filosofins tröst?
För länge sedan och långt borta i fjärran land hörde jag en vacker dag en dialog mellan den berömde kristerapeuten Friedrich och en patient vars vän hade blivit dödad. Ungefär såhär sa dom:
-Jag borde väl antagligen inte gå ut med mina privata problem. Det kan säkert användas mot mej.
-Poeter är skamlösa med sina erfarenheter: de utnyttjar dem.
-Det som har hänt är så obegripligt. Det är som en paradox. Det går bara inte att acceptera.
-Irrationaliteten hos en sak är inget argument mot dess existens, snarare en förutsättning för den.
-Borde jag inte känna ilska? Hämndbegär? Jag slits bara mellan sorg och tomhet.
-Han som slåss med monster bör akta sej så att han inte själv blir ett monster.
-Men jag kan inte tänka på nånting annat.
-Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig.
-Allting är bara kaos. Jag vet inte vad jag känner. Jag vill bara få ordning på min värld ingen.
-Ett barn har ännu kaos i sej. Efterhand dör kaoset.
-Men är inte det bra?
-Jag säger ni måste ännu ha kaos i er för att föda en dansande stjärna.
-Allting känns så meningslöst. Ingenting är värt nånting längre.
-Omvärdera alla värderingar
-Jag vet snart inte vad jag gör längre.
-Det som görs av kärlek görs bortom gott och ont.
-Hur skulle Gud kunna acceptera allt lidande i världen? Allt dödande?
-Gud är död. Vi har tagit livet av honom.
-Jag kan inte klara av det här. Det är för mycket för mej. Ingen människa skulle kunna klara av detta. Vad vore det för en människa?
-Övermänniskan ... som har organiserat kaoset hos sina passioner, gett sin karaktär stil, och har blivit kreativ. Medveten om livets terror, bejakar han livet utan motvilja.
Jag rynkade för mej själv pannan åt deras dialog. Jag tyckte att FN var alldeles för hård alldeles för tidigt i sorgeprocessen. Han framstod litegrann som ett monster själv.