Tempus Fugit

Etiken kan bl.a delas in i metaetik och normativ etik. (Dessutom finns deskriptiv etik som handlar om att beskriva hur folk faktiskt tycker och tänker etiskt.) Metaetiken har jag redan berört några gånger och jag lutar åt någon form av naturalistisk metaetik. (”Det naturalistiska misstaget” föreslog jag en lösning till för över tio år sen. Min dåvarande hemsida finns dock inte kvar på nätet.)

Istället för ”normativ etik” som inte anses riktigt comme il faut så brukar man tala om ”tillämpad etik” vilket är i stort sett samma sak. Många nya företeelser gör att gammal etik behöver tänkas igenom på nytt. Vi har områden som djurrätt, bioetik, företagsetik, miljöetik, AI-etik, medicinsk etik, millitär etik, politisk etik, forskningsetik osv.

Oftast så används bara tre olika etiska varianter inom tillämpad etik; nämligen utillitarism, deontologi och dygdeetik. Det finns dock även omsorgsetik som vissa feminister har fört fram, pragmatisk etik och konfuciansk rolletik. Alla dessa alternativ beskriver åtminstone hur vissa människor uppfattar sin egen moral. Hur uppstår dessa olika alternativ?

Kohlberg var en föregångare när det gäller att studera etisk utveckling psykologiskt. Hans modell gör det möjligt att t.ex skilja mellan pre-konventionell egoism och post-konventionell individualism. Flera etiska teorier har sin motsvariget i hans utvecklingsmodell.

När barns mentala förmågor utvecklas så brukar man anse att de blir mer objektiva och får större insikt i världen, men detta är inte lika självklart angående barns etiska utveckling. Varför inte? Därför att det är kontroversiellt att det finns objektiva etiska fakta.

Om man spekulativt skulle försöka att sätta de olika skolorna inom normativ etik i någon slags utvecklingsföljd så skulle man t.ex kunna sätta ethics of care först/lägst eftersom den tycks förutsätta mest moraliska känslor medan alla de övriga teorierna är mer intellektuella. Som psykopater visar så räcker ren tanke inte till äkta moraliskhet utan det krävs även moraliska känslor i botten.

Deontologi tolkar jag som en övergångsform till en mer intellektuell inställning eftersom det är en rationell teori om att allt inte går att diskutera. En fullbordat rationalistisk teori är teleologisk. Aristoteles som var den förste teleologen beskrev dock dygdeetik som en högre form av moral. Teleologi tittar bara på följderna av en handling medan dygdeetiken koncentrerar sej på livsstilar och personlighetsdrag som man kan skaffa sej.

Tar man ett ännu större perspektiv och tittar på hur moralen utvecklas på samhällsnivå över flera generationer så har man till sist nått fram till pragmatic ethics. Pragmatic ethics har ett naturligt släktskap med moral ecology och evolutionary ethics. Man är också mer intresserad av moral psychology och descriptive ethics än de andra skolorna.

Detta var som sagt bara ett förslag till en utvecklingsmodell för de olika normativa etiska teorierna.

Moral Foundations Theory skapades som ett alternativ till Piaget och Kohlbergs utveckligsmodeller, och går ut på att de olika moraliska alternativen baserar sej på en mångfald av stabila oföränderliga grunder som troligen då bör ses som likvärdiga. De sex grunderna för olika moraluppfattningar är omsorg, rättvisa, frihet, lojalitet, auktoritet och renhet.

Det låter som ett intressant alternativ och olika alternativ bör ju uppmuntras. Man skulle ju kunna skoja lite med anhängare av denna teori och försöka att sätta de sex grunderna i en utvecklingmodell. Det skulle t.ex kunna se ut såhär:

1. Sanctity/degradation (purity)
2. Care/harm
3. Loyalty/betrayal (ingroup)
4. Authority/subversion (respect)
5. Fairness/cheating (proportionality)
6. Liberty/oppression

Ni får själva fundera över varför jag valde just den ordningsföljden.

