2011
2011 var året för arabiska våren i första hand och occupyrörelsen i andra hand. "The protester" blev årets person. Ungefär ett år efter #cablegate så släppte Wikileaks #spyfiles. Ett år av politisk och ekonomisk oro.
Men allt det där kan ni läsa om i andra årskrönikor. Själv är jag lite vintertrött och funderar på att kanske ta en kort bloggpaus.
Men allt det där kan ni läsa om i andra årskrönikor. Själv är jag lite vintertrött och funderar på att kanske ta en kort bloggpaus.
Även inom fysiken så var detta ett överraskande år:
Dessutom skapade svenska forskare ljus ur vakuum (men läste inte jag något liknande för flera år sen? Var det bara en teori då?)
Här på bloggen så handlade våren mest om filosofi, speciellt pragmatism, och hösten handlade om filosofi, matematik och fysik.
Jag har hållit mej relativt seriös och tung i år. Jag får inte direkt fler läsare av det. Flest läsare hade jag när jag skrev lite mer om piratpolitik -07/08.
Men jag är mera av en forskare än aktivist, mera vetenskapsman än politiker, mera konstnär är propagandist.
andra vetenskapsnyheter:
Och detta hade egentligen varit de bästa julklapparna. Till mej åtminstone:
Ja, förutom fred på Jorden och sånt.
Ett Gott Nytt År på er alla från er favoritfrilansfilosof!
Spinoza, Deleuze, fysik
Det är klart att det kan finnas vissa likheter mellan dagens filosofer och dagens vetenskapliga teorier, men inte finns det väl någon äldre filosof som uppvisar några likheter med t.ex kvantfysik? Jag har redan pekat på att Leibniz (och kanske även Swedenborg) tycks ha varit före sin tid, vilket folk före mej även har hävdat. Kanske kan man dock även med lite god vilja se nya sidor hos Spinoza som inte har uppmärksammats tidigare.
Den atomistiska traditionen från Demokritos till Popper är ju den mest kända materialistiska filosofin, men inte den enda. Om atomismen står för partikel-materialism så står Spinoza för något annat som kanske kan kallas fält-materialism.
Spinoza börjar med Gud, som dock för honom är identiskt med naturen, och när han beskriver naturen så låter det inte som någon traditionell gudsbild. Naturen sträcker ut sej i ett oändligt antal dimensioner av vilka vi bara känner till två; den yttre och den inre världen, även kallade extension och intention.
Spinoza antar något i stil med hilbert space och i den utvecklas dynamiskt ett fält i flera dimensioner. Processen är deterministisk. Objekt är bara instanser av den enda substansen. Det finns inga fundamentala partiklar utan dessa är funktioner av fältet.
Den yttre och inre världen är alltid korrelerade med varandra, inte därför att den ena är en spegelbild av den andra utan därför att de är två sidor av samma enhet. Alla naturens oändligt många dimensioner är i sej oändliga.
Detta finner jag fascinerande. Den inre världen finns ingenstans i den yttre världen och den yttre världen finns ingenstans i den inre världen. De existerar parallellt och är korrelerade genom att vara två olika attribut hos Naturen. Observatören och det observerade är "entangled" med varandra, som i en relative-state-tolkning.
Spinozas värld är egentligen tidlös. Ur evighetens synvinkel så har allt redan hänt och världen är en vacker tavla. Ändå så verkar tiden gå ur ett mänskligt perspektiv. Detta påminner mycket om Einsteins uppfattning om rumtiden och även om senare spekulationer om tidlös fysik. Spinoza tycks inte bara vara determinist utan rentav superdeterminist. Naturen kan bara vara på ett sätt och ingenting skulle kunna vara annorlunda än det är.
Nietzsche anmärkte någon gång att den filosof som han hade mest gemensamt med var Spinoza. När Deleuze läste detta så blev han fascinerad av kopplingen Spinoza-Nietzsche och sa att det var dessa två som han hade mest gemensamt med.
En del Deleuzeianer verkar anse att Difference et repetion är något av ett centralt filosofiskt verk för Deleuze och att senare böcker mest är en utveckling och tillämpning av vad han har kommit fram till däri.
