Tempus Fugit

Kant gick igenom filosofin i sina tre Kritiker, Hegel la ut sin filosofi i tre delar, plus en inledning.

Bägge de olika sätten att indela filosofin på går tillbaka på tidigare filosofisk tradition där inte minst den medeltida skolastiken har varit inflytelserik.

Traditionellt sett så kan filosofin indelas i formell och materiell metafysik,
medan den materiella metafysiken kan indelas i kosmologi, pneumatologi och teologi.

"Kosmologi" kan grovt sägas betyda "naturfilosofi" medan "pneumatologi" ungefär motsvarar "humaniora", och vad "teologi" betyder säger sej självt.

Detta schema är speciellt tydligt hos Hegel, t.ex så motsvaras formell metafysik hos Hegel av hans "logik".

Så vi har här Varats Stora Kedja, från naturen i botten, via människan i mitten, upp till Gud i toppen.

Det finns ett annat sätt att tolka denna traditionella indelning av filosofin, och det har med tiden att göra.

Naturvetenskapen studerar mycket saker som redan har hänt och som är svåra att ändra på i efterhand, som att universum uppstår och naturlagarna utkristalliseras.

Naturhistorien leder så småningom till den mänskliga världshistorien.

Humaniora studerar människans värld, som är skapad av människan och kan ändras av människan, i detta nu.

Bl.a Hegel begick misstaget att tro att naturhistorien var något avslutat medan enbart den mänskliga historien fortfarande utvecklades.

Teologin, till sist, innehåller bl.a eskatologin, förhoppningarna om framtiden, människans och världens öde.

Logiken är tidlös och gäller över de andra tre. Skolastikerna funderade ibland på relationen mellan Gud och logiken. Gud var ju allsmäktig men betydde det att han kunde göra något paradoxalt? Svaret var inte självklart. Heidegger ansåg att den västerländska filosofihistorien hade förväxlat frågan om det högsta varat med frågan om varat i allmänhet - onto-teologi.

Hur som helst så avtecknar sej en historia här, med början, mitt och slut.

Narratologin, läran om historier, har sin egen logik.

Om kosmologin är scenen så är pneumatologin replikerna. Och eskatologin, kanske, teaterkritikerna.

andra bloggar om
filosofi, Hegel, narratologi,

Presentismen är åsikten att endast nuet existerar, dvs framtiden och det förflutna existerar inte. Presentismen är en rätt commonsenseartad åskådning men den verkar vara oförenlig med t.ex Einsteins relativitetsteori.

I Einsteins universum så finns det inget absolut nu som gäller överallt samtidigt. T.o.m. i vilken ordningsföljd händelser inträffar kan ibland se olika ut ur olika perspektiv, och tiden verkar i hög grad vara en fråga om perspektiv. Mer perspektivlöst så måste all tid sägas existera samtidigt.

När "nu" är kan det råda hur delade meningar om som helst. Och egentligen så måste alla ges rätt när de säger att de lever "nu". Även de som redan är döda eller inte ännu födda.

Att säga att "nuet" är det enda som existerar är lika orimligt som att säga att "häret" är det enda som existerar. Det enda som utmärker "här" är den nära relationen till dej.

Presentismen är alltså en korrelationism. Följdaktligen borde man kunna dra slutsatsen att spekulativ realism och OOO borde ansluta sej till eternalismen. I vilken mån som de faktiskt gör det vet jag inte. Eftersom Harman är aktualist så borde han förneka att objekt saknar temporära delar, och istället vara nära nån form av mereologisk nihilism i sin åskådning.

Endurantismen anser att objekt är helt närvarande i varje ögoblick och inte är uppdelade på flera olika ögonblick. Objekt har inga delar i tiden.

Perdurantismen anser tvärtom att objekt inte är helt närvarande i nuet utan är uppdelade i olika delar i tiden. Exakt hur endurantism och perdurantism ska definieras är ännu oklart. Presentister är oftast endurantister och eternalister är oftast perdurantister. Whitehead står omnämnd som perdurantist, vilket jag instämmer i. Även Latour och Harman tycks vara perdurantister i Whiteheads efterföljd. Ännu ett skäl för Harman att vara eternalist, men jag vet inte om han är det.

