Tempus Fugit

Vid svenska universitet har man redan börjat att vända sej mera mot Kina med ökade studier i kinesiska språket och kulturen. Det är inte otänkbart att även svensk universitetsfilosofi kommer att följa trenden om det i framtiden blir tillräckligt tydligt att Kina blir en mäktigare stormakt än USA. Så vad finns det då för filosofi i Kina?

Traditionellt kan kinesisk filosofi indelas i två huvudriktningar; agrar-reaktionär taoism och stads-konservativ konfucianism. 

Hos vardagskinesen så kan dessa samverka ganska intimt. Jag har sett uttyck som att kineser lever enligt konfucianismen utåt och enligt taoismen inåt, och att barn ska uppfostras enligt konfucianismen medan åldringar ska försöka att leva enligt taoismen. Det är ganska vanligt att man blandar religioner och filosofier ute i världen. En typisk japan ska ju ha 2,5 religioner, typ.

Flera varianter och småskolor har dock funnits. En period kallas "de hundra skolorna". Kinas mest produktiva och varierande period filosofiskt infaller under The Axial Age.
I tredje hand har vi legalismen och i fjärde hand mohismen. Andra skolor som t.ex en liten skola med logiker försvann fort eller sögs upp av de större riktningarna.

Legalismen är den mest auktoritära av de kinesiska filosofierna med antagligen konfucianismen på andra plats. Enligt legalismen så skulle ämbetsmän straffas om de inte levde upp till målsättningarna, men även om de gjorde bättre än väntat ifrån sej!

Konfucianismen tycks bl.a utgå från familjen som ett idealmönster för samhället med Kejsaren som hela Kinas landsfader. Konfucius förnekade inte det övernaturliga men skrev väldigt lite om det och menade att man skulle koncentrera sej på denna världen i första hand.

I motsats till detta har vi taoismen som vill lämna saker åt sitt eget öde och mohismen som hade tankar liknande de universella mänskliga rättigheterna vilket annars inte har funnits i kinesisk filosofi.

Taoismen har även haft anknytning till folklig magi och kinesisk alkemi. Taoister har råkat ta livet av både kejsare och andra prominenser när de har envisats med att ha med kvicksilver i sina odödlighetsdrycker.

För att vara en kultur som har uppfunnit kompassen, krutet, pappret och fyrverkerier så är det märkligt att man aldrig utvecklade någon egentlig vetenskap. Kommunistpartiet har officiellt fastslagit att det berodde på de traditionella filosofierna

Kinesisk filosofi har en starkt etisk och politisk inriktning och brukar inte ha metafysiska grubblerier som huvudfokus. Naturlighet och harmoni tycks vara överordnade ideal. Man eftersträvar ett naturligt och harmoniskt samhälle i en naturlig harmoni med naturen.

Frågan om en högsta skapargud har inte varit speciellt uppmärksammad i Kina. Det är intressant med tanke på hur central den frågan har varit i västerlandet. Den högsta principen tycks istället vara "tao" som ofta kan tolkas som "rätt tillvägagångssätt" eller "inre natur". Ordagrant betyder det "väg". Tao sägs vara bortom definitioner och förklaringar. "Tao" istället för "Teo" kanske man kan säga.

Åtminstone sedan den gamla klassikern I Ching, Förändringarnas bok, så har det funnits en inriktning i Kina av att fokusera mönster av förändring snarare än varaktiga objekt, lite som Herakleitos i väst. I Ching är av okänd ålder men är en av de äldsta texterna i världen. "Tao" skulle då ungefär motsvara Herakleitos begrepp "Logos".

Allting är statt i förändring och idealet kineserna eftersträvar är stabilitet.

Dessutom så är den kinesiska skrivkonsten intressant. Den är närmare bildkonst än vad västerländska bokstäver är, vilket kineserna inte skäms för. Man ser en naturlig koppling mellan saken, bilden och tecknet. Jag har inte läst jättemycket om detta men det känns som att det finns en likhet med Peirces naturliga semiotik.

Sedan kommer buddhismen in i landet. Den uppfattas som mera teoretisk, abstrakt och pessismistisk än den ursprungliga kinesiska filosofin, som var enklare och mera livsbejakande. Kineserna såg dock likheter mellan taoism och buddhism. Buddhismen blev länge mycket framgångsrik i Kina och tuktades till sist politiskt. Tusentals buddhistkloster fick stänga och rikedomar konfiskerades.

