"Mind uploading" och filosofin
Transhumanister har en dröm om att kunna "ladda upp psyket" vilket ungefär tycks betyda att man överför sitt medvetande, sin personlighet och sina minnen till något datorliknande som sedan kan styra över något robotliknande och sedan så kan man ha något i stil med evigt liv i en mycket människoliknande androidkropp, sexig men bättre än en naturlig kropp. Vad är filosofin bakom detta scenario?
Det finns i filosofin kanske tre huvudkategotier till förklaringar till hur saker och ting existerar. En av dessa har att göra med substansontologi, att saker existerar för att det är någon form av substans i dom, t.ex "materia". Man kan tycka att saker existerar om och endast om de består av materia och detta är ett exempel på en substansontologi.
Ett alternativ till detta är processontologi som hävdar att saker existerar om de är någon form av händelse. Om man vinkar med handen så existerar vinkningen som en händelse som verkar beroende av handen men även handen skulle kunna vara beroende av händelser, t.ex i atomerna. Skulle processerna i atomerna sluta så skulle inte heller handen kunna existera, åtminstone inte i sitt nuvarande tillstånd.
Förutom dessa två huvudscenarion så skulle man kanske kunna hävda att ren information skulle kunna existera utan att vara vare sej en substans eller en process. Ta informationen i ett lagringsmedium som en dvd-skiva t.ex Den kan kopieras till ett annat lagringsmedium så den är inte identisk med materian i lagringsmediet och när lagringsmediet inte läses så är informationen inte heller någon händelse men verkar existera på något sätt iallafall.
Dessa två eller tre alternativ är de enda som jag känner till i dagsläget.
Transhumanister tycks hävda att psyket inte är en substans utan istället är en process eller ren information och att psyket därför kan existera oberoende av en specifik dödlig kropp. Intressant nog så har en traditionell filosofisk syn tvärtom varit att psyket kan överleva kroppens död just därför att psyket är en substans i sej själv och därför inte är beroende av kroppens substans. Detta tycks inte vara vad transhumanisterna menar.
Transhumanisterna menar att psyket inte kan överleva kroppen utan teknologi. Teknologin å andra sidan måste nödvändigtvis följa naturens lagar. Vilket innebär att det vore möjligt för själen att överleva kroppen även i naturen.
Buddhisterna har en teori om psyket som "anatman" till skillnad från hinduismens "atman". Skillnaden tycks bestå i att hinduerna ser själen som nånting substansiellt medan buddhisterna istället tolkar psyket som en process.
Det verkar finnas tre scenarion där en "själ" möjligtvis skulle kunna överleva kroppens död - om själen har någon substans, om själen är en process eller om själen bara är information.
Buddhorna och gudarna
Inte alla fattiga, outbildade buddhister i världen gör någon större åtskillnad mellan en buddha och en gud, men för en lärd buddhist så är det rent tekniskt en stor skillnad.
Ursprungligen inom theravada-buddhismen så sågs Buddha som en vanlig människa som genom meditation och kontemplation uppnådde den högsta sanningen om tillvaron. Detta synsätt kommer dock att varieras och förändras rätt mycket i de olika traditionerna.
Buddhismen brukar ibland beskrivas som ateistisk, men detta är nog en överförenkling.
Åenasidan så avrådde Buddha själv från spekulationer och förespråkade en skeptisk attityd, åandrasidan så tog han ställning emot en högsta skapargud men för en mångfald av gudar, devas, som en slags högre väsen som dock inte kunde befria oss från samsara.
Buddha avbildas ibland som lärare även till gudarna.
Pga av att Buddha har uppnått nirvana så är han egentligen inte tillgänglig för världen längre. Därav uppkommer inom mahayana-buddhismen föreställningen om bodisattvor, upplysta väsen som har valt att tills vidare avstå från att uppgå i nirvana och istället hjälpa andra väsen att uppnå nirvana.
