Dekret från lyckoministeriet
Jimpan-Jimmy med bloggen Strötankar och sentenser tar upp en kommande bok om lyckoforskning, av Bengt Brülde, som redan recenserats i både AB och SvD. Lyckoforskning tycker jag är intressant. När man jämför olika länder så ser man på samhällsnivå att t.ex följande faktorer är viktiga för en lycklig befolkning:
- Ett demokratiskt och stabilt statsskick och ett dynamiskt civilsamhälle, rikt på tillit och socialt kapital.
- En viss nivå av materiell välfärd ska vara uppnådd, men därutöver har tillväxten ingen större betydelse. Sverige har t ex för länge sedan uppnått denna nivå. Då är andra faktorer viktigare.
- De ekonomiska klyftorna ska inte vara alltför stora och arbetslösheten inte alltför hög. Huruvida ett land är en välfärdsstat, har omfattande skattefinansiering av sociala tjänster, tycks ha mindre betydelse.
- Det bör råda en individualistisk kultur, där människor har stor frihet att själva bestämma sina liv (alltså inte detsamma som en egoistisk, "sköt dig själv och skit i andra"-kultur)
Jimmy frågar om lyckoforskningen bör användas i politiskt syfte? Bör man t.o.m. försöka få folk att vilja sånt som gör dem lyckliga? Hans kommentatorer är skeptiska. Marcus med Frihet och sanning citerar den liberala maximen att politiker inte kan göra människor lyckliga utan bara skapa förutsättningar för lycka.
Har inte det med den sista punkten av de fyra att göra? Att människor blir lyckliga av att få sköta sej själv? Vill man inspireras av lyckoforskningen i sin politiska uppfattning så bör man ge människor möjligheter att bestämma över sina egna liv. Ett sätt kan vara att inte som politiker bestämma så mycket ovanifrån vad folk kan och bör få göra. Detta pekar i en liberal riktning.
Mera vänstervridet tycks det vara att relativ jämlikhet och låg arbetslöshet tycks vara viktigare för lycka än hög tillväxt och hög materiell standard. Detta behöver dock inte nödvändigtvis uppnås genom en stor offentlig sektor. Lyckas man genom ett starkt civilsamhälle skapa arbetstillfällen och relativ jämlikhet så fungerar det också. En annan punkt är ju att ett dynamiskt civilsamhälle som är rikt på tillit och socialt kapital gör människor lyckliga.
Att som politiker skapa en viss "kultur" eller "anda" i ett land torde vara väldigt svårt. Att ändra folks uppfattning och beteende i enskilda frågor går nog men att skapa en positiv och hjälpsam kultur i stort låter rätt knepigt. Har du några förslag?
Andra bloggar om