Må dåligt konstruktivt
Rockbranchens främste hovfotograf under 80- och 90-talet var Anton Corbijn, som gav band som Depeche Mode och U2 en särpräglad seriös attityd. Unden den epoken var Corbijn en slags motideologi, uttryckt genom bilder, som fungerade som komplement till den glättiga retuscherade mainstreamstilen.
Med sin första spelfilm återvänder han till ursprunget, till Joy Division som han kände under sent 70-tal. Deras skivbolagsboss som signade dom, dog strax innan filmens premiär, så det känns som om varvet är fullbordat.
Joy Division lät som ett synthband fastän de använde sej av analoga (el)instrument. De influerade banden som kom bara några år senare lät mycket som Joy Division genom just att använda keyboards. Speciellt trummisen och basisten låter riktigt maskinella.
Trots att bandet bara släppte två album så har de blivit grymt inflytelserika. Det sparsamma materialet passar på sätt och vis deras minimalistiska stil, där dom lyckas göra väldigt mycket av rätt lite. En malande monoton bas lyckas förmedla både hopp och hopplöshet på samma gång.
Appropå högerextremeismen. Var kom den ifrån? Jag kan bara spekulera. Det förekommer ju naturligtvis främlingsfientlighet i engelsk arbetarklass. Det kan ju ha varit en influens. Sen så hade ju Bowie sin thin white duke-period just när Ian Curtis lyssnade på honom. Det var rätt säkert en stor influens.
Hur som helst så verkar Ians politiska uppfattningar vara mer förvirrade och känslomässiga än genomtänkta. Han verkar på det hela taget vara en rätt ansvarslös yngling. En begåvad ung man som hade mycket att vinna på att växa till sej en aning.
Istället hängde han sej.
Tydligen har det funnits en kult av honom sen dess.
Jag är inte en del av den.
Men filmen var jättebra.
andra bloggar om
film,