men kan höra hemma i min övre högra ruta: rationalistisk idealism. Fast i det här fallet passar nog beteckningen "antirealism" bättre än "idealism". Här häckar nog alla skeptiker och nihilister. Det är en antifilosofisk ruta vilket kan förklara varför Dilthey saknar denna position i sin uppräkning.

Detta är grovhuggna liknelser som behöver bearbetas men jag inbillar mej ändå att likheterna mellan min modell, Diltheys tre kategorier och den medeltida universaliestriden antyder något.

Många filosofer är svåra att placera i en enda ruta i modellen. Men även detta kan vara talande. Man kan ju tänka sig att det för en filosof som har en realistisk syn på empiri, kan vara naturligt att ha en nominalistisk syn på rena förnuftsresonemang. På så vis kan de diagonalt motsatta rutorna sägas komplettera varandra.

Det är även intressant att jämföra med t.ex de olika positionerna inom metaetiken eller med den filosofiska debatten kring matematikens grundvalsfrågor.

andra bloggar om
filosofi,

Let us begin with one near-universal life experience: the way that gadgets and systems let you down just when things are most critical, when you are in a hurry, when an important person is present, or when the deadline is pending.

It does not matter wether it is red traffic lights on the way to a late appointment, or a car that won´t start, or an office copier that grows cantancerous - in every case I recommend recourse to that very obvious question "how does it know that I am in a hurry?". (s.21)

When we think of the copier as a conscious being, instead of a mechanical object, we are vastly expanding our sensibilities to embrace mood, purpose, affection, commitment and a multidimensional infinitude of additional factors. The copier could be malfunctioning because it is an undercover agent for a rival organisation, it might be a revolutionary fanatic wishing to sabotage the business, it might simply hate me, or it might equally have fallen in love with me and be trying to attract my attention...(s.22)
 
The tiny trickle of mental activity represented by logical thought has expanded into a torrent of parallell processes as the brain gears up to tackle the most challenging object in the universe - a fellow conscious being. (s.23)

So look at the copier and simply ask "How does it know that I am in a hurry?", and a new , more complex relationship develops between you and the copier.

But surely, isn´t complexity at the heart of the problem? What you want is to simplify the relationship back to master and obedient, mechanical slave? The answer is that complexity is a nightmare when thinking mechanistically, but it is a richness when personifying. For our personifying skills are nourished by complexity in relationship: handling complexity and multiple parallel processing are what personal interactions are all about. (s.24)

How does it know I'm in a hurry? Maybe I slam the lid down harder when I'm rushed? Or maybe I don't allow time enough to warm up? Or maybe I press the buttons so impatiently that a loose connection is displaced?
 (s.25)

Mechanical answers are not the antithesis of the personifying approach, but merely a small subset of it. For even when we deal with real human beings and ask, say, "why does this person become a murderer?" the answer may prove quite mechanical - along the lines of a bullying father plus a genetic disposition - but the same principle holds: namely that the answer will generally reveal itself more quickly to one who treats the subject as a human being rather than an object for experimentation. (s.25)

Uncle Ramsey's little book of demons.
The positive advantages of the personification of life's problems.
A light hearted yet deeply serious look at how to recognise, bargain with and ultimately control one's personal demons.
Ramsey Dukes (2005)
ISBN 1-904658-09-1

Andra bloggar om
Ramsey Dukes, demoner, psykologi,

Occasionalismen är en kritik av den vanliga uppfattningen om kausalitet som går ut på att det finns bakomliggande orsaker som kompleterar eller ersätter de uppenbara orsakssammanhangen. För att ta ett modernt exempel så kan en bakomliggande orsak när eld bränner bomull vara naturlagarna som måste vara med för att processen ska kunna fungera.

Statistiska samband och kvantmekaniska vågfunktioner är fenomen inom vetenskapen som problematiserar kausalitetens elementära karaktär. Den sk. superdeterminismen är en hypotes som inte verkar innehålla någon egentlig kausalitet, lite som Leibniz monadologi.

De äldsta exemplen på occasionalism är medeltida, muslimska filosofer som kritiserar inflödet av västerländsk filosofi och rationalism i islam och som hävdar att Gud är den direkta orsaken till allt som händer. Det är alltså Gud som bränner bomullen. Folk som al-Ghazali och Fakhruddin Razi var framstående vetenskapsmän samtidigt som de var occasionalister och fromma muslimer.

