Tempus Fugit

1.
Varför blir minus gånger minus plus?

 

Därför att "minus" betyder "invers" (eller "motsats") och "gånger" betyder "existens".
Eftersom allting existerar som sej självt så är allting "gånger ett" och inversen av vadsomhelst "x" är "-x" som leder till resultatet "0".
Tar man "x" tio gånger så existerar det tio gånger eller "10x".
Tar man inversen av "x" så får man "-x" och tar man inversen av "-x" så får man "x".
Negationen av ett negerat tillstånd är det ursprungliga tillståndet.

 

Även enkla begrepp som man trodde att man kände till, kan i ovanliga situationer göra oväntade saker, som multiplikation av negativa tal.
Är det någon som är osäker på vad jag menar med att multiplikation betyder existens?
Hitta en kompis, diskutera i par, rita en bild och skicka in.
:)

 

2.
Efter Aristoteles så gjorde logiken inga större framsteg på ett och ett halvt årtusende, men under 1800-talet så skapades den booleska logiken som kom att bli grundläggande för datorprogrammering under 1900-talet.

 

Inom boolesk algebra så är multiplikation också lite annorlunda.
Till att börja med så finns det faktiskt multiplikation inom ett logiskt system.
Multiplikation motsvaras inom boolesk algebra av konjunktion, som brukar skrivas "AND".
Det låter ju konstigt?
Är "och" en slags gånger?
Borde det inte i så fall vara ett slags plus?
Boolesk addition motsvaras faktiskt av "OR".
Så "eller" är alltså ett slags plus.
"OR" betyder dock "minst ett av två", inte "den ena eller den andra" som istället kallas "XOR". (subkonträr eller kontradiktatorisk)
"AND" innebär att bägge måste vara med. (konjunktion)
I ett kopplingsschema så innebär konjunktion att bägge de logiska grindarna är öppna.

 

Luboš Motl har på sin blogg the reference frame två poster där han utgår från logiska operationer för att visa att Många Världar Teorin måste vara falsk. Enligt honom så tolkar förespråkare för teorin ett plustecken i vågfunktionen som "AND" när det istället bör tolkas som "OR". Helt enkelt.

Jämför gärna med Why we think like quirks.

och A pluralistic universe.

 

3.
kategoriteori är den mest abstrakta matematiska disciplinen, som kan sägas handla om andra matematiska discipliner. I kategoriteori kan man t.ex jämföra logik med geometri. Den grundläggande operationen inom kategoriteori är kompositionen av kartor.

 

Kompositionen av kartor har likheter med muliplikation. Flera av reglerna är samma. Dock är kompositionen av kartor ickekommutativ.

 

i "Conceptual mathematics" så skriver Lawvere och Schnauel att
"We investigate the composition of maps (following one process by a second process), and find that the algebra of composition of maps resemble the algebra of muliplication of numbers, but its interpretation is much richer."
(s.11)

 

En liknelse: Om man ska jämföra "2" och "3" så kan man skapa ett nytt objekt "6" (komponera en karta) som har likheter med både "2" och "3". 2 och 3 kan bli de två dimensionerna på en yta.

 

Tar man en ostskiva och en macka så har man inte nödvändigtvis en ostmacka. Det får man först när man lägger osten på mackan (och inte mackan på osten.) Då gifter sej smakerna med varandra och öppnar upp en högre rymd.
För filosofer kan man säga att multiplikation fungerar lite grann som "syntes".

 

4.
Ickekommutativitet är en ren skitsak.
Det betyder bara att det spelar en roll i vilken ordning som man gör saker.

 

eller annorlunda uttryckt:
"Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter."
-Arne Anka

 

Alain Connes är en fransk matematiker som bl.a har jobbat med ickekommutativ geometri sedan 60-talet. 1997 gav han ut några spekulationer om att ickekommutativ geometri skulle kunna vara grundläggande inom m-teori, och ickekommutativ geometri blev då populärt ett tag.

 

5.
Så vilken slutsats leder då detta till? Jo, det ska jag tala om; det leder till slutsatsen att jag borde ta en bloggpaus.
;)

Den som ser båda sidorna av ett problem ser ingenting alls

-Oscar Wilde

 

"Entanglement" är en av de mer kontraintuitiva delarna av kvantfysiken, men för två år sen kom nyheten att "entanglement" kanske inte fanns såsom den är känd. Istället finns ett fenomen som kan kallas för "steering". Bägge orden går tillbaks till Schrödinger men han använde dem som synonymer.

 

Medan "entanglement" innebär att två partiklar, om de har rört vid varandra eller är sprungna ur samma partikeldelning, så påverkar de varandra även när de är rymdlikt åtskilda, kallat "spooky action at a distance".

 

Så innebär "steering" att detta bara ser ut att ske så för en given betraktare. Den första iaktagelsen "styr" den andra iaktagelsen.

 

Detta går lätt att koppla till "observatörseffekten" som kan tolkas som att möjligheterna inte realiseras förrän vid en iaktagelse. Då först sker "vågfunktionens kollaps".

 

Dock finns det en alternativ version av vågkollapsen, nämligen "decoherence", som med tiden har blivit populärare. "Decoherence" innbär ungefär att "vågfunktionen" inte förvandlas abrubt till fakta, utan att detta sker gradvis, lite olika för olika betraktare.

 

Medan "entanglement" passar ihop med "vågfunktionens kollaps" så passar "steering" bättre ihop med "decoherence". Ett absolut objektivt faktum ersätts av en slags relation mellan objekt.

 

Detta påminner mej om "RQM" som säger att alla ting uppfattar alla ting på sitt unika sätt. Detta är en bild som passar bra ihop med "steering" och "decoherence."

 

Jag har tidigare jämfört RQM med OOO. Den utvidgade bilden åvan ser dock lite annorlunda ut. Detta liknar inte mest Harmans autistiska objekt utan mera Latours narcissistiska objekt.

 

I Kap. två i Without Criteria, Actual Entities and Eternal Objects, så jämför Shaviro Kants transcendentala kategorier med Deleuzes virtualitet och Whiteheads eviga objekt.

 

Kant vill legitimera den linjära kausaliteten gentemot Humes radikala skepticism och han gör det genom att hävda de transcendentala kategorierna.
Vi kan bara föreställa oss kausaliteten som den är och inga alternativ är möjliga för oss. (s. 31ff)

 

Deleuze hävdar istället att vanlig kausalitet finns därför att transcendental kvasi-kausalitet finns. De två utgör ett komplementärt par.
Detta är tydligen samma sak som Deleuzes "virtualitet" som jag tidigare har tyckt har uppvisat likheter med det kvantmekaniska begreppet vågfunktion.(s. 36f)

 

Deleuzes virtualitet uppvisar dessutom likheter med Whiteheads eviga objekt (s.37ff). Det kan jag hålla med om även om jag tycker att det finns vissa skillnader också.

 

En vågfunktion är alla ställen där en partikel i ett experiment kan befinna sej. Vågfunktionen kan aldrig upptäckas direkt och skulle kunna misstänkas vara en tankekonstruktion om den inte ändrade sej under påverkan, som ett fysiskt fenomen.

 

Exempel på Whiteheads eviga objekt däremot är "rund", "röd", "raggig", "rädd" och "rekursiv".

 

Jag tycker att sammanställningen av Kants transcendentala kategorier, Deleuzes virtualitet och Whiteheads eviga objekt verkar intressant. Det är tre olika sätt att inrama vanliga observationer.

 

Man förklarar tillfälliga händelser med nödvändiga naturlagar men hur förklarar man naturlagarna? Utifrån de tillfälliga händelserna? Det nödvändiga och tillfälliga är två kategorier inom fysiken som verkar nödvändiga.

 

Kanske finns det grundläggande naturlagar som är nödvändiga eller så kanske de har växt fram naturligt ur ett laglöst tillstånd. En kontingent uppsättning naturlagar är det dock ingen teoretiker som egentligen vill ha.

 

Däremot så finns det flera teorier om att naturlagar och kosmiska konstanter kan ha förändrats över tid och utvecklats med kosmos.

 

Om en lag eller ett samband förändras med kosmos så kanske det kan ske genom växelverkan med någon slags omgivning. Tidigare gånger något inträffar kan sätta spår på följande gånger.

 

Det är lätt att tolka fysiska tillstånd som kontingenta fakticiteter, att saker och ting tillfälligt råkar vara på ett sätt och inte på något annat sätt, men besvärligt nog så tycks en superposition faktiskt ha setts med mänskliga ögon; påstår dom iallafall.

 

Om vågfunktionen är det möjliga så är istället superpositionen det omöjliga, att faktiskt befinna sej i två olika tillstånd samtidigt.

 

Som C.S. Peirce först av alla tycks ha upptäckt så kan man ju bygga elektriska kopplingar av grundläggande logiska resonemang och få antingen en tänd (sant) eller släckt (falskt) lampa. Så vad händer om man kör lögnarparadoxen i ett sånt kopplingschema? Den paradoxen är ju sann bara om den är falsk och falsk bara om den är sann. Lampan kan ju inte vara tänd och släckt på samma gång? Det vore ju en kvantmekanisk superposition.

 

Vad som händer är helt enkelt att lampan tänds om den är släckt och släcks om den är tänd så den tänds och släcks hela tiden. Vad som i den tidlösa logiken är ett paradoxalt tillstånd är i ett tidsbundet system istället en oscilliation.

 

Varför vibrerar strängarna i strängteorin? Det är för att de oscillierar mellan två grundläggande principer; de vill minimera sin energi och de kan inte försvinna helt, så istället så oscillierar de. (Brian Greene, Ett utsökt universum)

 

Whitehead skriver i Process and reality (s. 187f) att alla fysiska objekt vibrerar.

 

Så vi får en fysikteoretisk skala som sträcker sej från det nödvändiga via det möjliga och det tillfälligt och faktiska och till det omöjliga eller paradoxala.

 

"But if Whitehead prefers to retain the appellation "eternal objects," this is precisely because he seeks - like Nietzsche, Bergson and Deleuze - to reject the Platonic separation between eternity and time, the binary opposition that sets a higher world of permanence and perfection ("a static, spiritual heaven") against an inperfect lower world of flux (209). The two must continually interpenetrate."
- Without criteria, s.39.

Nyligen, 16 nov, så har det varit en nyhet om att universums storskaliga struktur har likheter med ett neuronnätverk i en hjärna. Kanske finns det några generativa nätverkslagar hos verkligheten som vi ännu inte har full koll på.

