Tempus Fugit

Borgarna vann valet, med kanske 1,5%, dvs ca 100.000 personer. Sverige är ett socialdemokratiskt land där borgarna får makten med liten marginal när de lovar att föra en bättre sossepolitik än sossarna.

Alliansen vann på att vara trovärdigare än sossarna i sin arbetsmarknadspolitik. Ganska anmärkningsvärt. Är man konspirationsteoribenägen så kan man lägga märke till hur sossarna de senaste tre decennierna långsamt har glidit åt höger och därmed legitimerat borgarna som ett inte alltför annorlunda alternativ.

Dock är jag inte så konspirationsteoribenägen. Alliansen fick makten genom att verka gå åt vänster.

Jag kommer bl.a att tänka på vad Public Choice-skolan hävdar om ett två-parti-system (vilket vi så gott som har i Sverige): att de två alternativen tenderar att bli alltmer lika varandra. Demokratin blir därmed alltmer poänglös eftersom det bara finns två varianter av samma sak att välja på. Varför blir ett tvåpartisystem en tävling om den politiska mitten? Därför att det bara är de väljarna som har något val. Väljarna ute på flankerna har inga radikala alternativ att välja på, annat än som stödpartier.

På Eudoxa så finns det en mer utförlig analys över dimensionerna i svensk politik. Läsvärt.

Precis utanför riksdagen så svävar de frågor som blocken inte vill ta upp på agendan eftersom de är blocksprängande: invandringen (Sverigedemokraterna), EU (junilistan), jämställdheten (Fi), fildelningen (Piratpartiet) m.m.

Ett sätt att vitalisera demokratin vore att få in nya partier i riksdagen genom att sänka 4%-spärren, men då får man vara medveten om att Sverigedemokraterna är största parti utanför riksdagen.

Jag är rätt skeptisk till borgarnas möjligheter att drastiskt förbättra arbetslöshetstalen på en mandatperiod. Det lutar nog åt att de åker ut och sossarna återkommer nästa gång. Vad nu de ska hitta på åt arbetslösheten.

Andra bloggar om

politik

och

alliansen

och

socialdemokraterna

och

samhälle

och

regeringen

och

demokrati

Susanne Abbuehl 13.00 i Studio Jazz. Lungt, vackert, poetiskt, skirt, skimmrande, fina melodier. Rimfrost som blir till dagg om våren. "Come all you demons" är lite hotfullare - lugnet före en storm som aldrig bryter ut.

Cooper-Moore och Assif Tsahar i Jazzlabbet 14.30. Beatpoesi om att "Bush is going to hell" och att "jazz ain't nothing but a whore" glider över i friformjazz med humor och rythm. Cooper-Moore plockar fram flera exotiska instrument som han inte säger nått om , men i programmet står det ahinba, diddly-bow, horizontal hoe-handle harp, bandlös banjo och elektisk mouth bow.

Jag smiter in och hör lite på Stacey Kent på Idun. Inte mycket att skriva om.

Avishai Cohen Trio i Studio Jazz 17.00. Det är basisten som är stjärnan i bandet. Pianisten blandar in mycket klassisk känsla i sitt spel, vilket jag gillar. Studio Jazz är knökfullt och bandet gjorde tydligen succé på Stockholm Jazz Festival för några månader sen. Detta är den enda grupp på festivalen som jag köper en cd av.

Midaircondo i Jazzlabbet 17.30. Återigen kommer jag att tänka på Björk, men den här gången är det Medulla och i viss mån Vespertine som verkar vara påtagliga förebilder. Jazzlabbet är alldeles överfullt. Tydligen så spelar de här tjejerna rätt mycket nere i Europa. En del artister skulle verkligen behöva större lokaler. En vidöppen dörr släpper in rätt mycket störande ljud i den vibrerande atmosfären.

Sofia Jernberg & Cecilia Persson Sextett i Soundgarde 18.30 är bra , konstnärligt och krävande. Möjligtvis att låtarna är något lika varandra. Den bästa låten "Erik Erik" kommer sist.

Wayne Shorter Quartet på Idun 19.00. Den största lokalen är full för mr Shorter är ett stort namn, men artistiskt så kunde han höra hemma i Jazzlabbet, den mest experimentella scenen. Gruppen spelar oavbrutet i en och en halv timme och jag associerar till en lång seglats med solsken och stormar kring vår lilla båt.

Trio Drame, Avenuel, Raulin i Jazzlabbet 20.30. Kanske börjar det bli mycket jazz nu efter sju timmar. Jag tycker inte att det låter så orginellt. Pianisten intresserar ibland. Trummisen är bäst när han sjunger en kärleksvisa.

Då är John Taylor/Martin France/Palle Danielsson bättre på Studio Jazz 21.00. trots att de också bara är en pianotrio och en mer traditionell sådan, med ett riktigt trumset. Bluesig jazz. Det är bra.

Även John Scofield spelar bluesig jazz, för att inte säga rent rockig, ibland. Han fyller Idun 23.00. Det är bra men jag får ingen sittplats och kan inte stå så länge.

På Jazzlabbet 23.00 låter Fabian Kallerdahls Galore inte så experimentellt som Jazzlabbet ibland kan vara. Hade han spelat tidigare och på en annan scen hade jag nog uppskattat honom mer.

Efter elva timmar jazz är det dags att ge sej. På vägen hem är det ett stort grönt norrsken på himlen. Då kan det bli kallare väder. Inatt blir det vintertid.

Andra bloggar om
jazz
och
musik
och
Umeå Jazz Festival

Så var det dags för en jazzfestival igen. Jag bloggade ju faktiskt om den förra festivalen för ett år sen. Det börjar kännas som om jag har bloggat ett tag nu.

Harrisson Four 18.00 i Jazzlabbet. Umebaserad kvartet återförenad för en kväll. Ganska cool jazz. Doftar 60-tal och Svt. Två gånger på en timme släpper de loss och blir lite wild and crazy, det är allt.

Trondheim Jazz Orchestra 20.30 i Studio Jazz, där jazztorsdagarna brukar hållas här i Umeå. Nu i höst har jag varit på alla jazztorsdagar utom en. Tio norrmän på scen. De uppträdde nyss för en publik på 5000 i Japan. Trots att det är knökat så tror jag inte att vi blir fler än max 200. Tänk på Björks låt Anchor Song, fast mer lekfullt. Publiksuccé.

Själv råkar jag spilla ut en killes öl. Jag får skylla på att jag för en stund sen sköljde ner en panodil zapp med en stor stark (och nachos). Jag skulle egentligen ha opererat höften igår. Och utanför är det stormvarning.

Jon Vanderlander Trio i Jazzlabbet 22.00. Tuban ger denna trio ett eget sound, som spelar rätt aggressiv freeformfunk. Nått man vaknar av strax efter tio på kvällen. Burleskt som en sousafon i solnedgång.

Kung Fu, förlåt, Cuong Vu and Scratch spelar rockig fusion. Ungdomligt och ösigt, men skulle kanske, med ett såhär "poppigt" sound, låta ännu bättre med lite starkare melodier. Coung Vu är en New York-trumpetare med vietnamesiska förfäder.

Och idag fortsätter det.

Andra bloggar om
jazz
och
musik
och
Umeå Jazz Festival

På denna reklamsida för en bok kan man bl.a se en animation om hur man kan föreställa sej de olika dimensionerna inom supersträngteorin från noll till tio. Det här är ett annat synsätt än vad jag har haft hittills, men det känns ändå rätt vederhäftigt för en lekman som mej.

Andra bloggar om
fysik
och
vetenskap
och
filosofi