Under senmedeltiden fanns i Europa occasionalism hos vissa filosofer som Nicolaus of Autrecourt, Pierre d'Ailly och Gabriel Biel. Autrecourt var en skeptiker som förebådade resonemang hos Hume och som tycks ha varit bekant med al-Ghazalis skrifter.

Ungefär ett sekel efter att Biel dog föddes Descartes. I sin dualistiska filosofi så hade han problem med att förklara hur de två olika substanserna ande och materia egentligen kunde påverka varandra (och vissa problem även med vanlig kausalitet mellan objekt). Hans förklaring att Gud var den bakomliggande orsaken kallas parallellism.

I Descartes efterföljd så närmade sej ett antal filosofer occasionalistiska ståndpunkter;
Louis de La Forge, Johannes Clauberg, Claude Clerselier, Gerauld de Cordemoy, Arnold Geulincx och Robert Boyle (även han framstående vetenskapsman.)
Viktigast var kanske Nicolas Malebranche (1638-1715) som utvecklade en filosofi om 'occasional causation' som kom att få visst inflytande.
Malebrache stod annars Spinozas filosofi nära.

Samtida med Malebranche levde Berkley och Leibniz. Berkley ansåg att objekt aldrig påverkade varandra kausalt eftersom objekt inte egentligen existerade. Yttervälden var bara föreställningar hos själen som Gud var den direkta orsaken till. Leibniz menade att endast monader existerade och att dessa inte påverkade varandra kausalt. Han tycks vilja ersätta materiell kausalitet med nån tidlös, logisk nödvändighet istället.

Strax efter levde Hume som övertog den negativa, skeptiska sidan av occasionalismen. Istället för Gud så satte han dock tankens vana som orsaken till att vi såg kausalsammanhang i världen. Inte minst efter Hume har skeptiker haft en distanserad inställning till kausalitet, t.ex Whiteheads elev Quine. Kant satte efter Hume "kausalitet" som en apriori-kategori. Whitehead kritiserar Hume både för att nästan alltid implicit förutsätta kausalitet och för att det inte är rimligare att tro på sitt eget minne än på kausalsamband.

Schopenhauer var influerad av Malebranche och ansåg att den meningslösa viljan var den bakomliggande orsaken till allting.

C. S. Peirce skapade tychism, teorin att naturlagarna ibland gjorde något oväntat, en variant av accidentalism.

Sedan kommer vi till Whiteheads påstådda occasionalism och Latour och Harmans "sekulära occasionalism". Men det får vänta till en annan dag.

andra bloggar om
filosofi,

Eftersom både den objektorienterade filosofin och jag är objekt, så kan jag inte hoppas på annat än att lyckas karikatyrisera den, eftersom objekt, enligt oop, bara kan uppfatta varandra som karikatyrer. De som mest karikatyriserar honom är dock hans kritiker.

Harman kritiseras för att vara ytlig, effektsökande och estetiserande. En del av detta förnekar han inte utan betraktar det som sin stil. Men mindre konstruktiv kritik vill han inte ens bemöta.

Varför skulle inte filosofier kunna vara en sorts konstverk? Harman skriver nånting om att kritik av logiska brister är ytlig. För honom är filosofins hjärta något annat. Ännu en sak som folk irriterar sej på. Han verkar vara något av en intuitiv tänkare, en sorts begåvning som nedvärderas i akademiska sammanhang.

Kritikerna antyder att han skulle vara oärlig som filosof eller åtminstone inte helt engagerad i det han hävdar. Kanske är han inte engagerad på samma sätt som kritikerna vill. All filosofi behöver inte födas ur desperation. Harman beskriver en estetisk tolkning av världen som dessutom är en ontologi. Ur ett perspektiv verkar estetiken vara central för honom, han skriver att den skulle kunna vara "första filosofi", men skriver bara att han kommer att skriva mer om det senare.

Ett problem med levande aktuella filosofer är att de fortfarande utvecklas, att de ännu vill tjäna pengar på sina verk och att det inte bara är att samla ihop deras livsverk och bedömma det. Själv tycker jag att han arbetar med en begränsad problematik och skulle gärna se honom skriva mer om lite olika saker.