 

Langan blev plötsligt känd, intervjuad och hamnade på tidskriftsomslag. Han som hade försörjt sej som dörrvakt och bartender. Vad var det för speciellt med honom? Dels hade han fått sitt IQ uppmätt som ett av de högsta i världen och dels hade han sin egen lilla teori; "the cognitive-theoretic model of the universe".

 

"The CTMU says that reality is a language…a self-explanatory, self-theorizing, self-modeling structure identical to its universe."

-Langan (s.49)

 

CTMU är inte en fysisk eller kosmologisk teori utan en metateoretisk eller ontologisk teori. Han börjar med att uppskattande beskriva några idéer hos Archibald Wheeler men det är först därefter som han börjar komma in på sina egna idéer (s.15ff).

 

Falsifikationismen är otillräcklig för att beskriva vetenskapen och filosofin idag. Tautologier är underskattade. Alla verklighetsbeskrivningar måste i sista hand vila på tautologier. Matematiken i sin helhet är tautologisk men vi har lärt oss oerhört mycket av den och utan den funnes ingen vetenskap. Han skriver att CTMU egentligen är en sorts logisk teori.

 

Om verkligheten ses som allt som existerar så finns det ingenting utanför verkligheten som kan förklara den. Verkligheten måste vara fullständigt självförklarande.

 

CTMU beskrivs som en "supertautologi" i den meningen att den siktar på att grunda snart sagt all kunskap tautologiskt, (ett program påsättochvis besläktat med t.ex Wienkretsen).

 

Det är inte ovanligt att matematiken beskrivs som verklighetens eget språk och att verkligheten beskrivs som matematisk i sej själv. Langan utvidgar detta genom att säga att eftersom verkligheten beskrivs bättre med språk, intelligens och medvetande än utan så antyder det att verkligheten har egenskaper som liknar språk, intelligens och medvetande i sej själv.

 

Hur förhåller sej det mentala och det verkliga till varandra? Langan anser att det måste finnas något verkligt hos det mentala och något mentalt hos det verkliga.

 

Han jämför sin egen CTMU med Wheelers teorier (s.47f) och hittar överrensstämmelser.

 

Det finns en panteistisk sida hos CTMU som bl.a innebär att verklighetens självskapelse kan beskrivas som en form av "intelligent design" eftersom verklighetens utveckling är en rekursiv informationsprocess.

 

"The CTMU says that by its self-generative, self-selective nature, which follows directly from the analytic requirement of self-containment, reality is its own “designer”."
-s.52

 

Verkligheten är rätt mycket av ett självskrivande program.

 

Hans filosofi påminner mej en aning om t.ex C.S. Peirce men även om en okänd teoretiker som D.J. Huntington Moore.

 

"God is the most perplexing figure in Whitehead´s metaphysics. Who is he, what does he want, and what is he doing in Process and reality?"
-Without criteria, Shaviro, s.99

 

Många som gillar Whitehead har problem med att han har en Gud i sin filosofi. Whitehead själv hade problem med sin syn på Gud och reviderade ofta sin gudsuppfattning.

 

Shaviro skriver att Gud är en nödvändighet för Whitehead, i hans filosofiska system. Jag är inte övertygad. Gud fyller vissa funktioner men dessa hade kanske gått att lösa på andra sätt. Whitehead hade en religiös uppfostran och även om han genomgick ateistiska faser så verkar han ha brottats med sitt gudsproblem hela livet.

 

Den yttersta förklaringen som i sej inte kan förklaras är enligt Whitehead kreativitet. Kreativitet är nära förknippat med Gud. Kreativitet kan inte förklaras men han försökte många gånger att förklara Gud. Shaviro förklarar Whiteheads uppfattning så här:

 

"We need God in order to move from the potential to the actual - given that there is no particular rationale for why one set of potentials should be actualized, rather than another. We need God, perhaps, in order to make the wave function collapse, so that quantum indeterminacy can give way to a determinate physical outcome."
-Without criteria, s.107

 

Whitehead tillbakavisar här Många-Världar-Teorin, långt innan den formulerades. Det finns bara en unik världshistoria, men garantin för detta är Gud. (Shaviro 106f)
I Den bästa av alla möjliga världar så nämner jag i förbigående att Många-Världar-Teorin tycks vara huvudalternativet till kreationismen.

 

Det finns dock en naturlig optimalisering inom fysiken som beskrivs av Feynmans integrative pathways. En partikels bana beskrivs där som en sammanfattning av allt som kunde ha hänt. Detta är ett alternativ till vågfunktioner och utesluter även MVT.

 

Feynman var ju en av forskarna som kom på möjligheten av kvantdatorer. I Make up your mind så beskrev jag kvantdatorer, artificiella intelligenser och hjärnor som parallella, probabilistiska datorer. I en kvantdator så existerar varje qubit i ett flertal parallella tillstånd samtidigt. Jag antar att detta inte kräver vågfunktioner enligt Feynman. Vågfunktionen sägs ju annars fungera som utfallsrum.

 

"Each Batman is a particular "solution for one and the same problem", wich is to say a particular actualization of the same constellation of potentialities, the same virtual configuration." 

-Without criteria, s. 117

 

Utöver detta så ser jag några funktioner till hos Whiteheads gud:

Gud ser framtida möjligheter och minns allt som har hänt.
Gud är en estetiker som föredrar kvantitet och intensitet. Det är sånt som kommer att uppkomma.
Gud utforskar de eviga objekten (möjligheterna.)
Gud är det egentliga sambandet mellan actual occations (occationalism).

 

Jag tycker mej ju urskilja vissa likheter mellan Whiteheads "organic philosophy" och digital fysik och computationalism. Whitehead tycks till sist skaffa sej en uppfattning om Gud som det bakomliggande programmet bakom universum. Programmet kör en simulering av ett kaotiskt system och letar efter nyheter.

 

Potentialiteterna utforskas genom att aktualiseras, men de eviga objekten i sej drar sej evigt tillbaka. Eviga objekt är inte samma sak som vågfunktioner, men bägge kan liknas vid möjligheter/potentialiteter.

 

Det mesta stämmer in på universum som en datorsimulering, utom att Gud/programmet:
1. ser framtida möjligheter
2. bedömmer dessa, och
3. får enbart de intressantaste att hända.
Detta låter som att det sker en simulering innan simuleringen.

 

Enl. Shaviro så är det dock sakerna själva som bedömmer möjligheterna och bestämmer sej för dem. Gud visar dem bara möjligheterna.

 

Ickedestomindre tycks det som att Gud både utforskar möjligheterna, som alltså är något mer eller mindre oberoende av Gud, och känner till dessa i förväg. Det är möjligt att han likt ett schackprogram kan tänka några steg i förväg men inte oändligt många. Han fungerar då ungefär som Deleuzes "virtualitet" eller som en vågfunktion.

 

Menar Shaviro att det är Gud eller sakerna själva som "kollapsar vågfunktionerna", eller båda? I kapitel fem "God, or The Body without Organs", beskriver Shaviro Whiteheads Gud till sist som en slags coach till allting. Han skapar och upprätthåller egentligen inte världen men uppmuntrar den att göra det av sej själv. Ateisten och whiteheadianen Shaviro lyckas här göra Whiteheads Gud nästan helt överflödig. 

Koestler var bl.a influerad av Ludwig von Bertalanffys systemteori när han skapade sin holonteori. Sytemteori och liknande tankegångar stötte jag för första gången på när jag läste Kommunikationens strategi av Anthony Wilden i början av 90-talet. Efter en tid läste jag Koestlers Janus och senare även Ken Wilbers Sex, ecology, spirituality som bl.a är influerad av Koestlers holonteori.

 

Wilber bygger vidare på holonteorin och utökar bl.a de två funtionerna eller drifterna hos holonerna till fyra; självbevarande, anpassning, transcendens och upplösning. (Den sista punkten ändrar han i en senare text. Snarare än att upplösas i sina ingående holoner så kan holonen främja sina delholoner utan att gå under).

 

"Transcendens" innebär här att t.ex två väteatomer och en syreatom som bildar en vattenmolekyl överskrider sina tidigare begränsningar och uppvisar nya emergenta egenskaper. De har bildat en ny holon av en högre ordning. Lägre holoner är förutsättningen för högre holoner men högre holoner styr de lägre holonerna. Är du en del av något så måste du hänga med dit helheten går. (Styrningen är sällan absolut.)

 

Graham Harmans syn på "objekt" påminner om Koestlers och Wilbers syn på holoner; t.ex att allt är objekt, att de består av delar som helheten är distinkt ifrån och att de ofta ingår i större objekt, och sen säger Harman att objekt har fyra poler vilket påminner mycket om något som Wilber säger.

 

Wilber försöker som teoretiker mest att förena andra teoretiker och se vilka som är förenliga och vilka som inte är det. Ett av hans egna mest orginella bidrag är skapandet av de fyra kvadranterna i hans AQAL-modell. AQAL står för All Quadrants, All Levels. "Levels" betyder här "holarkier"; att lägre holoner ingår i högre holoner. "Quadrants" innebär att Wilber urskiljer fyra olika sorters holarkier.

 

I en fyrfältstabell så korsar man två olika sorters distinktioner. När wilber studerade massor av olika holarkier hos olika teoretiker så kunde han dela in holarkierna dels i subjektiva och objektiva holarkier (interior and exterior), dels i individuella och kollektiva holarkier.

 

Så individuella, objektiva holoner är alltså konkreta objekt som kan studeras av naturvetenskapen medan kollektiva, objektiva holoner är ex. ekosystem och andra system. Man kan säga att delholonerna har en högre grad av självständighet i kollektiva holoner och en lägre grad av självständighet i individuella holoner. En dator är en individuell holon, internet är en kollektiv holon.

 

Gränsen kan vara svår att dra exakt och Wilbert brukar ibland klumpa ihop bägge de objektiva kvadranterna som sånt som naturvetenskapena studerar. Skillnaden kanske är tydligare när vi går till de bägge subjektiva (interior) kvadranterna.

 

Den individuella, subjektiva kvadranten innehåller upplevelser och själsliv hos individuella holoner, som studeras av psykologer, författare och andra, medan den kollektiva , subjektiva kvadranten alltså innehåller kulturer, delade upplevelser och gemensamma föreställningar. "Schizofreni" hör till den individuella, subjektiva kvadranten, medan "postmodernism" hör till den kollektiva, subjektiva kvadranten.

 

Det finns mycket som skulle behöva klargöras här men jag tänkte inte bli så långrandig. Vad som helst som kan beskrivas av forskare eller konstnärer eller andra ska alltså kunna sättas in nånstans i AQAL-modellen.

