Tempus Fugit

Om de rödgröna mot sin djupa övertygelse skulle sammarbeta med Sd så skulle de hamna några tusen röster över Alliansen. Alliansen å sin sida skulle kunna mot sin djupa övertygelse sammarbeta med Pp och återigen få flest röster, nästan egen majoritet. (Mandatfördelning har jag inte orkat räkna på. Jag har plusat riktiga röster.) Pp är nu största partiet utanför riksdan.

Även om Pp ökade med 3573 röster till 38491 anhängare så räcker det bara nästan för att ge Alliansen egen majoritet, men som sagt, med mandatsystemet så blir det i praktiken annorlunda. Många borgare vill ju kalla sej liberaler och man kan tycka att det då vore den naturligaste saken i världen att bjuda in Pp. I praktiken så har Pp fått mer gensvar hos Mp, Vp och Fi vilket säger något om hur liberala borgarna egentligen är.

Finns det då någon koppling mellan Sd och de rödgröna? Tidigare så har det funnits en föreställning om att Sd inte minst har fått väljare från (S) men sedan ofta har röstat med borgarna i lokala frågor iallafall. Unga, vita heterosexuella men arbetslösa män har känt sej marginaliserade även av arbetarrörelsen och annan vänster. Arbetets Förlorade Söner. Nu så verkar Sd ha fått röster från alla de övriga partierna men väljarna framstår iallafall i hög grad som marginaliserade unga män. Många inom vänstern vill demonisera Sd och skjuta dem ifrån sej som extremhöger. Det kanske är att göra det lite väl lätt för sej.

Kanske kan Pp ses som Alliansens dåliga samvete och Sd som de rödgrönas dåliga samvete.