Tempus Fugit

Fred Hoyle föddes 1915 i Storbritannien. I skolan skolkade han ofta eftersom han ofta hade svårt att göra som han blev tillsagd. Han hade inga problem att lära sej sånt som han var intresserad av.

Till sist började han läsa astronomi och blev mer harmonisk i sin utbildning. Han vann ett pris för bäste student i tillämpad matematik och arbetade i Cambrige med storheter som Dirac, Born och hans idol Arthur Eddington. Hoyle doktorerade 1939 och skulle forska i stjärnornas utveckling när kriget utbröt.

"Jag tror att stjärnorna är de smältdeglar där de lätta atomerna bakas samman till mer komplexa grundämnen."
-Arthur Eddington

Under andra världskriget forskade han i den nya radartekniken för att utveckla den. Han lärde där känna Hermann Bondi och Thomas Gold som han diskuterade stora frågor med.

Han var intresserad av astronomins och kosmologins utveckling och på jobbresor till nordamerika så besökte han även astronomer för att lära sej mera. Han lärde sej bl.a om supernovor och plutonium-impolsioner och såg vissa likheter mellan dessa. Därefter skrev han en tidig text om supernova-nukeosyntes.

Redan tidigare visste man att tyngre grundämnen i teorin kunde skapas genom att lättare grundämnen "slogs samman" under mycket hög temperatur och högt tryck. Men varje grundämne tycktes behöva en unik miljö för att skapas, som dessutom kunde förstöra andra grundämnen.

Man ville också veta varför grundämnena fanns just i de proportioner i universum som de verkade finnas i.

Hoyle satte sej ned och räknade på vilka miljöer som behövdes för olika grundämnen och kom fram till att de kunde skapas i olika stjärnor som var olika varma. Dessutom genomgick många stjärnor en dramatisk utdragen död där de kollapsade och återhämtade sej flera gånger, likt en döende hjälte i en tragisk opera, och under denna process skapades mycket tunga ämnen. De tyngsta ämnena skapades dock bara i supernovor.

På det hela taget gick det rätt bra men han stötte på problem med det sjätte grundämnet - kol. Inget sätt att lägga ihop lättare kärnor tycktes ge en kolkärna. Kol tycktes även nödvändigt för att skapa alla tyngre ämnen. Närmast kom man med tre heliumkärnor.

Att inte bara två utan tre kärnor skulle kollidera med rätt hastighet för att fusionera var dock så otroligt osannolikt att det inte alls kunde förklara mängden kol i universum.

Om bara två heliumkärnor kolliderade så kunde de bilda en instabil beryllium-8-kärna som skulle falla sönder på bråkdelen av en sekund. Om den inte hade varit så kortlivad så kunde den ha kolliderat med en annan heliumkärna och bildat en kolkärna, fast med en bråkdel för mycket massa. Överskottsmassan kunde avges som energi men det tog tid så berylliumet skulle hinna falla sönder innan processen var färdig. Så det gick inte heller.

Uppenbarligen fanns Hoyle själv, och var en kolbaserad livsform, så uppenbarligen hade tillräckliga mängder kol bildats i universum, på något sätt. Så tänkte Hoyle och detta har kallats enda gången som en naturvetare gjorde en testbar förutsägelse mha antropiska principen, för han kom på en lösning.

Berylliumet gav inte processen tid nog att omvandlas till en vanlig kolkärna men med kortare tid så kunde man kanske skapa en kolkärna med mer energi än vanligt - en exciterad kolkärna. Hoyle kunde exakt räkna ut hur den exciterade kolkärnan måste se ut, men ett sånt tillstånd var okänt för forskningen. Andra exciterade tillstånd var kända men inte just detta. Året var 1953.

Snart åkte han på sin andra resa till USA och övertalade då en forskare på Caltech att experimentellt leta efter ett exakt exciterat tillstånd hos kolatomer, vilket också visade sej finnas där. Hoyle hade knäckt det stora mysteriet med enkel matematik och logik.

Hoyle publicerade rapporter 1946 och 1954 som grundade själva forskningsämnet "stellär nukleosyntes".

Snart så ledde han en grupp fysiker som forskade i hur de olika kemiska ämnena skapades i universum. 1957 så publicerade de den berömda rapporten "B2FH" (döpt efter deras initialer) som svarade på de flesta av frågorna. Ämnet var nästan uttömt.

