Tempus Fugit

Hans fysik och medicin är idag helt motbevisade, även om Heisenberg hänvisar till begreppet "potential" från Aristoteles metafysik när han diskuterar kvantmekanik. Aristoteles idé att rangordna alla levande varelser enligt komplexitet är en ännu idag aktuell idé, även om hans rangordning har korrigerats sen dess.

Han gör noggranna iaktagelser av livsformer och har en klar idé om vikten av empiri även om han inte kommer fram till någon idé om upprepade kontrollerade experiment. Han gör även vissa iaktagelser av t.ex geologiska och astronomiska fenomen som är insiktsfulla men han ansluter sig även till den geocentriska världsbilden, vilket fick ödestigna konsekvenser.

Inte bara Aristoteles goda stunder utan även hans sämre idéer bevarades på ett religiöst sätt under närmare två årtusenden, förenades under högmedeltiden med den faktiska religionen, och användes för att förfölja och döda oliktänkande.

Hans logik är oförändrad och evigt sann även om den bara är en mindre del av hela logiken idag. Hans logik är fortfarande helt sann, hans fysik och medicin är idag så gott som helt falsifierade medans hans etik och metafysik fortfarande är delvis aktuella för åtminstone vissa tänkare. Dessa två torde då vara intressantast att titta närmare på.

Han kritiserar sin lärare Platons formlära med argumentet om den tredje mannen. Formen kan inte vara separerad från det ting som har formen utan måste finns i själva tinget. Trots att t.ex färgen röd finns i det enskilda tinget så är det ändå samma färg som finns i alla röda ting. Han verkar inte lösa detta. Aristoteles har ibland tolkats som en särskild sorts platonist.

Aristoteles skiljer mellan form och materia, men ger dessa ord flera olika betydelser. Dels kan form och materia vara två sidor av ett partikulärt objekt, så att form och materia aldrig kan existera skilda från varandra. De är relativa begrepp. Men det finns även en absolut form utan materia och en absolut materia utan form. Den rena formen är ett annat namn på Gud och den rena materia är helt egenskaplös. (Detta påminner lite om privationsläran.)

Eftersom människans själ är hennes form eller funktion så har människor ofta dragit slutsatsen att människans själ inte kan existera utan hennes kropp, enligt Aristoteles. Detta är efter Thomas av Aquino den katolska kyrkans officiella doktrin. Men Aristoteles skriver faktiskt att hennes intellekt, den tredje och högsta själen hos människan, kan överleva utan kroppen. Detta har Aristoteles-tolkare bråkat om i över två årtusenden. (Även kabbalister och sufis hävdar att människan har tre själar. Aristoteles var dock före dessa.)

Han skiljer även mellan det tillfälliga och det essentiella hos ett ting. Det är vanligt att man låter "essens" och "substans" vara synonymer men det är inte så Aristoteles använder orden. "Essens" är något nödvändigtvis känt medan "substans" är något nödvändigtvis okänt.

Ofta funkar det att låta "form" vara ungefär samma sak som "essens" eller "definition" och "substans" ungefär samma sak som "materia" men Gud och det mänskliga intellektet tycks vara former som kan existera utan materia och som därför måste ha någon form av substans i sej själva.

Det finns dock inte två substanser, form och materia, utan varje ting är en egen substans. Aristoteles är varken idealist eller materialist.

Det som egentligen existerar är det enskilda tinget, men det behöver tydligen inte bestå av både form och materia. Tydligen kan det bestå av ren form utan materia, liksom en människa enligt honom kan bestå av rent intellekt utan kropp.

Det verkar inte bättre än att katolikerna är materialistiska avfällingar liksom mormonerna.

Följdaktligen så är egentligen varken form eller materia några substanser som existerar i sej själv. Dessa är enbart subkonträra egenskaper hos enskilda ting.