En del deleuzeianer verkar anse att i Differance et repetition så är begreppet "virtualitet" centralt. Detta har ingenting med virtual reality att göra, men kanske med t.ex virtuella partiklar. Som jag tolkar Deleuzes virtualitet så är det begreppet nämligen influerat av idén med den kvantmekaniska vågfunktionen.
Deleuze beskriver "virtualitet" som en annan sorts kausalitet. Det är en sorts orsak som kommer före verkan men som inte är en materiellt verkande orsak. Deleuze kontrasterar det "virtuella" mot det "möjliga" som är allt som inte är fallet. Det "virtuella" är något mycket mer avgränsat men samtidigt i sej självt kontinuerligt. Det "virtuella" existerar, men är inte aktualiserat. Det "virtuella" är ett passivt villkår för den aktualisering som följer.
"Indeed, the virtual must be defined as strictly a part of the object-- as thought the object had one part of itself in the virtual into which it plunged as though into an objective dimension. Accounts of the differential calculus often liken the differential to a 'portion of the difference'. Or, following Lagrange's method, the question is asked which part of the mathematical object presents the relation in question and must be considered derived."
-Difference and Repetition, kap. 4.
deLanda har försökt att visa Deleuzes förmåga att förenas med vetenskap.
andra bloggar om
Kvantmekanikens tolkningsgrupper
Jag har gått igenom lite av kvantfysikens historia och tittat på några av de tolkningar som har gjorts. Detta är tolkningar inom kvantmekanik och även om fälten är överlappande så är det inte identiskt med kvantfältteorierna eller quantum gravity-teorierna t.ex.
De tre stora tolkningsgrupperna är köpenhamnstolkningen, relative-state-tolkningen och kausala tolkningen. Man skulle kunna kalla dessa för Bohrgruppen, Bohmgruppen och Everettgruppen.
Jag kallar dessa för tolkningsgrupper eftersom dessa tolkningar i sin tur kan tolkas på olika vis och man kan förvänta sej att olika experter beskriver t.ex köpenhamnstolkningen på olika vis.
Det finns fler tolkningar men de är inte lika populära. Många är svåra att hitta bra info om.
Dessa kallas för tolkningar eftersom de alla ska utgå från samma "formalism" ,dvs samma matematik och konkreta sätt att utföra kvantfysik på. Det är dock inte riktigt sant. Flera tolkningar ändrar på formalismen, och borde kanske då istället kallas för alternativa teorier, eller nått. Framförallt så är det de mer realistiska tolkningarna som ändrar på formalismen. Kanske finns det något i själva den ortodoxa formalismen som gör observatören viktig.
I den mån som tolkningarna bara är tolkningar av samma empiri och matematik så är det som har skapat de olika tolkningarna olika filosofier, men antagligen även olika psykologiska motiv och olika sociologiska sammanhang.
"But why then had Born not told me of this ‘pilot wave’? If only to point out what was wrong with it? Why did von Neumann not consider it? More extraordinarily, why did people go on producing ‘‘impossibility’’ proofs, after 1952, and as recently as 1978? ... Why is the pilot wave picture ignored in text books? Should it not be taught, not as the only way, but as an antidote to the prevailing complacency? To show us that vagueness, subjectivity, and indeterminism, are not forced on us by experimental facts, but by deliberate theoretical choice?"
-J.S. Bell
Bohm gjorde kvantmekaniken decoherent så att många nya tolkningar dök upp och efter Everett så har även hans relative state/universal wavefunction blivit decoherent och lett till ett flertal tolkningar.
En slags kategorisering vore att säga att everettgruppen av tolkningar säger att observatören är viktig och försöker att ha med observatören inom teorin. Bohmgruppen, dvs de realistiska tolkningarna, säger att observatören är oviktig och har inte med den inom teorin, medan Bohrgruppen säger att observatören är viktig men har inte med den inom teorin.
Realistiska tolkningar är de Broglie-Bohm, objektiv-kollaps-tolkningar, time symmetric theories, transactional intepretation, stochastic interpretation, branching spacetime och antagligen quantum information interpretation.