För buddhismen så är nuet det enda som existerar. Allt är en fåfängd illusion och nuet är en oändligt tunn gräns mellan det ickeexisterande förflutna och den ickeexisterande framtiden.

Hinduismen å andra sidan verkar luta åt eternalism och perdurantism.

Jag hittar också detta:

"The Swedish philosophers Alexander Bard and Jan Söderqvist have proposed the dialectic relation between eternalism and presentism as the foundation of paradoxical philosophy. In their work entitled The Global Empire [2003], they affirm that this philosophy is the best way to describe a contemporary understanding of the chaos·order dialectics in relation to perception, bearing in mind the implications of Heisenberg's Uncertainty principle."

Annars brukar väl de två kontrastera "eternalism" mot "mobilism".

andra bloggar om
tid, presentism, Einstein, filosofi, Harman, Whitehead,

"There is nothing on earth but the actual if we push Whitehead's principle a bit further than Whitehead did (by dumping the 'eternal objects'), and I gladly join Latour in doing so. There is nothing wrong with 'actualism'."
(Prince of networks s.130)

"There is a tendency today in nearly all the sciences towards "actuality" theories. But, if analyzed carefully, such theories will necessarily yield potential elements. In all things there are capacities for further development and evolution, forces and aptitudes which come to be utilized little by little. In scholastic terminology these are now real, but not actual. They exist only as potentiae, which, to manifest themselves, await the proper actualization."
-wikipedia, actus et potentia

Den aktualism som beskrivs i Stanfords encyclopedia of philosophy tycks vara en ganska mjuk aktualism som bara vänder sej emot långtgående potentialism med hela alternativa världar. Icke desto mindre tycks även en sån svag aktualism ha påtagliga problem.

Ju bättre fungerande någon aktualism tycks vara, desto mer smygpotentialistisk tycks den vara.

Harmans tillbakadragna substanser tycks inte vara mycket mer än ren potentialitet. vilket kanske kan förklara att han tycker sej klara sej bra utan Whiteheads eternal objects, som fungerar som potentialiteter för whitehead.

Potentialiteter kan även ha något att göra med Harmans "dormant objects".

Latours aktualism tycks framförallt handla om att all förändring kostar. En aktant äger ingen automatisk tillgång till något annat tillstånd än det aktuella, utan att förhandla med andra aktanter. Annorlunda uttryckt finns potentialiteterna för Latour i relationerna. Men de finns.

"The unreal is more powerful than the real, because nothing is as perfect as you can imagine it. because its only intangible ideas, concepts, beliefs, fantasies that last. stone crumbles. wood rots. people, well, they die. but things as fragile as a thought, a dream, a legend, they can go on and on."
- Chuck Palahniuk



andra bloggar om
filosofi, aktualism, OOO, Whitehead, Harman,

"The elephant in the living room is this: philosophy has become boring. It is little wonder that Bruno Latour came to us from the outside; he could never have emerged from the wind-swept desert of our discipline. Science does think, and so do mathematics, history, anthropology, literature, politics, religion, and the occult. The question is whether philosophy wishes to join them."
(Prince of networks s.149)

"We fing ourselves in a buzzing world, amid a democracy of fellow creatures; whereas, under some disguise or other, orthodox philosophy can only introduce us to solitary substances, each enjoying an illusory experience (...)"
(Process and reality s.50)

Foucault, Deleuze och Derrida är döda. Kontinental filosofi har ett tag behövt lite nytt blod. DeLanda har gjort sitt bästa för att fylla den rollen. Just nu tycks Graham Harman vara lavahet och i sin senaste volym så skriver han om en annan aktör som har varit på scenen ett tag.

Latour är den kanske viktigaste skaparen av actor-network-theory, som är en hybrid av fransk filosofi och engelsk vetenskaps-antropologi, med några ytterliggare influenser. ANT står för en nyskapande och annorlunda teori som ändå är uppbyggd kring empiriska fallstudier. Det annorlunda perspektivet hos ANT skulle kunna kallas filosofiskt men har hittills inte undersökts systematiskt som en sorts filosofi. Harman vill nu för förska gången skriva en bok om Latour som filosof.