Det är intressant att se honom skriva om hur filosofi går till; Filosofer har en stor idé, filosofi ska börja med en överdrift, släng alltid in en gammal filosof, osv. Nya generationer skapar ny filosofi för de har andra erfarenheter än äldre generationer och är trötta på etablerad filosofi. Den gamla filosofin behöver inte vara falsk och den nya behöver inte vara sann. Filosofi är inte ett sanningssökande utan alternativa sätt att beskriva verkligheten, som passar olika människor olika bra. Därför blir kritik av filosofi inte så intressant.

Ian Bogost frågar varför filosofer måste uttrycka sej i skrift. Varför kan de inte uttrycka sej med dans eller en installation? Jag tror att frågan är felställd. En sak som är återkommande hos intressanta konstnärer är att de tycks ha en filosofisk dimension i sina verk. De kan alltså betraktas som en sorts filosofer, som dock inte formulerar sej på något typiskt sätt för filosofer. Jag har tidigare försökt att låta konst och filosofi belysa varandra.

För övrigt så tycker jag att "ooo" ser snyggare ut än "oop". Men det är nog inte mitt problem. Jag tror att jag står Shaviro närmare än Harman.



andra bloggar om
filosofi, estetik, ooo, oop, Graham Harman,

Schelling dog 1853 och Whitehead föddes 1861. Schelling hade antagligen ingen direkt influens alls på Whitehead. Whitehead sa att han bara hade läst en sida tysk idealism i sitt liv, av Hegel, om matematik, och att det avskräckte honom från att läsa mera.

Ickedestomindre så finns det vissa likheter och överrensstämmelser. Här hävdar Antoon Braeckman att Whitehead var indirekt påverkad av tysk idealism, t.ex genom poeter som Coleridge, Wordsworth och Shelley!

"When one compares Whitehead’s cosmology and Schelling’s writing on the philosophy of nature, it is remarkable that both philosophers conceive visible nature as an abstraction of its more basic dynamic structure, which is explained by recurrence to atomic processes of becoming, respectively called ‘actual entities’ and ‘Aktionen’ In this respect, Schelling calls his own philosophy of nature a ‘dynamic atomism’, a term which corresponds well with Whitehead’s view. But there is more: both philosophers state that the activity of the particular processes of becoming is grounded in and therefore is a manifestation of the more fundamental ‘substantial activity’. In Whitehead this is called ‘Creativity’; Schelling speaks in this respect of ‘Absolute Nature’, ‘Natura Naturans’, ‘The Bond’, ‘The Copula’, ‘The Soul (of the World)’, etc."
-Braeckman

Om man jämför vad Schelling skriver om Platons Timaios i en tidig text från 1794 med vad Whitehead skriver om Platons Timaios i Process and Reality så ser man vissa likheter. Nu har inte jag tillgång till Schellings Timaios-text men Iain Hamilton Grant skriver en del om den i Philosophies of nature after Schelling, t.ex s.40ff: "2.2 THE BECOMING OF BEING: ‘GENE’ AND DYNAMICS IN PLATONIC PHYSICS".

En fysisk teori ses här som central för Platon. Den centrala frågeställningen är hur de fysiska kropparna och den fysiska ordningen uppkommer. Platon postulerar en infinit fysik för både det tidsbundna och det tidslösa, både för fysiken i snäv mening och för de eviga idéerna. Tiden kallas evighetens rörliga avbild. Det finns ingen evig idé för precis allting utan de materiella sakerna är ständigt föränderliga just för att de aldrig motsvarar de eviga idéerna.

I en diskussion om de föränderliga djurarterna så postuleras även platonska "gener", som kan beskrivas som en lägre form av idéer som inte är eviga. Det kanske inte finns någon evig idé för t.ex tamhönan, men däremot så kanske tamhönan har en platonsk "gen", vilket också är en slags högre förebild, fast inte evig. Platon och Schelling kontrasteras mot Aristoteles och Kant vars fysik mera begränsat sägs röra fysiska kroppars rörelse i tid och rum.

