Ny kula
På ett sätt känns det som att det svenska året börjar ung. första september. Då rivstartar nämligen nio månader av hårt, nitiskt arbete i mörker och dåligt väder som till sist leder till en förlösning med ca tre månader av paradisisk ledighet under den himmelska sommaren, när vi allihopa tillsammans har lyckats att släpa företaget Sverige runt ett varv till.
Som jag skrivit tidigare så gillar jag september, den tidiga höstens månad, till skillnad från den sena hösten som jag avskyr. Höga klara dagar som gjorda för fundersamma naturpromenader under träd som brinner i åtminstone halva regnbågens färger. Flugsvamp och toppslätskivling smyckar de svenska slänterna. Äpplen och rosor får sig tidiga kyssar av brådmogna frostnätter.
Jag sitter och skriver med en hand. Den andra är i bandage. Det går långsamt. Om man skulle testa nått sånt där program som skriver vad man säger? Det är bara att inse att en-bloggpost-om-dagen-tiden är förbi. Det har hänt mycket det senaste halvåret. Jag kommer nog att fortsätta blogga, men mer sällan. Och så har jag svårare att hänga med i det senaste nuförtiden. Jag får koncentrera mej på det mer tidlösa. Det är ändå där som jag har min styrka.
Det är färre inlänkar och färre besökare på senare tid. I nöden prövas vännen. Det är ändå kul att jag får en del besök även när jag inte skriver nånting. Mer tidlösa postningar är ju alltid aktuella. När rekommenderade du Tempus Fugit för någon senast? Häng kvar iallafall. Idéer och uppslag är mitt minsta problem.