 

Graham Harman hänvisar redan i sin första bok till en tankefigur hos Heidegger som delar in världen i fyra kategorier. Alla utom Harman anser att Heidegger är obegriplig här, men Harman anser att detta är något av det viktigaste som har hänt filosofin under 1900-talet.

 

Harman tolkar Heideggers "Geviert" som att den kombinerar en distinktion som Husserl gör hos objektet med en distinktion som Heidegger själv gör hos objektet, till en fyrfältstabell över ett valfritt objekt. (Om Detta är vad Heidegger gör så är det inte tydligt förrän Harman förklarar det.) Distinktionerna är: det dolda/det tillgängliga och enhet/mångfald. Det dolda är objektet i sej själv medan det tillgängliga är objektet som det framträder för oss.

 

Med detta som grund så skapar Harman sin egen fyrfältstabell. Ena dikotomin är mellan reella och sensuella objekt. "Sensuella objekt" kan bara existera inuti reella objekt och är ungefär samma sak som "upplevelser". Den andra är mellan objektets enhetlighet och dess mångfald av egenskaper.

Även om han ser föregångare så är denna fyrfältsstruktur främst Harmans egen. Liksom Wilber så använder Harman "interiority"om ena halvan och "exteriority" om den andra halvan. Liksom wilber så tycks den andra distinktionen ha att göra med enhetlighet å ena sidan kontra mångfald å andra sidan.

 

En skillnad tycks vara att Harmans fyra poler enbart gäller enskilda objekt medan Wilbers four quadrants även tycks innefatta mer lösa, kollektiva fenomen. Harman tar dock upp en liknande situation angående Heidegger och Latour:

 

"The main difference between our two thinkers here is that Heidegger's four is found on the inside of specific jugs and bridges, while Latour's four is a public creature, a matter of concern between multiple things. But these approaches may not be as different as they seem - after all, if Latour opens any jug or bridge, he will always find another parliament of things." (Prince of networks, s.139)

 

Även om Harman skriver att "mångfald"syftar på ett objekts många egenskaper så skriver han även att ett objekts egenskaper beror på de objekt som objektet består av. Objektet i sej är dock varken identiskt med sina egenskaper, sina delobjekt, sina effekter eller sina relationer.

 

Så det finns alltså visssa likheter mellan AQAL och OOO. Detta skulle ju kunna bero på att det äntligen är den enda sanna filosofin som til sist har uppenbarats eller på att det är ett naturligt sätt att tänka. Wilber och Harman verkar inte känna till varandra och verkar inte ha så många gemensamma influenser och de som de har verkar de tolka olika. Wilber har inga direkta fyrfältare bland sina föregångare och influenser men det har Harman:

 

"The number of fourfold structures in the history of philosophy is so staggering that we should hardly be suprised when thinkers generate new ones. Monisms are too pious and sugary in their holism, dualisms too static in their trench warfare, and triads too smug in their happy endings. But fourfold structures allow for tension no less than plurality, and hence we find Empedocles, Plato, Aristotle, Scotus Eriugena, Francis Bacon, Vico, Kant, Greimas, McLuhan, and others chopping the world in four."(Prince s.139)

"Indeed, the ideal for a well-functioning democratic state is like the ideal for a gentleman's well-cut suit- it is not noticed. For the common people of Britain, Gestapo and concentration camps have approximately the same degree of reality as the monster of Loch Ness. Atrocity propaganda is helpless against this healthy lack of imagination."
-Arthur Koestler, 1943

Arthur Koestler föddes 1905 i en judisk medelklassfamilj i Budapest. Fadern var uppfinnare och fabrikör. Hans mor hade en känd forskare bland sina förfäder och gick en kort tid i terapi hos Freud. Han var ett stort barn och födseln tog två dygn. Arthur var enda barnet.

 

Faderns firma gick omkull under första världskriget och en vänster- och en högerrevolution skakade Ungern. Den trygga medelklasstillvaron slogs i bitar. Arthur skulle komma att leva ett äventyrligt liv.

 

1922 började han vid universitetet i Wien och kom snart i kontakt med zioniströrelsen. 1926 flyttade han till Palestina utan att ha tagit sin examen. Där blev han snart journalist. 1929 flyttade han till Tyskland. Eftersom han redan var politiskt radikal så blev han snart kommunist också. Hans första bok var bolsjevikpropaganda.

 

1931 var han som journalist med på en zeppelinresa över nordpolen. 1932 flyttade han till Frankrike. När spanska inbördeskriget började så åkte han dit som journalist.

 

Hans andra bok från 1937 är både självbiografisk och kominternpropaganda och avhandlar hans fångenskap hos Franscos fascister i Spanien där han dömdes till döden men blev frigiven pga internationella påtryckningar. Den första mer propagandistiska halvan försvann snart ur tryck men den andra mer biografiska halvan återutkom som Dialog med döden.

 

På flykt genom Frankrike så får han självmordpiller av Walter Benjamin som Koestler senare senare tar, men han överlever. Han hade även på vägen lunch med Thomas Mann, söp med Dylan Tomas, blev vän med George Orwell osv.

 

1939 ger han ut sin första skönlitterära bok som dock symboliskt kan sägas handla om hans egna erfarenheter. Han beskriver Spartakusupproret bland antikens slavar som slutade med nederlag och massavrättningar. Temat för denna och kommande böcker är idealism som går fel. Samma år går Koestler ur kommunistpartiet.

 

1940 ger han ut Natt klockan tolv på dagen, som blir ett stort internationellt genombrott för honom. Det är hans mest hyllade bok och den som troligen har påverkat mest. Den blev en internationell storsäljare i en tid när det ännu var kontroversiellt att vara kritisk till stalinsovjet. Europeiska intellektuella som Sartre stödde Stalin ända tills Krustjov tog avstånd från honom.

 

Han var med i brittiska armén 1941-42 och blev brittisk medborgare 1945. Han skulle dock fortsätta att vara kosmopolit. Han hade senare hus i flera olika länder.

Trots att han sägs ha gett Camus ett blåöga så influerade Koestler honom att bli mer sovjetkritisk. Som internationellt känd intellektuell så fortsatte Koestler sin självdestruktiva livsstil. Kedjerökare, stordrickare, experimenterade med droger, kvaddade flera bilar, hade otaliga kvinnoaffärer (bl.a Simone de Beauvoir) och hade åsikter om allt.

 

Han gav ut flera böcker som på olika sätt handlade om totalitarianism och Sovjet samt några självbiografiska verk. Han var med i en antikommunistisk konferens som senare visade sej vara anordnad av CIA.

 

Från The Sleepwakers (1950) och frammåt så tog han upp nya teman att skriva om; vetenskap, filosofi, mystik och parapsykologi. Just Sleepwalkers är en idéhistorisk och vetenskapsteoretisk bok, där han skriver om världsbildernas historia och om hur de stora vetenskapsmännen genom historien sällan om nånsin hade full kontroll på vad de höll på med. Drivna lika mycket av intuition och religiösa dogmer som av rationalitet så förutsåg de sällan om nånsin konsekvenserna av sina upptäckter.

 

Ungefär som politiken och ekonomin inte kan planeras i för hög grad så kan inte forskningen göras det heller.

 

Ett års resa till Indien och Japan resulterade i The Lotus and the robot 1960. Han utforskar där österländsk mystik men även om han har en del positiva saker att säga så är han på det hela taget besviken. Boken har senare anklagats för att vara eurocentrisk och sånt.

 

1964 kommer The act of creation, där Koestler försöker att skapa en generell teori om mänsklig kreativitet. Med exempel från humor, konst och vetenskap så hittar han ett generellt möster som han kallar "bisociation" som är själva mekanismen bakom kreativitet. Element från olika mentala sammanhang blandas till ett nytt sammanhang. Teorin har senare vidareutvecklats av andra.

 

The ghost in the machine (1967) fortsätter hans psykologiska forskning. Den avhandlar mind-body-problemet och introducerar Koestlers begrepp holon och holarki. Han kritiserar Skinners behaviourism och föreslår ett mera komplext funktionalistiskt perspektiv med emergenta nivåer. Helheten han inte reduceras till sina delar. Koestler ser inte psyket som något som skulle kunna överleva kroppen.

 

1967 publicerar han även en artikel där han kritiserar 60-talets drogromantik och beskriver sina egna erfarenheter av droger. Han har bl.a sedtrippat på psilocybin och tagit LSD med Leary. Koestlers egen slutsats vara att detta bara var färgglada hallucinationer utan djupade innebörd alls. Han påpekar även att de flesta religiösa mystiker tar avstånd från droger och ger en känga till Aldous Huxley.

 

Från slutet av 60-talet började han få litterära priser och sånt.

 

1971 gav han ut the case of the midwife toad som handlade om en gammal vetenskaplig kontrovers.

Med The roots of coincidence (1972) så ger han för första gången ut något om parapsykologi och hittar ett nytt sätt att vara kontroversiell på. Han ger en översikt över den parapsykologiska forskning som hade gjorts, menade att detta egentligen inte var mer bisarrt än samtida kvantfysik, och visade att begåvade människor länge hade dragits till parapsykologi.

 

Fler noveller, artiklar, samlingar och priser.

 

I den trettonde stammen (1976) driver han tesen att europeiska judar inte är släkt med övriga judar. Även om det var en rimlig hypotes då så har gentester senare visat att det inte stämmer. Han sa att boken skulle motverka antisemitism i Europa.

 

Han hade själv judiskt-europeiskt påbrå och från att i sin ungdom ha varit zionist så verkar han med tiden ha distanserat sej från judendomen. Historikern Cesarani som har specialiserat sej på judisk historia, släppte 1998 en kritisk biografi över Koestler. Cesarani har även skrivit kritiskt om Hannah Arendt och har utalat sej för begränsningar i yttrandefriheten.

 

Janus: a summing up (1978) ska sammanfatta hans teoretiska fas från Sleepwalkers och frammåt. Begreppen holon och holarki (holarchy) är centrala i hans filosofi. Han skapade de först i ett psykologiskt sammanhang men visar här att de kan användas snart sagt överallt.

 

Med många exempel från vetenskaperna visar han att (nästan) vadsomhelst är en helhet av mindre delar och själv ingår i större helheter. Att vara både del och helhet kallar han att vara en "holon". Inte bara konkreta objekt utan även t.ex språkliga beteenden som "memer" kan beskrivas som holoner.

 

Alla holoner fungerar som helheter och som delar och hos levande holoner så blir detta en drift att vara en del och en drift att vara en helhet. Helhetsdrifter handlar om att vara självständiga individer, konservatism och aggressivitet. Delaktighetsdrifterna handlar om självuppoffring och anpassning.