Inom mahayana så betraktas Buddha ibland som en inkarnation av Dharmakaya, som är den högsta aspekten av tillvaron.
"Dharmakaya" bör kanske översättas med "gudomlighet" snarare än "gudom", eller med "ande", som i "kropp, själ och ande".
Yogacara-buddhismen hävdade att Buddha hade tre olika kroppar (trikaya), ung. mosvarande "kropp, själ och ande" (eller Nirmāṇakāya, Sambhogakāya och Dharmakāya.)
Det finns inom olika buddhistiska inriktningar en tendens att betrakta Buddha som ett högre evigt väsen som reinkarnerar ibland av ren medkänsla. Buddha blir här en slags evig personlighet som kommer ner till oss snarare än en människa som stiger upp till evigheten.
Framförallt inom mahayana-buddhism så blir åtskillnaden mellan en buddha och en gud ibland suddig. Kanske kan det ses som en influens från hinduismen. Ursprungligen så fanns bara en Buddha, Siddharta Gautama, men inom mahayana så kan det finnas en buddha för varje kosmos, för varje planet, för varje epok … som t.ex Amitaba bl.a.
Något om filosofiska kategorier
På wikipedia så föreslås att man t.ex kan läsa om filosofiska kategorier när man har läst om matematiska kategorier. Det är ju en lite intressant koppling. Filosofiska kategorier är tänkta att vara de mest grundläggande indelningarna av det som existerar; t.ex kan "objekt" och "processer" vara två grundläggande kategorier i existensen.
Först på plan var Aristoteles som definierade tio ontologiska kategorier. Ungefär samtidigt räknade den hinduiske vise "Kanada" till sex kategorier och hans skola la senare till en sjunde. Även stoikerna tycks ha haft någon kategorilära som vi idag bara kan pussla ihop från andrahandskällor.
Eftersom filosofer i allmänhet antog färre kategorier än tio så hade de flesta ingen enormt utvecklad kategorilära på länge. Kant återupptog bruket med sina kategorier.
De flesta filosofer har genom filosofihistorien försökt att minsta antalet kategorier och hävda att t.ex "relation", "läge" osv inte var verkligt grundläggande kategorier. Idag finns det ett flertal filosofiska kategoriläror, men ingen är speciellt uppmärksammad.
Det matematiska kategoriteorin har skapat ett nytt matematiskt objekt, kategorin, och det mesta inom matematiken går att se som kategorier. På så sett kan kategoriteorin beskriva så gott som hela den övriga matematiken.
Matematiska kategorier är dock en annan kategori av kategorier än vad de filosofiska kategorierna är. Kollar man på "ontology components" inom "information science" så hamnar man dock närmare filosofiska kategorier.
"Most ontologies describe individuals (instances), classes (concepts), attributes, and relations."
-Wikipedia
Inom filosofihistorien så brukar man hitta dessa fyra fundamentala filosofiska kategorier:
substans (t.ex materia), relation (t.ex kausalitet), händelse (t.ex interaktion) och princip (t.ex naturlagarna).
Minst en av dessa brukar föreslås som mest grundläggande i tillvaron.
I västerlandet så har striden historiskt stått mellan substanslärorna materialism och idealism. Buddhismen är istället ett exempel på vad som verkar vara en relativism, även om "händelser" också verkar vara mycket grundläggande.
Grundläggande begrepp är "tomhet" (sunya) och "beroende uppkomst" (pratītyasamutpāda). Bägge dessa har tolkats på ett flertal olika sätt. "Sunya" har bl.a tolkats som frånvaron av substans och essens i tillvaron, medan "pratītyasamutpāda" har tolkats som att allting uppkommer , förändras och försvinner pga sin omgivning. Allt är beroende, allt är relativt.
Buddhas pratityasamutpada ska kanske egentligen inte förstås som en metafysisk princip, för någon sådan hävdade Buddha att han inte hade. Den kan kanske snarare förstås som en epistemologisk princip om att vi inte kan förstå nånting, annat än i relation till nånting annat.