Från 900-talet och frammåt skapas neokonfucianismen som förenar konfucianismens etik och politik med taoismens metafysik och naturfilosofi. En slags neokinesisk syntes mot utländskt (buddhistiskt) inflytande. Även den kunde dock inte undvika att ta visst intryck av buddhismen.

Många neo-konfucianer tyckte även att konfucianismen var mycket bättre än taoismen, även om den senare visserligen var inhemsk. Neokonfucianerna tycktes ha svårt att skapa en egen filosofi utan att stjäla från de filosofier dom de fördömde. 

Under mongolväldet så fick buddhism ett uppsving ingen men när de försvann så blev det neo-konfucianism för hela slanten igen.

Under 1900-talet har marxism och maoism haft enormt inflytande. Till skillnad från Marx så ansåg Lenin att socialismen mycket väl kunde genomföras i ett enstaka land och till skillnad från Lenin så ansåg Mao att det även gick bra i ett land som nästan helt saknade moderna industrier.

Men redan från början skapas motrörelser, inte minst nykonfucianismen som är en pånyttfödelse av neokonfucianismen. Det finns tydliga drag av konservatism och nationalism här.

Man bör dock kanske nämna en nykonfucian som Mou Zongsan som var djupt imponerad av Kant och som hävdade att demokrati var ett traditionellt kinesiskt ideal. I stort sett alla kinesiska filosofer idag försöker att jämka mellan kinas historia och moderniteten och västerlandet.

Kinas kommunistparti har fördömt alla de gamla filosofierna med ett intressant undantag - legalismen.

Med tiden utvecklas den officiella statsfilosofin från maoism och mot pragmatism och kapitalism.

Den intellektuella debatten är fortfarande dämpad i landet men det finns en spännande mix av filosofier som bara väntar på att få stångas och kopulera med varandra;

Vi har åtminstone taoism, konfucianism, buddhism, neokonfucianism, maoism, nykonfucianism och statskapitalism.
Och varianter av dessa.

Zhai Zhenming verkar vara en av de intressantare av de samtida kinesiska filosoferna.

Vanliga fenomen inom tantrism är yoga, asanas, chackras, mandalas, yantras, mantras, mudras, synen på kroppen som en spegel av själen och kosmos och ibland en uppvärdering av kvinnor och sexualitet.
Även om det har funnits sexuella ritualer inom tantra så är det bara en minortet som har sysslat med det.
Gudar är viktiga men inom tantra är det vanligt med identifikation med gudar under ritualer, vilket kanske mer påminner om voodoo och liknande magisk-religiösa system.
Ursprungligen spreds tantrism i hemliga esoteriska sällskap där traditionsbundenhet och lydnaden under en guru var centrala.

Yoga idag är vanligtvis hatha yoga som formades av tantrismen. Tidigare yoga kallas idag raja yoga.

I motsats till den världsfrånvända attityden inom annan hinduism och buddhism som såg världen som både ond och overklig så finns det en attityd inom tantra att man vill finna det gudomliga i världen. I vissa ritualer har man ägnat sej åt sådant som annars ansågs förbjudet eller syndigt, som att äta kött eller ha sex.

Från 600-talet började tantriska praktiker att dominera den indiska buddhismen. Mahayanabuddhism plockade upp influenser från flera håll vilket till sist ledde till Vajrayāna, Kalachakrayana och Sahajayana Tantrisk Buddhism.

Tamtrismen ledde till skapandet av flera esoteriska skolor inom både buddhism och hinduism. Tantrismen har influerat hinduism, buddhism, tibetansk bön-shamanism, jainism och har med buddhismen spridit sej över Asien.

År 747 reste den indiske mästaren Padmasambhava från Afganistan för att föra Vajrayana Buddhismen till Tibet och Bhutan, på begäran av kungen av Tibet.

Tibetansk buddhism och vissa former av hinduism uppvisar det starkaste inlaget av tantrism idag, liksom hatha yoga och mycket av amerikansk new age.

Esoteriska metoder importerades till Kina inte minst under Tangdynastin (618-907). Samtidigt så importerade Japan aktivt buddhism genom att skicka munkar som stannade i Kina två år eller mer.

Under Yuandynastin (1271-1368) så gjorde mongolhärskarna esoterisk buddhism till Kinas officiella religion och tibetanska lamas besökte hovet.