Harman spenderar första delen av boken med att gå igenom fyra böcker av Latour. I första boken Irreductions från 1984 (egentligen en lång introduktion till en fallstudie) så skissar Latour några av sina grundläggande begrepp.

1.actors and actants, 2.irreductions, 3. translation, 4. alliances

1. ANT beskriver inorganiska objekt som om de utförde handlingar men kom ihåg att enligt Latour så definieras allting av sina relationer och är ingenting i sej själv. I ett vetenskapligt experiment så kan en mätare fälla ett avgörande, inte pga någon inneboende essens eller vilja utan pga sammanhanget. Och forskaren kan tolka utslaget pga sammanhanget.

2. Begreppet "irreduktion" har med relationism att göra. Ingenting är nånting i sej själv utan bara i relation till andra relata. Men inte ens då är det givet vad nånting är utan det är fortfarande en tolkningsfråga. Tolkningen är inte heller fri utan innebär snarast en slags maktkamp. I sin ungdom var Latour intresserad av Nietzsche.

3. Tolkningen kallas översättning, translation, och aktanter interagerar endast genom att översätta eller tolka varandra. Ingen aktant för en annan aktants tolkning vidare otolkad. ANT sägs skilja mellan intermediärer och mediatorer, men för Latour tycks allt vara mediatorer.

4. En substans sägs vara något som existerar av sej själv och i motsättning till detta hävdar Latour att aktanter bara existerar för att de har relationer och existerar mer ju fler relationer som de har. De har ingen egen existens utöver sina relationer.

Latours använder ibland ordet "demokrati" för att beskriva sakernas tillstånd, men det liknar mer en anarki, där en mänsklig politisk maktkamp är paradigmet även för förståelsen av naturen. Aktanten med flest allierade vinner. Harman har rätt i att Latour inte är någon social konstruktivist utan erkänner naturen oberoende av människan, men Latour tolkar den som en politisk maktkamp.

En kritiker av Latour skulle kunna jämföra med en infantil åskådning där allt är levande och socialt och allt som händer är en viljeyttring. Barn uppfattar tidigt världen så.

Efter Derrida och poststukturalisternas ouppnåeliga komplexa abstrakthet så återvänder en ursprunglig jordnära filosofi igen.

För att vilja hävda att "allt finns" så tycks Latour finna ett olämpligt nöje i att förneka att t.ex "thinking" eller "science" finns. Jag finner Latour rätt intressant på sitt sätt men jag tolkar honom faktiskt som en sorts reduktionist. Hans argumentationsform är "this is nothing but that". Den inkluderande filosofen utesluter allting som måste vara "högre" för att existera.

Hans andra filosofi några år senare, är mer sofistikerad och intressant. De viktiga idéerna här är "blackboxing" och "action at a distance".

"What we have learned in this chapter can be summarized as follows. Instead of substances, there are black boxes that are not permanent, natural or durable, and are always at risk of being reopened during future contriversies. And instead of harmless relations that affect nothing, relations are always violent abstractions made from actants that would otherwise be trapped in a single time and space. Black boxes and action at a distance will provde Latour's answer to the central problem of modern philosophy. (s.55)

Hans sk. sekulära, lokala occasionalism beror på att han ser aktanter som ögonblickshändelser (påminnande om Whiteheads actual occations). Aktanterna kan egentligen inte beröra eller påverka varandra direkt. De existerar endast ett ögoblick och hinner inte förändras, påverka eller påverkas någonting på den tiden. När de förändras så blir de egentligen en ny aktant.

Detta löser Latour genom att tala om "mediatorer". Aktanter förmedlar alltid indirekt kontakt mellan varandra och all förmedling är alltid en tolkning. Han visar hur forskare anser sig komma närmare sanningen när de ökar antalet förmedlande steg, med fler instrument och mer teorier.

Även om hans teori om mediatorer är intressant så ser jag inte att det är någon direkt lösning på problemet med att aktanterna inte egentligen kan påverka varandra. I andra halvan av boken skriver även Harman detta. Latour riskerar att få en infinit regress av mediatorer.