Pratītyasamutpāda har jämförts med vissa resultat inom vetenskap, t.ex kvantfysik.
På det hela taget så tycks västerländska intellektuella ha ett ganska gott öga till buddhism.
Jag har ju jiddrat lite om kopplingar mellan traditionell metafysik och samtida fysik. Jag har inte minst pekat på likheter mellan OOO och RQM och även angränsande teorier.
Harman brukar beskriva OOO som något av en återkomst för substantialism och essentialism. Objekt är t.o.m. mer grundläggande än tid och rum.
Tid och rum tycks i sej själva vara en fråga om relationer mellan objekt, ungefär som både RQM och OOO hävdar. Objekt existerar inte i tid och rum utan tid och rum existerar mellan objekt.
Harman är tydlig med att objekt inte kan reduceras till sina yttre eller inre relationer, men å andra sidan så tycks objekt enligt honom uppstå av att minst två objekt relaterar till varandra och blir delar av det nya objektet.
Objekt är även oändligt djupa på så sätt att det inte finns några minsta beståndsdelar av nånting. Detta skulle kunna förklara varför objekt enligt honom kan utforskas i evighet.
Han skriver även att objekt inte har några egenskaper i sej själv förrän de relaterar till andra objekt.
Han tycks alltså enbart förklara objekt och substans i termer av relationer mellan relationer ad infinitum. Inte precis vad man hade förväntat sej. Harmans version av OOO tycks inte vara någon absolut motsats till relativism. Den påminner ju också om "relational quantum mechanics".
En relation känns väl spontant som nånting ganska sekundärt och emergent men relationer skulle kunna ses som mer fundamentalt än både substanser och händelser. Om tid inte är fundamentalt så borde inte heller händelser kunna vara det.
Det är en intressant tanke att vi kanske inte kan förstå nånting annat än i relation till nånting annat. Objekten i sej själva drar sej evigt tillbaka. Vilka gränser finns det egentligen för vår kunskap? Kants kategorier beskrev ju vår kunskapsförmåga snarare än objektet i sej.
Att ha relativism som grund ligger förstås nära att inte ha någon grund alls, antifoundationalism.
Hur imaginära är imaginära tal?
Alla kan vi räkna; 1, 2, 3 osv.
Men inte alla känner till att de där kallas för de naturliga talen.
Ska man bara använda naturliga tal så kan man räkna med plus och gånger men det kan bli problem om man vill använda minus eller delat med.
Tar man 2 minus 3 så får man t.ex inget "naturligt tal" utan ett "negativt tal".
De positiva och negativa heltalen kallas tillsammans för "integers".
Tar man 2 delat med 3 så får man inte heller något "naturligt tal", men inte heller en "integer".
Man får "2/3" som kallas för ett "rationellt tal", eftersom "ratio" ursprungligen betyder proportioner.
Försöker man att dela 10 med tre så kan reslutatet inte uttryckas fullständigt i decimalform eftersom man då vore tvungen att skriva oändligt många treor: "3,3333…". Däremot kan man skriva "10/3" vilket på sätt och vis är ett mer fullständigt svar.
Roten ur två kan däremot inte skrivas fullständigt varken som bråk eller i decimalform. Roten ur två innehåller oändligt många decimaler som inte upprepar sej. Sådana tal räknas inte till de rationella talen utan kallas för reella tal. Andra liknande tal är "e" och "pi". Alla rationella tal räknas som en del av alla reella tal. De reella talen som inte är rationella kallas för transcendentala.
Med hjälp av de reella talen kan vi nu göra alla möjliga matematiska beräkningar, utom en. Vi kan fortfarande inte ta roten ur minus ett. När man lär sig grundskolematte så får man ofta höra att det inte går att dra roten ur minus ett, och förklaringen verkar ju övertygande.
Ett negativt tal kan liknas vid ett hål.
