Den undflyende jämvikten
Inom kontinental filosofi så är det Marx, Freud och Nietzsche som kallas för Misstankens Mästare. Det är mha dessa som kritiska filosofer avslöjar myterna och gräver fram sanningen. Jag tror att Nietzsche, Freud och Vilfredo Pareto nog skulle ha lättare att komma överrens.
Vilfredo föddes under revolutionsåret 1848. Pareto var först civilingenjör. Hans dissertation hette "The Fundamental Principles of Equilibrium in Solid Bodies" och han skulle fortsätta att utgå från konceptet "equilibrium" även när han övergick till ekonomi och sociologi.
Vilfredo Pareto räknas som en nationalekonomisk klassiker, men forskade även inom sociologi och psykologi, där han dock inte alls uppmärksammas idag. Han började i sin ungdom som radikaldemokratisk agitator. Den unga radikala vänstern gjorde dock honom desillusionerad och han tog i en famös debattartikel år 1900 avstånd från demokratin, dock utan att välja något alternativ. Istället för att säga hur samhället borde vara så började han forska i hur det egentligen är.
På historiens slingriga omvägar råkade han 1893 bli professor i nationalekonomi. Han blev det andra stora namnet i den italienska skolan, aka jämviktsteorin. Där myntade han bl.a uttrycket Paretooptimum (1906): att alla tillgångar har en ägare, och 20/80-regeln: att ca 20% av orsakerna står för ca 80% av effekterna, i de flesta sammanhang. T.ex brukar 20% av ett lands befolkning stå för 80% av kriminaliteten. Googlar man "Pareto" så får man mycket ekonomi, matematik och programmering i nätet.
Det händer att man ser honom som en typisk ekonomisk neoklassiker men andra tycker att han egentligen står Schumpeters evolutionära ekonomiska skola närmast. Han läste Marx Kapitalet med blandad kritik. Pareto höll med om att historien var en klasskamp, men han trodde inte att detta någonsin skulle ta slut.
Den neoklassiska ekonomin var för honom en logisk vision av ett rationellt samhälle. Skälet till att den inte beskrev verkligheten så bra kunde bara vara att verkligheten inte var helt logisk. Människor styrdes av andra drifter än enbart logik och objektiva intressen. Detta låg dock utanför ekonomins domäner enligt honom. Han kallade det för sociologi.
Han urskiljde sex stycken olika slags motiv eller drifter i människans psykologi och två av dessa kan forma varsitt slags samhällsskick, vilket de gör, det ena efter det andra. Två olika slags eliter brukar efterträda varandra i en elitcirkulation.
Den framåtsträvande och den bevarande instinkten bildar ett komplementärt par, liksom den sociala och individualistiska instinkten. De två kvarvarande instinkterna bildar dock inget tydligt komplementärt par; sexualinstinkten och behovet av att uttrycka sina känslor och av symboler. Den sista konstiga instinkten kan exemplifieras av religiösa och patriotiska ceremonier. Av dessa är det nästan uteslutande den första och andra instinkten som konkurrerar om makten i ett samhälle. Tider av utveckling avlöses av tider av konsolidering.
Detta var den sanna bilden bakom alla ideologier och allt som folk trodde.
Pareto hade höga ideal i sin ungdom och den cynism han utvecklade kan tolkas som en besvikelse på människor som inte förmådde att förverkliga det goda samhället. Varken demokrati eller en liberal ekonomi klarade folk av i praktiken. När fascisterna tog makten så var det precis vad Pareto hade förutspått, men även om han hade förlorat sin tro på demokrati och en fri ekonomi så förespråkade han inget alternativ. Han dog 1923, tio månader efter att Mussolini hade tagit makten.
Radikalhögern försöker ännu att göra Pareto till en av de sina, vilket inte är oproblematiskt. I sin sjukbädd inför döden nåddes han av fascisternas hyllningar. Hade de läst och förstått den forne vänsterradikalistens skrifter så hade de dock sett att han förutspådde deras fall och undergång. Visserligen styrs alla samhällen av eliter, men alla eliter avsätts med tiden. 
Andra bloggar om
Pareto
ekonomisk teori
sociologi
makt
elit
elitism
fascism