Eftersom detta ska vara en bok om filosofi och ontologi så kämpar jag mej fram till en tolkning där två aktanter påverkar varandra endast när de tolkas av en tredje aktant, dvs en betraktare, vilket jag först tycker låter väldigt idealistiskt, men ANT är vanligtvis en ganska jordnära aktivitet där där en orsak och en effekt kan sägas beröra varandra först när t.ex en forskare gör den tolkningen. I så fall så befinner sej mediatorerna inte egentligen "mellan" två aktanter även om Harman uttrycker sej så.

Latours tredje filosofi tillhör hans mest kända verk "We have never been modern" vari han ser moderniteten som idealet att se den rena naturen och den rena kulturen separata från varandra, något som aldrig har varit möjligt. Distinktionen är falsk.

Plutonium är ett grundämne som inte finns i naturen utan som måste tillvekas artificiellt och som har stora verkningar både tekniskt och politiskt. Plutonium är alltså en aktant som verkar befinna sej bortom distinktionen natur/kultur, ett hybridobjekt eller kvasiobjekt, och Latour anser alltså att det samma egentligen gäller alla aktanter eller objekt.

Medan en naturvetare som Sokal tolkar Latour som en social konstruktivist så skulle en äkta social konstruktivist säga att Latour var en naturalist.

"Pandoras Hope" tillför inte så mycket nytt rent filosofiskt. Latour tolkar materialism som en sorts idealism och ser sig som en större realist än materialisterna."Materia" är en abstrakt universalie snarare än något konkret som existerar på en speciell plats.

Latour och Whitehead är de bästa relativisterna enligt Harman. Harman skriver att han föredrar Latour framför Whitehead pga Whiteheads apprehensionteori där "eviga objekt" förmedlar kontakten mellan objektshändelser. Latour tycks enligt Harman klara sej utan dessa "eviga objekt".

På s.29 säger Harman att Whitehead, liksom Latour och megarierna (sidan innan) förnekar att det finns potentialer. I själva verket har Whitehead en hel del att säga om potentialer, och det har att göra med just de "eviga objekten." (Jag ska inte kritisera Harmans Whiteheadtolkning så mycket just i den här postningen.)

Däremot tycks Latour som katolik inte vara agnostiker eller ateist utan se Gud som en aktant bland andra. Hans Action-Network-Theory har kritiserats för att vara etiklös och bara skriva segrarnas historia. Ett förbisett geni eller en framgångsrik klåpare verkar inte finnas i hans världsbild. Framgång verkar skapa sanning. Han är en av få samtida filosofer som ser politiker som ett ideal.

Latour gillar inte fenomenologi och Harman tror att det är för att Husserl gör objektet för självständigt och oberoende.

Själv ser jag likheter mellan fenomenologin och Latours metod. Bägge har vissa problem med kunskap om historiska händelser. Latour har en retroaktiv teori där ex. bakterier inte fanns innan de upptäcktes, förrän efter att de upptäcktes. När bakterier väl hade upptäckts så hade de funnits länge.

Han utvecklar sin historieteori till en tvådimensionell modell som skiljer mellan linjär tid och sedimentär teori. Enligt linjär tid så har bakterier alltid funnits men enligt sedimentär tid så fick de först en retroaktiv historia efter att de upptäcktes.

För Harman så är största problemet med teorin att Latour tillfälligt tycks utgå från ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Som jag ser det så är det bara den sedimentära tidsuppfattningen som är konsekvent relationistisk, medan den linjära tidsuppfattningen egentligen tillskriver historiska fakta en substantiell sanning oberoende av deras relationer.

Latour hämtar begreppet proposition från Whitehead men menar kanske inte exakt samma sak med ordet. Aktanter är tolkningar eller förslag, propositioner, tillfälliga sammanställningar av nyskapande kombinationer. Att skapa en proposition är en artikulation.

"The articulation of propositions is clearly meant as a general metaphysics of relations" (s.83)

Latour ser Sokrates och sofisterna som samma antidemokratiska skrot och korn men Harman tycker att Latour missar poänger hos Sokrates som gör honom mer allierad med Latour.

Latour har en spännande samling filosofiska intuitioner men är varken motsägelsefri eller systematisk. När Harman tar upp några av problemen med Latours filosofi så argumenterar han istället för sin egen filosofi, som iofs har beröringspunkter, men som ändå är nånting annat än Latour debuggad. Så i denna volym så får vi alltså två olika filosofer till priset av en (och creative commons dessutom). Knappt hundra sidor Latour och nästan 130 sidor OOO.

