Villa Diodati
Sommaren 1816 var en regnig ogästvänlig sommar vid Genevsjön och i Villa Diodati spenderade fem människor tiden med att läsa och skriva fantastiska berättelser.
Där återfanns Lord Byron, den kanske främste bland de engelska romantiska poeterna, som skulle bli far till Ada Lovelace, som blivit känd som världens första programmerare. Hon skrev program tillsammans med Charles Babbage och det finns en diskussion om vem som gjorde vad. Ada tycks dock ha haft en djupare förståelse för datorns stora potential än Babbage, som mer var inriktad på att lösa praktiska problem.
Lord Byron var känd för att vara vacker och förförisk, trots att han hade klumpfot, sov med papiljotter och pendlade i vikt. En av hans älskarinnor myntade uttrycket "byromania" som var det tidiga 1800-talets motsvarighet till beatlemania. Lord Byron sägs vara den första kändisen och idolen i modern mening. En annan av hans älskarinnor sa att han var "mad, bad and dangerous to know." Trots hans charm så fanns det något destruktivt över hans personlighet. Han personifierade själv mycket av "den byronske hjälten" som är den typiske protagonisten i hans historier.
Lord Byron övergav Ada Lovelaces mamma när Ada var nyfödd, och blev frivillig i grekiska befrielsekriget gentemot otomanska väldet. Adas mamma tyckte Lord Byron var hemsk och galen och försökte få sin dotter intresserad av naturvetenskap och annat som låg långt från faderns poesi. Så blev Ada världens första programmerare, men hon tycks inte ha hyst lika starkt agg mot Lord Byron som mamman. Hon intresserade sej hela livet för fadern som hon aldrig hade lärt känna och blev begravd i graven brevid hans.
I Villa Diodati fanns även Percy Bysshe Shelley, även han en av englands främsta romantiska poeter, som ansågs politiskt radikal och som skulle komma att idoliseras under hela 1800-talet. Shelley var en radikal idealist. Han var bl.a vegetarian, pacifist och sånt där. Till skillnad från Lord Byron så blev han inte idoliserad förrän efter sin död.
Med i sällskapet var även Mary Godwin, senare Mary Shelley, som där skrev Frankenstein or the modern Prometheus. Hon var dotter till William Godwin, en tidig framstående anarkist, och till hans hustry Mary Wollstonecraft, känd för att ha skrivit den kanske första feministiska boken. Mary Shelley levde på att skriva hela livet, så hon gjorde inte bara Frankenstein. Däremot är det idag bevisat att maken Shelley hjälpte henne med Frankenstein, vilket tidigare har varit omtvistat.
Där fanns Lord Byrons läkare John William Polidori, som där skrev The Vampyre, ansedd som den första moderna vampyrromanen
Till sist fanns där även Claire Clairmont som var Marys Wollstonecraft-Shelleys styvsyster som Lord Byron hade haft en romantisk affär med i London. De fick en dotter som dog som barn. Barnadödligheten var hög. Claire hade ett tragiskt liv men tragiken låg tung över alla inblandade. De flesta av dessa begåvade livsnjutare dog unga. Lord Byron blev 36. Polidori blev 26. P.B. Shelley blev 29. Mary Shelley blev 53. Claire Clairmont blev faktiskt 80.
En natt i juni denna regniga sommar 1816 så samlades då vännerna i Villa Diodati vid Genevesjön för att läsa tillsammans ur Fantasmagoriana, en fransk samling skräckhistorier. Lord Byron föreslog så att de skulle skriva var sin spökhistoria. P.B. Shelley skrev A fragment of a ghost story. Mary Shelley började skissa på berättelsen som 1818 skulle publicerad som Frankenstein. Lord Byron påbörjade Fragment of a novel, men övergav den nästan genast och Polidori använde den då som bas för sin skräckhistoria The vampire, som idag betraktas som den första moderna vampyrhistorien, med de idag typiska inslagen. Den fick snabbt ett enormt genomslag och ledde till en vampyrvåg över Europa.
