istället för förvirring; musik
några detaljer om samtida filosofi
Jag ser att jag aldrig har skrivit någon bullet-list för whiteheads organic philosophy. Istället har jag hoppat direkt på svårare frågor. Det kan ju bli så när man känner sej hemma i ett ämne.
Whiteheads digitala organicism (min term) kan översiktligt beskrivas med några omkastningar:
Det intressanta är viktigare än det sanna. Detta kan låta konstigt för en del men Whitehead menar att det närmast är självklart. Det är fullkomligt ointressant var ett specifikt sandkorn ligger i saharas öken, trots att det är en objektiv sanning, men däremot älskar människor att fördjupa sej i fiktion som de vet inte är sann. Det bästa är naturligtvis om något är både sant och intressant, men om man måste välja så är det blott intressanta intressantare än det blott sanna; se där - en tautologi.
Estetiken kommer före ontologin. Saker och ting kan alltid uppfattas på olika sätt. Att världen uppfattas på ett visst sätt är i sista hand godtyckligt - ett estetiskt val. Etiken förutsätter ontologin medan estetiken är mera ursprunglig och grundlös.
Ontologin kommer före epistemologin. Redan när man har en uppfattning om hur man ska utforska världen så förutsätter detta en uppfattning om hur världen är beskaffad. Utifrån sin omvärldsuppfattning väljer man metodologi.
Jag har inte en priviligierad position. Min relation till andra entiteter är andra entiteters relation till mej. Liksom jag anar omvärlden och andra entiteter genom mina tolkningar så anas även jag av omvärlden och andra entiteter.
Kausalitet är perceptioner. Liksom perceptioner vanligtvis anses behöva kausalitet, vi måste påverkas av nånting för att uppfatta det, så ser Whitehead både kausalpåverkan och perceptioner som ”prehensions” - informationsöverföring.
Upplevelsen kommer före subjektet. Upplevelser antas oftast vara tillstånd hos upplevande subjekt, men för Whitehead så existerar upplevelser i sej själva, oavsett om de bygger upp ett subjekt eller inte.
Tankar är specialfall av känslor. ”Känslor” är en väldigt bred kategori hos Whitehead, som innefattar alla typer av intryck och värderingar, och ”tankar” är bara en sorts abstrakta känslor.
Rumtidkontinuumet är en estetisk tolkning. Man kan aldrig se två parallella linjer i verkligheten. Vad vi direkt ser beskrivs av den projektiva geometrin. Vår uppfattning av tid och rum varierar mycket pga ”psykologiska” faktorer. Enligt Einstein så varierar även tid och rum beroende på var och när vi är.
Objekt är processer. Medan processer vanligtvis anses bero på att det finns objekt som utsätts för dessa processer så vänder Whitehead på detta och menar att processer är mer grundläggande än objekt. Alla objekt är i grunden processer. Detta går hela vägen ner i Whiteheads atomistiska tidsuppfattning där varje nytt ögonblick är en händelse, om så bara en upprepning av föregående ögonblick.
Först när saker förintas är de eviga. Först när något upphör är det fullbordat och kan inte förändras mer. För Whitehead så är det en av Guds uppgifter att minnas allt som har varit. Han accepterade även Einsteins uppfattning att tiden egentligen inte existerade och att allting egentligen var evigt.
Ja, detta var ju menat som en kort inledning, men det är svårt att inte komma med längre utläggningar om saker som man tror är oklara. Jag har dock redan skrivit mycket om Whitehead i andra poster.
Det mest kritiserade hos Whitehead är hans panexperientialism, men det är nog inte minst för att folk har svårt för att acceptera ett så pass annorlunda alternativ. Panexperialismen är ett slags svar på de problem som Descartes skarpa tudelning i subjekt och objekt leder till. På ett teoretiskt plan så verkar det finnas färre problem med panexperientialismen.
Även Harman tycks vara något i stl med panexperientialist.