I delen om sin objekt-orienterade filosofi så beskriver Harman allt som ett objekt inte är, och de filosofier som beskriver objektet på de sätten. På så sätt arbetar han sej närmare sin egen uppfattning som går ut på att ett objekt visserligen har relationer och egenskaper men ändå är nånting distinkt från dessa.

Han får tillfälle att beskriva både äldre och nyare filosofi utifrån sitt eget perspektiv. Harman tar upp Quentin Meillasoux och den spekulativa realismen som han själv anses tillhöra. Han markerar här att han är oense med Meillasoux om en del saker. Jag skriver nog mer om spekulativ realism i en egen postning.

På det hela taget hade jag rätt roligt när jag läste.

andra bloggar om
filosofi, ANT, actor-network-theory, Latour, Graham Harman, Whitehead,

Liksom Whitehead så är Harman en guldgruva av citat. På sin blogg skriver han t.ex:

"As a general rule, people who claim that the realism/idealism dispute is a false dispute invariably come down on the side of idealism, they simply don’t want to admit it."

Kort och slående. Även jag får ducka eftersom jag vid olika tillfällen har ifrågasatt om det verkligen är så givande att ha en exkluderande antingen/eller attityd till realism/idealism-dikotomin (och även andra dikotomier).

För Harman så betyder "idealism" dock mer specifikt "korrelationism", dvs att människans begränsade tillgång till omvärlden är intressantare än omvärldens begränsade tillgång till sej själv. Detta är inte exakt samma syn på "korrelationism" som andra "spekulativa realister" har.

Liksom Latour så har Harman en tendens att se "materialism" som en sorts "idealism", eftersom materian i materialismen identifieras utifrån sitt motstånd gentemot oss, alltså utifrån sin relation till människan. Harman ser sej alltså som mer "realist" än vad materialister är. Han har en "realistisk" syn på "objekt" som existerande oberoende av oss.

Oavsett om man tycker att 17- och 1800-tals-materialism lider av korrelationism så tycks det finnas vissa spår av antropocentrism inom samtida fysik. Vi har "den antropiska principen" och "det antropiska landskapet" och observatörseffekten kan även tolkas som att objektet på något metafysikt vis är påverkat av subjektet.

Harman är ju uttryckligen kritisk till att såväl materialister som fysikalister enligt honom försöker att reducera bort objekten ur världsbilden, som en sorts epifenomen. Kanske ser han även samtida fysik som angripen av idealism. Vissa excentriska fysiker skulle kanske inte förneka det

Jag har nyligen upptäckt att den gamle filosofen och författaren Lars Gustafsson bloggar. Där har vi en äkta filosof av den gamla skolan vars poster är både långa och djupa. Och han har öppet kommentarsfält.

En annan intressant blogg är Dooodles som liksom jag skriver om OOO. Så här skriver t.ex Marcus:

"Vad är poängen med ooo? Det handlar väl till att börja med om att skaffa sig en annan känsla för världen vi lever i, som inte är så ängsligt inbunden och beskuren av ett "oöverstigligt" gap mellan människa och värld. Vad denna känsla eller attityd inför mötet med världen kan komma att generera kan vi knappast föreställa oss så här på förhand, men att det kan vara produktivt är väl ganska uppenbart. Jag tror exempelvis att ooo kan vara användbart för att bygga nya metoder och modeller för att undersöka sammansatta, komplexa fenomen - något som särskilt behövs i samhälls- och humanvetenskaperna. OOO är ju en ontologi som tillåter oss att bryta ut enskildheter, reducera fram bitar av ett komplext system. Vi kommer då bort från många samhällsteorier där enskilda entiteter determineras av sitt sammanhang (av sina relationer), men utan att ta bort sammanhangets - samhällets! - betydelse. Objekt uttrycker sig, manifesterar sig, på olika sätt i olika sammanhang, snarare än determineras av det."

2002 försöker DeLanda att korsbefrukta Deleuze med en del vetenskapliga trender och samtidigt intressera en publik utanför den kontinentalfilosofiska planeten.

