Tempus Fugit

Svensk grundskola var en gång världsledande. Sedan så genomfördes flera reformer från sent 80-tal och framåt. Det är först på senare tid som resultaten verkligen har gått utför. Debattörerna vill dock inte enas om orsakerna. Är det friskolereformen, bristande lärarauktoritet eller något helt annat?

De bästa eleverna skickas ofta till friskolor av sina föräldrar, där det dock tycks vara viktigare att ge bra betyg än att ge bra kunskaper.

På 60-talet ansågs lärare vara en så viktig del av samhället att riksdagslönerna sattes utifrån lärarlöner. För några generationer sen så hade lärare hög staus. Så är det inte idag.

Det talas också om sjunkande kvalitet på högskolestudenter. När jag läste historia i mitten av 90-talet så sa de att de fick förenkla grundkursen nästan varje termin eftersom studenterna bara blev mer obildade hela tiden.

Är det därför man förutspår en ingenjörsbrist? Eller för att alla bara vill ”jobba med media”?

Kan detta leda fram till att man accepterar tveksamma teorier?

På senare år så har vi fått en ”replikationskris” inom flera discipliner, bl.a medicin, psykiatri och psykologi, vilket innebär att tidigare accepterade resultat nu inte går att upprepa och bekräfta, vilket öppnar frågan om det någonsin har varit sant.

Ett skäl till att även kvantitativa studier är opålitliga är att p-värdet i statistik är opålitligt. P-värdet handlar ungefär om hur mycket man kan generalisera ett resultat.

Inom den akademiska världen så spårar jag många av problemen till ett system som kallas ”Publish or perish”. Som akademiker är du piskad att hela tiden producera och publicera dej, men folk tittar mer på kvantitet än kvalitet.

Värderar man kvantitet över kvalitet så evolverar man fram sämre vetenskap. Det finns vetenskap på det.

Till skillnad från det tidigare tyska systemet där kvalitet värderades högre än kvantitet. Gadamer gav ut sitt magnum opus Wahrheit und Methode vid 60 års ålder.

Så det är åtminstone en viktigt orsak till dagens problem. Kan det även finnas andra rotorsaker än publish or perish?

Kanske minskar också det folkliga stödet för vetenskap när den börjar att säga saker som man har svårt att acceptera?

Ungefär samtidigt uppkom den moderna biologiska eller fysiologiska psykologin men den brukar inte räknas in i de historiska psykologiska skolorna. Kanske ses den som en systervetenskap till psykologin.

Samtidigt som strukturalismen räknas som den första vetenskapliga psykologiska skolan så väckte den också flera motreaktioner. De flesta gick ut på att den var otillräcklig. 

Bland de första var William James som i USA kom att grunda den funktionalistiska skolan. James ville veta varför psyket såg ut som det gjorde. Vilken funktion fyllde det ena och det andra. James tillhörde den pragmatiska filosofiska skolan som satte stor vikt vid darwins evolutionsteori. James funktionalism var närmast en föregångare till dagens evolutionspsykologi.  Även Darwin förde ju vissa evolutionspsykologiska resonemang.

Hos pragmatikern och funktionalisten Dewey så började funktionalismen mera att påminna om behaviourismen. Inte artens anpassning utan individens anpassning. Behaviourismen var en annan psykologisk skola som kritiserade strukturalismen. För behaviouristerna så var all form av introspektion helt förkastligt och psykologin kunde endast handla om objektivt iaktagbara beteenden. Dessutom ansåg dom att beteendet formades helt av den objektivt iaktagbara omgivningen. Något inre liv var det ovetenskapligt att föreställa sej.

En tredje skola som kritiserade strukturalismen var gestaltteorin som ansåg att enbart analys inte räckte. Människans inre upplevelser handlar ofta om helheter som var något annat än summan av sina beståndsdelar.

Bland de äldsta skolorna har vi då till sist psykoanalysen som fokuserade sej på människans omedvetna. Freud byggde vidare på introspektion och analys. Freud ville närmast skapa en naturvetenskaplig psykologi men psykoanalysen har hela tiden kritiserats för att vara otillräckligt vetenskaplig. Dock är den fortfarande populär än idag utanför skolpsykologin och även om det är populärt att avfärda psykoanalysen bland vetenskapliga forskare så erkänner de flesta psykologerna i de flesta skolorna försvarsmekanismerna, som det faktiskt var Freud som upptäckte och kartlagde. 