 

Koestler hävdar att genom mänslighetens historia så har självuppoffring lett till mera ont än vad egoism har gjort. Han har erfarenhet av krig och hävdar att soldater sällan drivs av aggressivitet utan oftare av ädel självuppoffring. Dock skriver han även att människan är en paranoid och inte fullt frisk art och han sätter större tilltro till vetenskapen än till politiken, att rädda vår framtid.

 

Även om vissa saker i boken är inaktuella så förebådar han både epigenetik och transhumanism. Efter att ha diskuterat och kritiserat biologin och psykologin (och parapsykologin) och konstaterat att vetenskapen ännu har mycket att upptäcka så avslutar han boken med ett citat ur sin själbiografiska bok The invisible writing från 1953, där han beskriver hur han dödsdömd i fånglägret ibland fick små mystiska upplevelser av ett större sammanhang i tillvaron än vad vi idag känner till.

 

Janus blev hans sista egentliga bok. Den är tillägnad Daphne. Strax innan boken hade han fått parkinson och strax efter så fick han leukemi. 1983 begick han självmord. Det var ett inslag i hans kontroversiella liv som han åtminstone hade argumenterat för teoretiskt. Men att hans tredje fru, tjugo år yngre och fullt frisk, begick självmord tillsammans med honom, var det många som var kritiska till.

"There´s a crack in everything. That´s how the light gets in."
-Leonard Cohen.

 

 

Jaspers läste först juridik, sen medicin och psykologi innan han började glida mot filosofi, där han skulle stanna kvar, om än alltmer politisk med tiden.

 

När han gick ut skolan sa hans lärare att det aldrig skulle bli något av honom eftersom han hade en kronisk lungsjukdom, utvidgade bronker, vilket leder till slemhosta och infektionskänslighet. Han förväntades inte uppnå hög ålder.

 

Hans bräckliga hälsa gav honom stillsamma och intellektuella intressen. Han kritiserade hetsen och stressen och betonade vikten av lugn och kontemplation.

 

Husserl bröt av mot det sena 1800-talets nykantianer när han skapade fenomenologin i början av 1900-talet. Karl Jaspers hamnade nånstans mellan fenomenologin och nykantianismen med fiender i bägge lägren vilket kan ha bidragit till att han har marginalserats både under sin livstid och idag. Han startade ingen "skola" och fick inga "lärjungar." Både Ricoer och Gadamer var en tid elever till honom.

 

Hans filosofi har drag av både pragmatism och existentialism. Liksom William James utvecklas han under sin livstid från psykologi till filosofi och antyder en vidare riktning mot en ickereligiös andlighet.

 

Han blev kritisk till etablerad psykologi, föreslog dock inte så mycket alternativ

 

Han hade tidigt höga tankar om värdet av ömsesidigt öppenhjärtliga samtal, vilket det var för litet av i psykiatrin och som senare under naziregimen var direkt livsfarligt.

 

"As a physician and psychiatrist 1 saw the precarious foundation of so many statements and actions, and beheld the reign of imagined insights, e.g. the causation of all mental illnesses by brain processes (I called all this talk about the brain, as it was fashionable then, brain mythology; it was succeeded later by the mythology of psychoanalysis), and realised with horror how, in our expert opinions, we based ourselves on positions which were far from certain, because we had always to come to a conclusion even when we did not know, in order that science might provide a cover, however unproved, for decisions the state found necessary. I was surprised that so much of medical advice and the majority of prescriptions were based, not on rational knowledge, but merely on the patient's wish for treatment."

-KJ

Hans blandade in psykologi och sociologi i sina filosofiska resonemang och andra filosofer kritiserade honom för att inte hålla filosofin ren.

 

Som tysk filosof under 1900-talet så kom han att skriva en del om politik. Jaspers och Heidegger nämns ibland som den tyska existentialismens två fäder men även om de när de först träffades var intresserade av varandras filosofi så blev de snart fiender, inte minst över politiska frågor. Efter kriget rekommenderade t.o.m. Jaspers att Heidegger skulle fråntas sin rätt att undervisa på universitet.

 

Till saken hör att Jaspers förbjöds att undervisa under naziregimen. Om inte annat så var han åtminstone gift med en judinna. Under hela nazistregimen riskerade han och hans fru att föras bort. Under krigets sista dagar så så bestämdes det att de skulle föras till ett koncentrationsläger och de tipsades bara timmar innan det skulle hända och kunde fly.

 

Från att i sin ungdom ha varit högerliberal, influerad av Max Weber (som han umgicks med en tid) , så var han i sina sista skrifter snarare en sorts vänsterliberal. Hans vän Hannah Arendt kan ha bidragit till att radikalisera honom. I vissa frågor kan han ses som en sorts föregångare till Habermas.

 

I en tidig text ser han Kirkegaard och Nietzsche som grundarna av en ny sorts existentialistisk filosofi som varken är metafysisk eller fenomenologisk. En slags livsfilosofi som beskriver människans liv och verklighet snarare än tingen och världen i sej. Nånting som idag antagligen skulle räknas som en slags psykologi eller terapi antar jag. Det finns ju idag en existentiell psykologi, men Jaspers är inget stort namn inom den. Heidegger såg sej som fundamentalontolog medan hans kritiker såg honom som subjektiv psykolog. Jaspers bejakar denna subjektiva, psykologiska sida hos existensfilosofin. Medan Heidegger inte ser sig som "existentialist" så gör Jaspers det.

 

Det finns även spår av Hegel och Schelling hos honom.

 

När jag först började läsa filosofi på gymnasiet så tyckte jag först att existentialfilosofi verkade mest intressant, men jag passerade snart det stadiet. Passerat och inkluderat.

 

Han arbetar mest med filosofi under 1920 och 30-talet. Efter ww2 så blev det istället mycket politik och samhällsdebatt för honom. Han räknades som en av de få godkända intellektuella, som inte hade sammarbetat alls med nazistregimen.

 

De tre delarna i hans magnum opus är också hans tre filosofiska utvecklingssteg:

1. Omvärldsanalys (mat.nat. m.m.)
2. Existentialfilosofi, (med etik och politik)
3. metafysik (ett sökande efter det transcendentala)

 

En tolkning av hans tredje del är att han försöker att befria andlighet från religion. Han söker det transcendentala utan några dogmer och utan någon tro på någon personlig gud. Andlighet handlade för honom om ett utforskande av människan inre potential. Han kritiserade både troende och människor som tog avstånd från varje form av andlighet. Alla tolkningar och uttryck för det transcendentala är lika legitima.

 

Han såg spår av det outsägliga i vardagen, "ciphers of transcendence", det kodade budskapet i alla ting.

 

"Part of the externality of Transcendence is its unknowability; its internality is the code message of all things. In view of the fact that the limit and the basis of all things can be made tangible, it is possible to perceive everywhere the thread of light which connects them with Transcendence. Even though Transcendence is thus immanent, it is so only in an unlimited ambiguity and cannot be grasped with any finality. Philosophising merely establishes the general right to trust in that which seems to speak to me as the light of Transcendence."
-Karl Jaspers

 

 

Aristoteles anses ha skapat den klassiska logiken när han skrev ner syllogismläran. Han skapade även en sorts logisk fyrkant, som kan beskrivas pedagogiskt visuellt.

Aristoteles logiska fyrkant hade vissa likheter med hans fysikaliska fyrkant som beskrev hans fyra grundämnen baserade på motsatser, i en annan av hans böcker. I dag motsvaras dessa element av aggregationstillstånd.

Inom indisk och buddistisk logik fanns liknande tankegångar.

Aristoteles kvintessens går utöver fyrfältsmodellen liksom buddhisternas sunya. Det finns en strukturell parallell mellan kvintessensen och sunya.

I modern tid har semiotikern Greimas skapat en semiotisk fyrkant som påminner om Aristoteles logiska fyrkant. Den kan användas för att analysera historier, ideologier, myter, bilder, reklam, o.dyl. Liksom Aristoteles square of opposition så kan även Greimas modell byggas ut till en hexagon eller oktagon.

Den moderna kemin skapade ett bildspråk för att beskriva molekylerna på ett pedagogiskt och hanterligt sätt. På ett liknande sätt har en del semiotiker skrivit ner semiotiska sammanhang i tvådimensionella modeller.

Greimas har även influerat Latour. Det är dock inte den semiotiska fyrkanten som Latour har hämtat från Greimas utan aktantbegreppet.

För ex. Peirce var logik och semiotik mycket närastående.

Greimas beskriver även narratologi semiotiskt.

Latour beskriver även verkligheten narratologiskt.

Aristoteles och Latour är två av föregångarna till Graham Harman som även han har skapat en fyrfältsmodell, en ontologisk. Trots en ytlig likhet med Aristoteles och Greimas modeller så verkar Harmans modell inte ha några konträra eller subkonträra relationer. På så sätt påminner den mer om Aristoteles elementkvadrat.

Berkeley föddes 12e mars 1685 på irland och ansåg sej irländsk fastän hans far var engelsman. Han blev 1710 anglikansk biskop och 1728 flyttade han och hans nyblivna fru till den brittiska kollonin Bermuda där han fungerade som både världslig och religiös ledare för både kolonister och infödda. 1732 återvände han till London och återupptog publicerandet av verk. Han publicerade (minst) fem titlar mellan 1709 och 1721 och från 1732 ytterliggare (minst) sex titlar. Han verkar inte ha publicerat så mycket efter 1735 och dog 1753.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Harmans OOO kan beskrivas på lite olika sätt. Han tycks föredra att peka på Husserl och Heidegger som föregångare men i minst en intervju så sa han istället att hans filosofi kan beskrivas som Whitehead plus Zubiri. Zubiri, som var elev till bl.a Husserl och Heidegger, förde bl.a den katolska teologin närmare den öst-ortodoxa. Whitehead å andra sidan är en mycket nyskapande och rätt inflytelserik filosof.

Harman tar de två viktigaste filosoferna från den kontinentala 1900-talsfilosofin och tolkar de på ett helt nytt sätt. Den kontinentala 1900-tals-filosofin utmärks bl.a av the linguistic turn och social konstruktivism. Liksom den analytiska 1900-tals-filosofin så är den kontinentala 1900-tals-filosofin antimetafysisk. Harman tar nu de två grundläggande filosoferna Husserl och Heidegger och tolkar de på ett förmodernt metafysiskt sätt. Samtidigt som han bekräftar vikten av de grundläggande kontinentala filosoferna så kritiserar han också mycket av deras efterföljare.

Det är lite lustigt att Harman som påstår sej ha läst i stort sett allt av Heidegger och som säger att Heidegger är en stor och viktig filosof, ändå säger att det allra mesta han har skrivit är rätt ointressant. Det är vid ett fåtal tillfällen som Heidegger enligt Harman är som mest metafysisk och intressant.