En annan evolutionär ordningsföljd är den från egoism via grupptillhörighet till universalism. De psykologiska utvecklingsstadierna motsvaras av administrativ organisering i olika storlekar. Från ensling via by, stad och land till global organisering. Vetenskap, liberalism och globalism tillhör den rationella, postkonventionella nivån som motsvaras av modernism. Postmodernism är ett försök till en modernism som uppfattas som mindre förtryckande av tidigare utvecklingsnivåer.

Enligt en studie av David Long och och Brian Schmidt från 2005 så existerade forskningsfältet ”internationella relationer” redan under sent 1800-tal, men bestod på den tiden av kolonial administration och rasteorier.

Vanligtvis så anses annars ”internationella relationer” som forskningsfält ha uppstått efter första världskriget och fokuserade under mellankrigstiden på att ersätta den internationella maktbalansen med ett internationellt säkerhetssystem.

1939 kom ”The Twenty Years' Crisis: 1919–1939: An Introduction to the Study of International Relations” som ibland anses vara första klassikern inom internatinella relationer och det första exemplet på den ”realistiska” skolan. E.H. Carr har i den förebilder som Thucydides, Machiavelli och Hobbes.

Han beskriver hur optimismen efter första världkriget har ebbat ut men menar att defaitism måste undvikas. Det finns fortfarande hopp men man måste utgå från en realistisk verklighetsbeskrivning. Strax efter att den gavs ut utbröt andra världkriget.

”Realism” har varit den dominerande skolan inom ”internationella relationer” sedan den moderna ämnet skapades. Tre punkter brukar anses centrala för ”realismen”:
Man utgår från nationalstaten som den givna centralpunkten och nedvärderar ickestatliga och överstatliga alternativ.
Man utgår från att det råder en ständig maktkamp mellan staterna, vilket brukar kallas ”anarki”.
Varje stat är sej själv närmast och kan inte förlita sej på några andra stater för sin överlevnad.
Den ”realistiska” skolan skulle därför också kunna kallas för den ”anarkistiska” skolan.

(Man kan jämföra dessa fyra olika scenarion.)

Det finns ”defensiva” realister som kritiserar de ”klassiska” realisterna och menar att ständig agressivitet från en stats sida i längden kan hota den egna säkerheten.

Den mellankrigsidealism som attackerades av realisterna personifierades av president Woodrow Wilson och kallas därför ibland ”Wilsonianism” (ofta nedlåtande). Denna innebar att en stats utrikespolitik borde likna dess inrikespolitik och att man därför bör försöka att sprida demokrati och kapitalism även utomlands.

Efter andra världskriget så återuppstod liknande tankar som den ”liberala” skolan inom internationella relationer. Man menar bl.a att demokratier aldrig har startat krig mot varandra (vilket ifrågasätts av vissa). Man menar också att kulturellt kapital, som populära filmer t.ex, kan användas för att göra ett lands kultur populär och öka dess makt internationellt.

Under 1950-talet formades en skola som kom att kallas ”liberal realism”, ”Internationella samväldet”, ”brittiska institutionalisterna” eller bara ”brittiska skolan”. Martin Wight beskrev i några föreläsningar under 50-talet tre inriktningar inom internationella relationer:

Den realistiska (efter Hobbes),
den rationalistiska (efter Grotius) och
den revolutionära (efter Kant).

Den brittiska skolan stödjer närmast den rationalistiska inriktningen och söker en medelväg mellan kantiansk idealism och hobbesiansk realism. Man menar att det finns ett internationellt samfund mellan stater, som varken är våldsam anarki eller överstatlig hierarki.

Under 60-talet och frammåt så har det kommit ett flertal teorier men ämnet fortsätter att domineras av ”realism” i första hand och ”liberalism” i andra hand. Marxistisk, feministisk och grön teori är bara några av alla teorier som finns inom internationella relationer. Hur intressanta och givande dessa teorier än är så är de inte inflytelserika.

