Kön och våld
I såväl krigs- som fredstid så är män mera utsatta för våld än vad kvinnor är. Detta gäller alla åldersgrupper och samhällsgrupper.
Det tycks finnas en psykologisk spärr mot att utsätta kvinnor för våld, vare sig den nu är medfödd eller inlärd.
Partnermisshandel förekommer även inom enkönade partnerskap, även mellan lesbiska kvinnor. Det verkar som om det förekommer i ungefär samma omfattning som inom heteroförhållanden.
Kvinnors misshandel av män är i stort sett helt okänt, men verkar vara ett mycket större problem än vad man skulle kunna tro. Det finns uppgifter om att kvinnor misshandlar män i lika hög grad som tvärtom.
Det finns tydliga riskgrupper för misshandlande män och misshandlade kvinnor. Bägge tenderar att vara lågutbildade och lågavlönade, ofta finns det alkoholism med i bilden och mannen har ofta ett kriminellt förflutet. Psykisk störning och invandrarbakgrund är också överrepresenterat.
Män som misshandlar kvinnor är ofta av utländsk härkomst, låginkomsttagare eller arbetslösa, alkoholiserade och berusade vid tillfället, med kriminellt förflutet och ofta med någon psykisk diagnos.
Kvinnor som misshandlar män har också liknande tendenser som männen men i mindre utpräglad grad och är relativt sett normalare.
I gruppen heterosexuella parförhållanden initierar kvinnor lika ofta som män våld.
Män är starkare men kvinnor använder oftare något vapen eller tillhygge.
Inom lesbiska förhållanden verkar våld vara lika vanligt som inom heterosexuella förhållanden.
Inom homosexuella förhållanden verkar det vara mindre vanligt.
Misshandeln av kvinnorna verkar nästan jämt utlösas i situationer av ömsesidig provokation. När män misshandlar män är de ofta främlingar. Män misshandlar nästan aldrig okända kvinnor utan våldet förekommer som en del av en maktkamp inom ett förhållande.
När likheten och jämlikheten mellan könen ökar så ökar också kvinnornas brottslighet. Även våldsbrott. Männens kraftiga överrepresentation på fängelserna kan alltså inte enbart förklaras med testosteronstinna gener.
Över 90% av alla som sitter i fängelse är män. Trenden är dock att fler kvinnor döms till fängelse. De våldsamma brotten av kvinnor verkar öka.
Kvinnor döms oftare till mildare domar eller vård än män för samma typ av brott. Kvinnliga domare dömde vid en undersökning kvinnliga brottslingar hårdare än manliga domare.
Män som griper till våld mot kvinnor sägs ofta vara maktlösa män, och 4/5 slutar slå när de får "hjälp att verbalisera sej".
Något som är ett större problem än våldet mot kvinnor är rädslan för våld hos kvinnor. Eftersom denna rädsla är oproportionerlig relativt det verkliga hotet så bör de viktigaste åtgärderna inte bli att ytterliggare bekämpa våldet utan snarare informationskampanjer om att hotet mot kvinnorna är betydligt överdrivet.
Det våld mot kvinnor som beskrivs tydligast och mest utförligt i media är det avvikande. När kvinnan är mer oskyldig, när våldet är grövre, när barnen drabbas. Då blir det stora rubriker och reportage och man får intrycket av att detta skulle vara representativt.
I sexualbrottsmål så verkar det många gånger ha förekommit omvänd bevisföring. Dvs man tror på vad kvinnan säger utan bevis men man tror inte på mannen utan bevis när han säger att han är oskyldig.
Alla män är potentiella våldtäktsmän men alla människor är också potentiella mördare. Under tillräckligt extrema situationer skulle nog vem som helst kunna mörda. De flesta män befinner sig dock väldigt långt från att kunna begå någon våldtäkt.
Vad gäller behandlingen för återfallsvåldtäktsmän så verkar kemisk "kastrering" vara effektivare än enbart samtalsterapi. Kanske ligger det något sexuellt i våldtäkter trots allt och kanske sex och våld inte behöver utesluta varandra. Testosteron gör ju en både aggressiv och kåt. Både män och kvinnor.
Hur återhämtar sig offren? Det är väldigt olika. De fysiska skadorna är sällan långvariga. De psykiska skadorna kan sitta i hela livet.
Det är väldig viktigt med en god terapi som hjälper offren att läka, släppa taget, förlåta och gå vidare med sina liv. Att fokusera på skadan, rädslan och hatet förvärrar troligen problemen för offren.
De flesta kan börja jobba dagen efter en våldtäkt, vilket inte betyder att de är helt återställda. Efter ett halvår visar 4/5 inga tecken på trauma längre.
4/5 är bekanta till kvinnan, i hemmet, oftast pojkvänner eller tidigare pojkvänner. Dessa utgör en bred gråzon och är sällan självklara våldtäkter.12% är överfallsvåldtäkter. Nästan alla offer för överfallsvåldtäkter är i tjugoårsåldern, och överfallsvåldtäkter sker nästan uteslutande nätterna mellan fredag och lördag och mellan lördag och söndag.
Rädslan för våldtäkter är ett större problem än våldtäkter.
På hösten -05 rapporteras om en "våg av våldtäkter" (20% ökning) vilken dock kan förklaras av att juridiska definitionen av våldtäkt har ändrats och breddats.