Bland dessa så tycks de Broglie-Bohm, stochastic interpretation och kanske även branching spacetime, ha fler beröringspunkter än de andra.
Bland de realistiska tolkningarna så är de Broglie-Bohm i en klass för sej och de andra är tydligt mindre populära, utarbetade osv.
En annan grupp än de realistiska teorierna är Everett och posteverett tolkningarna; MWI, many histories, many minds och RQM. Visst MWI kan sägas vara en sorts realistisk tolkning men för tolkningsgruppen som helhet så spelar observatören en roll.
Bland Everett och posteverett-tolkningarna så verkar RQM vara den senaste och mest intressanta, även om den inte ännu är lika populär som MWI.
Existential intepretation, modal interpretation och consistent histories verkar vara mellan Köpenhamnstolkningen och MWI.
Many minds verkar vara lite av en hybrid av MWI och von Neumann tolkningen och consistent histories verkade vid något tillfälle vara en hybrid av MWI och Köpenhamnstolkningen.
Bohrgruppen: Ensembletolkningen, Köpenhamnstolkningen, modal interpretations och consistent histories, kan kanske kallas parainstrumentella tolkningar.
Bohr- och Everettgrupperna verkar korspolineras med varandra oftare än med Bohmgruppen.
Quantum logic verkar vara i en kategori för sej men har vidareutvecklats iom Quantum Topos.
Det är lite lustigt att jämföra de Broglie-Bohm och RQM med varandra för i den jämförande tabellen som jag länkat tidigare så är de varandras motsatser i praktiskt taget varje avseende. Ett naturligt komplementärt par?
Bells teorem från 1964 säger att antingen så får vi acceptera quantum nonlocality eller så får vi acceptera förlusten av kontrafakticiteten. Bohm accepterar nonlocality och Everett accepterar förlusten av kontrafakticiteten.
Det fanns även en Bohminspirerad relationell tolkning:
"An independent relational approach to quantum mechanics was developed in analogy with David Bohm's elucidation of special relativity,1965, in which a detection event is regarded as establishing a relationship between the quantized field and the detector. The inherent ambiguity associated with applying Heisenberg's uncertainty principle is subsequently avoided."
Kanske att Bohm- och Everettgrupen skulle kunna korspollineras iallafall.
Whitehead vävde inte in kvantmekanik i sin filosofi på samma sätt som han gjorde med relativitetsteorin. När han skrev Process and reality 1927-29 så blev köpenhamnstolkningen precis känd (och ingen annan tolkning). Whiteheads teori förefaller vara rätt så lokalrealistisk och verkar ha kontrafakticitet, vilket Bells teorem förbjuder att man har samtidigt. Jag tror dock att det skulle vara rätt lätt att introducera nonlocality i hans organic philosophy.
Annars så säger ju Shaviro att skillnaderna mellan Whitehead och OOO är blott estetiska (vilket skulle kunna vara viktigt för en whiteheadian) och OOO har beröringspunkter med RQM (enligt mej). Det finns också en tydligt relationistisk sida av Whitehead.
Avslutningsvis så vill jag jämföra tre kvantmekaniska tolkningar med tre operativsystem (inkl. Linux)
Köpenhamnstolkningen - Windows
Many Worlds Intepretation - Apple
De Broglie-Bohm - Linux
Think about it.
andra bloggar om
Några andra tolkningar av kvantmekaniken
Efter Bohm och Everett så har det kommit en mångfald av tolkningar. Här är en inkomplett lista:
Poppers interpretation 1957
Time-symmetric theories 1964
Stochastic intepretation 1966
Digital physics 1969
Many-minds interpretation 1970
Modal interpretations 1972
Consistent histories 1984
Objective collapse theories 1986
Transactional intepretation 1986
Relational intepretation 1994
Branching SpaceTime 1995
Även om det är ganska få som stödjer vissa av de här tolkningarna så finns det dessutom minority intepretations of quantum mechanics, och säkert även tolkningar som inte ens finns med där.