1957 publicerades inte bara B2FH utan Hoyle debuterade också som science-fiction-författare med romanen "Det svarta molnet". Han och sonen publicerade sf-böcker fram till 1982 men ingen blev lika populär som Hoyles första.

Från 1946 började Hoyle, med Bondi och Gold, att argumentera för en steady-state-teori och kritisera den nya populära big-bang-teorin. Noga räknat så var det Thomas Gold snarare än Fred Hoyle som fick den ursprungliga idén men de utvecklade den tillsammans. (Lustigt nog var Gold inspirerad av skräckfilmen "Dead of night" där allting hela tiden verkar börja om fast lite annorlunda än förra gången.)

 

1947 gav Bondi och Gold ut ett arbete om steady-state medan Hoyle samma år gav ut ett arbete själv om samma sak. Steady-state-teorin blev snart ganska populär.

Själva namnet "big bang theory" myntades av Hoyle själv i ett radioprogram i mars 1949 när han försökte förklara teorin på ett lättförståeligt sätt. Hoyle var hela livet mycket aktiv inom populärvetenskap. Enligt en tolkning så menade han termen "big bang theory" som nånting förlöjligande, men det verkar inte ha varit så. Gamow hette en förespråkare för big bang som också var mycket aktiv inom populärvetenskap. Hoyle och Gamow utbildade generationer av amerikaner i naturvetenskap.

Hoyle, Gold och Bondi förnekade alltså inte alls att universum utvidgades, men menade att detta inte behövde betyda att det hade en början i tiden. Universum var evigt och hade alltid utvidgats. Ny rymd skapades konstant och alltså så utvidgades universum, precis som det alltid hade gjort.

Dessutom så skapades konstant ny materia som kunde fylla detta universum. Att detta skedde konstant var inte konstigare än att det bara skulle ha skett en gång i tidernas begynnelse. Big bang hade ju inte heller någon förklaring.

Under 60-talet var Hoyle också med och skapade en gravitationsteori som förutsatte steady-state-universumet, Hoyle-Narlikar theory.

Först 1965 svängde opinionen över från steady-state till big-bang när den kosmiska mikrovågsbakgrunden upptäcktes. Ända fram till 60-talet så hade det varit färre problem med steady-state-teorin än med big-bang-teorin. Bondi erkände att big bang var den troligare teorin, men Hoyle skapade en quasi-steady-state-teori som klarade en del av utmaningarna. Den blev dock aldrig populär.

Hoyle fick ett flertal vetenskapliga utmärkelser och adlades även 1972. 1972 sa han också upp sej från Cambridge, 57 år gammal, och sa att det akademiska livet var outhärdligt. Ränker och medelmåttor gjorde allt seriöst arbete omöjligt. I tre decennier arbetade han sen som privat författare.

1974 års Nobelpris i fysik gick till en Hewish för upptäckten av pulsarer. Hoyle sa i förbigående i en intervju att Hewish bara hade varit överordnad och att det egentligen hade varit Joycelyn Bell som hade gjort upptäckten. Uttalandet blev mycket uppmärksammat och Hoyle fick skriva en urskuldrande förklaring som publicerades i The Times. Det är möjligt att det inte räckte.

Redan 1960 hade Hoyle fått en doktorand från Indien under sej, Chandra Wickramasinghe, som forskade i interstellära partiklar. De skulle komma att sammarbeta i 40 år till Hoyles död. 1974 publicerade Wickramasinghe och Hoyle hypotesen att det fanns organiskt material i interstellära rymden och de gav sen ut flera böcker och artiklar där de menade att livet hade uppkommit i rymden och sedan spritt sej till Jorden. Detta är en gammal tanke och kallas vanligen för panspermi. Wickramasinghes hela karriär har kretsat kring angränsande ämnen. Fastän han är en etablerad forskare så har vissa artiklar bara publicerats i fringe-tidskrifter.

 

Thomas Gold hade också sagt 1960 att livet på Jorden kanske hade uppstått av sopor från ett främmande rymdskepp.

Wickramasinghe och Hoyle var före sin tid när de påstod att det fanns organisk kemi i rymden vilket idag är allmännt accepterat, men det är inte samma sak som att säga att det finns biokemi. Deras mest kontroversiella påståenden handlar om att det fortsätter att regna dna, virus och liv från rymden och att detta ligger bakom många av de stora epidemierna under historien. Tjugo år efter att han hade gett ut "Det svarta molnet" så gav hoyle 1977 ut "Lifecloud - the origin of life in the universe" där han förespråkade liknande idéer på fullt allvar. Sen följde flera böcker på temat.

