Tempus Fugit

Enligt en studie av David Long och och Brian Schmidt från 2005 så existerade forskningsfältet ”internationella relationer” redan under sent 1800-tal, men bestod på den tiden av kolonial administration och rasteorier.

Vanligtvis så anses annars ”internationella relationer” som forskningsfält ha uppstått efter första världskriget och fokuserade under mellankrigstiden på att ersätta den internationella maktbalansen med ett internationellt säkerhetssystem.

1939 kom ”The Twenty Years' Crisis: 1919–1939: An Introduction to the Study of International Relations” som ibland anses vara första klassikern inom internatinella relationer och det första exemplet på den ”realistiska” skolan. E.H. Carr har i den förebilder som Thucydides, Machiavelli och Hobbes.

Han beskriver hur optimismen efter första världkriget har ebbat ut men menar att defaitism måste undvikas. Det finns fortfarande hopp men man måste utgå från en realistisk verklighetsbeskrivning. Strax efter att den gavs ut utbröt andra världkriget.

”Realism” har varit den dominerande skolan inom ”internationella relationer” sedan den moderna ämnet skapades. Tre punkter brukar anses centrala för ”realismen”:
Man utgår från nationalstaten som den givna centralpunkten och nedvärderar ickestatliga och överstatliga alternativ.
Man utgår från att det råder en ständig maktkamp mellan staterna, vilket brukar kallas ”anarki”.
Varje stat är sej själv närmast och kan inte förlita sej på några andra stater för sin överlevnad.
Den ”realistiska” skolan skulle därför också kunna kallas för den ”anarkistiska” skolan.

(Man kan jämföra dessa fyra olika scenarion.)

Det finns ”defensiva” realister som kritiserar de ”klassiska” realisterna och menar att ständig agressivitet från en stats sida i längden kan hota den egna säkerheten.

Den mellankrigsidealism som attackerades av realisterna personifierades av president Woodrow Wilson och kallas därför ibland ”Wilsonianism” (ofta nedlåtande). Denna innebar att en stats utrikespolitik borde likna dess inrikespolitik och att man därför bör försöka att sprida demokrati och kapitalism även utomlands.

Efter andra världskriget så återuppstod liknande tankar som den ”liberala” skolan inom internationella relationer. Man menar bl.a att demokratier aldrig har startat krig mot varandra (vilket ifrågasätts av vissa). Man menar också att kulturellt kapital, som populära filmer t.ex, kan användas för att göra ett lands kultur populär och öka dess makt internationellt.

Under 1950-talet formades en skola som kom att kallas ”liberal realism”, ”Internationella samväldet”, ”brittiska institutionalisterna” eller bara ”brittiska skolan”. Martin Wight beskrev i några föreläsningar under 50-talet tre inriktningar inom internationella relationer:

Den realistiska (efter Hobbes),
den rationalistiska (efter Grotius) och
den revolutionära (efter Kant).

Den brittiska skolan stödjer närmast den rationalistiska inriktningen och söker en medelväg mellan kantiansk idealism och hobbesiansk realism. Man menar att det finns ett internationellt samfund mellan stater, som varken är våldsam anarki eller överstatlig hierarki.

Under 60-talet och frammåt så har det kommit ett flertal teorier men ämnet fortsätter att domineras av ”realism” i första hand och ”liberalism” i andra hand. Marxistisk, feministisk och grön teori är bara några av alla teorier som finns inom internationella relationer. Hur intressanta och givande dessa teorier än är så är de inte inflytelserika.

1989 hände så två saker: Nicholas Onuf gav ut ”World of our making” och kommunismen föll. Onuf skissar på en sorts social konstruktivism inom internationella relationer. Frånvaron av en världsregering innebär inte nödvändigtvis våldsam anarki. Tre typer av talhandlingar (beskrivande, uppmanande och bemyndigande) motsvarar tre typer av internationella strukturer (hegemoni, hierarki och mångfald). Han beskrev behaviouristiskt hur strukturer upprätthålls genom att följas.

Eftersom varken realistiska skolan eller liberala skolan hade lyckats förutsäga slutet på kalla kriget så lyftes konstruktivistiska skolan fram som ett alternativ.

”Whereas realism deals mainly with security and material power, and liberalism looks primarily at economic interdependence and domestic-level factors, constructivism most concerns itself with the role of ideas in shaping the international system”
-Wikipedia

Den konstruktivistiska skolan beskrivs som den tredje viktigaste skolan och det hävdas att den håller på att bli mainstream. Ibland sägs det finnas vissa likheter med engelska skolan även om det långt ifrån är samma sak.