hiatus
Det har blivit mycket ontologi den här våren. Jag ser mej ju egentligen som en filosof så det är ju kul att faktiskt få skriva lite om sånt.
Jag hade tänkt att läsa Whiteheads Process and reality och samtidigt skriva om den. Jag har tänkt att läsa den en längre tid, men det är en tung tegelsten så det har fått vänta.
Strax efter att jag har börjat med den råkar jag få nys om OOO och SR, vilket jag faktiskt inte kände till innan, trots att jag söker ibland på nätet efter ny filosofi, och är intresserad av bl.a Whitehead och Heidegger.
Så nu hade jag plötsligt mer filosofi på halsen än jag kunde hantera. Ibland gör lustiga sammanträffanden att för mycket händer samtidigt. Men jag har kunnat göra intressanta jämförelser mellan Whitehead och Schelling och Harman.
I höst tänker jag bl.a skriva lite om Shaviro, mereologi och objekt-orienterad programmering, som jag inte riktigt hann med nu under våren. Så småningom så kanske det blir lite om pragmatismen också. I sommar ska jag försöka att läsa bl.a Shaviros "Without criteria".
Det är inte så många som länkar mej när jag skriver om filosofi. När jag skrev om piratpolitik fick jag länkar i drivor. Det är ju val i höst så det är inte omöjligt att det blir lite politik också.
Harman länkade min första OOO-post. Sen dess tycker jag att jag haft något fler internationella läsare än förut (men inte många).
Lite om att filosofera
"They are the prehensions of 'theories.' It is evident, however, that the primary function of theories is as a lure for feeling, thereby providing immediacy of enjoyment and purpose. Unfortunately theories, under the name of 'propositions' have been handed over to logicians, who have countenanced the doctrine that their one function is to be judged as to their truth or falsehood." (Process and reality s.184)
"Feeling" ska förstås ungefär som att man har en känsla av nånting. Det är en uppfattning om ett sakförhållande. En "feeling" definieras som en "positive prehension". En "proposition" ska alltså väcka en känsla av ett sakförhållande, och kan som "förslag" inte enbart bedömmas som sant eller falskt.
"The conception of propositions as merely material for judgements is fatal to any understanding of their rôle in the universe. In that purely logical aspect, non-conformal propositions are merely wrong, and therefore worse than useless. But in their primary rôle, they pave the way along wich the world advances into novelty. Error is the price we pay for progress." (Process s.187)
"In fact, error is the mark of the higher organisms, and is the schoolmaster by whose agency there is upward evolution." (Process s.168)
"If we concider any scheme of philosophical categories as one complex assertion, and apply to it the logician's alternative, true or false, the answer must be that the scheme is false." (Process s.8) (även Prince of networks s.169)
"But in the real world it is more important that a proposition be interesting than that it be true. The importance of truth is that it adds to interest."
"The proper test is not that of finality, but of progress." (Process s.14)
Tankens äventyr inom filosofin fortsätter alltså den evolution som har hela universum som sin bakgrund. Och varje steg ska leda frammåt, inte vara det sista.