Heidegger själv tar ju uttryckligen avstånd från metafysik och säger att dess möjligheter är uttömda. Detta var något som hans favoritefterföljare Derrida tar fasta på. Harman tycker rätt illa om Derrida och dekonstruktion och annat som var i ropet när Harman skolade sej till filosof. Dock är dekonstruktion ett mångsidigt begrepp och man skulle t.ex kunna säga att Harman dekonstruerar Heidegger när han tolkar honom som metafysiker. Den formuleringen skulle Harman antagligen inte gilla.

Även Levi Bryant kan ju tänka sej att se vissa beröringspunkter mellan OOO och Derrida. Poststrukturalisterna är komplicerade filosofer som kan tolkas och misstolkas på många sätt.

Om poststrukturalisterna kan sägas vara "overminers", som upplöser objekten i deras relationer, så finns det även "underminers", som upplöser objekten i deras beståndsdelar. Här hittar vi Harmans dispyt med den samtida naturvetenskapen.

Harmans inställning verkar vara att även om filosofi och vetenskap kan influera och inspirera varandra så bör det ändå vara två ömsesidigt oberoende forskningstraditioner. Filosofin är t.ex ingen stödvetenskap till fysiken eller något sådant. Han har skrivit att han tror att OOO antagligen kommer att bli viktigast för humaniora och han försvarar även värdet av retorik och är skeptisk till matematikens starka ställning. Som filosof så har han filosofens rätt att spekulera om verklighetens sanna natur utan att kunna någon matematik alls.

Harman mellan Skylla och Karybdis: mellan postmodernism och scientism.

Analytisk och kontinental filosofi var under 1900-talet överrens om att naturvetenskapen som regel var bäst att lämna ifred, tillsammans med metafysiken. De hade små ambitioner att korrigera den på någon punkt. Ett avgörande ögonblick var t.ex debatten mellan Bergson och Einstein 1922 där Einstein allmänt ansågs sopa banan med Bergson. Dock skrev Einstein själv ett öppet brev till Bertrand Russell och klagade på att hans filosofi var för lite metafysisk.

Förutom Skylla och Karybdis så finns det dock även ett tredje hot som Harman måste undvika: han måste hålla avståndet mellan sin OOO och Whitehead. Han erkänner själv Whitehead som en viktig influens. Det är främst whiteheadianen Shaviro som har fört diskussioner direkt med Harman men även t.ex Deleuze, Stenglers och andra uppskattar Whitehead. Hans fans finns glest utspridda i många olika läger. I Sverige så har sociologen Karl Palmås intresserat sej. Shaviro har vid ett tillfälle skrivit att skillnaden mellan Whiteheads organic philosophy och OOO bara är estetisk, vilket Harman svarade på och förnekade. (Matematiker och fysiker vet att vitt skillda teorier eller metoder kan komma fram till identiska resultat.) Även om Harman har plockat vissa idéer från Whitehead så stämmer hans helhetstolkning av honom inte överrens med Shaviros, eller med min.

De kanske två viktigaste punkterna i OOO är för det första att man inte kan veta allt om ett objekt. Som regel så vet man ganska lite om ett objekt och även när man tror att man vet allt så skulle det fortfarande kunna överraska. Harman kallar detta för att objekt "drar sej tillbaka", ett något fenomenologiskt sätt att uttrycka saken, som kommer från Heidegger. Den andra punkten är att alla objekt är betraktare eller tar emot information från sin omgivning. Detta resonemang har Harman hämtat från Whitehead. För Whitehead så är det ingen artskillnad mellan medvetna varelser och omedvetna objekt utan bara en gradskillnad, en fråga om komplexitet. Liksom all perception förutsätter någon kausaliet så innebär all kausalitet någon form av "perception", eller "prehension" som Whitehead skriver. Andra viktiga punkter inom OOO är t.ex att objekt inte är reducerbara till sina beståndsdelar och inte heller till det sammanhang som de ingår i.

Harman tolkar Whitehead som en relationist och processfilosof. Detta är inte ovanliga uppfattningar, men jag tycker inte att det är fullständigt träffande. Whiteheads objekt uppstår visserligen ur universum men är inte reducerbara till resten av universum utan utgör ett unikt irreducibelt tillskott. Jag ska inte fördjupa mej i snåriga resonemang här men Whitehead är ingen ren relationist för mej. Vad gäller processfilosofin så är det visserligen sant för Whitehead att allt inom tiden är processer och att även objekt är en sorts processer, men Whitehead räknar även med objekt och sammanhang utanför tiden, som på sätt och vis är mer grundläggande.

Liksom Shaviro så är jag benägen att se likheter mellan OOO och organic philosophy. Detta att objekt drar sej tillbaka finns även hos Whitehead även om han inte gör någon stor poäng av det. Det är snarare trivialt att ingen kunskap om något någonsin kan vara fullständig.

Så mot Harman så kan man välja att se likheter med poststrukturalisterna och med Whitehead, så hur är det då med vetenskapen? Ray Brassier har vid något tillfälle kritiserat Harman för att Brassier tycker att Harman har avlägsnat sej för mycket från den samtida naturvetenskapliga världsbilden. Harmans svar på det var att Leibniz idag är mer vetenskapligt aktuell än någonsin förr, tre århundraden efter sin död.

Visst kan man urskilja vissa vaga likheter mellan OOO och vissa mat-nat fenomen som objekt-orienterad programmering, matematisk mereologi och systemteori, men flest beröringspunkter har jag hittat med en obskyr liten spekulation inom kvantfysikens mer filosofiska hörna, nämligen Relational Quantum Mechanics. Med tanke på detta så tycker jag inte alls att Harman har avlägsnat sej så långt från den samtida naturvetenskapliga världsbilden, oavsett vad han själv vill och tror.

Det är klart att det är ett långt avstånd mellan poststrukturalism och naturvetenskap, även om både Harman och Whitehead ur något perspektiv kan sägas befinna sej mellan dem. Harmans filosofi går i hög grad ut på att hävda att saker är distinkta från varandra och att även om saker kan vara "nära" varandra eller "likna" varandra så är de för den skull inte identiska. Som han själv skriver så är det ett filosofiskt val att betona skillnader framför likheter.

 

 

You are the only contemporary physicist, besides Laue, who sees that one cannot get around the assumption of reality — if only one is honest. Most of them simply do not see what sort of risky game they are playing with reality — reality as something independent of what is experimentally established.

Albert Einstein in a letter to Schrödinger (1950)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Well, I´m a joker, and a smoker, and a midnight toker...

andra bloggar om

vetenskapshistoria,kvantmekanik,kvantfysik,fysik,

Alfred North Whitehead föddes 15e februari 1861 i Ramsgate i Kent i södra England, med tre äldre syskon. Hans far var en anglikansk präst som ledde en privatskola.

Han fick en klassisk uppfostran med grekiska och latin, klassiska författare, matematik och bibelstudier på grekiska. Han blev först hemskolad av sina föräldrar eftersom de trodde att han var för klen för vanlig skolgång, men när han väl började där så blev han både head boy of his house och captain för skolans rugbyteam. Man kan ana att han ville visa att han inte var så klen.

Han tycktes vara lagd åt det matematiska hållet. Han började college 1880. Hans avhandling vid Trinity College handlade om Maxwells elektromagnetism, vilket har en indirekt koppling till hans senare intresse för rummets matematik. Vid Trinity var han även med i The Apostles, en diskussionsgrupp startad av Tennyson 1820, som brukade träffas tio på lördagskvällarna och höll på in på söndagsmornarna.

Han stannade vid Trinity i trettio år, från det att han var 19 tills han var 49 och var huvudsakligen sysselsatt med matematik och logik. Hans verk kan delas in i tre perioder, och den första, fram till 1910, handlar om matematik och logik.

1891 var han trettio och gifte sej med Evelyn Wade, en irländska som uppfostrats i Frankrike. Han var mer introvert och hon mer extrovert. Hon gjorde honom intresserad av estetik och lärde honom att skönhet är existensens mål. De fick med tiden tre barn. Bara veckor efter att de gift sej så började han med Treatise on Universal Algebra som han skulle arbeta med större delen av 1890-talet.

Han hade även religiösa grubblerier. Han var uppfostrad till anglikan men blev i mitten av 1890-talet agnostiker.

1898 kom så hans Treatise on Universal Algebra, som kan sägas ha skapat ämnet universell algebra, även om det ämnet är ganska annorlunda idag. Whiteheads text kan mest sägas handla om geometri och formella spatiala relationer. Även om den innebär en utveckling i riktning mot symbolisk logik så var Freges samtida system bättre och blev därför framgångsrikt. Inte minst Russel lyfte fram Frege. Avhandlingen var menad att bli två volymer men den andra gavs aldrig ut och en del av innehållet återfanns istället i Principia.

Bertrand Russel började på Cambridge 1890 och upptäcktes bland studenterna av Whitehead som tyckte att han verkade begåvad och undervisade honom. 1901 upptäckte Russell den paradox som bär hans namn och Whitehead avbröt arbetet på del två av sitt verk för att istället samarbeta med Russell och tillsamman så skrev de Principia Matemathica, en mytomspunnen klassiker inom matematik och analytisk filosofi. Under 1900-talet har mängdläran oftast ansetts vara grunden för den moderna matematiken och det var det som dessa två åstakom. Om någon arbetsfördelning kan urskiljas så var Russel något mer filosofisk och Whitehead något mer matematisk.

Vid sidan om detta arbete så skrev Whitehead dessutom några läroböcker i matematik samtidigt.

1910, samma år som första delen av Principia kom ut, så blev det känt att en kollega och vän till Whitehead hade en affär med en gift kvinna. Han förlorade sin professorstitel och även sitt Trinity Fellowship. I protest mot detta så sa Whitehead upp sin egen professorstitel, även om han också kände ett behov av att förnya sej efter trettio år vid Trinity. Han flyttade till London. (Dessutom så var Russell olyckligt förälskad i Whiteheads fru.)

Först 1914 fick han fast anställning, som professor i tillämpad matematik vid Imperial College of Science and Technology. I tio års tid skulle han skriva och undervisa om fysik, vetenskapsteori och pedagogik vid Imperial college och University College.

Principia Matemathica kom ut i tre delar 1910-1913. De hade först planer på en fjärde del av Principia, som skulle grunda geometrin i logiken, och den delen tycks ha gått i mereologisk riktning, men det var mer Whiteheads projekt än Russells, vilket ledde fram till hans bok 1917.

1914 bröt ww1 ut. Whiteheads ena son dog.