Whiteheads filosofi brukar ofta kallas för processfilosofi, vilket iochförsej är helt rätt. Det han själv oftast brukar kalla sin egen filosofi för är dock "philosophy of organism" eller, mer sällan, "organic philosophy".

"Organism" är för Whitehead det begrepp som ersätter "substans" inom den klassiska filosofin.

"The evil produced by the Aristotelian ´primary substance´ is exactly this habit of metaphysical emphasis upon the ´subject-predicate´ form of proposition." (s.30)

Man brukar ofta lyfta fram Leibniz som en viktig föregångare till Whitehead och själv har jag upptäckt intressanta likheter med Schelling. Whitehead själv skriver dock att det är John Locke och Descartes som av alla filosofer vid något tillfälle har kommit närmast Whiteheads egen filosofi.

"The philosophy of organism in its appeal to the facts can thus support itself by an appeal to the insight of John Locke, who in British philosophy is the analogue of Plato, in the epoch of his life, in personal endowments, in width of experience, and in dispassionate statement of conflicting intuitions." (s.60)

Locke har inte minst att göra med "organism"-begreppet. Det handlar om en alternativ perceptionsfilosofi.

"The philosophy of organism is mainly devoted to the task of making clear the notion of ´being present in another entity´."(s.50)

När du är medveten om något, som t.ex solen, så är du medveten om en del av din egen organism. Solen påverkar din organism som skapar ditt medvetande. Ditt medvetande är sista länken i kedjan och det är därför i sak fel att säga att medvetandet uppfattar solen (subjekt-predikat).

"Both Descartes and Locke, inorder to close the gap between idea representing and 'actual senentity represented', require this doctrine of 'the sun itself existing in the mind.'"(s.76)

Din hjärna tolkar intryck från dina synnerver som tolkar intryck från din näthinna som tolkar intryck från glaskroppen och linsen och irisen. Så det du är direkt medveten om är din egen organism. Eller, mer korrekt, så är det din organism som skapar ditt medvetande.

"The principle that I am adopting is that conscioussens presupposes experience, and not experience conscioussnes."(s.53)

Även på ett annat sätt är din omvärld en del av dej. Det har med tid att göra. Det du upplever är egentligen något som redan har hänt. Det är allra tydligast när vi tittar på stjärnhimlen och ser miljontals år in i det förflutna, men det är egentligen alltid sant. Det du uppfattar hände kanske för en bråkdels-sekund sen men aldrig samtidigt som du uppfattar det.

Det förflutna har lett fram till nuet som innehåller all tillgänglig information om det förflutna. Nuet är beroende av det förflutna och alltså är det förflutna en del av nuet. Jag är beroende av fysik, kemi och biologi och alltså är fysik, kemi och biologi en del av mej. Medvetandet skapas nytt i varje ögonblick och är beroende av det som det är medvetet om, alltså är det en del av medvetandet.

Whitehead försöker i sin philosophy of organism komma så nära organismens egen filosofi som möjligt. Men det gäller inte bara biologiska organismer. Fysik är enligt Whitehead studiet av små organismer och biologi är studiet av stora organismer.

"The Greeks were ignorant of modern physics: but modern philosophers discuss perception in terms of categories derived from the Greeks."(s.117)

Whitehead är i sin filosofi influerad av många olika källor. Förutom förkantiansk metafysik så anger han att han försöker skapa en filosofi för den moderna vetenskapen.

"The 'datum' in metaphysicsis the basis of the vector-theory in physics; the quantitative satisfaction in metaphysics is the basis of the scalar localisation of energy in physics; the 'sensa' in metaphysics are the basis of the diversity of specific forms under wich energy clothes itself."(s.116)

" In the language of physical science , the change from materialism to 'organic realism´ - as the new outlook may be termed - is the displacement of the notion of static stuff by the notion of fluent energy." (s.309)

"Mathematical physics translates Heraclitus, 'All things flow', into its own language. It then becomes, All things are vectors. Mathematicas physics also accepts the atomic doctrine of Democritus. I translates it into the phrase, All flow of energy obey 'quantum' conditions."(s.309)

(Alla sidhänvisningar gäller "Process and Reality".)

tillägg: Jämför Whiteheads "subject-superject" med Benjamin Libet.

andra bloggar om
Whitehead, filosofi,