Långt ifrån att vara en kuriositet så har tantrismen haft ett stort inflytande på religionshistorien. Den fortsätter ännu idag att väcka intresse.

Urgamla statyetter antyder en uråldrig Shiva (Rudra) som sitter i vad som ser ut som meditationsställning.
Det fanns även gott om bad i Mohenjo Daro, vilket antagligen var renligare än att bada i Ganges såsom så många anser vara en helig plikt idag.
Det finns dock inga texter bevarade av dessa ursprungliga föreställningar utan vad som finns är vedatexterna.
Folkslagen och religionerna blandade sej med varandra och Indien fick sin speciella karaktär.

Efter veda kommer Upanishaderna. Upanishaderna är rätt olika vedatexterna och skulle kunna likna Indiens ursprungliga religiositet mera. De äldsta Upanishaderna tävlar med buddhismen i ålder.
Buddhismen påminner dock mera om sankhya-filosofin inom hinduismen och om den jainistiska religionen, som uppkom strax innan. Dessa tre kan betraktas som ateistiska.

Både jainismen och sankhya-filosofin går ut på att man bör eftersträva att sluta reinkarnera i denna bedrövliga värld, och bägge är minst lika gamla som buddhism och övrig hinduism.

Det fanns även fler än en skola av materialister ungefär samtidigt, men dessa försvann och vi har inga ursprungtexter av dem, så vi får gå på beskrivningarna hos buddhister och andra. Utmärkande för de antika indiska materialisterna tycks vara att de tror på atomer av ett flertal urelement, som blandas i mer komplicerade sammansättningar. Inget enhetligt urelement alltså.

Det tycks även ha funnits ett slags skeptiker som inte kunde svara på några frågor alls. Detta tycks ha gett dem ro i själen och även Buddha säger ju att han inte har några metafysiska åsikter.

Det tycks även ha funnits en skola som hävdade att allt försvinner och återkommer för evigt och det finns inga orsaker eller förklaringar till detta. Buddha kallade detta för den sämsta läran av alla. Skulle det kunna finnas någon likhet med stoikernas tanke om "den eviga återkomsten"?

Inga av dessa skolor överlevde dock i Indien och ingen vet egentligen varför. De filosofier som klarade sej har dock alla en nära anknytning till religionen.
De sex klassiska filosofierna nedan förutsätter reinkarnation och erkänner formellt veda-skrifternas auktoritet.

Kung Ashoka levde på 200-talet f.kr och förenade Indien under ett fredligt och upplyst buddhistiskt välde med religionsfrihet. Dialog mellan religioner uppmuntrades samtidigt som han också skickade buddhistiska missionärer ut över Asien. Det finns även en uppgift om att 300 buddhistmunkar skulle ha nått fram till antikens Grekland och skulle ha börjat värva lärjungar där. Det finns dock inga uppgifter om detta i de grekiska källorna.

Detta skulle kanske kunna förklara inslag av t.ex reinkarnationstro i antikens Grekland, om inte den redan hade funnits tidigare. Platon, som levde precis innan Ashoka, har av flera påståtts vara influerad av hinduism trots att det är oklart hur dessa influenser skulle ha nått honom. Platons elev Aristoteles elev Alexander den store skall ha nått Indien 326 f.kr. och säkerställde därmed de ömsesidiga influenserna.

Sankhyas dualistiska lära förenades med yoga-skolans praktik till sankhya-yoga-systemet.
Den närmaste västerländska motsvarigheten är nog gnosticismen, men den östliga gnosticismen är mera negativ till världen än vad den västliga gnosticismen är, vilket kan vara en influens från Indien.

Nyaya och Vaisheyka-skolorna liknade varandra och smälte även samman till en enhetlig skola. Liksom Aristoteles och skolastikerna så kategoriserade man in allt som fanns i världen, och även människans förståndsförmågor, och började att utveckla en logik.
De ursprungliga veda-anhängarna antog detta system och kallade sej för mimamsa.

Vaisheyka-skolan hävdade att även intet måste existera för annars så kunde varken skillnad eller förändring existera. Samma problematik finns hos både Parmenides och Hegel.

Strax efter så kom det dock en filosof som förnekade att negativitet kunde existera. Gaudapada var starkt influerad av buddhism men drog motsatt slutsats. Det absoluta är evigt och oföränderligt.

Han bidrog även till att synen på Brahman, den absoluta sanningen, förändrades. Tidigare hade Brahman närmast varit en panteistisk gud men influerad av buddhismen så blev nu det rena medvetandet den yttersta verkligheten. Man betonade nu att världen i grund och botten var en illusion.