Tag minus ett plus minus ett så får du ett dubbelt så djupt hål, alternativt två hål brevid varandra.
Ett minustecken innebär dock också att man gör något till sin absoluta motsats.
Tar man ett hål en gång så får man ett hål.
Tar man ett hål minus en gång så betyder det att man tar motsatsen till ett hål en gång och får ett positivt objekt istället.
Så minus ett gånger minus ett blir plus ett.
Man tycks inte kunna ta roten ur ett negativt tal.
Tar man ett tal gånger sej självt så får man alltid ett positivt svar.
När man insåg detta så insåg man dock också att man ibland behövde dra roten ur negativa tal. Vad är svaret på roten ur minus ett? En paradox.
Så man uppfann det imaginära talet. Men om ett negativt tal är ett hål, hur ser då ett imaginärt tal ut? Såväl objekt som hål kan beskrivas som sammanhang av relationer. Ett imaginärt tal måste också vara något sammanhang av relationer. Komplex matematik används ofta för att beskriva processer, inte minst periodiska funktioner. Ett komplext tal har en reell och en imaginär del. i är symbolen för det imaginära talet.
Vad negerar sej själv när man applicerar det på sej själv? Ljud och andra vibrationer negerar ju sej själva om de förskjuts på rätt sätt. Ett imaginärt tal materialiserat kanske blir en stående våg eller nått sånt. Vi har inte längre objekt och antiobjekt (hål) utan vågor. Enl. kvantfysiken så har alla partiklar både partikel- och vågegenskaper.
Vågorna slår mot stranden. Ibland är de där, ibland inte. De existerar genom att negera sej själva, annars vore de inte vågor. Oscilliationer är paradoxer utagerade i tiden.
Naturliga tal beskriver en värld av objekt.
Integers beskriver en värld av objekt och deras motsatser, som vi kan kalla "antiobjekt" eller "hål".
Rationella tal kan liknas vid objekt med delar.
Reella tal beskriver en kontinuerlig värld utan klara gränser mellan objekt. 0,9999…=1
Och beskriver komplexa tal en värld av vågor där objekt är specialfall av vågor?
Det komplexa planet är den första algebraiskt slutna mängden. Det finns ingen algebraisk uträkning som kräver mer än det komplexa planet. Detta kallas algebrans fundamentalsats.
De komplexa talen innefattar alla de övriga talmängderna och pekar inte nödvändigtvis vidare mot nya talmängder, som de tidigare talen gjorde. Det finns mer avancerade tal, "hyperkomplexa" tal som "quarternioner", men de har ganska liten praktisk användning medan komplexa tal har en mycket stor praktisk användning.
Komplexa tal kan beskriva rotation i två dimensioner mycket bra medan hyperkomplexa tal kan beskriva rotation i tre eller högre dimensioner. Hyperkomplexa tal har t.ex användning inom kvantfysiken.
Komplexa tal fångar bl.a vissa egenskaper hos trigonometri och används därför bl.a flitigt i sammanhang med trigonometriska funktioner, som fourieranalys, och bl.a i samband med elektricitet och magnetism. Komplex analys är en naturlig vidareutveckling av analys. Komplexa tal är också fundamentala för kvantmekanik. "Konformal maps" förenklar svåra ingenjörsproblem genom att tolka tredimensionella problem som tvådimensionella.
Förutom sin praktiska användning så förekommer det komplexa planet även flitigt inom högre matematik som mest intresserar matematiker.
Riemanns zätafunktion, elliptiska funktioner och betafunktionen hör till det komplexa planet.
Vissa fraktaler som mandelbrootmängden och juliamängderna hör till det komplexa planet.
Komplexa tal är via inverterad geometri kopplad till riemannsfären och kartografi.
En del människor envisas med att anse att endast de naturliga talen har någon fysisk eller metafysisk motsvarighet. Hade vi bara haft de naturliga talen så hade dock vår matematik fungerat mycket dåligt i verkligheten.