M-teorin och E11
När jag skrev om m-teorin så pekade jag på ett behov av ny matematik. Finns det då nånting inom den matematiska forskningens framkant som kan belysa den fysiska forskningens frontlinje?
Grothendiecks k-teori visade sej beskriva delar av m-teorin men inte hela.
Det finns dock nånting annat intressant. Minns ni killen som hittade kvantfältteorin i E8? Det vetenskapliga etablisemanget verkar inte ha intresserat sej så mycket, men det finns ett liknande projekt som kanske innefattar det första.
2001 kom någon på att E8s större släkting E11 tycks ha intressanta överrensstämmelser med m-teorin. M-teorin finns ju egentligen inte (ännu) men antas vara teorin som ligger bakom och förenar 5 olika strängteorier och en 11-dimensionell supergravitationsteori.
Det visar sej nu att E11 är en god kandidat för att göra just detta. I så fall så skulle m-teorin på något sätt vara identisk med E11, eller något liknande samband. Man håller dock ännu på att utforska E11 och ingen vill säga för mycket ännu. Det är ett mycket stort och komplicerat matematiskt objekt.
I så fall så skulle fysiken egentligen vara ett matematiskt objekt, i stil med ett nummer eller en triangel, fast mer komplicerat. E11 har oändligt många dimensioner och kallas för en Kac–Moody algebra.
På ett sätt så är E11 inte alls vad jag efterfrågade, eftersom jag ville ha någon ny matematik som skulle göra m-teorin mer hanterlig och praktisk, medan E11 mest bara verkar bekräfta att allt är oerhört komplcerat.
Man vet även att E12 existerar fast den vet man ännu mindre om.
Transmortal idéhistoria
Så om västerlandets filosofer reinkarnerar och filosoferar vidare; Hur utvecklar de då filosofin?
De bästa tycks utgå från den metafysiska frågan, även om filosofen som reinkarnerar som Hume/Schopenhauer/Wittgenstein verkar hävda att den inte går att utforska med filosofi eller vetenskap utan enbart med mystik och konst.
1600-tals-metafysikerna gjorde stora insatser; Descartes, Malebranche, Spinoza och Leibniz levde och verkade ungefär samtidigt. Ofta brukar Berkeley räknas dit även om det är tveksamt om han egentligen sysslade med metafysik i snäv mening.
Under reinkarnationernas gång så utvecklas och förändras dessa visioner.
De senaste och bästa metafysikerna, Whitehead och Harman, har i någon mån återvänt till de antika källorna Platon och Aristoteles, samtidigt som de också uppskattar metafysiken mer som ett estetiskt spel, än vad de gjorde tidigare.
Den filosofiska metafysiken verkar också idag befinna sej närmare den fysiska vetenskapen än tidigare.
Descartes som startade den moderna metafysiska traditionen blev mest inflytelserik när han var återfödd som Kant och verkade sedan överge metafysiken när han återföddes som Galton. De flesta uppfattar det som att Kant lyckades skapa något helt nytt. Jag är mer tveksam.
Den mest kreative och nyskapande har istället Leibniz/Hegel/Heidegger varit. Redan som Leibniz skapade han med monadologin det mest orginella inslaget i den moderna metafysiken. Som Hegel försökte han sej på att skapa en stor syntes, aningen förtida, och som Heidegger deklarerade han metafysiken död och vände sej istället mot zen-buddismen.
Spinoza sägs också ha övergett metafysiken läser jag på nätet, och reinkarnerades nu senast som en påve!
Det är inte omöjligt att Heidegger och Wittgenstein har övergett filosofin och kommer att återfödas som konstnärer eller mystiker istället. Wittgenstein verkar ha ett självspäkande drag och kanske inte kommer att återfödas som någon kändis alls.
Dessa två har nästan fungerat som ett komplementärt par där den ene har varit optimistisk och den andre pessimistisk. Under 1700-talet var de Leibniz och Hume, under 1800-talet Hegel och Schopenhauer och under 1900-talet Heidegger och Wittgenstein.
Berkeley/Husserl/Harman har utvecklats och förändrats väldigt mycket och förespråkar nuförtiden någon slags uppdaterad aristotelism.
Malebranche/Schelling/Whitehead har hållit sej mer eller mindre platonistisk mest hela tiden.
Så de två viktigaste av de senaste metafysikerna, Whitehead och Harman, återvänder delvis till klassikerna Platon och Aristoteles, om än på nya sätt.
Av den nya tidens filosofer så tycks Leibniz ha lämnat ett bestående intryck. Han förebådade bl.a den holografiska principen inom fysiken, som har beröringspunkter med hans monadologi.