Så här skriver bloggen Digital Digs:

"In Intensive Science and Virtual Philosophy DeLanda writes,

"In a flat ontology of individuals, like the one I have tried to develop here, there is no room for reified totalities. In particular, there is no room for entities like 'society' or 'culture' in general. Institutional organizations, urban centres or nation states are, in this ontology, not abstract totalities but concrete social individuals, with the same ontological status as individual human beings but operating at larger spatio-temporal scales."

Och så här skriver Larval subjects:

"The term "flat ontology" is, of course, derived from the work of Manuel DeLanda. In Intensive Science & Virtual Philosophy DeLanda describes flat ontology thus:

…while an ontology based on relations between general types and particular instances is hierarchical, each level representing a different ontological category (organism, species, genera), an approach in terms of interacting parts and emergent wholes leads to a flat ontology, one made exclusively of unique, singular individuals, differing in spatio-temporal scale but not in ontological status. (47)

For DeLanda, then, flat ontology signifies an ontology in which there is only one ontological "type": individuals. Thus for DeLanda the relationship between species and organism is not a relationship between the universal or essence that is eternal and unchanging and the particular or the organism as an instance of the species. Rather, both species and organisms are individuals that are situated in time and space. If species are not eternal essences or forms defining what is common to all particulars of that species, if they exist in space and time, then this is because species, as conceived by biology are not types but rather are really existing reproductive populations located in a particular geography at a particular point in time. For DeLanda, then, being is composed entirely of individuals."

Man skulle kunna säga att DeLanda föreslår en förenklad ontologi där enbart kategorin "individ" existerar och vad som helst tillhör den kategorin. Jämför detta med:

"Languages called "pure" OO languages, because everything in them is treated consistently as an object, from primitives such as characters and punctuation, all the way up to whole classes, prototypes, blocks, modules, etc. They were designed specifically to facilitate, even enforce, OO methods. Examples: Smalltalk, Eiffel, Ruby, JADE, VB.NET."

2006 kom DeLandas nästa bok "A New Philosophy of Society: Assemblage Theory and Social Complexity", där han delvis ändrar terminologi, och antagligen också lite av sin filosofi. "Flat ontology" finns fortfarande med men han diskuterar också vad som utmärker holistiska emergenser.

Harman skriver 2008 om DeLanda att:

"When in 2006 DeLanda starts to speak of assemblages rather than multiplicities, this might seem nothing more than a minor terminological shift. But the continuum of multiplicities capable of easy mutual contact disappears in favor of a Bhaskarian world of unactualized real chunks of every shape and size." (s.15)

DeLanda har en mångfald av termer och begrepp som inte riktigt verkar göra ett bra jobb tillsammans. Harman vill förenkla teorin. Han utvecklar den i riktning mot sin egen OOO men avslutar med att säga att problem återstår.

På s.19f i The assemblage theory of society och s. 161f i Prince of networks räknar Harman upp en lista med kriterium på emergenta objekts egenskaper hämtad från "A New Philosophy of Society" (s.34-40). (Trots att bägge listorna har fyra punkter så är de inte identiska.)

Assemblaget kan ha uppkommit på flera olika sätt och ändå vara detsamma. (Redundant kausalitet.)
Assemblaget har egenskaper som inte finns hos delarna. (Emergenta egenskaper.)
Ett assemblage har retroaktiva effekter på sina delar.
Delar kan bytas ut utan att assemblaget påverkas.
Ett assemblage kan även skapa vissa av sina delar.
Ett assemblage kan ha effekter på andra assemblage som inte delarna skulle kunna ha.

Snarare än att rent definitionsmässigt hävda att allt är individer så skissar DeLanda här på en mer empiriskt inriktad beskrivning av emergens.

