in absurdum?
Jag funderade på det där som Erik Starck och jag diskuterade lite kort.
Kanske kan man se det som att möjligheterna framåt i tiden ökar exponentiellt tills allting blir möjligt. Det ser ut som en singularitet men betyder bara att alla prognoser är meningslösa vid denna punkt.
Eftersom möjligheter även innebär risker så måste också de framtida riskerna öka exponentiellt tills alla framtidens risker verkar nå en singularitet, varpå världen obönhörligen går under. Även denna singularitet betyder förmodligen inget annat än att någon form av horisont är nådd för hur långt vi kan spå framtiden idag.
andra bloggar om
filosofi
faror
framtiden
Kanske kan man se det som att möjligheterna framåt i tiden ökar exponentiellt tills allting blir möjligt. Det ser ut som en singularitet men betyder bara att alla prognoser är meningslösa vid denna punkt.
Eftersom möjligheter även innebär risker så måste också de framtida riskerna öka exponentiellt tills alla framtidens risker verkar nå en singularitet, varpå världen obönhörligen går under. Även denna singularitet betyder förmodligen inget annat än att någon form av horisont är nådd för hur långt vi kan spå framtiden idag.
andra bloggar om
filosofi
faror
framtiden
Kommentarer
Trackback