Tio år senare gav han ut Mathematics of evolution (1987) där han förklarade hur otroligt osannolikt livet var, från bildandet av kol i nukleosyntesen till bildandet av levande celler, och att det därför var troligt att livet hade uppstått en gång i stora rymden och sedan spridit sej till lilla Jorden. Hans liknelse var att om en orkan drog in över ett skrotupplag och lyckades sätta ihop en boeing 747 så vore det lika sannolikt som att de enklaste organismerna uppstod av slumpen. Detta kallas nu "Hoyles misstag".

"If one proceeds directly and straightforwardly in this matter, without being deflected by a fear of incurring the wrath of scientific opinion, one arrives at the conclusion that biomaterials with their amazing measure or order must be the outcome of intelligent design."
-Sir Fred Hoyle

Hoyle har kallats "an atheist for ID".

Som ateist blev han skakad av sina egna slutsatser. 1983 gav han ut "The intelligent universe" där han antyder en panteistisk lösning.

"Once again the Universe gives the appearance of being biologically constructed, and on this occasion on a truly vast scale."
-Wickramasinghe och Hoyle

Liksom Wickramasinghe så kritiserade Hoyle också urfågeln Archaeopteryx när den först hittades.

Thomas Gold anslöt sej till teorin att den underjordiska oljan och gasen inte hade biokemiskt ursprung utan skapades av andra processer med organisk kemi. Hoyle anslöt sej också till idén.

1977 gav han ut en bok om Stonehedge med en alternativ teori, som verkade inspirerad av en annan bok som gavs ut 1965.

1983 års nobelpris i fysik handlade om nukleosyntes, och Hoyle, som mer eller mindre hade uppfunnit stellär nukleosyntes, blev till allmän förvåning utan pris. Istället gick priset till Willy Fowler, den motsträvige forskaren i Caltech som Hoyle hade övertalat att göra experimentet som bevisade Hoyles tillstånd. Var detta ett straff från nobelkommiten för att Hoyler hade kritiserat dem 9 år tidigare? Menade de att Hoyle bara var chefen och att Fowler hade gjort det egentliga arbetet? Eller ville de inte legimitera och uppmuntra hans alternativa forskning (där den första publikationen också kom 1974)? Kanske var det en kombination.

Hoyle gav ut sin självbiografi 1994, 79 år gammal. 1997 föll han ner i en ravin när han var ute på en vildmarkspromenad. Han låg på sjukhus två månader men blev aldrig helt återställd. Han dog 2001.

"Life could spread from planet to planet or from stellar system to stellar system, carried on meteors.”
—Stephen Hawking, Origins Symposium, 2009

Linus Pauling var en av 1900-talets viktigaste forskare och gjorde stora insatser inom kvantkemin och den molekylära biologin. Han fick nobelpriset både i kemi och fredspriset. Endast fyra personer har fått fler än ett nobelpris, endast två har fått två nobelpris inom olika fält och endast Pauling har fått två pris som han inte delar med fler pristagare än sej själv.

Pauling föddes av fattiga föräldrar i Oregon 1901. Han läste mycket som barn och fascinerades tidigt av kemi. Han hade flera olika ströjobb för att finansiera sin utbildning. När atomerna ansågs bevisade i början av 1900-talet blev han intresserad av att tolka kemin ur ett atomperspektiv.

När han blivit mer etablerad inom akademin reste han till Europa för att studera under Bohr, Schrödinger och Sommerfeld. Pauling var intresserad av ämnens strukturer på molekylärnivå. Under sin europaresa blev han pionjär inom kvantkemin.

Schrödingers vågfunktion "innehåller hela kemin och det mesta av fysiken" enligt ett tidigt omdöme.

Hemma igen 1927 blev han professor inom teoretisk kemi och fick sina fem mest produktiva år. Han blev vän med Oppenheimer och påbörjade ett samarbete, men bröt tvärt vänskapen när Oppenheimer verkade stöta på Paulings fru.