Under andra världskriget uppkom viss kritik mot den behaviouristiska skolan som inte kunde uppfylla alla löften till krigsmakten. Efter andra världskriget började man likna hjärnan vid en dator. Detta ledde fram till den kognitiva psykologin. En viktig händelse var Chomskys kritik av behaviourismen 1959. Den kognitiva skolan beskrevs som en revolution inom psykologin gentemot behaviourismen, 

men senare har vissa även påpekat likheter dememellan. Kognitivismen var i första hand intresserad av människans inre liv men hade ett inlärningspsykologisk fokus som den delade med behaviourismen. KBT är en skön förening av de två. Kognitivismen är väl närmast ortodoxin inom skolpsykologin idag. Det har kallats den mest framgångsrika teorin inom psykologin nånsin. Även utvecklingspsykologen Piaget är kognitiv psykolog. Men även om den är stark i praktiken så har den attackerats för sin teori. Inom den kognitiva vetenskapen så är det ultimata målet att bygga en stark fungerande AI och om det  skulle visa sej vara omöjligt så faller i princip den kognitiva psykologins teori för den förutsätter att det är möjligt. 

Dreyfus argumenterade från 60-talet emot den kognitiva vetenskapens anspråk, delvis influerad av Heidegger, och anser sej idag ha fått rätt. Han är ett exempel på vad som ibland kallas postkognitiv psykologi. Dreyfus påminner väl närmast om humanistisk psykologi.

Under det radikala 60-talet så uppkom den humanistiska psykologin, delvis influerad av gestaltpsykologin, som en kritik av tidigare skolor som behaviourism och psykoanalys som objektifierade människan på ett otäckt sätt. Den humanistiska psykologin ligger nära vardagliga commonsenseföreställningar om psyket. Även existentiell psykologi utvecklades och från religiöst och nyandligt håll så var det dessa skolor som det var lättast att föra en dialog med.

Det finns flera mindre skolor än dessa. Speciellt under 60- och 70-talet så bildades det flera stycken. 

Även evolutionär psykologi existerar idag men den är spekulativ och kontroversiell. Kognitivismen är däremot välförankrad i experiment. Beteendegenetik skapades först av Darwins kusin Galton som även uppfann tvillingstudier. På sätt och vis så kom både evolutionär psykologi och beteendegenetik före Wilhelm Wundt.

Neurofenomenologin är ju kul eftersom den psykologiska strukturalismen sägs vara en influens på den filosofiska fenomenologin som nu används av psykologin igen.

(Se även Darwin among the machines av Samuel Butler 1863 som en slags föregångare till kognitivism. Darwin var även personligen bekant till datorns uppfinnare Babbage som i sin Ninth Bridgewarer Treatise 1838 hade beskrivit Gud som en programmerare som programmerat skapelsen att frambringa nya arter.)

Psykoanalysens dåliga rykte har delvis återupprättats av neuropsykologin. Dess stora brist är att allt reduceras till miljöpåverkan, och familjemiljön dessutom, som har bevisats vara rätt försumbar. Det sägs att Freud på sin ålders höst tappade tilltron till psykoanalysen som en terapi och istället hoppades på psykofarmakologins utveckling. Han hade ju en kort tid i sin ungdom haft höga tankar om kokain.

En sentida utveckling som kanske pekar frammåt är att man har försökt att använda sej av matematiska modeller från kvantfysiken inom psykologin.

Även intressant är den utveckling inom psykedelisk terapi som har skett på senare tid.

Jag hade svårt att tro på ryktet. Jag hade redan läst sociologi över en termin och hade aldrig hört talas om något sånt tidigare. Dessutom lät det som en idiotisk idé. Jag skulle heller aldrig få höra någon av lärarna säga något sådant. Men jag har med åren alltmer kommit att tro på ryktet. Åtminstone vissa av sociologerna är ”sociologister” (knappast en term som dom själva använder.)

Jag läste sociologi i början av 90-talet för att jag ville ha samhället förklarat för mej. Durkheimianer anser tvärtom att samhället, eller det sociala, är själva förklaringen som inte ytterligare kan förklaras. Extrema sociala konstruktivister kan t.o.m. anse att detta gäller även för naturvetenskapliga fakta. De kan även uppskatta Wittgenstein som hade en starkt konventionalistisk syn på matematik.

jag läste sociologi ca 92-94 och slutade bl.a för att jag inte kände mej hemma. Jag tänkte aldrig tanken att en hel akademisk disciplin skulle kunna ha fel men men jag kände mej otillfredställd med vad jag fick lära mej. Jag hade bränt en massa tid, studiemedel och fått onödiga akademiska poäng som jag idag mest skäms för. 

När jag läste pedagogik -96 hörde jag för första gången att IQ-tester var mycket praktiskt användbara, och det kom från en (något) vänstervriden lärare. Jag hade svårt att ta det till mej. 25 år hade jag levt i Sverige, läst böcker och kollat på tv, gått i nioårig grundskola och läst på universitet i sju år och mitt intryck var att intelligenstester bara var båg. 