Även Spinoza tycks ha förebådat en del av nutidens fysik.
Spinoza har bl.a lyfts fram av Deleuze, som jag misstänker även har smugglat in en del naturvetenskap i sina svårlästa kontinentalfilosofiska texter.
Annars kan man ju konstatera att både Spinoza och David Bohm har varsin fält-realism.
Nämnas kan att flera av den nya tidens filosofer är intresserade av österländsk filosofi, t.ex Leibniz, Schopenhauer och Heidegger, för att ny snabbt nämna tre.
Den har börjats göras en del jämförelser mellan västerländsk filosofihistoria och andra filosofiska traditioner.
Såväl Spinoza som den tyska idealismen sägs ha likheter med olika hinduiska filosofier.
Redan Platon sägs vara influerad av hinduism, så stora har folk tyckt att likheterna har varit.
Platon brukar ibland kontrasteras mot Aristoteles och som jag själv har försökt att hävda så finns det vissa likheter mellan buddhism och aristotelism (och faktiskt mellan buddhism och antik västerländsk atomism också).
Flera sentida fysiker och andra naturvetare har visat ett visst intresse för österländsk filosofi. Nästan mer än för västerländsk filosofi.
Allteftersom både vetenskapen och politiken fortsätter att skaka marken under oss så kan jag inte se annat än att filosofin verkar gå en strålande framtid till mötes.
För övrigt så tror jag inte att Zizek är en återfödd Marx; snarare då Bakunin.
Who's who?
Ute på nätet kan man hitta flera förslag till kändisreinkarnationer. Madonna sägs ha varit Mata Hari medan JK Rowling sägs ha varit Charles Dickens. Anne Frank och Marilyn Monroe gick bort för tidigt bägge två men sägs ha återfötts som Barbro Karlen och Sherrie Lea Laird, respektive.
Om vi ska fortsätta att titta på vilka kändisar som skulle kunna vara reinkarnationer av varandra så räcker det om vi går till den här bloggen och tittar på några av de namnkunniga som jag redan har parat ihop.
Som Weber och Habermas t.ex. Habermas sociologi bygger mest vidare på Webers sociologi och Habermas föddes några år efter att Weber hade dött. Och de har likadana näsor.
Sokrates och Robert Anton Wilson. Sokrates var en fyllbutt som gav auktoriteter långfingret och som sa att alla borde söka efter sanningen och inte vara så säker på att man hade funnit den. RAW var en droglibertarian som lärde ut sin epistemologiska agnosticism - att ingen skulle vara säker på något. Och lite lika är de allt. Still crazy after all these years.
Galileo och Einstein. Redan Einstein lyfte fram likheterna mellan honom själv och Galileo.
Schelling och Whitehead. Whitehead föddes några år efter att Schelling dött och några tycker sej se likheter mellan deras filosofier. Lägg även märke till att Schelling ansågs mycket begåvad och intresserad av filosofi redan som ung, vilket skulle kunna antyda att han hade varit filosof även i ett tidigare liv.
Man kan även tycka att Graham Harman påminner om en reinkarnerad Husserl som har läst och tagit till sej det bästa av Heidegger, och som är djupt kritisk till hur arvet efter Husserl och Heidegger har förvaltats. Back with a vengence.
Funderingar kring reinkarnation
Människor jag har pratat med brukar ha lättare att acceptera reinkarnation än att acceptera att vi skulle komma till en annan värld efter döden. Kanske kan reinkarnation tolkas som en slags immanent form av "survivalism" - en tro på livet efter döden.
Dock är det inte så som reinkarnation brukar se ut i de traditionella religionerna. Det tycks finnas en slags trappa där första steget är en död kropp. Alla är överrens om att det blir en död kropp när vi dör.
Några anser dessutom för det andra att någon slags "själ" finns kvar efter döden. Alla som tror det anser att själen kommer till något slags dödsrike efter döden. (Även om den kan vara kvar ett tag och spöka på Jorden.)
Några anser dessutom för det tredje att själen efter att ha varit i något dödsrike en begränsad tid återvänder till jorden genom reinkarnation.
Så alla religioner som tror på reinkarnation tror också på något dödsrike, eller fler.
Vissa som tror på reinkarnation tror även för det fjärde att man kan och vill sluta att reinkarnera och att detta är en slags slutgiltig befrielse.
Hur som helst.
Man skulle kunna fantisera kring vilka personer som skulle kunna vara reinkarnationer av varandra.