Pauling fortsatte dock att göra viktiga framsteg själv. 1939 sammanfattade han mycket av sitt arbete i The nature of the chemical bond, en av de mest inflytelserika kemiböckerna någonsin. Det är en av de mest citerade vetenskapliga böckerna någonsin och citeras ännu idag, mer än sjuttio år efter att den gavs ut.

Praktisk kvantkemi använder sej idag mycket av spektroskopi. Teoretisk kvantkemi sammanfaller i hög grad med "beräkningskemi" (computational chemistry). Den teoretiska grunden är vågmodellen som beskriver elektronerna med ett sannolikhetsmoln och som beräknas med Schrödingers vågekvation (bl.a)

Valensteori beskriver parvisa bindningar mellan atomer och påminner mycket om klassisika kemisters teckningar av kemiska bindningar.
Den känns rätt intuitiv men beskriver inte alla situationer lika bra som "molecular orbital theory" där hela molekylen med flera atomer har ett gemensamt elektronmoln.
Ett tredje alternativ är "density functional theory" som inte använder sej av vågfunktioner utan av elektrontätheten.

Paulings skapelser "hybridisering" (att förena flera elektronbanor teoretiskt) och "elektronegativitet" (molekylers förmåga att dra till sej elektroner) finns nu med i standardböcker i kemi medan hans "valence bond" inte beskrev empirin helt perfekt och ersattes senare med "the orbital molecular theory". Den är dock inte övergiven. Paulings abete med kristallstrukturer har bidragit till vidare forskning.

Efter detta så gav han sej in på nya utmaningar och började intressera sej för biokemi och molekylärbiologi. Han forskade bl.a i hemoglobin och proteiner och deras form. Hans upptäckt av formerna "alpha helix" och "beta sheet" är grundläggande inom proteinstudier.

Han föreslog sedan att DNA kunde vara en trippelspiral. När det blev känt att Pauling jobbade med DNA-teori så fick även Watson och Crick tillåtelse att göra detta. När de hade visat att DNA var en dubbelspiral så var folk förvånade att Pauling inte hade knäckt den nöten och det gick ett rykte att hans forskning hade förhindrats när hans pass drogs in pga av misstänkta kommunistsympatier. När han med tiden fick svårare att göra banbrytande framsteg inom vetenskapen så riktades hans uppmärksamhet mera mot politik och andra områden.

1949 publicerade Pauling och tre andra ett arbete om sickle-cell anemi, som blev den första sjukdomen förstådd på molekylärnivå och den första sjukdomen där man bevisade att den berodde på ett onormalt protein. De visade också hur mendelsonsk ärftlighet påverkade sjukdomen och grundade därmed molekylärgenetiken. Detta blev hans sista stora triumf inom vetenskapen.

1954 fick han nobelpriset i kemi för sitt tidigare arbete.

Andra världskriget och hans frus pacifism gjorde honom till en fredsaktivist, vilket gjorde myndigheterna misstänksamma mot honom. 1962 fick han nobels fredspris för sin kamp mot kärnvapentester. Hans fortsatta aktivism fick även mycket kritik. Han gled ifrån den akademiska världen och 1966 var han frikopplad från forskning. Han anklagades för att vara kommunistsympatisör och häcklades i massmedia.

1941 hade han blvit diagnostiserad med Brights disease, en ovanlig sjukdom som det inte fanns någon behandling för. Han började då att utforska alternativmedicinen, vilket ledde till att han även har kallats "världens störste kvacksalvare".

Han har inte minst förespråkat vitamin c som ett effektivt medel mot förkylning, cancer och hjärnskada m.m. När han har kritiserats har han poängterat att man måste använda intravenöst vitamin c och att oralt vitamin c inte alls har samma effekt.

Från 1952 arbetade han på en modell för strukturen hos atomkärnor, med anknytning till de platonska kropparna. Han hade tidigare beskrivit elektronskalen geometriskt; nu ville han göra detsamma med atomkärnorna.

Han uppfostrades som protestant, konverterade till unitarismen och deklarerade strax innan sin död att han var ateist.

Pauling dog av prostatacancer 1994, 93 år gammal. Han fick otaliga priser och utmärkelser under sitt liv och fanns med på en lista över historiens tjugo största vetenskapmän som New Scientist sammanställde. Linus Torvald är uppkallad efter honom.