Enligt en gammal tradition så räknar man med sex gamla hinduiska filosofiska skolor och då räknas vedanta som den sista skolan. Advaita-vedanta räknas ibland som den mest "typiska" hinduistiska filosofin.
När vedanta skapades så började en gemensam hinduisk identitet att skapas i kontrast till muslimerna som nyligen hade kommit västerifrån. Samtidigt så återerövrade hinduismen Indien från buddhismen. Vedanta blev ledande inom hinduistisk synkretism. Allt är ett. Såväl indiska nationalister som västerländska forskare har senare bidragit till synen på vedanta som hinduismens krona.

De tre mest kända filosoferna inom vedanta heter Sankhara, Ramanuja och Madhva.
Sankharas filosofi påminner en del om Parmenides, Ramanuja påminner en del om Spinoza och Madhva kan kanske liknas vid Thomas av Aquino eller nån liknande.

Detta räknas som den klassiska epoken inom indisk filosofi. Det finns gott om senare filosofer också som Vivekananda, Aurobindo och Gandhi, m.fl.

Så det ser ut som att det finns en avgränsad filosofisk repertoir som upprepas i både öst och väst, med olika variationer och betoningspunkter. Med det sagt så ska man nog också akta sej för att underskatta skillnaderna.

Pascals vadslagning fungerar rent logiskt, så invändningar får komma från annat håll än rent logiskt.

Man kan t.ex konstatera att han bara räknar med två alternativ: en personlig Gud som kräver din (kristna) tro, eller ateism. I själva verket har människor trott på många fler alternativ än bara dessa så det hela utgör en falsk dikotomi, en "rävsax" som det ibland kallas.

Med tanke på att det finns ett större register av trosföreställingar än vad du kan hålla reda på och flera av dessa hävdar att de är det enda alternativet och att alla andra gör dej olycklig så fungerar Pascals vadslagning inte i praktiken.

Ateister brukar hävda att man därför ska förkasta alla religiösa och liknande föreställningar och bara förlita sej på naturvetenskap och ateism istället. Även detta är dock ett retoriskt knep, säkert omedvetet i de flesta fall.

Ateism och naturvetenskap är inte alls ett nödvändigt par. Många framstående naturvetenskapsmän har varit religiösa och ateister behöver inte alls vara positiva till naturvetenskap. Ateism är snarare en av de där tolkningarna av världen som hävdar att alla andra tolkningar gör dej olycklig.

Till detta tillkommer buddhism och andra rörelser som gör distinktionen mellan religion och ateism suddig.

Så utan personlig uppenbarelse, hur bör man bete sej rationellt inför denna förvirrande situation?

Oavsett hur stora insatserna är så finns det inte så mycket som man kan göra. Man är tvingad att välja det som känns bäst för en själv, oavsett om detta nu är ateism, satanism eller vad som helst. Och samma sak gäller i konsekvensens namn för alla andra också.

Detta är egentligen den enda rationella hållningen. Situationen förändras givetvis om man anser sej ha fått någon speciell information som pekar ut något alternativ som mer troligt än de andra. Men strikt naturvetenskap tar sej egentligen inte an dessa frågor.

Det jag har beskrivit här är ju en individualistisk-rationell hållning, medan religion, liksom all kultur, historiskt har varit en mer kollektiv-auktoritär historia. Rent psykologiskt så tycks vissa människor ha större behov av färdiga paketlösningar medan andra tycks föredra att montera sina ikeahyllor själv. Tittar man på de senaste tusen åren så tycks utvecklingen gå från det förra till det senare.

På en metanivå kan man säga att själva mångfalden antyder att de trosföreställningar som anser sej vara den enda inte bara passade bättre för tusen år sen än idag, utan även är mindre troliga genom att;

inte vara den enda som hävdar detta (och därför så negerar de varandra),

inte erkänna sin egen ställning som en trosföreställning bland andra (vilket tycks vara den mest realistiska beskrivningen),

överskattar skillnaderna och underskattar likheterna gentemot andra trosåskådningar,

och som därför verkar vara mindre självmedvetna.

De unicistiska alternativen tycks utmärka sej genom att vara mindre öppensinnade och öppenhjärtliga än de andra. På metanivån så verkar det som att en pluralistisk eller perspektivistisk hållning är att föredra.