Aristoteles var även officiellt polyteist vilket var tvunget i hans sociala sammanhang. Hans teori om en "orörlig rörare" har dock tolkats som att han inofficiellt var monoteist. Dock är det oklart exakt hur många orörliga rörare som det egentligen finns.

Inom etiken så har hans hedonism, teleologi och utillitarism varit aktuella alternativ åtminstone sedan renässansen men idén med dygdeetik och livsstilsetik har först ganska nyligen blivit aktuella igen.
Enteleki är ett begrepp som överskrider skillnaden mellan etik och metafysik. Allting har en inneboende strävan, även människan.

Hans skrifter om retorik, teater o.dyl. är insiktsfulla men aningen tidsbundna.

Han kom att utöva ett massivt inflytande över både kristendom och islam. Man kan hitta vissa likheter mellan Aristotelism och buddhism.

Platon har diskuterats i två och ett halvt årtusende och det torde vara svårt att säga något nytt och orginellt om honom. Häromåret hittades faktiskt en nyhet när det visade sej att kompositionen av Platons skrifter faktiskt var musikalisk. Detta torde vara ett slags inflytande från Pythagoras.

För det mesta så har man varit mer eller mindre kritisk till Platon. Under moderniteten så har han kritiserats för sin metafysiska idealism och för att han har tolkats som inte tillräckligt demokratiskt sinnad.

Det går inte helt säkert att veta vad Platon tyckte i olika frågor eftersom han skrev i dialogform, aldrig talade i egen sak, ofta diskuterade olika alternativ utan att vara helt tydlig med vad han själv tyckte osv.

På Platons tid så funderade filosoferna över hur världen egentligen såg ut, vilket även innefattade frågor som om jorden var rund eller platt. Platon trodde att Jorden var en sfär, men att människor bara levde på sfärens topp och att de levde på en stor ö i en ocean med land runtomkring. På så vis lyckades han kombinera de flesta av de olika föreställningar som fanns i hans samtid.

Det är ungefär så som han typiskt bedriver filosofi och teoretiserande. Han vill förena olika teorier och överkomma motsättningar. Just det här exemplet visar ju att resultatet inte nödvändigtvis behöver bli helt fulländat. Men problemet är främst att hans medgreker inte hade så många olika teorier kring gravitation som han kunde jobba med.

I hans samtid så fanns också en mångfald av filosofer och filosofier och Platon försökte inte minst att förena ett flertal av dessa i en gemensam teori. Bl.a Parmenides, Pythagoras, Herakleitos och Sokrates är viktiga influenser för honom, men även t.ex atomisterna försökte han att arbeta in i sin metafysik på sin ålders höst. De fem platonska kropparna utgjorde då atomerna i var sitt element. (Kanske liknande de indiska atomisterna?)

Platon är både rationalist och mystiker, och organicist därtill.

Redan Aristoteles påpekade att Platon hade en hemlig lära som inte återfanns i hans skrifter. Detta bekräftas av andra. Detta tyder också på ett inflytande från Pythagoras. Indirekta uppgifter om denna hemliga lära har nått oss genom årtusenderna:

"Each came expecting to learn something about the things that are generally considered good for men, such as wealth, good health, physical strength, and altogether a kind of wonderful happiness. But when the mathematical demonstrations came, including numbers, geometrical figures and astronomy, and finally the statement Good is One seemed to them, I imagine, utterly unexpected and strange; hence some belittled the matter, while others rejected it."
-Aristoxenus

Medan man tidigare har betvivlat att nyplatonismen har varit en trogen arvtagare till Platons hemliga lära, såsom nyplatonikerna själva hävdade, så är det idag mera accepterat.

En av Platons influenser var Herakelitos som hävdade att allting ständigt förändrades och att det enbart fanns någon ordning i världen om man tittade på förändringarnas mönster på en högre nivå. En av Platons lärare nämnde aldrig saker vid namn utan pekade på dem istället eftersom han ansåg att de förändrades från stund till stund. Även Parmenides hävdade att mångfalden av sinnesintryck och mångfalden i människors åsikter var opålitligt alltsammans.