Bram Stokers Drakula kom ju först 1897. Dess arketypiska vampyrkaraktär är baserad på Lord Byrons personlighetsdrag. Det gotiska idealet med en dekadent, blek aristokratisk individ som både krossar hjärtan och är farlig på andra sätt, är härlett från den byronske hjälten och från Lord Byron själv.
Så Greve Drakula och Frankensteins monster är alltså farbröder till den moderna datorn, eller nått sånt, med anarkismen och feminismen som anfäder.
Carpe Diem för snart tystnar musiken
Det finns några frustrerande exempel på musiker som faktiskt planerade att göra något ihop men sen så blev det inget. (Lite grann som när Strindberg nästan samarbetade med Nietzsche):
Miles Davis och Jimi Hendrix gillade varandras musik skarpt och hann också bli nära vänner några månader innan Hendrix dog. Hendrix ville spela in med Davis men Davis ville ha 50.000 dollar i förskott. Jimi tjänade mer än Miles i slutet av 60-talet samtidigt som Miles var den vördade äldre mästaren och Jimi den unge uppkomlingen så ett förskott var kanske inte helt orimligt men den saftiga summan gjorde att inget blev inspelat innan Jimi hann dö.
Hendrix var en viktig inspiration för Davis "electric miles"-period i början av 70-talet där han så gott som uppfann fusionmusiken.
Paul McCartney fick ett brev där han erbjöds att bli bassist i supergruppen med Miles och Hendrix. (Cream kan slänga sej i väggen.) McCartney hade ju rekommenderat Hendrix för ett skivbolag när han ännu jagade kontrakt.
Bortsett från att det är svårt att klämma in tre elefanter i en folkvagn så kunde detta ha blivit bättre än Beatles, men McCartney svarade inte, inte med en gång iallafall, och sen dog Hendrix. McCartney var ju länge upptagen med att försöka hålla ihop Beatles.
Fanns det en chans att Clapton kunde ha ersatt Harrisson i Beatles? Lennon slängde ur sej idén en gång. Jag tror inte att det skulle ha blivit speciellt bra.
Lennon sa en gång att om Beatles hade fortsatt ihop så hade de låtit som ELO i slutet av 70-talet (och i så fall så var det ju en djävla tur att de splittrades).
Frank Zappa och John Lennon uppträdde tillsammans men skrev aldrig nått ihop.
Black Sabbath och Led Zeppelin jammade i studio en gång men det var bara menat som ett engångstillfälle.
Frank Zappa blev en stor fan av heavy metal när den musiken kom i början av 70-talet, och speciellt då Black Sabbath. Han ville gärna göra något ihop med dem och de gick först med på det men sen så fegade de ur och det blev inget.
Zappa var ju också väldigt tidigt ute med fusionsmusik, som Davis.
Miles Davis och Stockhausen spelade in något tillsammans som aldrig släpptes. Jag betvivlar att det blev speciellt bra.
Miles Davis ville gärna göra något med Prince och Prince var också intresserad men saker kom emellan och sen så dog Davis. Prince samplade ett litet tonlöst ljud från Davis trumpet som han hade på en senare cd.
Michael Jacksson och Prince var t.o.m. i en studio och spelade in men det blev inget iallafall. De försökte skriva låten "Bad" ihop men Michael använde inga av Prince förslag och Prince stack sur därifrån. Sen gav ju Michael ut en låt som hette "Bad" där bara han stod som kompositör.
Michael Jacksson blev tillfråga strax innan han dog om han skulle vilja samarbeta med någon av de nya stjärnorna och han nämnde bara Lady Gaga. Men det hann ju inte bli något med det.
Michael Stipe (REM) var ju kompis med Curt Cobain (Nirvana) och de hade pratat löst om att kanske göra något ihop nångång men sen blåste Curt skallen av sej och Stipe säger att de inte hade spelat in en enda ton ihop.