"A new idea introduces a new alternative; and we are no less indebted to a thinker when we adopt the alternative wich he discarted. Philosophy never reverts to its old position after the shock of a great philosopher." (Process s.11)
"It has been remaked that a system of philosophy is never refuted; it is only abandoned. The reason is that logical contradictions, except as temporary slips of the mind - plentiful, though temprary - are the most gratious of errors; and usually they are trivial." (Process s.6) (även Prince s.168)
"It is more important that a proposition be interesting than that it be true. This statement is almost a tautology." (Whitehead - Adventure of ideas)
"For Whitehead, as for me, any statement of a philosophical argument is always an oversimplification not just of the world as a whole, but even of what the statement itself discusses. Rhetoric is not the devious art of non-rational persuasion, but the best tool we have for exposing the unsated assumptions that lie behind any surface proposition. The analytic contempt for rhetoric and metaphor must not be emulated - not just because this attitude leads to boring results, but because it is philosphically false." (Prince s.169)
"For rhetoric deals with veiled background assumptions rather than explicit dialectical figures - and if philosophy does not expose background assumptions and play counterpart against them, then I do not know what philosophy is for. Plato, Spinoza, and Leibniz do not make fewer logical blunders than the average university professor, but are simply much vaster in adequacy, coherence, originality, relevance, and insight. This answers Jerry Fodor's puzzled question as to why lay readers have more interest in 'Kierkegaard [...] Heidegger [...] Kant, Hegel and the pre-Socratics' than in mainstream analytic philosophy, even if we grant his point that 'anyhow, our arguments are better' (Fodor 2004). But I will not even playfully grant Fodor's bizarre additional claim that 'most of us write better than most of them', a ridicuous statement devoted to the fallacy that good writing means making as many explicit, univocal staements as possible while hinting at nothing more. In fact there are stunningly few good writers among the analytics, despite innumerable clear ones." (Prince s.176)
Harman uppskattar Whiteheads kritik av en alltför logisk och analytisk filosofi. En sådan utgår från en tveksam ontologi. Det är inget fel med logisk stringens men det är det inte heller med retoriska antydningar. Harman kopplar dock detta samman med sin syn på det substantiellas ovetbarhet.
"This suggests a good definition of a minor author, minor character, minor concept, minor invention, or minor argument: one that is reductible to content. The more a person, object, or idea can be summarized in a list of univocal assertions, the less substantial they are, since substance always wears different costumes when seen from different angels. This has important stylistic implications for philosophy. Against the program for philosophy written in 'good plain English', I hold that it should be written in good vivid English. Plain speech contains clear statements that are forgotten as soon as their spokesman closes his mouth, since they have already said all that they are capable of saying. But vivid speech forges new concepts that take on a life their own, like good fictional characters." (Prince s.140)
Harman påminner mej om Göthe som även han la vikt vid en filosofs litterära stil, som indikator på hur pass intressant filosofen var. Varken Harman eller Göthe är speciellt intresserade av matematik. (Medan Whitehead var framstående matematiker och logikforskare i världsklass.) Harman kritiserar både analytisk och kontinental filosofi för att vara litterärt undermåliga, på olika sätt. Svårlästa, inte pga innehållet, utan pga formen.
"Here we find the sole but towering advantage of continental philosophy over its analytic rival - the awareness that a philosophy is more than a list of true and false arguments. Yet the continentals waste this advantage by honoring great thinkers with shrines and prayers wheels rather than exploring the forest from wich they came." (Prince s.140)
"For the analytics the great enemies of human thought are fuzziness, non sequiturs, lack of clarity, poetic self-indulgensce, and insufficiently precise terminology. I disagree with this threat assessment. In my view these are all relatively minor problems in comparison with shallowness, false dichotomies, lack of imagination, robotic chains of reasoning, and the aggressive self-assurance that typifies analytic philosophers at their worst." (Prince s.167)
"Any cocky, well-trained analytic philosopher can make logical mincemeat of Plato's Phaedo or Spinoza´s Ethics in ten minutes or less, yet everyone knows that the latter two authors are still the more impressive figures - and not merely due to their 'great historical importance'. Somehow, we all sense that getting the arguments right is not quite enough to build a philosophy." (Prince s.168)
andra bloggar om
Spekulativ Realism
Filosofer som samtidigt är matematiker är intressanta, men det är inte så många. Framstående filosofiska matematiker är egentligen bara Descartes, Leibniz och Pascal. I viss mån även logikerna Frege, Russell och Whitehead. Poincaré vände sej ju mot Ferges och Russells logicism men filosoferade i övrigt inte så mycket. Något fler filosofer har varit intresserade av matematik utan att själva har varit framstående matematiska forskare, från Pythagoras till Badiou. Några ord nu om Badiou. Jag tänker här ignorera hans freudomarxism och beskriva hans grundläggande av filosofin i matematiken.
Hans magnum opus heter Being and Event. Händelsen är ett brott i det rena varandet och via händelsen finner och förlikas subjektet med verkligheten. Detta formuleras, ibland rigoröst, enligt Zermelo–Fraenkels variant av mängdlära, som är den vanligaste men som Badiou ger en fundamental metafysisk roll. Badiou försöker att skapa ett utrymme för subjektivitet och mänskligt handlande inom poststrukturalistisk och konstruktivistisk filosofi. I sina försök blandar han matematiska formler med Mallarme, Hölderin och Pascal.