*
Popper var kritisk till Köpenhamnstolkningen och föreslog ett alternativ som var ännu mer klassiskt än Bohm. Popper föreslår bara partiklar som verkliga och vågfunktionen som bara epistemologi, dvs som klassisk sannolikhet. Det verkar finnas en uppfattning om att hans alternativ är falsifierat.
*
Inom fysik är symmetrilagar viktiga och även tidssymmetri spelar en stor roll. Till vardags så verkar ju tiden vara asymmetrisk men gör man en tidssymmetrisk tolkning av kvantmekaniken så verkar en del underligheter, som t.ex. entanglement, försvinna: därför att helt plötsligt så finns det även baklängeskausalitet, så att verkan kan komma före orsaken. Arahonov som tidigare hade sammarbetat med Bohm föreslog en tidssymmetrisk tolkning 1964 och även J.G Cramers Transactional Interpretation från 1986 är en sorts tidssymmetrisk tolkning, som är influerad av Wheeler-Feynmans tidssymmetriska tolkning av elektrodynamiken.
*
Dirac-ekvationen som först skapades 1928 var framgångsrik på många sätt men förutspådde att elektroner borde förfalla till ett negativt energitillstånd. För att förklara att så inte sker så föreslog Dirac ett hav, Dirac sea, av negativa elektroner vilket förhindrade fler elektroner att bli negativa. 1955 föreslog Wheeler idén med kvantskum, quantum foam, som innebär att på den minsta skalan, runt plancklängden, så bubblar det av partiklar som uppkommer ur tomma intet och försvinner lika fort som de kom.
Dessa virtuella partiklar bryter inga lagar om de är tillräckligt tillfälliga. Dessa kvantfluktuationer ger vakuum en zero-point energy som kan ha mätbara effekter i stil med casimir-effekten. 1966 lyckades Edward Nelson härleda och tolka schrödingerekvationen utifrån kaotisk rörelse. Tanken med den stokastiska tolkningen är att kvantlagarna uppstår ur slumpmässiga rörelser snarare än tvärtom. Nelson påvisade att liknande tankar hade funnits tidigare; 1933, 1952 och 1953. Bohm-Vigier tolkningen har kallats causal-stochastic interpretation.
*
1969 publicerade Konrad Zuse boken Calculating space. I den framfördes för första gången tanken att universum var en sorts digital dator. Tanken kallas nuförtiden för digital fysik. Flera andra har fått liknande idéer. 1971 publicerade Carl Friedrich Freiherr von Weizsäcker boken Einheit der Natur som sägs innehålla en form av digital fysik. Senare har Edward Fredkin, Stephen Wolfram, Juergen Schmidhuber och Gerard 't Hooft (nobelpristet -99 i fysik) framfört liknande idéer. J.A. Wheeler har framfört ett förslag om "it from bit" och Max Tegmarks variant av MWI verkar vara digital fysik. Seth Lloyd, David Deutsch, och Paola Zizzi har arbetat på quantum information theories.
Whitehead tycks ha en del beröringspunkter med digital physics. Hans teori har i den minsta skalan likheter med cellular automata.
*
Many minds interpretation var 1970 den första posteverettska omformuleringen av MWI. Dieter Zeh föreslog att inte hela världen mångfaldigades utan att varje observatör fick tillgång till världen på ett unikt sätt och fick sin egen variant av världen. Many minds verkar förutsätta en kropp-själ-dualism som gör den impopulär.
*
1972 modal interpretations använder sej av modal logik. Säger ung. att ett exakt mätresultat inte nödvändigtvis behöver vara en exakt beskrivning av det undersökta. Van Fraassen verkar ha velat uppdatera köpenhamnstolkningen. Efter van Fraassen har flera andra varianter av Modal interpretations kommit. Dessa verkar röra sej på en skala från instrumentalism till relative-state.
*
Consistent histories är ett försök att förbättra köpenhamnstolkningen. Man försöker att formulera tolkningen på ett konsistent sätt och förklarar vissa frågor som meningslösa. Att tala om vågfunktionens kollaps är meningslöst eftersom vågfunktionen bara är en teoretisk konstruktion. Man vill visa att kvantmekaniken i högre grad är förenlig med klassiskt resonerande än vad som brukar antas. Man använder sig av decoherence och tillbakavisar frågor om MWI.