"The deepest definition of youth is life as yet untouched by tragedy."

Han ville aldrig tala om Wittgenstein igen, som han hade träffat och gillat men som hade anmält sej frivillig till motsåndarsidan. Russell satt i fängelse 1918 för sin pacifism och Whitehead besökte honom, men kunde inte acceptera hans pacifism. De träffades sällan efteråt. Medan Whitehead fortsatte att utveckla matematiken och skapa avancerade teorier inom fysik och filosofi så spenderade Russell resten av livet åt att skriva humanistiska essäer.

1917 kommer The Organization of Thought Educational and Scientific, som är en artikelsamling om pedagogik och vetenskapsteori Året innan kom grunden för Whiteheads mereotopologi.

Han har påbörjat sin andra, naturfilosofiska period. Han hade redan på 1890-talet bestämt sej för att Newtons fysik var felaktig och blev mycket intresserad av Einsteins nya relativitetsteori. Som matematiker hade han försökt att grunda geometrin i logiken och som naturfilosof så funderade han nu över rummets natur.  Han hävdade bl.a att det inte fanns några matematiska punkter alls i naturen, utan att både tid och rum nödvändigtvis hade utsträckning och för realism borde beskrivas utan användande av matematiska punkter.

Whitehead tycks nu utgå från en form av empiricism, men snarare William James radikala empirism än Russell eller Wienkretsens logiska positivism. Hans empirism är inte grundad i "sinnesdata" som är abstraktioner som ingen någonsin har upplevt. Däremot kan relationer och komplexa händelser vara direkta upplevelser.

1919 kommer An Enquiry into the Principles of Natural Knowledge, 1920 The concept of Nature och 1922  The Principle of Relativity with Applications to Physical Science.

Whitehead kritiserar här Einstein för att han gör geometri, fysik och gravitation identiska vilket försvårar korrekta mätningar över större avstånd. Han skriver att man är tvungen att veta allting innan man kan ta reda på nånting. Han konstruerar även en alternativ gravitationsteori som även om den först väckte ett visst intresse ganska snart ansågs vara ett misslyckande. Det finns dock de som vill argumentera för Whitehead genom att hävda att hans teori egentligen är en "bimetric" teori, som det ännu finns aktuella idag, och att han alltså har varit missförstådd. Oftast har teorin istället tolkats som "quasi-linear". Dock anses hans teori även vara experimentellt motbevisad.

1924 blev Whitehead vid 63 års ålder inbjuden av Henry Osborn Taylor att undervisa i filosofi vid Harvard i USA. I England skulle hans bli pensionerad vid 65 års ålder. Han var fascinerad av filosofi men hade egentligen aldrig studerat eller undervisat i det. Hans tredje period handlar om metafysik, kosmologi och samhällsteori i bredare mening. Paret Whitehead bodde resten av sina liv i USA. Vid Harvard så var han även lärare åt bl.a Quine och Donald Davidsson.

Whitehead hade kvicka och kloka åsikter om lite av varje och dessa återfinns utspridda i de olika föreläsningar som han gav om olika ämnen från 1915 fram till sin död. Hans Harvardföreläsningar, från 1924 till 1937, har gott om citat från hans favoritpoeter Wordsworth och Shelley. De flesta söndageftermiddagar så hade paret Whitehead öppet hus i Cambridge dit alla studenter var välkomna och där vad som helst kunde diskuteras fritt.

Medan Russell öppet var pacifistisk socialist och Wittgenstein i smyg var kristen kommunist så tycks Whitehead ha oscillierat mellan liberalism och socialliberalism.

Åenasidan så skrev han

"Now the intercourse between individuals and between social groups takes one of two forms, force or persuasion. Commerce is the great example of intercourse by way of persuasion. War, slavery, and governmental compulsion exemplify the reign of force."

Åandrasidan så ansåg flera att

"...there is good reason for claiming that Whitehead shared the social and political ideals of the new liberals." (dvs socialliberalerna)

Det finns även en text från hans sista år då han talar väl om brittiska labour, som på den tiden var socialdemokrater.

1925 kom Science and the Modern World.

Han introducerar här sina uttryck "“the fallacy of simple location” och “the fallacy of misplaced concreteness" samt “prehension”. Han kritiserar den moderna vetenskapen för att förklara det verkliga utifrån det abstrakta, som det absoluta newtonska rummet. Han intresserar sej här även för annat än matematik och fysik och de tre sista kapitlen heter “God,” “Religion and Science” och “Requisites for Social Progress”.

1926 kom Religion in the Making.

Tycks vara en text som säger emot sej själv. En rimlig tolkning är att Whitehead vidareutvecklar sina uppfattningar medan han skriver. Den bild av Gud som skissas här stämmer inte heller med den beskrivning som senare finns i slutet av Process and reality. Whitehead kallade själv den här boken "a complete failure". Den är dock viktig för de som sysslar med processteologi.

1927 kom Symbolism, Its Meaning and Effect.

Whitehead hade redan från börjat intresserat sej för symboler, t.ex värdet av matematisk symbolik, och detta intresse använder han nu när han utforskar det nya begreppet "prehension", som handlar om hur saker uppfattar sin omvärld. T.ex så ser en hund snarare en stol än en samling fläckar som sedan sekundärt tolkas som en stol. Människan tolkar omvärlden redan omedvetet som färdiga symboler innan hon blir medveten om vad hon ser.

1927 ombads Whitehead att ge the Gifford Lectures at the University of Edinburgh. Dessa gavs ut 1929 som Process and Reality, som brukar anses som hans magnum opus.

1929 kom Process and Reality: An Essay in Cosmology.

Alla böcker som han gav ut mellan 1917 0ch 1927 kan ses som förarbeten till Process and reality. En kommentator skriver dock att hans tidigare böcker tar upp tidens natur medan Process istället handlar om tillblivelsens logik. Den är indelad i fem delar:

I första delen så argumenterar han för spekulativ filosofi och beskriver det kategoriska schema som Process bygger på.

I andra delen så tillämpar han schemat på olika saker och kritiserar andra filosofer.

I del tre beskriver han teorin om "prehensions" och i del fyra levererar han sin slutgiltiga formulering av sin teori om rummet.

Han skriver att del tre och fyra har överlappande ämnen beskriva på olika sätt, vilket har fått läsare att kämpa med att jämföra dessa delar med varandra.

I femte och sista delen så skissar han på en dialektik mellan motsatser och beskriver en minimalistisk uppfattning om Gud i sitt filosofiska system.

Han tycks nu vara nöjd med sina resultat inom tiden och rummets filosofi och återvänder aldrig till dessa problem igen, utom för att hänvisa till vad han redan hade skrivit.

Han fortsatte att publicera, nu mest om pedagogik och samhällsteori.

1929 kom både The Aims of Education and Other Essays och Function of Reason.

Mest känd och uppstattad av hans senare böcker är Adventures of Ideas från 1933. Detta är en relativt lättläst bok som sammanfattar mycket av hans filosofi och applicerar den på flera saker. Vi vill att samhället och kulturen ska vara stabila och pålitliga samtidigt som vi vill att de ska utvecklas och förbättras. Ibland förutsätter den här boken dock att man redan är lite inläst på Whitehead.

"there are no whole truths; all truths are half-truths. It is trying to treat them as whole truths that plays the devil."

1934 kom Nature and Life.

Han slutade att undervisa 1937 vid 76 års ålder.

1938 kom Modes of Thought. Det bör finnas flera olika sätt att tänka. Filosofi bör inte enbart fokusera på språket. Liksom poesin så bör filosofin hålla tanken vid liv.

Whitehead dog den 30e december 1947, i Cambridge, Massachusetts, USA, 86 år gammal. Det var ingen begravning och hans kropp kremerades. Även hans opublicerade texter brändes, på hans uttryckliga önskan.

Han har en del efterföljare men eftersom hans filosofi varken tillhör den analytiska, pragmatiska eller kontinentala traditionen så lever hans arv lite i skymundan. Det finns enskilda individer som gillar honom lite överallt, men de två största lägren är rätt olika:

Whiteheads filosofi och försök till teologi gav upphov till processteologin med namn som Charles Hartshorne, John B. Cobb, Jr, David Ray Griffin och Nicholas Rescher. En del kristna och judar tycker att processteologin är tilltalande. Liksom univerum är i ständig utveckling så är även Gud det. Unitarianer ser en frände i Whitehead. själv gick han aldrig med i något samfund. Hans lösning av kropp-själ-problemet liknar tankegångar inom buddhism.

Dessutom så har hans mereotopologi, inte minst såsom formulerad i Process, blivit grundläggande för spatialt resonerande, inte minst inom AI-forskningen.

Shaviro gav ut Without criteria 2009 och den kommer jag att skriva mer om i en annan postning.

As for creativity itself, it appears “that Whitehead actually coined the term – our term, still the preferred currency of exchange among literature, science, and the arts. . .a term that quickly became so popular, so omnipresent, that its invention within living memory, and by Alfred North Whitehead of all people, quickly became occluded” (Meyer 2005, 2-3). (här från Shaviro, without criteria, kap.4)

andra bloggar om

filosofi, Whitehead,

Rickard Berghorn la i somras äntligen ut länken till sin uppsats om Swedenborgs multiversum. Lästips!

Förra hösten, i augusti för ett år sedan, föregicks den av några poster från honom och mej, läs även kommentarerna:

Dessutom la jag sen till i kommentaren till den här posten, en nu bruten länk om D.T. Suzuki och Swedenborg:

"For you Westerners, it is Swedenborg who is your Buddha, it is he who should be read and followed!"

- D. T. Suzuki

andra bloggar om

filosofi, Swedenborg,

Jag har nu skrivit om en handfull pragmatiska klassiker och även om filosofiska släktingar som Pascal, Nietzsche, Bergson och Popper.

I grannskapet till klassikerna så fanns även Santayana, FCS Schiller, RW Emerson och Josiah Royce.

Efter  ww2 blir det lite oklart vilka som är pragmatister och vilka som är analytiska filosofer. Men ibland brukar intressanta filosofer som Putnam, Sellars och Donald Davidsson benämnas som pragmatister. (Sellars synoptiska filosofi har bl.a influerad Brassier.)

Folk som Kripke och Nelson Goodman brukar räknas som analytiska filosofer men har liksom Quine fört den analytiska filosofin närmare pragmatiska och empiriska sammanhang.

Kanske skriver jag om dem någon annan gång, men inte just nu.

Quine kritiserar med sin "empiricism without dogma" bl.a Leibniz och Kant. Deleuze kritiserar med sin "transcendentala empiricism" bl.a Kant och Hegel. Jag tycker mej ana beröringspunkter.