1989 hände så två saker: Nicholas Onuf gav ut ”World of our making” och kommunismen föll. Onuf skissar på en sorts social konstruktivism inom internationella relationer. Frånvaron av en världsregering innebär inte nödvändigtvis våldsam anarki. Tre typer av talhandlingar (beskrivande, uppmanande och bemyndigande) motsvarar tre typer av internationella strukturer (hegemoni, hierarki och mångfald). Han beskrev behaviouristiskt hur strukturer upprätthålls genom att följas.

Eftersom varken realistiska skolan eller liberala skolan hade lyckats förutsäga slutet på kalla kriget så lyftes konstruktivistiska skolan fram som ett alternativ.

”Whereas realism deals mainly with security and material power, and liberalism looks primarily at economic interdependence and domestic-level factors, constructivism most concerns itself with the role of ideas in shaping the international system”
-Wikipedia

Den konstruktivistiska skolan beskrivs som den tredje viktigaste skolan och det hävdas att den håller på att bli mainstream. Ibland sägs det finnas vissa likheter med engelska skolan även om det långt ifrån är samma sak.

Enligt den ortodoxa ekonomiska teorin (new keynesian) så skapas pengar av staten, närmare bestämt av centralbanken, som lånar ut pengar till de kommersiella privata bankerna som i sin tur kan låna ut det till medborgare och företag.

Enligt de heterodoxa teorierna (postkeynesian) så är det snarare tvärtom. De privata bankerna skapar pengar ur tomma intet när de lånar ut pengar och centralbankens roll i processen är snarare att legitimera och underlätta denna process.

Sverige övergick från första till andra systemet i.o.m. den sk. "Novemberrevolutionen" 1985.

Bäggge alternativen är endogena, dvs pengar skapas och förstörs inom ekonomin och detta beror inte på några yttre faktorer, som tillgången på guld t.ex. Detta senare är en exogen teori som utmärkte klassisk ekonomisk teori under 1800-talet.

Under 1900-talet så har man mer eller mindre övergivit guldmyntfoten i praktiken och i teorin samtidigt övergått till endogena teorier. Man menar att eftersom guldmyntfoten inte verkar fungera i praktiken längre så var det bara en illusion att den verkade fungera tidigare. Pengar har alltid varit endogena. Samtidigt så förespråkar andra en återgång till guldmyntfoten och menar att det endogena systemet som finns idag är sämre.

Jag tycker att det verkar rimligt att anta att fiatvalutor borde fungera annorlunda än commodity money.

Hyperinflation brukar ses som en risk med fiatvaluta. Ortodoxa ekonomer ser en liten inflation som ett nödvändigt ont och ser det bl.a som viktigt att man begränsar statens utgifter. New monetary theory tolkar istället inflation som ett överskott på pengar och anser att överskottet kan förstöras genom höjda skatter. I övrigt så har statliga skatter ingen funktion av att finansiera statens utgifter.

Stater har många gånger fått gå in och rädda banker med urusla finanser, och det kommer att hända igen. Några sätt att återta en del av makten från bankerna vore om bankerna tilläts att gå omkull när de hade gjort bort sej och om bankirerna åtalades lite oftare.

Om det är sant att staten (och bankerna) skapar pengar ur tomma luften så kan man undra varför staterna lånar pengar. Bill Still och Ellen Brown är två som har argumenterat för att det egentligen är helt onödigt.

(Och varför ha en guldreserv?)

Staterna agerar som om de behövde inkomster eller lån för att kunna ha utgifter, för så säger deras ekonomer att det fungerar.

Ehrenberg och Ljunggren argumenterar för att det är bra att Sverige har en statsskuld men att Sverige 2010 istället hade en nettoförmögenhet om man räknade både skulder och tillgångar. De gillar Keynes men är inte postkeynesianer.

De digitala valutor som har uppstått på senare år med bitcoin i spetsen skulle faktiskt kunna beskrivas som en återkomst av exogen ekonomi. Värdet av dessa pengar beslutas inte fritt av vissa aktörer inom ekonomin utan är determinerat av distribuerad programvara som inte kan styras centralt.

Detta påminner om t.ex. guldmyntfoten. Det tycks inte minst vara libertarianer och likasinnade som är förtjusta både i en återgång till guldmyntfoten och i de nya digitala valutorna. De är inte bara kritiska till bankernas roll utan även till statens roll.

