Den postmoderne Mozart

Mozart är både barn och vuxen, ett underbarn ända tills sin förtidiga död, både lätt och svår, både hög och låg, både ett geni och som vem som helst, både lättförstådd och missförstådd, en poppig klassiker, en glad musik och ett tragiskt livsöde. Mozart är en gränsöverskridare som för det mesta höll sej inom sin tids konventionella ramar. Mozart är rejält postmodern.

Klassisk musik används ju inte sällan som markör för att visa att man har kultiverad smak till skillnad från svensktopps- och trackslyssnarna och därför är Mozart inte riktigt comme il faut eftersom t.o.m. dagisbarn diggar honom, och inte bara Blinka lilla stjärna.

Nu kommer en rejäl Mozartsamling på Åhléns, sju cdskivor för 250:- (typ). Hans hundra mest populära stycken. Visst känns det lite smaklöst, lite tacky, men när ingen tittar, ta på dej din lösnäsa med mustach och smyg iväg och köp den. Hade det varit lagligt att ladda ner musik så kunde man ju ha gjort det.

Det är förresten inte så comme il faut att säga "postmodernism" längre heller. Det är liksom väldigt 1980-tal eller möjligtvis 90-tal (för den lite bredare massan). Men den samhällsutveckling som diskuterades under begreppet "postmodernitet" är fortfarande aktuell även om andra diskurser har tagit över debatten.

Carl Hamilton kallar så sent som 2004 Det infantila samhället för postmodernt och menar att det är väldigt likt den medeltida kulturen i vissa avseenden. Gränsen mellan barn och vuxen suddas ut och tidigt utvecklade underbarn beundras.

Även det svåra måste vara lättsamt, som Hamiltons egna texter.
Även det höga måste vara lågt, som mina texter.

Andra bloggar om
postmodernism
Mozart

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback