Tempus Fugit

Människor jag har pratat med brukar ha lättare att acceptera reinkarnation än att acceptera att vi skulle komma till en annan värld efter döden. Kanske kan reinkarnation tolkas som en slags immanent form av "survivalism" - en tro på livet efter döden.

Dock är det inte så som reinkarnation brukar se ut i de traditionella religionerna. Det tycks finnas en slags trappa där första steget är en död kropp. Alla är överrens om att det blir en död kropp när vi dör.
Några anser dessutom för det andra att någon slags "själ" finns kvar efter döden. Alla som tror det anser att själen kommer till något slags dödsrike efter döden. (Även om den kan vara kvar ett tag och spöka på Jorden.)
Några anser dessutom för det tredje att själen efter att ha varit i något dödsrike en begränsad tid återvänder till jorden genom reinkarnation.

Så alla religioner som tror på reinkarnation tror också på något dödsrike, eller fler.
Vissa som tror på reinkarnation tror även för det fjärde att man kan och vill sluta att reinkarnera och att detta är en slags slutgiltig befrielse.

Hur som helst.

Man skulle kunna fantisera kring vilka personer som skulle kunna vara reinkarnationer av varandra.

Då får man anta att kända personer återföds som kända personer och att det finns andra igenkännbara drag hos dem, så att t.ex en känd filosof, konstnär eller vetenskapsman blir en känd filosof, konstnär eller vetenskapsman även i nästa liv.

Utifrån hur folk uppfattar reinkarnation så verkar det inte vara ett helt osannolikt antagande. Om Mozart återföddes, visst är chansen stor att han skulle ägna sej åt musik och bli rätt duktig? Och kunde inte reinkarnation vara en möjlig förklaring till hur han kunde skriva symfonier medan han höll på med sin potträning?

Ett ganska tydligt par är Hegel och Heidegger. Inte bara finns det likheter i filosofi, personlighet och utseende utan bägge drabbas dessutom av var sin totalitära regim och bägge två böjer sej för överhögheten. Det är sånt som kallas för karma - att ställas inför samma problem om och om igen tills man löser det.

Karma är dock en ganska diffus idé som kan tolkas på många olika sätt.

Carl Bildt påminner mej på nått sätt om Karl den Tolfte - en av Sveriges sämsta kungar, som till sist blev skjuten av sina egna trupper efter att ha utarmat Sverige med meningslösa krig i decennier.

Och new-age-drottningen Shirley McLaine hävdar ju att hennes älskare Olof Palme var en reinkarnation av Karl Den Store, som var viktig för utvecklandet av den europeiska identiteten under 800-talet, och att om Palme inte hade blivit mördad så hade det varit hans öde att spela en viktig roll som internationell statsman när östblocket föll, bara tre år efter hans död.

Hur det än är med det så kan man tycka att avkommunistiseringen av östeuropa kunde ha skötts bättre. Som det faktiskt gick till så steg dödstalen i Ryssland som om landet hade varit i krig.

Om folk inte återföds som framstående inom samma yrke så blir det svårare. Tänk om Kant återföddes som Galton? De verkar först inte ha så mycket gemensamt, men de delar ett intresse för meterologi och antropologi t.ex.

Förutom den förvirrade karmatanken så finns det även en annan moralisk aspekt hos reinkarnation, nämligen att vi alla befinner oss bakom Rawls slöja av okunnighet. Om vi återföds så vet vi inte helt säkert att vi inte blir någon längst ner på samhällets botten.

Det kan också vara tänkvärt att krig, mord och avrättningar inte alls är något slutgiltigt sätt att göra sej av med misshagliga personer. På sin höjd kan det ses som en tillfällig lösning. Det är mycket bättre att faktiskt försöka att förändra människor.