Personlighetstyp A
Under september månad var 68 000 högutbildade utan jobb.
Detta är den högsta siffran någonsin.
En akademiker säger att " … även om man är akademiker och kan skriva en ansökan så har man inte nödvändigtvis de rätta kontakterna och det är där Arbetsförmedlingen skulle kunna göra en insats"
Skulle kunna men oftast inte gör. Arbetsförmedlingen räcker inte till idag. Kontakter är nästan med nödvändighet något hel- eller halvinformellt. Något privat. Det är själva poängen.
Det progressiva USA skriver att nätverk är allt som gäller och har vi fel personlighetstyp så får vi lära oss hur man gör.
Så enkelt tror jag inte att det är. Tyvärr kan nog inte alla "lära sej" att ha en annan personlighetstyp. Det kommer nog även i fortsättningen att vara humanast att låta människor ha olika personlighetstyper för det kommer dom att ha.
Att bjuda in 200 av de närmaste vännerna på sin födelsedagsfest, som han har med som exempel, tyder om inte annat så på en viss ytlighet i relationerna. Hur väl kan man egentligen känna var och en? Hur utbytbara är egentligen inte vännerna? Hur opersonligt är egentligen inte intresset av en värdefull kontakt?
Framtidstanken skriver oxå om networking och tycker att det är en självklarhet.
Själv känner jag oxå lite besvär över att "utnyttja" sociala kontakter. Egentligen har jag både rätt och fel i detta. Sociala kontakter uppfattar jag som något som ska ha ett värde i sej. Och om man dessutom får någon form av fördel av dem så är det en extra bonus, inget förväntat eller nödvändigt. En kontakt som man har mest för att man tror att den kan komma att bli till nytta för en känns cynisk och falsk.
Antagligen är jag förlegad och efterbliven här. Antagligen förväxlar jag två olika saker, nämligen "kontakter" och "vänskap". Att det är en bred gråzon dem emellan ska ses som en tillgång.
Han skriver även om att "kroniskt lyckliga" människor är mer framgångsrika än andra.
Det kan säkert ligga något i det.
Och varför är de lyckliga redan innan de har fått framgång?
Det är något medfött.
Dock går det att medicinera bort inom vissa gränser med "lyckopiller". Att gå i samtalsterapi gör en inte så mycket lyckligare utan snarare mer tillfred med att vara så lycklig/olycklig som du nu är.
Detta är den högsta siffran någonsin.
En akademiker säger att " … även om man är akademiker och kan skriva en ansökan så har man inte nödvändigtvis de rätta kontakterna och det är där Arbetsförmedlingen skulle kunna göra en insats"
Skulle kunna men oftast inte gör. Arbetsförmedlingen räcker inte till idag. Kontakter är nästan med nödvändighet något hel- eller halvinformellt. Något privat. Det är själva poängen.
Det progressiva USA skriver att nätverk är allt som gäller och har vi fel personlighetstyp så får vi lära oss hur man gör.
Så enkelt tror jag inte att det är. Tyvärr kan nog inte alla "lära sej" att ha en annan personlighetstyp. Det kommer nog även i fortsättningen att vara humanast att låta människor ha olika personlighetstyper för det kommer dom att ha.
Att bjuda in 200 av de närmaste vännerna på sin födelsedagsfest, som han har med som exempel, tyder om inte annat så på en viss ytlighet i relationerna. Hur väl kan man egentligen känna var och en? Hur utbytbara är egentligen inte vännerna? Hur opersonligt är egentligen inte intresset av en värdefull kontakt?
Framtidstanken skriver oxå om networking och tycker att det är en självklarhet.
Själv känner jag oxå lite besvär över att "utnyttja" sociala kontakter. Egentligen har jag både rätt och fel i detta. Sociala kontakter uppfattar jag som något som ska ha ett värde i sej. Och om man dessutom får någon form av fördel av dem så är det en extra bonus, inget förväntat eller nödvändigt. En kontakt som man har mest för att man tror att den kan komma att bli till nytta för en känns cynisk och falsk.
Antagligen är jag förlegad och efterbliven här. Antagligen förväxlar jag två olika saker, nämligen "kontakter" och "vänskap". Att det är en bred gråzon dem emellan ska ses som en tillgång.
Han skriver även om att "kroniskt lyckliga" människor är mer framgångsrika än andra.
Det kan säkert ligga något i det.
Och varför är de lyckliga redan innan de har fått framgång?
Det är något medfött.
Dock går det att medicinera bort inom vissa gränser med "lyckopiller". Att gå i samtalsterapi gör en inte så mycket lyckligare utan snarare mer tillfred med att vara så lycklig/olycklig som du nu är.
Kommentarer
Trackback