Shaviro försvarar Whitehead med att även om han inte är absolut platt i sin ontologi så har han ett bättre grepp om både händelser och helheter än vad DeLanda har:

"The distinction between "actual entities "and "societies" would seem to violate DeLanda’s dictum of a "flat ontology" (all entities at all scales have the same degrees of reality and sorts of properties) — though the "flat ontology" does apply for whatever we encounter in lived experience, since everything of this sort is a "society." This seeming violation of the principle of flat ontology is something for which Whitehead has often been criticized. But what he gains by posing his ontology in this way is, among other things, that he is able to talk about change in a way that DeLanda is incapable of, and that he doesn’t need to share DeLanda’s phobia about extending his ontological realism to "society" itself. For DeLanda, saying that relations are external rather than internal means renouncing any sort of holism; Whitehead, however, is able to cheerfully embrace holism while at the same time posing the "whole" in such a way that it is irreducible to closure or totalization or full internal determination. For Whitehead’s actual entities are themselves events; whereas, for DeLanda, as much as he wants to proclaim the importance of (contingent) event over (fixed and closed) structure, events are still things that ‘happen to’ entities, rather than entities themselves. (For Whitehead, the things to which events happen are "societies" — which at the same time are composed of nothing more than these events, and the "routes of occasions" that link them together)."

För Whitehead så äger "actual occasions" och "eternal object" en extra grad av verklighet. Pedagogiskt så kan man likna "eternal objects" med "form" och "actual occasions" med "materia", begrepp från Aristoteles.

När eternal objects möter actual occasions så uppstår sammansatta former som alla kallas "samhällen" (societies) av Whitehead. Allt vi möter till vardags eller vanligtvis pratar om är "samhällen", t.ex proteiner, gråstenar, bardvalar och klotformiga stjärnhopar.

Däremot så är inte vilken slumpmässig samlig föremål som helst ett samhälle. Det uppstår t.ex inte automatiskt något samhälle så fort vi placerar ett äpple och en korkskruv på ett bord. (Som det gör i set theory.)

Actual occasions däremot skulle kunna vara inspirerade av kvantum inom kvantfysiken, en slags golvnivå under vilken inget verkar finnas. Whitehead försökte ju bl.a att väva in vetenskapliga rön i sin filosofi.

Actual occasions har en kort ögonblicksexistens. Eternal objects existerar tidlöst. Däremellan har vi societies som har en utsträckt men begränsad livslängd. Det är lite lustigt att Whitehead säger att actual occasions har en mer fundamental existens än vad societies har. Traditionellt brukar det mer varaktiga betracktas som verkligare än det undflyende.

Den fjärde mest fundamentala existensen är "propositionerna", som kan förstås som teorier om omvärlden, dock varken begränsade till människan eller medvetandet (eller logiken). Det vi upplever till vardags är alltså societies och propositions. Jämför detta med vad Harman skriver här:

"The model of the world proposed here retains Latour's flat ontology in one sense while rejecting it in another. All natural and artificial objects are equally objects, and in this respect the Dutch East India Company cannot be eliminated in favour of quarks and electrons or multi-dimensional strings. An object is real not by virtue of being tiny and fundamental, but by virtue of having an intrinsic reality that is not reductible to its subcomponents or exhausted by its functional effects on other things. Yet there is another sense in wich certain objects (such as the aforementioned 'Monster X') are not real, but purely sensual. Such intentional objects have no interior of their own, but exist purely on the interior of some other object."
(Prince of networks s. 215)

"This gives usa kind of dualism despite the leveling of all natural and artificial things: objects either have an interior (real objects) or exist on the interior of something else (sensual), but not both."
(ibid)

Men Harmans modell är ingen dualism.

"The model is of a quadruple character, like any of the historical ontologies structured around two basic oppositions."
(s.215)

Så istället för två så har modellen fyra poler.

"As described earlier, the four poles of the universe are real objects, real qualities, sensual objects and sensual qualities."
(s.216)

Kanske kan vore det intressant att jämföra Whiteheads fyra fundamenta och Harmans fyra fundamenta.

Även om flat ontology tycks vara ett modeord som redan har cirkulerat ett tag så kvarstår den bakomliggande tanken ännu aktuell: Allt finns.

andra bloggar om
filosofi, DeLanda, Whitehead, Graham Harman, Flat ontology, platt ontologi,

"In this general position the philosophy of organism seems to approximate more to some strains of Indian, or Chinese, thought, than to western Asiatic, or European, thought. One side makes process ultimate; the other side makes fact ultimate"
(Process and reality s.7)

Man brukar ibland svepande säga att västerländsk metafysik har en statisk slagsida medan österländskt och speciellt kinesisk tänkande tvärtom utgår från processer som grundläggande. T.o.m. Whitehead nämner denna generalisering.