Då får man anta att kända personer återföds som kända personer och att det finns andra igenkännbara drag hos dem, så att t.ex en känd filosof, konstnär eller vetenskapsman blir en känd filosof, konstnär eller vetenskapsman även i nästa liv.
Utifrån hur folk uppfattar reinkarnation så verkar det inte vara ett helt osannolikt antagande. Om Mozart återföddes, visst är chansen stor att han skulle ägna sej åt musik och bli rätt duktig? Och kunde inte reinkarnation vara en möjlig förklaring till hur han kunde skriva symfonier medan han höll på med sin potträning?
Ett ganska tydligt par är Hegel och Heidegger. Inte bara finns det likheter i filosofi, personlighet och utseende utan bägge drabbas dessutom av var sin totalitära regim och bägge två böjer sej för överhögheten. Det är sånt som kallas för karma - att ställas inför samma problem om och om igen tills man löser det.
Karma är dock en ganska diffus idé som kan tolkas på många olika sätt.
Carl Bildt påminner mej på nått sätt om Karl den Tolfte - en av Sveriges sämsta kungar, som till sist blev skjuten av sina egna trupper efter att ha utarmat Sverige med meningslösa krig i decennier.
Och new-age-drottningen Shirley McLaine hävdar ju att hennes älskare Olof Palme var en reinkarnation av Karl Den Store, som var viktig för utvecklandet av den europeiska identiteten under 800-talet, och att om Palme inte hade blivit mördad så hade det varit hans öde att spela en viktig roll som internationell statsman när östblocket föll, bara tre år efter hans död.
Hur det än är med det så kan man tycka att avkommunistiseringen av östeuropa kunde ha skötts bättre. Som det faktiskt gick till så steg dödstalen i Ryssland som om landet hade varit i krig.
Om folk inte återföds som framstående inom samma yrke så blir det svårare. Tänk om Kant återföddes som Galton? De verkar först inte ha så mycket gemensamt, men de delar ett intresse för meterologi och antropologi t.ex.
Förutom den förvirrade karmatanken så finns det även en annan moralisk aspekt hos reinkarnation, nämligen att vi alla befinner oss bakom Rawls slöja av okunnighet. Om vi återföds så vet vi inte helt säkert att vi inte blir någon längst ner på samhällets botten.
Det kan också vara tänkvärt att krig, mord och avrättningar inte alls är något slutgiltigt sätt att göra sej av med misshagliga personer. På sin höjd kan det ses som en tillfällig lösning. Det är mycket bättre att faktiskt försöka att förändra människor.
Reinkarnation skulle kunna vara en viktig ekologisk tanke eftersom många av de som förstör vår planet är övertygade om att de ändå inte kommer att leva om hundra år. Efter oss syndafloden. Som Carl Bildt kommenterade otillräckligheten i klimatarbetet:
"Om 50 år är vi alla döda."
Och med det menade han att vad som händer om 50 år är Någon Annans Problem.
Om reinkarnation är verklighet, hur vill du då att framtiden ska se ut? Du kanske inte bara kommer att spendera resten av detta liv där.
Och visst liknar Mozart Michael Torke? Eller?
Perpetuum mobile
Hej igen och välkomna åter. Jag hoppas att sommaren har varit bra. Så är det då återigen dags att skriva lite om ditten och datten; om sånt som jag, och förhoppningsvis också ni, finner intressant.
Det har blivit mycket vetenskap fr.o.m. hösten -11.
I höstas -13 så blev det lite mer filosofi igen men i våras -14 så var det mest vetenskap igen, fast inte så mycket fysik och matematik, som det har varit tidigare, utan jag hade närmast ett tema med kemi, biologi och neurologi, som jag har skrivit mycket lite om tidigare. Ett alkemiskt mysteriespel.
Det var först efter att jag hade avslutat våromgången som jag kom ihåg att jag hade tänkt att nämna nånting om Charles Fourier också. Den utopiska socialisten som är mest känd för "Slaget om de små pastejerna", men som beskriver sin kosmologi mera utförligt i "Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena". Han hade passat bra in i våras eftersom han skriver om panspermi och tror att yttre rymden är full av dofter. Och helt fel verkar han ju inte ha.
Fakta, fakta och fakta har jag staplat på varandra och det känns som om jag skulle vilja bli lite ansvarsös ett tag och ägna mej åt lite mer spekulativ filosofi, sånt där som är så kul!
Om det inte känns som om ni vill använda sånt i era elevarbeten så oroa er inte, jag kommer nog tillbaka till konsensusverkligheten igen när jag har fått leka av mej lite.