"If you want to have good ideas you must have many ideas. Most of them will be wrong, and what you have to learn is which ones to throw away."
-Pauling

Från 1856 började man tillverka konstgjorda färgämnen. Magenta var populärt i slutet av 1800-talet. 1890-talet har kallats "the mauve decade". Den konstgjort framställda färgen magenta finns inte heller bland regnbågens färger. Däremot finns det t.ex magentafärgade blommor. Den räknas också som central bland cmyk-färgerna.

I slutet av 1800-talet ökade utvinningen av olja ur marken. Man hade nya metoder att förädla denna. Man utvann bl.a kolväten och estrar. Detta ledde bl.a till att valjakten minskade. Den organiska kemin hade stulit livets hemligheter och tillämpade dessa utanför de levande organismerna.

Man skapade plaster, bensin, dieselolja, lösningsmedel, smörjmedel, asfalt, vaxer, konstfiber, diskmedel, läkemedel, och konstgödsel med ammoniak. En ny kemisk industri växte fram. Med aromatiska estrar kunde man skapa många dofter. Polyester började inte kommersialiseras förrän efter andra världskriget. Från polyesterstrumpor på 50-tals-pinupor så finns polyester idag i alla möjliga slags kläder.

Kemin kallas nu "the central science" eftersom den finns överallt och relaterar till alla andra vetenskaper.

När Nobel 1866 uppfann dynamiten så var det ju en kemisk uppfinning.

Första världskriget kallas ibland kemisternas krig, pga av de kemiska stridmedel som för första gången användes då. Visst, man har hällt kokande olja över sina fiender sen urminnes tider men detta var kemi på en ny nivå. Andra världskriget kallas ibland fysikernas krig pga atombomben.

1926 skapades kvantkemin, 1953 molekylärbiologin och 1954 neurokemin, men mer om dessa senare.

Kemin var även viktig för informationsteknikens utveckling genom halvledardioder och transistorer, som framställdes med modern kemi.

Idag räknar man med miljoner nya kemiska ämnen framtagna i laboratorier. Hur stort miljöproblem dessa utgör beror inte minst på vilka grundämnen som ingår. Alla plastmaterial är biologiskt nedbrytbara och försvinner på några hundra år, trots att lärare sa till mej när jag var liten att plast aldrig kunde brytas ned. Idag finns en "plastosfär" som, även om den är stor, kommer att försvinna med tiden.

Att mängden bin i världen har minskat kraftigt anses bero på gifter och bekämpningmedel.

Gränsen mellan fysik och kemi har alltid varit oklar och rörlig. Den moderna kemiska teorin uppstod kring 1800. I mitten av 1900-talet var kemin och fysiken helt förenade teoretiskt, efter 150 år ungefär. Två efterföljare till kemin är materials science och nanoteknik. Ser vi här början till slutet för kemin?

En vetenskap är död som forskningsfält när dess grunder är helt klarlagda, eller ännu värre, reducerade till en annan vetenskap, som fysik. Då har vetenskapen slutat att vara ett utforskande av tillvarons stora mysterium och har degraderats till en välkänd teknik. Att försöka förklara tillvarons stora mysterium med en gud kräver att man gör guden ganska obegriplig. Kemin är dock inget avslutat forskningsfält ännu. Det finns flera mysterier som än unika för kemin.

Det har sagts att det inte finns några stora frågor inom kemin (längre) men meningarna är delade. Här är tre länkar med listor på stora frågor inom kemin.

Inom tillämpad kemi finns det massor av intressanta, stora frågor. De mera teoretiska problem som återstår brukar vara ganska specialiserade. Man kan dock även tolka t.ex mysteriet med livets ursprungliga uppkomst som en kemisk fråga. Detta är en stor intressant fråga med långtgående konsekvenser.

Den kemiska teorin började som alkemi. Sökandet efter de vises sten, efter odödlighet och efter konsten att göra guld. Alkemi tycks anmärkningsvärt nog finnas i flera högkulturer, spontant, inte minst i Indien och Kina, lite grann som sin systervetenskap astrologin.

Redan tidigt så finns det en religiös sida hos alkemin. Detta verkar vara den ursprungliga "teorin". Liksom alkemisterna ville framställa guld som var den högsta och renaste metallen så ville de även framställa livselixir som var den ultimata formen av medicin och framställa de vises sten som var den ultimata formen av materia. Och i slutändan så ville de framställa den högsta och renaste formen av människans själ.
(Möjligtvis kan detta tolkas som en kvasimaterialistisk syn på själen.)