Dock finns det även i västerlandet en processfilosofisk tradition. Som äldsta belägg brukar man nämna Heraklitus med soundbites som "panta rei". Kriget var alltings fader sa han också. "Agon" eller konflikt var det sätt på vilket ting uppkom och ändrades. Snarare än kaos så ledde de ständiga konflikterna och förändringarna till en högre ordning, eller förnuft, "nous".

Sentida filosofer som ibland eller ofta räknas som processfilosofer är t.ex Spinoza, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Peirce, Bergson, Whitehead, Heidegger, Dewey, Hartshorne och Deleuze.

I Prince of networks så nämner Harman att han är kritisk till att klumpa ihop en massa sentida filosofer som processfilosofer, eftersom han tycker att de har ganska lite gemensamt. Ur hans perspektiv så är det kanske inte den viktigaste egenskapen, men det är ändå en förekommande tanke i samtida filosofi att mycket av den är processfilosofisk.

Börjar man undersöka begreppet "processfilosofi" så poppar kanske främst Whitehead fram.

Den unge Russell kallade Leibniz för ett geni och skrev en bok om honom. Den äldre Whitehead ansåg sej bl.a återuppväcka Leibniz monadologi men en viktigt skillnad var att Whiteheads filosofi var en processfilosofi, medan Leibniz filosofi var tidlös, en ofta missförstådd aspekt av Leibniz filosofi.

Genom den matematiska analysen under 1600-talet kunde rörelser börja beskrivas geometriskt. I det färdiga resultatet så ser rörelsen tidlös ut. En frusen gestalt i ett tidlöst rum. Den matematiska analysen uppfanns av Leibniz och Newton.

Efter Leibniz så finns teorin att om ingenting händer så går inte heller tiden. I samtida fysik så verkar det vara den förhärskande uppfattningen. Samtidigt så tycks samtida fysik, efter Einstein, gärna vilja tolka tiden som nånting rumslikt, inte som common-sense-tid.

Vi upplever ett tidsflöde där allting är föränderliga processer. Men sett i sej själva så är dessa processer tidlösa objekt. Såvitt jag förstår så är Whitehead och Einstein överrens här.

Analysen av rörelsen för Whitehead tillbaka till platonismen och Zenons paradoxer som han hävdar är informativa även idag.

Whitehead skriver att filosoferna har följt Descartes i att endast ytligt behandla "endurance" (s.69). Han accepterar Zenons paradoxer (s.68). Vi upplever inte tiden som fullständigt delbar och ett sånt antagande tycks också leda till paradoxer. Vi upplever tiden som (mycket små) kvanta.

Han skriver även att filosofin liksom fysiken nu bör försöka klara sej utan att anta ett tidsbegrepp. Tiden är en upplevelse av konstant förändring och försvinnande men allt äger en objektiv "odödlighet". Rumtidskontinuumet skapas av en underliggande atomär verklighet som inte är oändligt delbar.

Vi upplever den ena oföränderligheten efter den andra. Även när vi förstärker våra sinnen och vårt nervsystem med högteknologiska instrument så lyckas vi aldrig fånga förändringen i sej utan bara spåren av den. Förändring är något som alltid redan har hänt.

Whitehead skriver att den egentliga kreativa processen inte sker inom tiden utan utanför den. Ett förlopp befinner sig i varje ögonblick i ett specifikt tillstånd och undersöker vi kortare tidsperioder så hittar vi bara fler specifika tillstånd. Förändring består av statiskhet.

Tillblivelse äger aldrig rum i tiden.

Förändring saknar tidsåtgång.

"There is a becoming of continuity, but no continuity of becoming."
(Process and reality s. 35)

Whitehead är en processfilosof men säger att filosofin liksom vetenskapen bör försöka att göra sej av med tidsbegreppet. Han skapar en philosophy of organism men de flesta exemplen kommer ur fysikens värld. Trots sin organismfilosofi tycks han vara en sorts atomist. Han tycks vilja förena vissa motsatser.

Intressant nog har Latour och Harman övertagit Whiteheads syn på tid och förändring trots att Harman är lätt negativ till att kallas processfilosof.