*
Objective collapse theories hävdar att vågfunktionen existerar objektivt och kollapsar objektivt, dvs utan att observatören spelar någon roll. Främst två teorier är kända - Penrose och Ghirardi-Rimini-Weber.
GRW antar att vågfunktioner kollapsar spontant, statistiskt sett vart 10^8 år. När man utför en mätning så blir dock vågfunktionen entangled med mätapparaturen där minst så många partiklar finns och sannolikheten närmar sej då ett att den undersökta vågfunktionen också ska kollapsa.
Penrose antar att eftersom vågfunktioner är verkliga så kan (små) objekt existera på mer än ett ställe samtidigt. Detta tar dock extra energi och störningar från omgivningen, speciellt rumtiden som böjer sej för att forma ett gravitationsfält runt objektet, får vågfunktionen att kollapsa ner på en lägre energinivå.
*
Transactional interpretation har jag redan nämnt tidigare i denna postning och relational interpretation, RQM, fick en egen postning i våras.
*
Branching SpaceTime tycks handla främst om tid. Man antar att det finns en mångfald av framtider som är på något sätt verkliga fast inte aktuella och nuet innebär att bara en av dessa framtider blir aktuell och de andra går förlorade. Så vi har många framtider och bara ett förflutet. En analys som ligger ganska nära vardagliga tänkesätt. På sätt och vis är detta en slags motsats till MWI där tiden är ett träd som bara förgrenar sej konstant och får fler grenar. I BST så blir grenarna ständigt färre.
En konsekvens av detta är att världen var mindre deterministisk tidigare och blir mer deterministisk med tiden. Man kan kanske tänka sej något slags ursprungligt kaos och BST har även likheter med den stokastiska tolkningen som säger att kvantlagarna uppstår spontant ur ett underliggande kaos. Även CS Peirce hade ju en tanke om att världen gick från mindre till mer determinism. Tydligen finns det även någon likhet med hidden variables-teori.
*
Jag hittar ingen som mer formellt förespråkar Schrödingers alternativ att "all is waves" men Wheeler skapade en geometrodynamics som kan ha beröringspunkter. Wheeler gav visserligen upp men killarna bakom quantum topos verkar ha tagit tag i geometrodynamics igen. Det finns även en koppling mellan bohmmekanik och quantum hydrodynamics.
Quantum field theory verkar tolka partiklar som sekundära till fält.
Men kvantfältsteori sammanfaller inte helt med kvantmekanik.
I nästa postning så tänker jag diskutera de här senaste bloggposterna om kvantmekanikens filosofi.
*
*
andra bloggar om
Om inte om hade varit
"... a picture, incomplete yet not false, of the universe as Ts'ui Pen conceived it to be. Differing from Newton and Schopenhauer, ... [he] did not think of time as absolute and uniform. He believed in an infinite series of times, in a dizzily growing, ever spreading network of diverging, converging and parallel times. This web of time -- the strands of which approach one another, bifurcate, intersect or ignore each other through the centuries -- embraces every possibility. We do not exist in most of them. In some you exist and not I, while in others I do, and you do not, and in yet others both of us exist. In this one, in which chance has favored me, you have come to my gate. In another, you, crossing the garden, have found me dead. In yet another, I say these very same words, but am an error, a phantom."
Jorge Luis Borges, The Garden of Forking Paths
I still recall vividly the shock I experienced on first encountering this multiworld concept. The idea of 10^100 slightly imperfect copies of oneself all constantly splitting into further copies, which ultimately become unrecognizable, is not easy to reconcile with common sense. Here is schizophrenia with a vengeance
-deWitt
Framtiden är fullständigt känd. Vi vet exakt vad som kommer att hända. Nämligen allt som kan hända. Olika kopior av dej kommer att uppleva alla möjliga framtider och du kommer att vara alla samtidigt, men de kommer aldrig att känna till varandra. För var och en av dina framtida jag så kommer bara en bestämd begränsad framtid att verka hända. Om du vill veta om just du kommer att vinna en miljon eller möta ditt livs kärlek så är svaret ja. Och nej. Att fråga vilket alternativ du kommer att få uppleva i framtiden får inget användbart svar. Many Worlds Intepretation betraktar inte "dej" som nånting som bara finns i en värld samtidigt.