Men nog fan gjorde Metallica och Lou Reed en platta ihop.
Zappa och Lou Reed ogillade varandra större delen av livet men försonades strax innan Zappa dog och gjorde faktiskt ett gemensamt projekt - de producerade ett Duran Duran album ihop, "The wedding album". (Lite grann som när Derrida försonades med Habermas strax innan Derrida dog.)
Rätt lustigt med tanke på Duran Durans rykte om att vara ytliga popsnören, men de har egentligen alltid haft en mer konstnärlig sida också även om den inte alltid har märkts.
Men nu har jag ju börjat komma in på folk som faktiskt fick till det.
I en intervju nyligen sa McCartney att om det är nån som han skulle vilja göra något ihop med innan han dör så är det Bob Dylan. Dylan hängde ju med Beatles under 60-talet men de skrev aldrig nått ihop. Dylan har ännu inte svarat.
Något om livets mening
I förra inlägget så skrev jag att det bästa sättet att få ett lyckligt liv verkar vara att leva ett meningsfullt liv. Men vad är då ett meningsfullt liv? Vad är livets mening?
Livets mening är inte lycka. Tvärtom så blir man lycklig om man är livets mening på spåret. Och du vet redan tillräckligt mycket om svaret för att veta att det inte kan vara 42. Det vore absurt. Att besvara den sortens fråga med den sortens svar är ett kategorimisstag, som att fråga vilken färg torsdag har.
På wikipedia så kan man läsa en uppsjö av förslag på vad som har föreslagits som livets mening.
Svaren verkar kunna indelas i 1) moral 2) hedonism 3) att uppleva 4) att lära sej 5) att utvecklas 6) överleva 7) makt och inflytande 8) att göra någon skillnad 9) att skapa något större än en själv 10) att ingå i nånting större än en själv
Även om jag mestadels uppfattar alla dessa alternativ som positiva så kan de även bli destruktiva, inte minst när de uppfattas som enbart mål i sej själva. Varje punkt för sej verkar otillräcklig. Flera punkter, kanske alla, verkar krävas.
Vi kan inte veta om livet är meningsfullt eller meningslöst. Om livet är meningslöst så kan detta antagligen aldrig bevisas. Men om vi istället antar att livet är meningsfullt så kan man dra en del hypotetiska följder av detta. T.ex att det antagligen måste finnas något mer, något annat än bara det uppenbara. Inte nödvändigtvis ett liv efter döden men åtminstone ett "högre sammanhang". Någonting större än mej själv.
Vissa menar att meningsfullhet enbart är en egenskap hos kommunikation och att livet därför inte kan vara meningsfullt. Biosemiotiken visar hur livet innebär kommunikation på alla nivåer. Mening kan även innebära rent intern mening, t.ex när en hjärna bara kommunicerar med sej själv. Att begripa ett påstående eller en symbol t.ex innebär att man kan tillskriva symbolen en mening.
Biosemiotiskt så kan även t.ex smärta sägas vara ett slags påstående, från kroppen till hjärnan, om att ett problem har uppstått som behöver åtgärdas. Varje perception är en tolkning som gör nånting begripligt så att du kan förhålla dej till det och agera enligt situationen. Det du trodde var ett riktigt äpple visar sej vara ett plastäpple, en symbol för ett riktigt äpple, och du bör inte smaka på det. Så mening är snarare en egenskap hos förståelse, ända ner på en neurologisk nivå. Neurologiskt är "mening" omvärldsorientering.
Existentialister verkar hävda både att livet är meningslöst och att världen är absurd. Detta verkar vara två sidor av samma mynt. Att uppleva världen som begriplig verkar vara en förutsättning för att uppleva livet som meningsfullt.
Människor som är deprimerade för att livet upplevs som meningslöst har ofta problem med att förstå sej på sin omvärld och/eller känner att de inte kan påverka den.