Hur kunde man få säker kunskap när världen var så opålitlig? Platon skiljer mellan fyra olika sorters kunskapskällor. Till att börja med kan man ha sinnlig kunskap om yttre objekt men man kan också ta fel så att man upplever illusioner och hallucinationer istället. Så detta är två olika sorters källor. Man kan också via tänkandet utforska rena idéer. Detta tycks ofta vara säkrare och pålitligare kunskap än blott sinnlig kunskap om en föränderlig och oförklarad yttervärld.

Platons alterego Sokrates erkänner dock att man aldrig kan lära känna idéernas essens i sej själv. De tycks ständigt dra sej tillbaka. Samma sak kan ju sägas om de sinnliga objekten. Inget av detta tycks vara absolut säker kunskap. Det tycks bara Platons fjärde kunskapskälla vara, som tycks vara en slags mystisk upplysning. Resten verkar påminna om illusioner, i olika grad.

Han är mest känd för sin formlära, som "platonism" idag är närmast synonymt med. Men han tycks beskriva den på lite olika sätt i sina dialoger och lägger även fram kritik mot den.

Han driver själv med uppfattningen att det skulle finnas en "form" för varje dammråtta. I själva verket så finns det mycket få sanna former. En känd uppräkning är "det goda, det sanna och det sköna" som förenas i "det ena".

I Timaios talar Platon om existens, likhet och skillnad som en slags ursprungliga principer.
Nyplatonistem Proklos utvecklar sin egen version med gräns, gränslöshet, blandning och kausalitet som grundprinciper.

(och han tycks även ha förebådat Hegel på en punkt eller två.)

Det verkar finnas högre och lägre former och de lägre formerna verkar vara vidareutvecklingar av de högre, mer generiska formerna.
Ungefär som objekt inom objekt-orienterad-programmering kan ärva egenskaper från andra objekt.
(Jungianer relaterar även arketyperna på detta sätt.)

Att det skulle kunna existera nånting som vore oberoende av tid och rum, s.a.s. utanför rumtiden, är idag en plausibel hypotes inom fysiken.

I sina dialoger så är Platon inte någon som hamrar in sanningar, utan han tycks snarare vilja uppmuntra till eget tänkande och eget ställningstagande. Han kritiserar inte sällan det som han själv påstår. Vi vet inte om samma sak gällde för hans hemliga lära.

Som politisk tänkare så är han konservativ. Det finns en mångfald olika styrelseskick i världen som alla fungerar någorlunda men som alla har en tendens att urarta i längden. Till sist så verkar alla stater styras av en dålig diktator. Det bästa vore istället att styras av en god diktator, det upplysta enväldet. Ett slags expertvälde alltså. Det är oklart om han menar detta som ett realistiskt ideal eller som en ouppnåelig utopi. Han är ganska tydlig med att ideal egentligen inte kan realiseras fullständigt i verkligheten. Världens ondska är egentligen bara dess imperfektion. Thomas More, som skrev den första Utopin, var influerad av Platon.

 Tydligen försökte Platon vid något tillfälle att sälja in sina idéer hos någon antik diktator men det fungerade dåligt.

Aristoteles har beskrivits som något mindre diktaturvänlig än Platon, men det finns också tydligare bevis för rasism och sexism hos Aristoteles än hos Platon. Platon hade en kvinnlig elev och hävdade att även en kvinna skulle kunna vara en "god diktator". När Aristoteles läser Platon så verkar han inte vara insatt i den hemliga läran, han tolkar allegorier bokstavligt och han är negativ till Pythagoreerna.

Det man kan hoppas på som människa är inte något himmelrike på jorden utan att få en så bra tillvaro som möjligt efter döden. Goda filosofer får återvända till de rena formernas rike. Liksom sin idol Pythagoras så trodde Platon på reinkarnation.

