Schizofeni och sånt
Såvitt jag vet så är jag psykiskt frisk och ändå har jag ibland undrat om det är mej eller världen som det är fel på. Det ena behöver väl iochförsig inte utesluta det andra.
Det är inte bara krig och terror och tortyr som får mej att undra över var felet sitter, utan även såna saker som att jag vid 34 års ålder fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Och då är jag ändå fullt medveten om att jag faktiskt är vuxen nu.
Vuxenansvar har jag sällan duckat för; jag har ju barn och sambo och jobb och försäkringar och allting. Men jag har fortfarande inte bestämt mej för om jag bör läsa natur- eller samhällslinjen på gymnasiet trots att jag gick ut gymnasiet för femton år sen. Jag läste samhälle och jag vet fortfarande inte om det var rätt.
Det har ju gått bra för mej iallafall men det kanske kunde ha gått ännu bättre. Inte för att jag vill vara girig men jag kanske kunde ha utnyttjat mer av min kapacitet än jag gör idag. För samhällsnyttans skull om inte annat.
Hm, jag glider ifrån ämnet lite. Jag tänkte berätta lite grann om hur det är att vara ett orginal, av födsel och ohejdad vana. Vad menar jag då med orginal? Tja, egentligen bara att jag är en aning orginell på en del sätt. Men även att jag ibland känner att jag behöver försvara min egenart inför människor som inte alltid själva är så orginella.
Det är märkligt det där. Alla människor är unika men en del människor är mer unika än andra. Jag har känt ett behov av att finna mej själv för att kunna vara mej själv, att stänga ute inflytande och normer och attityder från andra. Jag tar till mej känslolägen ganska lätt även om det inte alltid märks utåt.
Och jag har funnit mej vara konstnärlig, intellektuell, vidsynt, fantasifull, men även ibland asocial och vid sällsynta tillfällen märkligt initiativlös.
Det där påminner lite grann om en psykiatrisk diagnos, nämligen schizofreni.
Jag tror inte att jag är schizofren men jag tror att en viss typ av konstnärlig, intellektuell personlighetsyp, som min, kan ha vissa lätta drag som kan påminna om schizofreni. Vissa "djupingar" känner jag igen som "min sort".
Jag tycker även att tjejer med lätta schizodrag är "intressanta", som Winona Ryder eller Angelina Jolie.
Det finns mycket romantiserande kring schizofreni. Det finns associationer till virriga professorer och självmordsbenägna konstnärer.
Schamaner har beskrivits som schizofreniker med en skräddarsydd social roll. Antipsykiatriska rörelsen på sexiotalet sa tvärtom att schizofreni var en sund reaktion på ett sjukt samhälle. Den franske antipsykiatrikern och poststrukturalisten Gilles Deleuze har en överdrivet positiv syn på schizofreniker i "Capitalisme et schizofreni".
Sjukdomer har varit notoriskt svår att förstå sig på. Idag misstänker man att schizofreni är minst fem olika sjukdomar som påminner om varandra och är lätta att förväxla. Dessutom finns diagnoser som "schizoid" och "schizofreniform". Läser man om symptomen så tycker jag att det låter en smula diffust: avvikande idéer, hallucinationer, vara osammanhängande, visar inga reaktioner, har onormala känslor. Själv föredrar jag Eugen Bleulers ursprungliga definition från tidigt 1900-tal: Asocial, avikande tankar, avikande känslor och ambivalens. Jag tycker det verkar som om schizofreni fortfarande är något av ett mysterium. Psykiska problem har man när man själv eller omgivningen upplever att man har problem.
Det är inte bara krig och terror och tortyr som får mej att undra över var felet sitter, utan även såna saker som att jag vid 34 års ålder fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Och då är jag ändå fullt medveten om att jag faktiskt är vuxen nu.
Vuxenansvar har jag sällan duckat för; jag har ju barn och sambo och jobb och försäkringar och allting. Men jag har fortfarande inte bestämt mej för om jag bör läsa natur- eller samhällslinjen på gymnasiet trots att jag gick ut gymnasiet för femton år sen. Jag läste samhälle och jag vet fortfarande inte om det var rätt.
Det har ju gått bra för mej iallafall men det kanske kunde ha gått ännu bättre. Inte för att jag vill vara girig men jag kanske kunde ha utnyttjat mer av min kapacitet än jag gör idag. För samhällsnyttans skull om inte annat.
Hm, jag glider ifrån ämnet lite. Jag tänkte berätta lite grann om hur det är att vara ett orginal, av födsel och ohejdad vana. Vad menar jag då med orginal? Tja, egentligen bara att jag är en aning orginell på en del sätt. Men även att jag ibland känner att jag behöver försvara min egenart inför människor som inte alltid själva är så orginella.
Det är märkligt det där. Alla människor är unika men en del människor är mer unika än andra. Jag har känt ett behov av att finna mej själv för att kunna vara mej själv, att stänga ute inflytande och normer och attityder från andra. Jag tar till mej känslolägen ganska lätt även om det inte alltid märks utåt.
Och jag har funnit mej vara konstnärlig, intellektuell, vidsynt, fantasifull, men även ibland asocial och vid sällsynta tillfällen märkligt initiativlös.
Det där påminner lite grann om en psykiatrisk diagnos, nämligen schizofreni.
Jag tror inte att jag är schizofren men jag tror att en viss typ av konstnärlig, intellektuell personlighetsyp, som min, kan ha vissa lätta drag som kan påminna om schizofreni. Vissa "djupingar" känner jag igen som "min sort".
Jag tycker även att tjejer med lätta schizodrag är "intressanta", som Winona Ryder eller Angelina Jolie.
Det finns mycket romantiserande kring schizofreni. Det finns associationer till virriga professorer och självmordsbenägna konstnärer.
Schamaner har beskrivits som schizofreniker med en skräddarsydd social roll. Antipsykiatriska rörelsen på sexiotalet sa tvärtom att schizofreni var en sund reaktion på ett sjukt samhälle. Den franske antipsykiatrikern och poststrukturalisten Gilles Deleuze har en överdrivet positiv syn på schizofreniker i "Capitalisme et schizofreni".
Sjukdomer har varit notoriskt svår att förstå sig på. Idag misstänker man att schizofreni är minst fem olika sjukdomar som påminner om varandra och är lätta att förväxla. Dessutom finns diagnoser som "schizoid" och "schizofreniform". Läser man om symptomen så tycker jag att det låter en smula diffust: avvikande idéer, hallucinationer, vara osammanhängande, visar inga reaktioner, har onormala känslor. Själv föredrar jag Eugen Bleulers ursprungliga definition från tidigt 1900-tal: Asocial, avikande tankar, avikande känslor och ambivalens. Jag tycker det verkar som om schizofreni fortfarande är något av ett mysterium. Psykiska problem har man när man själv eller omgivningen upplever att man har problem.
Kommentarer
Trackback