Det finns en pragmatistisk strömning inom amerikansk juridisk teori, och det finns något som kallas fransk pragmatism inom sociologi, där bl.a Latour räknas in (i kontrast till Bourdieu).

Pragmatismen visar sej inte minst vara inspirerad av Darwin, vilket dels gör Shopenhauer till en felande länk mellan tysk idealism och amerikansk pragmatism, och dels gör pragmatism till en intressant parallell till Herbert Spencers syntetiska filosofi, där även en slags universell utvecklingsteori fanns med, som gällde både för idéer och teorier liksom för levande organismer.

Dessutom kan både Karl-Otto Apel och Habermas med sin universal pragmatics nämnas.

m.fl.

Det är också intressant att notera likheten mellan William James pragmatism och senare amerikansk tro-på-dej-själv-filosofi/psykologi.

andra bloggar om

filosofi, pragmatism,

 

"Modern empiricism has been conditioned in large part by two dogmas. One is a belief in some fundamental cleavage between truths which are analytic, or grounded in meanings independently of matters of fact and truths which are synthetic, or grounded in fact. The other dogma is reductionism: the belief that each meaningful statement is equivalent to some logical construct upon terms which refer to immediate experience. Both dogmas, I shall argue, are ill founded. One effect of abandoning them is, as we shall see, a blurring of the supposed boundary between speculative metaphysics and natural science. Another effect is a shift toward pragmatism."

-Quine

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

filosofi, vetenskapsteori,

Popper var utbildad psykolog och arbetade som lärare i sex år, i matematik och fysik. Som österrrikisk jude så flydde han till Nya Zeeland under ww2 ("landet närmast månen") Efter kriget så levde och verkade han huvudsakligen i London. Han blev sedemera professor i logik och vetenskapsmetod.

Popper var kommunist i sin ungdom men blev sedan socialliberal. Han såg ett starkt samband mellan sin vetenskapliga falsifikationism och sitt försvar för ett öppet samhälle. Att han fick en vagnslast priser och utmärkelser och blev adlad berodde nog inte minst på hans intellektuella försvar för västlig demokrati och kritik av östlig diktatur. Formellt var det snarare för hans vetenskapsteori.

Så hur falsifierades marxismen för honom? När den trodde sej kunna förutsäga framtiden och var beredd att offra människoliv för vad som skulle komma. Detta tyckte han var en orimlig chansning. Människoliv är värdefulla och framtiden är nödvändigtvis okänd.

Att framtiden är okänd innebär egentligen att ingen teori kan antas vara sann, eftersom vi då skulle veta helt säkert att den även vore sann imorgon.

Varje teori om verkligheten måste kunna antas vara fel. Om man förutsätter att den inte kan falsifieras så kan den inte diskuteras rationellt. Inom politik så innebär frånvaron av rationellt samtal att bara retorik och tvångmetoder återstår. I samhället så är det de totalitära ideologierna som kräver blod och underkastelse.

"…we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols."

-Popper

Inom vetenskapen så görs bara framsteg när konkurrerande hypoteser besegrar varandra och visar att den ena var fel. En hypotes som inte kan antas vara fel är det något fel med.

I teorin så räckte det med ett enda motexempel för att en hel teori skulle falsifieras, men Popper erkände att det i praktiken var mer komplicerat än så och att något som verkade vara ett motexempel kunde bero på många olika saker.

Hur kan vår kunskap om världen förbättras med tiden om ingenting någonsin kan bevisas utan bara falsifieras? Processen liknar biologisk evolution: hypoteser som överlever falsifikationsförsök är inte bevisade utan passande i situationen - de är tillämpbara. Likt en organism som tar sej levande igenom en knipa. Men de kan alltid utplånas vid ett senare tillfälle. Den vetenskapliga evolutionen skapar för Popper mer och mer intressanta problem.

"New ideas have a striking similarity to genetic mutations. Now, let us look for a moment at genetic mutations. Mutations are, it seems, brought about by quantum theoretical indeterminacy (including radiation effects). Accordingly, they are also probabilistic and not in themselves originally selected or adequate, but on them there subsequently operates natural selection which eliminates inappropriate mutations. Now we could conceive of a similar process with respect to new ideas and to free-will decisions, and similar things. "That is to say, a range of possibilities is brought about by a probabilistic and quantum mechanically characterized set of proposals, as it were - of possibilities brought forward by the brain. On these there then operates a kind of selective procedure which eliminates those proposals and those possibilities which are not acceptable to the mind."

-Popper

Influerad av bl.a Tarski skapade Popper en sanningsteori där "sannolikhet" var ett objektivt tillstånd som kunde mätas (åtminstone i efterhand) och som inte hade någonting med statistik att göra. Olika falska teorier kunde vara närmare eller längre ifrån sanningen. Man kan därför säga att nya vetenskapliga hypoteser närmar sej sanningen även om de senare visar sej vara falska.

Om en tekopp är blå så är det närmare sanningen att säga att den är grön än att säga att den är gul. Trots att både "grön" och "gul" strikt är lika fel.

En hypotes som passerade många test fick en högre grad av "korroborering", som antydde att den uppvisade "verisimilitude".

Ungefär som den biologiska evolutionen hade skapat den ekologiska biosfären så hade människans kollektiva utforskande av världen skapt en värld av teorier och andra abstrakta artefakter - den tredje världen.

"By "world 1" I mean what is usually called the world of physics, of rocks, and trees and physical fields of forces. By "world 2" I mean the psychological world, the world of feelings of fear and of hope, of dispositions to act, and of all kinds of subjective experiences.

By "world 3" I mean the world of the products of the human mind. Although  I  include  works of art in world 3  and  also  ethical values  and  social  institutions  (and  this,   one  might  say, societies),  I  shall  confine myself largely to the  world  of scientific libraries,  to books,  to scientific problems,  and to theories, including mistaken theories."

-Popper

Poppers tredje värld är ganska kontroversiell. När jag som liten pilt läste filosofi i Gbg så bad jag en lärare att förklara Poppers tredje värld för mej och han frågade mej hur jag själv såg på den. Jag sa att den påminde mej om platonism och han blev upprörd och indignerad och sa att den bestod av böcker och konstverk och sånt och inte alls hade nånting med platonism att göra. Jag kände mej dum och tillrättavisad. När jag år senare läste mer om Popper så fick jag veta att han själv hade sagt att det fanns vissa likheter med Platons idélära, liksom med Bolzanos universum av propositioner och Freges syn på propositioner.

"I suggest that it is possible to accept the reality or  (as  it may be called) the autonomy  of the third world,  and at the same time  to  admit that  the third world originates as a product  of human activity.  One can even admit that the third world is  man-made and, in a very clear sense, superhuman at the same time . It transcends its makers.  (We must beware, however, of interpreting these  objects  [of  thought] as  the thoughts  of  a  superhuman consciousness as did,  for Aristotle, Plotinus, and Hegel)."

-Popper

Ayer raljerade om '...the Platonic tradition which Sir Karl Popper  has lately  attempted  to  revive...,'

Vetenskapliga teorier är abstrakta till sin natur och kan bara testas indirekt, via sina konsekvenser. Vetenskapen började inte med rena observationer, utan med problem; där den redan existerande kunskapsmassan tycktes uppvisa någon form av brist. Det finns inga rena observationer utan all empiri är teoribemängd. Han omformulerade induktion som inte-ännu-falsifierade-teorier. Vetenskapliga teorier är abstarkta entiteter som existerar i värld tre och som inte kan verifieras empiriskt, men de kan falsifieras.

Fyra exempel på icke-falsifierbara-teorier: marxism, freudianism, matematik och darwinism, värderas på fyra olika sätt av Popper.

Marxism hade varit en vetenskap urspungligen eftersom den hade kommit med testbara förutsägelser, men när dessa förutsägelser inte slog in så byggdes teorin ut med hjälphypoteser och urartade från att vara en vetenskap längre.

Freudianismen däremot skulle kanske kunna bli en vetenskap nång i gång i framtiden om man försökte utveckla den till att skapa falsifierbara hypoteser.

Senare så såg Popper att åtminstone delar av darwinismen kunde testas empiriskt men från början så såg han den närmast som en tautologi: de bäst lämpade att överleva är de som överlever. Darwinismen är nästan lika tautologisk som matematiken, men inte riktigt. Den väcker många intressanta följdfrågor. (En följdfråga är om inte freudianism också gör det?) Popper gillar darwinismen och försöker rädda den genom att kalla den "ett metafysiskt forskningsprogram".

Både matematiken och darwinismen var tautologier som kunde orientera oss i världen. Varken marxism eller freudianism är tautologiska men är trots det inte falsifierbara.

Matematiken är inte falsifierbar i sej själv. Den existerar i den tredje världen. Men applicerad på värld ett så är den falsifierbar. Ett matematiskt påstående kan tolkas som antingen analytiskt eller empiriskt. Som empiriskt påstående så är det falsifierbart.

Poppers syn på första och andra världen var interaktionistiskt dualistisk. Han förblev oklar om andra och tredje världens metafysiska status. Han vidareutvecklade sina teorier hela livet.

Popper var tydlig med att han inte hade en instrumentalistisk syn på hypoteser och vetenskap. Han kritiserade utförligt Niels Bohr köpenhamnstolkning av kvantfysiken och stödde istället Einsteins realistiska attityd till teorier om världen.

Popper erkände att hans teori påmindre om C S Peirce men hävdade att han inte blev bekant med Peirce teorier förrän sent.

Popper var hela livet god vän med Hayek och de tillägnade var sin bok till varandra. Lakatos och Feyerabend var bägge elever till Popper som skulle kritisera honom och vidareutveckla vetenskapteorin. Lakatos är något av min favorit i sammanhanget.

Även miljardären George Sorros hade Popper som idol och hävdar att Poppers teorier vägledde honom i hans investeringsstrategier. Sorros skapade även Open Society institute, uppkallat efter Poppers bok.

Popper och Wittgenstein möttes ju i en ökänd tio minuters dialog som snabbt slutade med att Wittgenstein hytte med en eldgaffel åt Popper. Popper må ha varit populär ett tag under 1900-talet men jag tror nog att mer tid och uppmärksamhet idag har givits åt Wittgenstein.

Habermas nämner Poppers tre världar i Theory of Communicative Action. Habermas lär tidigt ha haft skäl att fördjupa sej i Poppers tankar under positivismstriden inom tysk sociologi.

Popper utsattes för en hel del sofistikerad kritik och det är tveksamt om falsifikationismen i slutändan klarar sej bättre än den verifikationism som han kritiserade. Ingen förnekar dock att han förde upp diskursen på en högre nivå.