Många har påpekat likheter mellan Platons läror och olika hinduiska föreställningar, men det finns ingen bevisad influens från Indien till Grekland på Platons tid. Men det kan ju ha funnits i alla fall. 

Parmenides skiljer mellan den allmänna opinionen och den egentliga sanningen. Medan den allmänna opinionen är varierande och skiftande så är den egentliga sanningen en och densamma. Bakom all komplexitet så är världen egentligen mycket enkel.

Den egentliga sanningen är alltså dold, åtminstone för det stora flertalet.

Den största delen av sin huvudskrift ägnar han dock åt flertalets skiftande åsikter, som han egentligen säger inte ens existerar.

Parmenides känner till Pythagoras och Xenokrates och influerar inte minst Platon. Parmenides efterföljare Zenon lyckades skapa flera logiska utmaningar som vidareutvecklade Parmenides argument.

Parmenides var rationalist och hävdade även att tanken och tankens objekt var en och detsamma, vad han nu menade med det.

Redan Platon och Aristoteles kom dock fram till att Parmenides snarare bör tolkas som att det finns en högre och en lägre sanning och att verkligheten var indelad i minst två olika nivåer. En mera bokstavlig tolkning än så blir bara paradoxal. Tyvärr är det mesta av hans orginalskrift förlorad så vi kan nog aldrig slutgiltigt avgöra vad han egentligen menade.

En sentida tolkning tar fasta på att Parmenides var den förste filosofen som skiljde mellan vad som nödvändigtvis måste vara, vad som nödvändigtvis inte kan vara och vad som kontingent kan vara eller inte vara.

Han väckte mycket debatt redan under antiken och diskussionen fortsätter ända in i våra dagar. En italiensk filosof,  Emanuele Severino, anser sej vara nyparmenidesian.

Popper kallade Einstein för Parmenides eftersom Popper var kritisk till tidén om "block time" som är en följd av relativitetsteorin.

Lustigt nog så influerade ärkeidealisten Parmenides den antika atomismens uppkomst.

Även Spinoza trodde på en enhetlig substans och skrev att i ett högre perspektiv så fanns inte tiden.

Demokritos skapade atomismen inspirerad av Parmenides absolua monism. Vilket är lite oväntat. Allt han la till var möjligheten av tomrum. Så splittrades Parmenides uratom i myriaders myriader av småatomer, som en Big Bang i filosofins begynnelse. En enskild atom är rätt ointressant. Det är bara ansamlingar och flöden av atomer som är något att prata om.

(Ibland sägs Demokritos ha haft en lärare vid namn Leukippos som egentligen uppfann atomismen, men nästan inget är känt om honom och en antik kommentator hävdar att han aldrig har existerat.)

Jag har tidigare nämnt likheter mellan buddhism och aristotelism, men det finns även vissa beröringspunkter mellan buddhism och västerländsk antik atomism/epikurism.

"Medicine heals diseases of the body, wisdom frees the soul from passions."

-Demokritos 

Det fanns även en tidigt buddhistisk skolbildning som var materialistisk/atomistisk men den dog snart ut.

Epikuros förnekar inte att gudarna finns utan är närmast agnostiker, men det är inte heller intressant för oss om de finns eller inte. På denna punkt är överrensstämmelsen mellan Epikuros och Buddah fullständig.

Epikuros säger att vi bör försöka att bli som gudarna, och verkar mena att vi ska ta ansvar för vårt eget liv och vår egen lycka. 

“Men ask for health in their prayers to the gods: they do not realize that the power to achieve it lies in themselves. Lacking self-control, they perform contrary actions and betray health to their desires.” 
―Demokritos

Enligt honom så utvecklades kosmos naturligt ur kaos och samhället växte fram naturligt ur ett anarkistiskt urtillstånd.

Epikuros sägs ha uppfunnit estetiken som filosofiskt ämne och sägs även ha varit duktig matematiker.