Så småningom kom jag till slutsatsen att ”jaha, då kanske både min gymnasietid och min universitetstid har varit helt bortkastade. Kan jag få pengarna tillbaka tack.” Men det gick ju inte. Idag anser jag att IQ är en av de viktigaste variablerna när man studerar samhället. Det om något borde sociologer vara mycket intresserade av. 

-98 hörde jag för första gången talas om kognitiv vetenskap och tyckte att det lät mycket intressant, kanske det som jag borde ha läst istället. men då skulle jag ju ha läst natur istället för samhälle på gymnasiet. Kognitiv vetenskap verkar nu ha stagnerat lite, men det kan ju vara för att jag inte är med och forskar. 

Humaniora och samhällsvetenskap är idag i ett tveksamt skick. Läs nånting baserat i naturvetenskap istället. Men jag är också nyfiken på hur en bra humaniora och en bra samhällsvetenskap skulle kunna se ut i framtiden.

Kärnan i sociologin är enligt mej inte minst psykologi. Jag antar att jag är rätt så ”psykologistisk”. Om ”sociologism” är vänsterbias och ”ekonomism” är högerbias så kanske ”psykologism” är mittenbias? Inte vet jag.

Jag minns inte att någon lärare inom sociologin uttryckligen försvarade the blank slate. Snarare undvek de frågan. Man ville inte diskutera sånt som man kallade ”psykologi”.

Det fanns en (!) forskare i studielitteraturen , antropologen Malinowski, som ansåg att sociala funktioner motsvarade individuella behov och honom ville jag veta mer om, men lärarna visste inget.

Jag ville en gång diskutera ett tv-program om neandertalare som jag sett där dessa beskrevs som mer individualistiska och konservativa än moderna människor, som följdaktligen var mer kollektivistiska och anpassningsbara. Jag tyckte att detta talade för en sociologisk världsbild men läraren var obekväm att diskutera evolution öht.

Jag var också intresserad av historier om sk. ”vargbarn” som hade vuxit upp utan mänsklig kontakt. Dessa kunde kanske visa hur mycket som kom från samhället. De verkade antyda att väldigt mycket kom från samhället. De höjde sej aldrig över djurens nivå.

När jag formulerade nånting som lät som meme-teorin ( i början av 90-talet) så tyckte läraren att det var alldeles för darwinistiskt.

Jag tolkade Foucault som att han var emot forskning om människan därför att det fanns sanningar som helst borde vara okända. De andra följde den gägnse tolkningen att forskningen om människan skapade dessa sanningar. Vilket jag tycktes kändes idiotiskt.

Jag skulle analysera Zygmunt Baumans bok om Förintelsen som lärarna tyckte kändes osociologisk i vissa stycken och använde mej av primär och sekundär socialisering. Människor kunde kritisera samhälleliga normer därför att socialiseringen skedde i flera steg. 

Det första man gjorde i grundkursen var att man tog upp de två psykologiska experimenten med fängelset och elstötarna - som ju var psykologiska.

Jag påpekade att sociologer ofta sammarvetade med t.ex statsvetare men aldrig med psykologer. Jag tyckte att det var konstigt och kunde inte förstå varför.

Under 90-talet intresserade jag mej för emergens, synergieffekter och massans intelligens; saker som jag menade var grundläggande för sociologin, men inga sociologer höll med mej. För mej så uppstod sociologin som en emergent nivå på inte minst psykologin, så utan psykologi ingen sociologi. Sociologerna verkar tvärtom ha menat att psykologin måste visas vara falsk för att sociologin skulle kunna överta tomrummet efter den.

T.o.m. när jag läste sociologi så var jag i grund och botten filosof. Det finns en lätt konflikt mellan filosofi och psykologi. Bägge intresserar sej för människans tänkande men har olika syn på fenomenet. Om filosofi ska vara möjligt så måste människan vara en ganska högstående och fri och rationell varelse. Psykologin har inga problem med att påpeka att människan inte alltid är så högstående. 

Det finns naturligtvis pessimistiska filosofer som ser människan som irrationell men det har blivit ganska vanligt bland filosofer att anse att vi aldrig kommer att kunna svara på de filosofiska frågorna. Psykologin ska helst vara en empirisk vetenskap även om det finns en del idéer som inte är så empiriskt grundade. Filosofin ska i teorin vara en apriorivetenskap som funderar över vad människor bör tänka, vare sej det gäller logik eller etik, även om många filosofer verkar influeras en hel del av empiri.

Durkheim hämtade mycket av sin teori från Comte, som i sin tur var influerad av Saint-Simon som levde under franska revolutionen. Han var en av de första som kallade sej själv ”socialist” men hans teorier skulle idag snarare kallas ”korporativism”. Han ansåg det viktigt att stora privata företag och staten samarbetade harmoniskt för samhällets bästa. Han verkar närmast ha varit en sorts sektledare. Comte verkar ha varit den som kom på idén att psykologin egentligen inte existerar utan det som finns istället är sociologi.