Människor som är nihilister brukar bara vara det angående de högre nivåerna i tillvaron. Smärta och njutning är värderingar på det biologiska planet som sällan förnekas. Låg "mening" är positiv eller negativ hedonism. Kärlek och vänskap värderas inte lika högt av alla människor. Vissa vill dö utan dem, andra klarar sej rätt bra.
Kanske kan man få mening både från de djuriska nivåerna av tillvaron och från de mänskliga nivåerna av tillvaron där man genom relationer och kommunikation ingår i ett "större sammanhang" än en själv. Religioner och mystiker talar dessutom om ytterliggare nivåer.
Strikt reduktiv materialism tycks vara oförenlig med att livet skulle kunna ha någon mening. Och ett meningslöst liv tycks orsaka depression. Och depression sägs ibland inte vara något annat än en realistisk verklighetsuppfattning. Och vi människor sägs ibland behöva våra drömmar och vår verklighetsflykt för att må bra. Är inte det underligt? Hur förklaras det evolutionspsykologiskt?
Max Weber klagade på att världen avförtrollades. För att livet ska vara meningsfullt så måste det på något sätt återförtrollas. Människan är en sagofigur. Endast i en saga känner vi oss hemma.
Pragmatiskt så kan "mening" ofta bytas ut mot "tolkning". Att hävda att livet saknar mening kan då tolkas som att man inte har lyckats att tillskriva livet någon tolkning. Folk vill gärna mena att detta betyder att man kan göra vad som helt.
Jag menar nog snarare att det måste tolkas som att man inte kan göra nånting alls. Det går inte att agera i en obegriplig miljö. När man inte begriper sin situation eller inte kan påverka sin situation så är den naturliga reaktionen också depression.
Ex. buddhismen hävdar ju på sätt och vis att livet på sätt och vis är meningslöst. Men de lär ändå ut de tre heliga sanningarna som omvärldsorientering och den ädla åttafaldiga vägen för att påverka sin situation. Som ger livet en mening.
Frågan om livets mening är på ett sätt djupetik, eftersom den handlar om vad som bör göras, vad vi bör sträva efter och hur vi ska förhålla oss.
Analytiska filosofer har sagt att det inte finns någon mening med livet men att det kan finnas en mening i livet, om du fyller det med mening. Det jag gillar med den ansatsen är att livet blir en del av dej snarare än du en del av livet. Även om en gud skulle ha skapat dej i ett speciellt instrumentellt syfte så följer det inte automatiskt att det vore meningen med ditt liv.
Frågan gäller förresten inte bara mitt elller ditt liv. "Livet" kan betyda allt från "jag, här, nu" till "allt, överallt, alltid." Att bara ställa frågan om en enskild individ är redan det att isolera människan från sitt sammanhang.
Hittills har jag skrivit om att livet bör ha en mening men har inte skrivit om vad den bör vara. Som jag tidigare har skrivit om så verkar det bättre att eftersträva ett meningsfullt liv än ett lyckligt liv så att säga att livets mening är att vara lycklig verkar därför vara kontraproduktivt. Livets mening verkar snarare ha att göra med att begripa sin omvärld och kunna påverka den. Livet verkar vara en lärande och utvecklingsprocess. Moral och empati verkar vara viktigt. Spinozas förslag var "Bene Agere Et Laetari". Själv lämnar jag er med denna länk.
La Dolce Vita
― John Lennon
På tumblr så står det om "PHILOSOPHY" att
"RELATED: LIFE QUOTES EXISTENTIALISM PSYCHOLOGY WISDOM", och det där är väl en ganska vanlig uppfattning om filosofi, bland icke-filosofer. Att filosofi är ungefär samma sak som "livsvisdom", poetiskt uttryckt, och sysslar med saker som meningen med livet och sånt.
Frågan om hur man blir lycklig eller lever det goda livet går åtminstone tillbaks till Aristoteles, och hans bok Den nikomakiska etiken, inom västerländsk filosofi.
