Tempus Fugit

Deleuze är en av de kontinentala tänkare som har kritiserats för att använda sej av matematiska och naturvetenskapliga termer på ett oegentligt och ansvarslöst sätt. Det är en helt korrekt kritik. Det är nämligen även så som han förhåller sej till filosofi och humaniora. Dessa nytolkningar är för honom ett sätt att berika begreppen genom att införa skillnader i tolkningen, något som matematiker inte tycker sej ha något större behov av.

Han försvarar skillnaden mot identitetsfilosofin, men det tycks handla om att indirekt försvara identiteten, eftersom ett överdrivet identifierande ju förtycker skillnader och därmed också identiteter. Singulära identiteter förtrycks under generella identiteter. Detta tycks vara moralen bakom skillnadssnacket. Det Särskilda. Den kreative urskiljer sig. Urskiljningsförmåga? Distinktion kontra opposition. Herren är konstnär. Borgaren är bara en frigiven slav. Han är sin egen slav.

Det avvikande är det materiella, det sant verkliga.

Deleuze säger också att skillnad =materialism och talar om skillnaden mellan det som är identiskt. Visst, numerisk skillnad kallas det och visst kan man säga att två identiska objekt delar samma form men olika materia, så visst: (numerisk) skillnad=materialitet.

Identitet och skillnad är två sidor av samma sak. Mera metafysikt så handlar skillnadstänket och tiden och processfilosofi. "Nyskapande självdifferentiering" är världens grundläggande existensform. Det är Nietzsches vilja till makt, Leibniz ut-veckling. Spinozas ex-plicare och Bergsons analys av tiden.

Hur skapar man psykologiskt en identitet? Genom härmande/kopiering, variation, opposition och till sist så (själv)identifikation. Detta tycks vara ett dolt schema hos Deleuze, kanske omedvetet.

Annars så ifrågasätter han ju även individualismen. En individ för honom är styrd av en vilja annars är det en mångfald och detta gäller alltså oavsett antalet kroppar. Det molära (holistiska) och det molekylära (sammansatta). Man kan kalla vardagsmedvetande molärt medvetande och egolöst medvetande molekylärt medvetande. Påverkat av molekyler?

Det finns bara yta, det finns ingen underliggande struktur, inget djup. Ett djup är bara en relation mellan två ytor. Kroppar har inga organ, bara yta. Deterritorialiseringen innebär att saker flyter runt, även betydelsen hos begrepp.

Som nomadfilosof så ser han filosofin som tillfälliga tältläger på en vid slätt, ett alternativ till en borg, en stat. Begreppen sprider sig och intar de platser som de hittar, som rhizome. Rhizomet är bara ena hälften av ett par. Att arborisera är att följa en trädstruktur. En trädstruktur kan förgrena sej men aldrig förena grenar igen.

Nomaden är inte mer ursprunglig eller grundläggande än statsapparaten. Följer man historien bakåt så försvinner bägge i fjärran. Inget ursprung, ingen arche, är synligt. Deleuze förespråkar nomadfilosofi eftersom han tycker att statsfilosofin har varit så förhärskande i filosofihistorien.

D&G avslutar milles plateux med noosfären. D&G undkommer inte identiteten eller det transcendentala som ständigt poppar upp igen. Han kan inte förneka vardagsmedvetandet men hävdar att under det finns pre-individuella singuläriteter och över det finns den molekylära noosfären, en transcendental utveckling.

Deleuze pre-individuella singuläriteter är bl.a inspirerade av Leibniz monader liksom av annan filosofi och några matematiska sigularitetsbegrepp. Deleuze menar även att det är på denna nivå som det abstrakta och konkreta möts, det objktiva och det subjektiva förgenas här. Allt detta är dock omedvetet, förmedvetet. Det transcendentala är inte medvetandet utan det transcendentala är omedvetet.

Deleuze nyskapade begrepp verkar göra allt abstrakt. Allt välbekant beskrivs på ett okänt sätt. Han hyllar det konkreta på ett mycket abstrakt sätt. Jag vet inte om han egentligen säger något riktigt orginellt men han gör det på sitt alldeles egna sätt.

Deleuze verkar sky det abstrakta men inte heller det kommer han undan utan måste acceptera. Abstrakta maskiner representerar inte det verkliga utan konstruerar en ny verklighet. Abstrakta maskiner existerar inte, utom genom sina verkningar. Man ser deras konkreta verk men aldrig dem själva. Algoritmer, ekvationer, emulationer, diagram ges som exempel på abstrakta maskiner.

Abstrakta maskiner ställs mot konkreta maskiner, som måste vara begärsmaskiner. Begär är en riktig, kreativ kraft och inget bristsymptom. Begärsmaskiner skapar begär som flödar ur dem. Begäret struktureras av signifierandekedjor och bygger upp samhällmaskineriet. Begärsmaskinerna och samhällsmaskinerna existerar bara tillsammans. Begäret lossnar för eller senare ur varje signifikanskedja och måste fångas på nytt. Samhället är inget ont men bör förnyas snarare än bevaras. Förändring är ofrånkomligt och motstånd är dumt.

Tillsamman skapar begärsmaskinerna och de abstrakta maskinerna våra verkligheter, som alltid upplöses eftersom de aldrig lyckas fånga allt transcendentalt. Endast ett immanensplan skiljer sig inte från sig själv. Men hittills har man inte lyckats veckla ut ytan ner till själva immanensplanet. Men är immanensplanet en arche, ett ursprung? Eller ett telos, en utopi?

Deleuze filosofi är själv en abstrakt maskin som med våra begärsmaskiner kan skapa en ny verklighet. Deleuze är en maskin som skapar abstraktioner. Samhället har ett begär efter abstraktioner. Begärsmaskinerna har ett begär efter abstraktioner, så att de kan skapa en värld.

Andra bloggar om