Epikureerna var de första som blev förbjudna i antikens Rom. T.o.m. innan de kristna blev det. Epikureerna utplånades tidigt och återupptäcktes sent. Ingen av de stora metafysikerna under 1600-talet är påverkad av epikureerna. Det tycks komma först under 1700-talet.

Som hedonister så skulle man kunna tro att de spenderade dagarna och nätterna på vilda backenaler, men Epikuros ideal om det goda livet påminner stort om stoikernas ideal; goda vänner med lite vin och ost som sitter och pratar i trädgården. Epikuros kallades för den skrattande filosofen medans Herakleitos kallades för den gråtande filosofen.

Min c-uppsats i idéhistoria skulle jag skriva om synen på Esaias Tegnér som filosof. Tegnér räknades ju som nationalskald under 1800-talet och efter hans död höll inte minst konservativa och nationalister honom högt. I sin ungdom skrev han bl.a en latinsk avhandling om Kants tinget-i-sej. Hans dikt Den Vise från 1804 fick ett pris och är helt präglad av Kants åskådning.

Från 1810 tar han intryck av den tyska idealismen inom dikt, filosofi och vetenskap. Svenska diktare vid denna tid var i allmänhet influerade av tysk romantik. Tegnér hade dock en rätt självständig uppfattning. Han är influerad både av upplysningsfilosofi och av romantiken. Som diktare så skriver han inte sällan om abstrakta idéer som fosterlandskärlek t.ex.

Efter sin död så började Tégner långsamt att falla i glömska men snart nog så blev han intressant igen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson hade 1913 gett ut arbetet ”Tegnérs estetiska och filosofiska studier” där han utredde dessa. 1934 gav han ut ”Tegner och Uppsalafilosofien” som en reaktion på Svante Bohmans avhandling från året innan.

Egentligen så handlade Svante Bohman-affären om en attack på Uppsala-filosofin, som han egentligen inte var jättetypisk för, men en åldrig Axel Hägerström gick i god för honom och satte sitt akademiska rykte i pant på att Bohmans avhandling om Tégner var jättebra. Även Vilhelm Lundstedt försvarade Bohman.

Det första intryck som man får är annars att den är ganska svårläst, något som även den konservative litteraturhistorikern Fredrik Böök påpekade. Bohman svarade att filosofi var en fackvetenskap som inte vände sej till de breda massorna och Böök svarade ungefär ”vad ska man då ha filosofin till?”

Bohman vill även utreda Tegnérs psykiatriska tillstånd. Det förekom flera tidningsartiklar från intresserade kulturpersonligheter, som psykologen och litteraturkritikern John Landqvist. De som försvarade den gamle konservative Tegner tyckte främst illa om Uppsalafilosofin.

Bohman blev underkänd och blev aldrig yrkesfilosof. Han blev sedemera lektor och skrev psykologiska artiklar. Ska man läsa nånting av Bohman så är hans ”Det "inre" jaget i vår "inre" värld : en psykologisk och parapsykologisk studie” som är bland det sista som han skrev och som sammanfattar hans olika sidor; psykologi, begreppsanalys och t.o.m. lite teologi.

För Hägerström så blev det en ganska ovärdig avslutning på liv och karriär. Han dog ungefär samtidigt som Bohman-affären gjorde det.

Efter Bohman-affären så har det varit mycket tyst om Tegnér, både som filosof och annars. Man kan hitta någon enstaka artikel eller omnämnande men det är tunnsått. Det är främst hans korta ungdomsdikt ”Det Eviga” som folk tycks komma ihåg.

Jag avslutade aldrig min c-uppsats. Andra saker kom emellan och jag hade insett att jag nog inte skulle bli idéhistoriker. Dessutom så verkade Bohmans avhandling central och jag kände att jag borde läsa den ganska noga vilket jag aldrig orkade med. Kanske avslutade han en karriär till, nämligen min karriär som idéhistoriker?