Graham Harman erkänner ju att han bl.a är influerad av Whitehead, men han nämner inte minst Husserl och Heidegger som större influenser. Detta trots att han egentligen bara använder sej av ett fåtal meningar från Heidegger. Harman har också en annan tolkning av Whitehead än jag har och kallar honom för en objekt-orienterad relativist. Egentligen så påminner Whitehead och Harman mera om varandra än vad Harman säger. Whitehead är ”objekt-orienterad” i Harmans mening, men han är ingen ”relativist” i Harmans mening, dvs hans objekt är inte bara en spegel av omgivningen utan har en egen unik karaktär. Latour är ett exempel på en relativist.
Harman är också oklar angående hur ontologin och filosofin ska grundas i estetiken. Här är Whitehead tydligare.
Whitehead är den förste som är tydlig med att ha estetiken som grundläggande filosofi, i någon mening grundläggande även för ontologin. Även Harman vill ge estetiken någon grundläggande ställning.
Whitehead, Husserl och Heidegger är alla i någon mening objekt-orienterade, men det är Whitehead som liksom Harman menar att även objekten är objekt-orienterade.
Harman tycks ju vara panexperientialist, och Whitehead är ju den mest kände panexperientialisten
Både Whitehead och Harman är skeptiska mot den analytiska filosofins anspråk och menar att den bara kan vara en ansats bland flera. Whitehead lyfte vikten av poesi och Harman argumenterar för retoriken som ett viktigt redskap inom filosofin.
Harmans tolkning av Bergson är inte heller alldeles självklar och även där kan man ana större likheter än vad Harman själv säger.
Och jag hittar saker som han kanske skulle ha kunnat influeras av men inte nämner, som RQM. Likheterna mellan OOO och RQM är tydligare än RQM och Whitehead. T.o.m. Latour liknar vissa teorier inom fysiken.
Harman är oklar angående hur objekt relaterar till varandra. Alla relationer är indirekta, men indirekta relationer förutsätter att det också finns direkta relationer. Den enda direkta relation som han nämner är mellan reella objekt och deras intryck av andra objekt, vilket är en slags intern relation inom ett objekt. Åandrasidan, så fort två objekt relaterar till varandra så blir de ett gemensamt objekt. Innebär detta att dessa två objekt kan relatera varandra direkt? Kan de däremot inte relatera direkt till något annat objekt? Harman är som sagt oklar.
Harman kan kallar sej realist men tar avstånd från materialismen som han menar inte är objekt-orienterad. Som exempel på objekt tar han vardagsobjekt men även abstrakta, kollektiva och fiktiva fenomen är objekt. Han nämner oss själva som enda exemplet som vi har tillgång till på hur det kan vara att vara ett objekt. Harmans objekt tycks dock vara uppbyggda av relationer mellan delobjekten som i sin tur är uppbyggda av relationer mellan delobjekt. Han skrev nånstans att objekt varken har delar eller egenskaper, utan bara är själva helhets-egenskapen (mitt ordval).
Harmans aktualism är också problematisk, på den punkten är Levi Bryant en bättre variant av Harman. Jag har skrivit om aktualism tidigare.
Från relativism till sammanhang
Shaviro har nu till sist fått ur sej en bok om Whitehead och OOO. Jag har inte läst den ännu men jag kommer nog att göra det. Av recentionerna att döma så verkar den dock innehålla resonemang som jag redan är bekant med från Shaviros blogg och andra ställen. Trots att Shaviro har varit viktig i den-spekulativa-realism-diskursen så gav han ju ut sin förra bok om Whitehead innan diskursen började.
Allting har sin förhistoria. Som tonåring så skrev jag en gång en dikt till en ihopknycklad påse, beskrev dess unikhet, outgrundlighet och hur den skulle ta sina hemligheter med sej i graven.
Innan jag började universitetsstudier i början av 90-talet var jag ”relativist” och ”holist” (men inte ”subjektivist”) och ansåg att vissa saker aldrig skulle kunna förklaras. (När jag konformerade mej så var jag en ganska okomplicerad ateist-materialist.) På universitetet fick jag lära mej om sociologi, poststrukturalism och postmodernism.