Inom ett dygn så kommer du och jag att ha en sexuell relation i ett stort antal framtida världar. Fysikens lagar tycks inte förbjuda det och alltså så kommer det att hända. I andra världar så kommer jag istället att döda dej inom 24 timmar. MWI kräver att dessa saker kommer att hända med nödvändighet.
MWI är den klart förhärskande tolkningen av Everetts kvanttolkning, men samtidigt så sägs det fåtal texter som finns av honom själv inte vara helt entydiga och kan inbjuda till lite olika tolkningar. Såväl many minds som many histories, coherent histories och relative quantum intepretation m.fl. kan tolkas som försök att förbättra Everetts ursprungliga MWI. Mer om dessa posteverettska tolkningar i en annan postning.
MWI är en av flera mulitversumteorier i samtida (spekulativ) vetenskap. Själva termen "multiversum" myntades ursprungligen av William James som dock själv menade med termen att det gick att ha mycket olika tolkningar av samma universum.
Hugh Everett III skrev sin dissertation handledd av John A Wheeler. Ett första utkast var klart 1956 men Wheeler reviderade det mycket och ett andra utkast var färdigt 1957. Wheeler åkte till Köpenhamn -56 för att få utkastet godkänt av Bohr som Wheeler trodde skulle ha svårt att acceptera det. Everetts alternativ kallades först "relative state" och sen "universal wavefunction". Everetts förslag godkändes inte av Bohr m.fl och idén om en universell vågfunktion kallades för "teologi".
Dissertationen blev godkänd vid Princeton i USA 1957 men Wheeler tyckte att Everett skulle åka till Danmark personligen och prata med Bohr vilket han gjorde 1959, med familj, men Bohr lät inte övertyga sej. Everett övergav då kvantmekanik och ägnade sej åt sitt jobb med spelteori och datorer vid Pentagon. 1973 startade han istället ett privat datorkonsultföretag. Tydligen var han framstående även inom programmering och matematik.
1970 så uppmärksammade deWitt Everetts tolkning igen och döpte om den till Many Worlds Intepretation. deWitt plockade fram MWI ur glömskan och populariteten har bara ökat sen dess. Även om Everett höll något enstaka föredrag så fortsatte han att jobba med sina privata företag.
Varken Wheeler eller deWitt trodde själva på MWI utan tyckte bara att det var bra att olika alternativ uppmärksammades och att Everett verkade vara en begåvad kille. Dock skapade de faktiskt tillsammans Wheeler-deWitt-ekvationen som Wheeler kallade the "wave function of the Universe."
I von Neumanns beskrivning så var det en tydlig uppdelning i mikrovärlden som följde kvantlagar och makrovärlden som följde vardagliga lagar. I mikrovärlden så fanns det vågfunktioner som beskrevs av vågmekaniken och som kollapsade när en observatör i makrovärlden gjorde en mätning. Men observatören i makrovärlden befann sej utanför teorin. Det fanns ingen fysisk teori om obsevatören. Men den verkade vara helt omistlig för fysiska system. Men vem observerade universum i sin helhet undrade Everett. Om ingen gjorde det, hade då inte universums vågfunktion kollapsat? Everett ville skapa en tolkning med bara kvantmekaniska lagar där observatören inkluderades i tolkningen och alltså underkastades samma lagar.
En annan sak som han ville göra var att ta bort kollapsen av vågfunktionen. Det fanns aldrig någon teori kring själva kollapsen, ja förutom quantum decoherence förstås.
Quantum decoherence innebär att delar av informationen i vågfunktionen börjar att läcka ut i omgivningen vilket leder till att den övriga informationen blir otillgänglig när processen är fullbordad.