Guldmyntfoten tycks inte ha klarat av den snabbt växande ekonomin i det moderna samhället. Statens nya starka roll krävde istället fiatvaluta. Om statens uppgifter devis utmanas av internet så kanske de digitala valutorna skulle kunna utmana fiatvalutan. Det är ganska oklart. Däremot så skulle de privata bankerna inte gilla en sån utveckling för de skulle förlora pengar och politikerna skulle få mindre makt.

I sista hand så bygger varje valuta på förtroende. De breda massorna är ganska godtrogna och kan förväntas acceptera ganska olika system. Den ekonomiska eliten är mera skeptisk och kommer att underkänna varje system som inte verkar tillräckligt mycket till deras fördel.

Enligt rättspositivister så kan lagar aldrig vara felaktiga. Andra hävdar att lagar mycket väl kan vara felaktiga och omoraliska, som i Nazityskland. I så fall så är det en god medborgares plikt att inte följa lagen men också att hantera följderna av detta.

Ungefär en femtedel av befolkningen står för ungefär fyra femtedelar av brottsligheten. Detta tycks vara ett ganska stabilt samband i olika tider och på olika platser.

Man har försökt sej på lite vetenskaplig forskning kring kriminalitet och dess korrelationer och har kommit fram till vissa intressanta saker.

Den genetiska ärftligheten för brott tycks vara ungefär hälften, väldigt grovt räknat. Så hälften har då med miljön att göra.

Vilka medfödda egenskaper kan leda till en ökad benägenhet för brottslighet? Det finns ju ingen gen för kriminalitet.

Testosteron tycks inte vara en så stor bov som alla tror. Vissa studier har bara hittat ett svagt samband mellan testosteron och brottslighet, andra studier har inte hittat något samband alls.

Däremot är det inte ovanligt att kriminella har någon form av psykisk sjukdom eller psykiskt handikapp. Och detta är ju vanligare bland män än bland kvinnor.

Dumma människor är något mer benägna att vara kriminella än smartare människor. (Eller så åker de kanske bara fast oftare?)

I viss mån tycks  även såna saker som impulsivitet vara medfött och kan bidra till att människor gör ogenomtänkta saker.

Tonåringar är mest kriminella. Sedan minskar det långsamt hela livet.

Tittar man på miljöfaktorer så finns det både väntade och oväntade sammanhang.

Längre utbildning och längre anställning minskar kriminaliteten. Däremot inte högre lön.

Oplanerade barn är mer kriminella.

Städer med fler innevånare är mer kriminella.

Nedgångna områden har högre brottsliget.

Områden där många flyttar in och ut har högre brottsliget.

Fler alkoholserveringar, spelställen och turistställen korrelerar också posivit med brottslighet.

Det finns ett  positivt samband mellan högre arbetslöshet och högre brottslighet.

Infektioner och sjukdomar ökar kriminaliteten, speciellt våldsamma brott (samt ökar även kollektivt kulturellt beteende).

Närhet till ekvatorn, sommar och värme ökar kriminaliteten, speciellt våldsamma brott.

Immigranter är generellt mer kriminella. Etniskt blandade områden är mer kriminella än etniskt homogena.

(Kriminella är också mer utsatta för brott än ickekriminella.)

Så hur bör en resultatinriktad kriminalpolitik se ut?

Satsa på psykvården.

Ta hand om ungdomar.

Satsa på högre utbildning och trygga anställningsformer.

Satsa på familjeplanering.

Minska arbetslösheten.

Motverka parasiter, infektioner, sjukdomar och ohälsa hos befolkningen i allmänhet.

Försök få folk att bo i mindre städer och i norra halvan av landet. (Korrelation är ju inte samma sak som kausalitet. Just det här är väl tveksamt om det säkert skulle fungera.)

Vad gäller immigration så tycks integrering vara av godo, snarare än multi-kulti.

Saker som motverkar utanförskap är inte minst låg arbetslöshet och en nationell enhetlig skola av god kvalitet.