Being and event översattes till engelska 2005, 20 år efter att den först publicerades på franska. Badiou är en av få kontinentala filosofer som den analytiska filosofin har visat något intresse för.
Hans elev Meillassoux gillar även han matematik. Han vill lyfta fram verkligheten i sej som nihilism och kaos och hävdar att matematiska strukturer är den enda kunskap som vi kan ha. Människan och hennes kultur är liten och meningslös. Han kallar detta "spekulativ materialism" och är tydlig med att han söker just en form av materialism. Han kritiserade korrelationismen, att kunskap måste vara kunskap för oss. Samtidigt så har han ett dubbelt förhållande till den:
Korrelationismen är från början en bra idé för att undvika den naiva realismen, men sen gäller det att göra sej av med korrelationismen innan den leder en in i absolut idealism. Det är nödvändigt att jag upplever ett objekt såsom det framstår för mej men det är absolut nödvändigt att relationen mellan mej och objektet inte är nödvändigt, varken för mej eller objektet.
Hans bok After Finitude kom 2006, översatt till engelska av Brassier 2008.
Brassier verkar vara hjärnan bakom den sk. "spekulativa realismen" som föser ihop fyra samtida filosofer i en nyrealistisk "rörelse". På nätet hävdar olika sorgetroll att SR inte är nånting annat än kontinental filosofi som försöker att begripa nånting av modern naturvetenskap som dock klarar sej fint utan sån filosofi.
Harman klarar sej lätt undan ett sånt angrepp eftersom försöker att hålla ett tydligt avstånd till vetenskapen. Grant vill ha lite nya filosofiska teorier inom vetenskapen och tycks inte heller ha några större problem med en sån kritik. Brassier verkar i stort sett ha en pro-vetenskaplig position så där finns ingen motsättning. Meillassoux skulle dock kanske kunna vara den som träffas mest av en sån kritik.
Liksom Badiou så kan både Meillassoux och Brassier klassas som korrelationister, enligt Harman. Brassier har blivit det med tiden, men Meillassoux, som uppfann anti-korrelationismen, var egentligen pro-korrelationist från början.
"Meillassoux really stands in the Badiou/Zizek/Lacan cluster, admires Hegel more than anyone else, and is not really a classic "realist." Meillassoux simply wants to radicalize the human/world correlate into a form of absolute knowledge."
Harman
"It’s true that Meillassoux doesn’t dwell on Hegel so much in his publications. But in conversation with him I’ve been repeatedly surprised to call himself basically a Hegelian. I asked if it was sort of like what Foucault said about his own relation to Nietzsche: not always openly discussed, but always there in the background. And Meillassoux responded with an enthusiastic "Yes, exactly!""
Harman
Till skillnad från Meillassoux' knepiga hegelianska antihegeliansim så verkar Brassier vara en mer lättbegriplig provetenskaplig typ, som har avlägsnat sej från den spekulativa delen av den spekulativa realismen.
"To mathematize reality is not really to know it; this point is arguably the great dividing line in speculative realism. Grant would probably agree with me, though Brassier and Meillassoux would surely disagree, so it’s an important dispute."
Harman
Den spekulativa-realism-gruppen kan nog betraktas som upplöst. Medlemmarna, som hade sina åsiktsskillnader redan från början, har ytterliggare vuxit ifrån varandra och i april 2010 var den första OOO-konferensen, med Harmans nya kompisar.
"In some ways this will be the first officially constituted "splinter group" from Speculative Realism– I wish the others well, and continue to keep track of their work with interest (and will be writing a whole book on Meillassoux shortly). But philosophically I have a lot in common with Ian Bogost and Levi Bryant, who will be fellow participants at the conference. Steven Shaviro is the fourth invited participant, though Steven is more of a friendly and respected inside critic of the new movement than an actual adherent. His criticisms are tenacious but never posturing, and that’s why we all want him there."
Harman
andra bloggar om
filosofi, spekulativ realism,