Bohm skapade quantum decoherence. Hans vågfunktioner kollapsade egentligen aldrig fastän de verkade göra det. Detta berodde på vågfunktionens interaktion med omgivningen. Everett läste Bohm.
Decoherence betyder ung. "bli osammanhängande" och handlar om att vågfunktionen löses upp i kontakt med omgivningen, men inte plötsligt som en vågkollaps utan mer långsamt. för Bohm så handlade det om en skenbar kollaps när partikelns läge blev känd trots att vågfunktionen fortfarande styde dess bana.
Everett räknade också med en skenbar kollaps trots att vågfunktionen fortfarande var intakt. Han såg dock inte vågfunktionen som en "pilot wave" utan tolkade den enligt Borns statistiska tolkning. Everett kombinerade alltså ensembletolkningen med decoherence. Anhängare av MWI gillar Everetts minimalistiska teori men Borns statistiska tolkning är något som måste antas separat för även om försök har gjorts att härleda den ur den övriga teorin så råder ingen bred enighet om att man skulle ha lyckats.
Everett ansåg att hans tolkning kunde kallas en metateori till köpenhamnstolkningen. Köpenhamnstolkningen beskrev vad en observatör föreföll uppleva medan MWI beskrev vad som verkligen hände. Kritiker har hävdat att MWI och köpenhamnstolkningen inte alls förutspår samma experimentella resultat eftersom MWI inte förutspår något specifikt resultat alls för något experiment.
Annars så kan både Bohms kausala tolkning och MWI kallas metateorier till köpenhamnstolkningen: om man tolkar den som strikt instrumentalistisk så att den bara uttalar sej om instrumentens mätresultat och egentligen aldrig om verkligheten. Varje teori som utalar sej om både instrumentresultaten och verkligheten bortom experimenten blir då en metateori till köpenhamnstolkningen.
MWI sägs vara bland de populäraste tolkningarna bland kvantfysiker, men vid närmare utfrågan så visar det sej att de inte nödvändigtvis gör en ontologisk tolkning av MWI. T.ex Steve Hawking gillar MWI, men han förutsätter att man gör en positivistisk tolkning av den.
(Spontant så förstår jag inte riktigt vad en positivistisk tolkning av en ontologisk tolkning är för något. Att Everett själv menade tolkningen ontologiskt visas av att hans son hävdar att Everett var fast övertygad om quantum immortality.)
Vad de egentligen gillar kan vara att man bara gör en så enkel tolkning som möjligt av en avgränsad välkänd formalism (lite matte och liknande). Man tolkar formalismen bokstavligt utan att tillföra något; vågkollaps, några hidden variables e.dyl. "Bokstavligt" så verkar vågfunktionen beskriva en mångfald av utfall av vilka bara ett verkar inträffa. Forskarna kanske gillar MWI för att den verkar göra saker och ting enkla. Svåra att acceptera men enkla att beskriva.
MWI ska bortförklara såna saker som kvantfysisk nonlocality, observatörseffekten och the finetuned universe och anhängare anser att detta talar för tolkningen. Men hur bortförklaras t.ex finetuned universe? Genom att hävda att det finns ett mycket stort antal universum i alla tänkbara tillstånd av ordning och kaos. Nånting som ser ut som informativ ordning hävdar man alltså att det egentligen är slumpmässigt eftersom det finns en uppvägande oordning någonannanstans som vi inte kan registrera.
Kanske kan man säga att MWI helt enkelt inte är en teori om vår värld och därför inte är fysik eller vetenskap i vanlig mening. Om man utförde Schrödingers kattexperiment så skulle resultatet varje gång bli att man hade en levande eller en död katt. MWI hävdar att katten i själva verket är både levande och död, trots att detta aldrig kan iaktas. Jag tycker att det är ganska intressant hur MWI lyckas förena absolut determinism med faktisk slumpmässighet.
Annars är väl några vanliga invändningar att ett oräknerligt antal universa strider mot Occhams rakkniv och att ett ständigt nyskapande av universa bryter mot lagen om energins konstans. Gensvaren blir att Occham ska tolkas som att teorin ska vara så minimal som möjligt och inte det som den beskriver, respektive att lagen om energins kostans bara gäller inom universa.