I samma veva fördjupade jag mej på fritiden populärvetenskapligt i systemteori, informationsteori, cybernetik och kaosteori. Min ”holism” utvecklades naturligt till en ”systemfilosofi” där vadsomhelst kunde beskrivas som ett informationssystem. Detta var en slags vidareutveckling från min gamla relativism. System bestod av andra system. ”System” i sin tur var processer med självbevarande strukturer. Och relationer orsakade emergens. Mycket av detta går att översätta till Harmans OOO och viceversa. Jag var dock inte panpsykist.
Då har jag lärt mej fler nya saker av Whitehead.
Denna lilla filosofi påminner ganska mycket om "Kvarken och Jaguaren" av Murray Gell-Mann som gavs ut 1994 och som jag måste ha läst ganska snart. -94 låter ganska sent så här i efterhand. Jag får inbilla mej att jag hade liknande tankar redan innan och att det var därför som jag gillade den.
För en massa år sej så skrev jag på Cognito - filosofiforumet - nånting i en diskussion om kvantfysik som såhär i efterhand känns lite OOO-aktigt. Hur vi hela tiden beskrev materian på nya olika sätt utan att nå fram till dess kärna. Jag blev missförstådd av en ganska stöddig pro-vetenskaplig kille, men blev försvarad av en annan kille som verkade fatta vad jag menade.
En annan gång på Cognito så protesterade jag när någon hävdade att ”relativism” och ”subjektivism” brukar användas synonymt. För mej var det två skilda saker, nästan motsatser. När jag slog upp saken i närmsta filosofilexikon så visade sej dock att han hade rätt. Eller att konventionen hade fel, annorlunda uttryckt.
På universitetet sa en lärare en gång att relativism bara resulterade i kaos. Jag protesterade och sa att det var en förutsättning för ordning.
2010 läste jag till sist Whiteheads Process and reality. Jag hade tänkt att göra det länge men hallå, har du sett hur tjock och svårläst den är? Och när jag höll på med den så fick jag höra talas om OOO. När jag började skriva om OOO under våren 2010 så hände mej något underligt. Flera dagar så upplevde jag under en kort tid en slags hallucinationer av en typ av OOO-värld.
Allting var ganska isolerade objekt som bestod av andra ganska isolerade objekt. Ganska svårt att förklara men det skiljde sej från det vardagliga vardagsmedvetandet. Upplevelsen gjorde mej också både lugn och uppspelt samtidigt, som om dopaminet hade ökat.
Då är det ju lite konstigt att jag inte är övertygad OOO-anhängade utan snarare tyr mej till Whitehead. Men jag faller inte längre i farstun bara för att jag råkar få en uppenbarelse. Det händer mej nån gång per decennium.
En gång i mitten av 90-talet när jag var ute och gick i en skog så råkade jag få syn på ett rådjur och trodde inte mina ögon. Jag måste missta mej tänkte jag där vi stod och stirrade på varandra- Och plötsligt så ändrade scenen helt karaktär. Ungefär som de där knapparna som fanns på tv-apparaten i min barndom där en knapp gav mer eller mindre färg och den andra knappen gav gråare eller svartvitare bild ungefär (kontrast). Hela skogssceneriet förädrades som om någon vred på tv-knappar ungefär. Snart kunde rådjuret kanske tas för en förvriden trästam med lite god vilja. Men då tänkte jag att detta är helt fel. Det där är faktiskt ett rådjur. Och då återgick allt till det normala. Det hela var över på ett fåtal sekunder. Jag råkade röra mej och rådjuret sprang sin väg.
Saker och ting kan uppfattas på flera olika sätt. Det behöver inte nödvändigtvis vara en fråga om rätt eller fel. Det är snarare en fråga om effekivitet och användbarhet. För mej är filosofi nånting som kan upplevas. När man förstår en filosofi tillräckligt mycket så kliver man in i den.
Även Graham Harman har skrivit att han har haft något av en uppenbarelse av OOO - eller flera.