Inom hinduism finns en idé om att det finns fyra livsmål:
Dharma: moral
Artha: god ekonomi i bred mening (att inte ligga andra till last)
Kāma: estetik/lycka
Mokṣa personlig utveckling/andlig befrielse
Det västerländska begreppet om det goda livet tycks utgå från frågan hur man blir lycklig och filosoferna har ända sedan antiken menat att det inte minst handlar om vänskap och moral och att kultivera sitt sinnelag. Inställningen till "artha" tycks ha varit något spretig. Modern forskning visar att för lite pengar gör dej olycklig men att mycket pengar gör dej inte nödvändigtvis lycklig. Det tycks finnas en avtagande marginalnytta med rikedom. Detta syns även om man jämför länders ekonomiska nivå med deras lyckonivå. Det verkar vara viktigare att bekämpa fattigdom än att eftersträva rikedom.
Det finns en del vetenskaplig forskning kring lycka, liksom det även finns en psykologisk riktning, positive psychology, som mest handlar om hur folk ska bli lyckligare. Det finns vissa resultat som att den långsiktiga lyckonivån verkar vara rätt stabil för de flesta men att det är vanligt med en dipp mellan 40 och 50. Här är fem punkter som verkar göra folk lyckliga:
"Pleasure (tasty food, warm baths, etc.),
Engagement (or flow, the absorption of an enjoyed yet challenging activity),
Relationships (social ties have turned out to be extremely reliable indicator of happiness),
Meaning (a perceived quest or belonging to something bigger), and
Accomplishments (having realized tangible goals)."
Lycka i livet uppnås inte bäst genom att eftersträva ett lyckligt liv utan genom att eftersträva ett meningsfullt liv. Det finns ett uttryck som heter hedonismens paradox. Ett lustfyllt liv av utsvävningar gör en i längden direkt olycklig.
(Ungefär som JS Mill upptäckte att ren hedonism var paradoxalt eftersom den inte ledde till mest lycka. Han ersatte därför Benthams situationistiska hedonism med sin egen regelutilitarism)
The moral law does not enjoin on us to render ourselves happy, but instructs us how to become worthy of happiness.
-Immanuel Kant
Livet upplevs mer meningsfullt främst genom goda sociala kontakter och genom att hjälpa andra. Det kan räcka med en hund.
En del kreativa människor kan ibland uppfattas som asociala och kan känna att deras introverta skapande process är mycket meningsfull. Oftast så vill de dock att deras verk ska komma alla till gagn.
Materialism i snäv mening gör dej inte lycklig. Vissa neurotiker kan dock känna en lättnad i sin existentiella ångest av att äga statusprylar. Om jag skriver nånting som gäller för människor generellt så finns det alltid undantag.
Men det är inte otänkbart att pengar skulle kunna köpa lycka. Om man t.ex skänker stora summor till välgörande ändamål.
Positivt tänkande fungerar bra , förutsatt att det kombineras med realism; dvs först måste man stirra situationen i vitögat och sen måste man försöka att göra nånting positivt av den.
"I have not failed. I've just found 10,000 ways that won't work."
(ofta tillskriven Thomas Edison, antagligen felaktigt)
“Very little is needed to make a happy life; it is all within yourself, in your way of thinking.”
Marcus Aurelius
Det kan vara en bra idé att tänka på vad man faktiskt gör. Inte vad du tänker, säger, känner eller äger utan vad du gör med din kropp. Detta påverkar ofta vad du tänker, säger, känner och äger, mer än tvärtom. Lycka och olycka handlar mer om vad du gör än om vad du tänker, säger, känner och äger, även om det inte är oviktigt heller.
Förutom detta så finns det en lång lista med saker att göra för att bli lyckligare, som har statistiskt underlag. Du behöver inte göra alla dessa saker. Bara så många som gör dej lycklig.
Hoppas att det här gjordet det lite lättare att vara människa.