Det finns mycket mer att säga om Popper, men det får vänta till någon annan gång.

 

James liv var relativt händelselöst, bortsett från några resor till Europa och en expedition till Amazonas (där han ådrog sej vattkoppor). Hans inre liv innehöll några perioder med depression och en långsam filosofisk utveckling under hela hans liv.

Han började allra först med kemi men övergick raskt i medicin som han tog en examen i, men efter en personlig kris kom han på att psykologi nog passade honom bättre, övergick sakta i filosofi, och studerade även religion ur både psykologisk och filosofisk synvinkel. Hans stil var att intressera sej för psykologins filosofi och filosofins psykologi.

"I wished, by treating Psychology like a natural science, to help her to become one."

-WJ

Liksom materialism tilltalade vissa människor så tilltalade även idealism vissa människor. James uttryckte sympati för bägge uppfattningarna. Liksom JS Mill var han radikal empiricist vilket kom att utmärka hans pragmatism.

Inte bara påverkade filosofin och psykologin i hög grad varandra utan även människan och verkligheten påverkade varandra. Han skapade på sin ålders höst en "voluntaristisk epistemologi" där sanningen i sej var ett samarbete mellan verkligheten och betraktaren. "For pragmatism (reality) is still in the making."

De tidiga pragmatisterna var ju influerade bl.a av Darwin och såg uppfattningen om omvärlden som något som utvecklades evolutionärt. För James så innebar detta att människan och hennes värld utvecklades tillsammans. Kanske var det naturligt att han med den uppfattningen misslyckades med att skapa ett filosofiskt system när han försökte.

All kunskap måste i sista hand vara empirisk, men även religiösa upplevelser är empiriska (oavsett om de är sanna, men de verkar inte vara helt falska).

Hans far var rik, oberoende och swedenborgare. Hans bror blev en känd författare och även hans syster blev känd för sin dagbok där hon berättade om sitt liv med sjukdom. Även WJ var rätt sjuklig av sej.

WJ undervisade flera år i anatomi och utvecklade också idén att kroppsliga "uttryck" för känslor ofta kan förekomma och orsaka känslorna.  Senare har ju psykologer konstaterat t.ex att ett leende kan göra dej gladare. Anatomi, psykologi och filosofi kunde belysa varandra i hans tänkande.

Hans filosofi kan med ett ord kallas för pragmatism, men han döpte inte sin psykologi. Allmänt kan sägas att han bejakade alla sätt att undersöka psyket på och att han intresserade sej för alla psykiska fenomen. Han var t.ex intresserad både av neurologi och introspektion. William James byggde det första psykologiska experimentlaboratoriet i USA. Eftervärlden kallar honom för den psykologiska funktionalismens fader.

Han är inte minst känd för att ha intresserat sej för religionspsykologi. Den sk. neuroteologin hade säkert intresserat honom mycket. Han brevväxlade med bl.a C.G. Jung och många andra.

James var en mycket begåvad människa och på hans tid var det kanske ännu möjligt för en sådan att behärska rätt mycket av psykologiämnet. Hans monumentala sammanfattning av psykologin utgavs 1890. Den var på 1200 sidor och hade tagit tolv år att skriva. På den tiden fick James symbolisera hur amerikansk psykologi försökte bryta sej fri från europeisk och bli världsledande.

Redan när han var psykolog så kunde man i hans skrifter se hans filosofiska teman: vikten av religion och känslor, variationen i den mänskliga reaktionen på livet och tanken att vi hjälper till att skapa den sanning som vi registrerar. Både som psykolog och filosof så var han mycket självständig i sin egen utbildning av sej själv. Han höll t.ex en föreläsning i psykologi innan han hade varit med om en själv.

James tycker att medvetandet verkar vara ett kontinuerligt flöde snarare än en följd av diskreta idéer. Detta har bl.a inspirerat James Joyce när han skrev Odyssevs. Bergson förnekade att han skulle ha inspirerats av James i sin första bok. Henry James skrev ur en deltagande persons synvinkel i sina berättelser vilket tillät honom att utforska medvetandet och perception och hans senare skrivande har jämförts med impressionistiskt måleri. Systern Alice James har genom sin dagbok uppmärksammats av som en kvinna som kämpar med sin sjukdom för att finna sin egen röst.

Ett ting, skriver WJ i "The Stream of Thought," är en grupp kvaliteer "which happen practically or aesthetically to interest us, to which we therefore give substantive names…".

Han anar även “an ultimate opacity in things, a dimension of being which escapes our theoretic control.”

William James uttrycker sej ofta mycket poetiskt och är tacksam att citera. Utströdda över hans karriär finns poetiska meningar som antyder hela teorier som han inte alltid utvecklade så mycket. Som t.ex:

"First, you know, a new theory is attacked as absurd; then it is admitted to be true, but obvious and insignificant; finally it is seen to be so important that its adversaries claim that they themselves discovered it."

Han myntade även "sciousness" i stället för "consciousness".

Hans livliga beskrivningar av upplevelser förebådar fenomenologin och liksom existentialismen intresserar han sej för människans plats i världen, men han är inte lika pessimistisk. Livet är ett äventyr och ett mysterium. En tropisk flod som bred flödar fram. Visserligen hade han sina depressiva stunder, men han själv ansåg att positiva tankar hjälpte.

Han nämner sex olika sidor som utmärker pragmatismen hos William James. Pragmatismen är ett filosofiskt temperament, en sanningsteori, en meningsteori, en holistisk kunskapsteori, en metafysisk teori och en metod för att lösa filosofiska dispyter.

Som sannings-, menings-, och kunskapsteori så ser pragmatismen inte verkligheten som en uppsättning oberoende fakta utan som en evolutionär kunskapsprocess. En objektiv verklighet är ett teoretiskt ideal medan vi i praktiken snarare har tillgång till föränderliga antaganden som samverkar i en dynamisk totalitet som även innefattar oss som iaktagare och våra föreställningar om oss själva.

I praktiken så är sanningen antaganden som fungerar i praktiken och i längden. Olika antaganden befinner sej i en närmast darwinistisk tävlan med varandra. Om ett antagande t.ex ger mening och skäl att kämpa vidare så kan det ge konkurrensmässiga fördelar framför en annan livsfilosofi som tecknar allting som meningslöst och lämnar folk håglösa. Sanning är helt enkelt det som fungerar i praktiken och i längden, totalt sett.

Den radikala empirismen innebär att filosofiska kategorier och värden tävlar i den mänskliga erfarenheten och att deras konflikter bara kan lösas allteftersom historien fortskrider och inte apriori. Alternativet som visar sej ha "the most massive destiny" kommer att vara det sanna alternativet (det som man får mest utbyte av, antar jag).

WJ anser dock att kunskapen skapas både av tolkaren och av världen, och detta kallar han vid nått tillfälle för "humanism": "there belongs to mind, from its birth upward, a spontaneity, a vote. It is in the game, and not a mere looker-on; and its judgments of the should-be, its ideals, cannot be peeled off from the body of the cogitandum as if they were excrescences…"

WJ skrev att idealism "will be chosen by a man of one emotional constitution, materialism by another." Idealism ger en känsla av intimitet med universum, känslan att jag till sist är besläktat med allt. Men materialister finner en sån idealism inskränkt och föredrar ett universum som är osäkert, vilt och farligt som inte har nån respekt för vårt ego. WJ sympatiserar med bägge idéerna.

Överlevnad är endast ett av flera mänskliga intressen: "The social affections, all the various forms of play, the thrilling intimations of art, the delights of philosophic contemplation, the rest of religious emotion, the joy of moral self-approbation, the charm of fancy and of wit — some or all of these are absolutely required to make the notion of mere existence tolerable;…"

Han ville inte ta ställning för någon speciell moral men all moral tycktes sträva efter ett “richer universe…the good which seems most organizable, most fit to enter into complex combinations, most apt to be a member of a more inclusive whole”

"Hands off: neither the whole of truth nor the whole of good is revealed to any single observer, although each observer gains a partial superiority of insight from the peculiar position in which he stands."

Eftersom det var “vision” som var “the important thing” hos en filosof så ogillade WJ “over-technicality and consequent dreariness of the younger disciples at our American universities…”

Det sägs att det var James som lärde Bertrand Russell den neutrala monismen som Russell  till och från hade som sin officiella filosofi. Först ansluter sig WJ till radikal empirism som epistemologisk ståndpunkt, senare skapar han en ontologi där ren erfarenhet är det enda som existerar.

WJ undersökte hela sitt liv mystiska upplevelser och experimenterade även med kemisk påverkan från kloralhydrat (1870), amylnitrit (1875), lustgas (1882) och även peyote (1896). WJ hävdade att det bara var när han var influerad av lustgas som han kunde förstå Hegel (Ett tips till alla filosofilärare!)

Han drog slutsatsen att även om uppenbarelserna för mystikern är sanna så är de bara sanna för mystikern. För alla andra så är de bara intressanta idéer som inte är grundade i egen personlig erfarenhet.

James undersökte även den samtida spiritismen och parapsykologin och ansåg att ingen naturlig förklaring tillfredställande kunde förklara all den information som ett spiritistiskt medium kunde avslöja. Detta behöver ju inte nödvändigtvis betyda att de dödas andar har varit framme utan kan kanske även förklaras med t.ex någon form av esp. Han tröttnade dock efter ett tag på spiritister, precis som han tröttnade på sitt psykologiska experimentlaboratorium. James tycks ha varit en person som behövde nya kickar.

WJ var en god social nätverkare och träffade en stor del av alla samtida intellektuella, inklusive Ralph Waldo Emerson, Horace Greeley, William Cullen Bryant, Oliver Wendell Holmes, Jr., Charles Peirce, Josiah Royce, George Santayana, Ernst Mach, John Dewey, W. E. B. Du Bois, Helen Keller, Mark Twain, Horatio Alger, Jr., James George Frazer, Henri Bergson, H. G. Wells, G. K. Chesterton, Sigmund Freud, Gertrude Stein, och Carl Jung.

WJ influerade bl.a John Dewey, F.C.S. Schiller, Henri Bergson, George Santayana, Hilary Putnam, Nelson Goodman, Richard Rorty, m.fl. och även t.ex Russell och Wittgenstein läste honom.

William James gudfar var Ralph Waldo Emerson. Han själv var gudfar till William James Siddis, som uppkallades efter honom.

Finns det inte även vissa likheter med Nietzsche?

Allt WJ har skrivit finns gratis på nätet liksom även en hel del sekundärlitteratur.

andra bloggar om

filosofi, psykologi,