OOO handlar för mej inte minst om estetik. Ungefär som Heideggers filosofi bäst upplevs av att vakna bakfull och djävlig och inte veta vem eller var man är eller vad som har hänt, så upplevs OOO bäst av att gå på ett museum där intressanta objekt ligger tagna ur sitt sammanhang och isolerade i olika glasmontrar. Bägge metoderna abstraherar vissa aspekter av verkligheten.
Harmans OOO kan liknas vid ett första intryck som man får av objekt, kanske som litet barn; främmande, obegripliga, ointagliga och fulla av hemligheter, tysta existenser med oklara förmågor.
Nästa steg är att man börjat att utforska objekten och de framhärdar med sin identitet, sin tjurskalliga separathet och unikhet. Jag uppfattar dessa objekt som våldsamma och Sartre upplevde dem som äckliga.
Först därefter börjar världen att hänga samman i nätverk och meningsfullheter. Objekten och världen kommunicerar med varandra. Objekten korrelerar med mej. Vi känner igen varandra.
(Vissa skiljer mellan fysisk baksmälla och metafysisk baksmälla.)
Reclaim the subconscious
Syskonen Waskowski är klart överrepresenterade när det gäller mina favoritfilmer och deras största succé hittills är The Matrix.
Ken Wilber som kommenterade The Matrix dvdn skrev tidigare i One Taste, en av sina böcker, att han såg Bound (1996) och gillade den. Bound är även gjord av Wachowskis så det var kanske därigenom som de träffades.
The Matrix har snott en hel del ifrån inte bara Ghost in the shell utan även the Invisibles av Grant Morrisson.
Det är ju intressant med tanke på att Wachowskis även gjorde V för Vendetta baserad på serien av Alan Moore.
V för vendetta populariserade Guy Fawkes masken som en symbol för Anomymous. V för vendetta handlar om en folklig anarkistisk resning mot ett kryptofascistisk etablisemang och detta är i hög grad även vad Anonymous handlar om. Alan Moores historia tycks ha färgat av sej på verkligheten och så är han även en praktiserande magiker vars alster är uppbyggda som magiska ritualer.
"how interesting it was that we should have taken up the image right at the point where it was apparently being purged from the annals of English iconography."
-Alan Moore
Jag tror inte att det är så viktigt vem den historiske Guy Fawkes var. Jag tycker att masken påminner mej om en faun, ett obundet och civilisationskritiskt naturväsen. Kanske var det därför som folk snart började att göra amatörporr i Fawkes-masker.
Både Grant och Alan är serieartister från Storbritannien och bägge kallar sej magiker. Grant är kaosmagiker och Alan kanske inte kallar sej kaosmagiker men tycks ha en del gemensamt med dem. De har också haft en kylig relation sedan åtminstone 1990, kanske redan 1980.
En av kaosmagins idoler var Austin Osman Spare, inte minst den sigillmagi som han tycks ha uppfunnit. Spare kallade Freud och Jung för ”Fraud and Junk” och hade sina egna ideer om hur det omedvetna egentligen fungerade. Enligt honom handlade det snarare om att skaffa sej önskvärda omedvetna komplex snarare än att göra sej av med oönskade omedvetna komplex.
Som konstnär var Spare influerad av symbolismen och art noveau.
Seligmann och andra surrealister ansåg sej hålla på med magi och var starkt influerade av Freud.
(Det finns en stark historisk koppling till Franz Roh’s ”magiska realism”.)
Freud var ju farbror till Edward Bernays som ibland kallas ”the father of public relations”, t.ex i sin egen dödsruna. Bernays var bl.a inspirerad av Freuds ideer när han skapade (sin variant av) PR. Bernays ansåg att massan var farlig och destruktiv om den inte aktivt leddes av folk som var bättre vetande.
Långt senare skulle alltså Anonymous komma att göra uppror mot den etablerade världsbilden. Delvis kan vi se en motsättning mellan Bernays och Spare här.
En gång när jag började läsa sociologi så var jag ute på en pubafton och blev plötsligt utfrågad av någon full teknolog som ville veta om vi inom sociolgin hade några tekniker för att manipulera public opinion. Lätt ställd svarade jag att sånt var nog psykologer bättre på.