Så fort någon skaffade lite yrkeskunskap så verkar de ha betraktats som magiker.
Jag antar också att många yrken, hobbies och andra sysslor kan vara utvecklande för personer eller åtminstone forma dem i längden. Detta gäller även alkemin.

Alkemin var inte bara en materiallära utan även en slags psykolgi m.m. Alkemin och astrologin skapade en gemensam symbolvärld som ännu lever kvar i västerlandet där t.ex kunglighet, solen och guldet associeras, liksom drottningen, månen och silvret. Mycket av den västerländska symboliken har alkemiskt urspung.

En järnpinne i en kopparcylinder med någon sur vätska utgör den äldsta batteriformen. Detta är snarare fysik än kemi, men med en klar symbolik. Järn associeras till Mars och manlighet och koppar till Venus och kvinnlighet. Elektromagnetism associeras till kärlek och sex.

Sambandet mellan kemi och psykologi har delvis återuppstått i o m neurokemin och psykofarmakologin. Nuförtiden så behöver man inte längre hallucinera pga bly och kvicksilverförgiftning, det finns säkrare kemiska vägar till visionerna.

Empedokles skapade läran om de fyra elementen som Aristoteles senare gjorde populär. I Kina räknade man med fem element. Dessa "element" var inte eviga oförstörbara substanser som allt annat bestod av, snarare de fyra mest grundläggade tillstånden av ett ensamt urämne. De fyra elementen jord, vatten, luft och eld motsvaras idag av de fyra aggregasionstillstånden fast, flytande, gas och plasma.

Bagdagbatteriet, daterat till tiden före Kristi födelse, kräver en kunskapsnivå i fysik och kemi som inte återuppnåddes förrän i 1700-talets Europa.
Järnpelaren i Dehli har varit motståndskraftig mot rost sen den skapades ca 400 fkr. Den moderna metoden att skapa rostfritt stål uppfanns först 1912.
Det är inte omöjligt att det fanns antika genier som Arkimedes eller da Vinci vars forskning inte finns bevarad. Dessa tekniker kan inte ha varit spridda i någon större utsträckning för då hade det funnits mera bevarat.

Antikens alkemister kände till sju grundämnen, som man associerade med "de sju himlakropparna": guld (Solen), silver (Månen), kvicksilver (Merkurius), koppar (Venus), järn (Mars), tenn (Jupiter) och bly (Saturnus).

Efter Roms fall tog den muslimska världen över vetenskapernas utveckling.

Jābir ibn Hayyān har kallats kemins fader. Även om även han var alkemist så var han kanske den förste kände som hade en klar föreställning om kontrollerade experiment och som gick ganska vetenskapligt till väga. Det verkar ha varit muslimska alkemister som uppfann destillation och sprit. Al kohol är ju även arabiska precis som al kemi.

Såsmåningom stangerade även den muslimska vetenskapen och man fick vänta på det moderna europa.

Alkemisterna skapade genom trial-and-error många av de instrument och metoder som kemisterna sedan skulle ärva av dem. Snarare än att bara bevara Aristoteles och andra teoretikers läror så testade alkemisterna dem i praktiken. Åenasidan var alkemin förbjuden som en svartkonst, åandrasidan var såna saker som kruttillverkning och alkohol viktigt i samhället.

Peikanen är en av symbolerna för Kristus. Detta har att göra med att den sägs mata sina ungar med sitt eget blod. Detta gör egentligen inte riktiga pelikaner, däremot så fanns en alkemisk glaskonstruktion som användes för att destillera vätskor och som kallades pelikanen.

Även Robert Boyle, samtida med Newton, kallas kemins fader och skrev en bok där han attackerade alkemin och istället förspråkade en ny vetenskap som han kallade kemi. Sett ur dagens synvinkel så var han själv dock fortfarande rätt influerad av alkemin.

Fun fact: även Antoine Lavoisier kallas kemin fader. Här har vi en kille som faktiskt är kemist och inte alkemist. Han motsatte sej flogistonteorin och upptäckte istället syrets viktiga roll vid förbränning. Han fastslog flera grundämnen i dagens mening av ordet. Lavoisierer var framstående på flera områden innan han blev avrättad pga falska anklagelser under franska revolutionen.
Den framstående matematikern Lagrange kommenterade "det tog dem bara ett ögonblick att hugga av hans huvud och ett hundra år kanske inte räcker för att uppnå dess like".