Det går även att skriva formalismen på flera sätt så att splittringen mellan olika universa verkar inträffa på olika sätt, men om splittringen är en objektiv händelse så borde den bara inträffa på ett sätt.
Om information enligt relativitetsteorin inte kan spridas fortare än ljuset, hur kan då alla tillstånd i ett helt universum kopieras samtidigt? Detta medger anhängarna att det inte tycks kunna ske utan hävdar istället att splittringen i olika universa sprids med ljusets hastighet. Detta utesluter dock inte att olika splittringar kan komma i konflikt med varandra.
I min förra postning om MWI så hävdade jag att det inte finns något sätt att empiriskt testa MWI och det är på sätt och vis sant, men vissa hävdar att pga att Everett utgick från quantum decoherence så kan det kanske i framtiden utvecklas en teknik där information kan utbytas mellan olika universa via en "svag mätning" via superpositionen innan den kollapsar.
Ett annat förslag till bevisning är att man helt enkelt skjuter sej i huvudet. I de flesta världar så dör man men det finns alltid ett litet antal världar där pistolen klickar oavsett hur många gången som man försöker. När pistolen har klickat hundra eller tusen gånger så kan man vara förvissad om att MWI är sann, hävdas det. Samtidigt så har man faktiskt dött i väldigt många andra världar. Detta måste vara ett av de dummaste experiment någonsin uttänkt i kvasivetenskapen historia.
Skämt åsido så tycks en av MWIs största framgångar vara att nästan komma fram till en vanlig sannolikhetsteori och som en följd av detta att människor antagligen bör bete sej som vanligt och inte t.ex skjuta sej i huvudet.
Jag gillar faktiskt Everetts tidiga "relative state" formulering. "Relative state" innebär att t.ex ett subjekt och ett objekt inte har något väldefinierat tillstånd förrän de har interagerat och då har varsitt tillstånd men bara i relation till varandra. Detta har lett till intressanta posteverettska tolkningar. Däremot så påminner mej hyllningarna av MWI och Everett som person mej lite om en kult.
Även om det finns gott om teorier om dolda verkligheter och alternativa världar i idéhistorien så brukar dessa världar vara ganska olika varandra och jag känner inte till någon teori där dessa alternativa världar är nästintill identiska såsom i MWI. Dock finns det i mahayanabuddhism en tanke om ett näst intill oändligt antal parallella världar och jag antar att en del av dessa kommer att vara rätt lika varandra.
Swedenborg tycks ha haft någon form av multiversum-teori på 1700-talet och P D Ouspensky skrev 1934:
"Our mind follows the development of possibilities always in one direction only. But in fact every moment contains a very large number of possibilities. And all of them are actualised, only we do not see it and do not know it. We always see only one of the actualisations, and in this lie the poverty and limitation of the human mind. But if we try to imagine the actualisation of all the possibilities of the present moment, then of the next moment, and so on, we shall feel the world growing infinitely, incessantly multiplying by itself and becoming immeasurably rich and utterly unlike the flat and limited world we have pictured to ourselves up to this moment."
Everett var alkoholist, rökte tre paket om dagen och var allt annat än en renlevnadsman och dog vid 51 års ålder. Även om han var övertygad ateist så trodde han på quantum immortality, att hans liv alltid skulle fortsätta i något parallellt universa. Han arbetade som forskare inom kärnvapenstrategier vid amerikanska försvaret. Jag antar att det är lättare att föreställa sej scenarion där stora delar av världens befolkning utrotas om man tror att alla dessa människor samtidigt lever vidare i parallella världar. Hans mor var intagen för psykvård. Han dotter var manodepressiv.
Everetts dotter begick självmord i mitten av 90-talet. I sitt självmordsbrev så ville hon att hennes kropp skulle brännas och askan slängas med soporna, precis som hennes fars kropp enligt hans sista vilja, så att hon skulle hamna i samma parallella universa som honom.
andra bloggar om