Tempus Fugit

Luboš Motl har på sin blogg the reference frame två poster där han utgår från logiska operationer för att visa att Många Världar Teorin måste vara falsk. Enligt honom så tolkar förespråkare för teorin ett plustecken i vågfunktionen som "AND" när det istället bör tolkas som "OR". Helt enkelt.

Jämför gärna med Why we think like quirks.

och A pluralistic universe.

3.
kategoriteori är den mest abstrakta matematiska disciplinen, som kan sägas handla om andra matematiska discipliner. I kategoriteori kan man t.ex jämföra logik med geometri. Den grundläggande operationen inom kategoriteori är kompositionen av kartor.

Kompositionen av kartor har likheter med muliplikation. Flera av reglerna är samma. Dock är kompositionen av kartor ickekommutativ.

i "Conceptual mathematics" så skriver Lawvere och Schnauel att
"We investigate the composition of maps (following one process by a second process), and find that the algebra of composition of maps resemble the algebra of muliplication of numbers, but its interpretation is much richer."
(s.11)

En liknelse: Om man ska jämföra "2" och "3" så kan man skapa ett nytt objekt "6" (komponera en karta) som har likheter med både "2" och "3". 2 och 3 kan bli de två dimensionerna på en yta.

Tar man en ostskiva och en macka så har man inte nödvändigtvis en ostmacka. Det får man först när man lägger osten på mackan (och inte mackan på osten.) Då gifter sej smakerna med varandra och öppnar upp en högre rymd.
För filosofer kan man säga att multiplikation fungerar lite grann som "syntes".

4.
Ickekommutativitet är en ren skitsak.
Det betyder bara att det spelar en roll i vilken ordning som man gör saker.

eller annorlunda uttryckt:
"Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter."
-Arne Anka

Alain Connes är en fransk matematiker som bl.a har jobbat med ickekommutativ geometri sedan 60-talet. 1997 gav han ut några spekulationer om att ickekommutativ geometri skulle kunna vara grundläggande inom m-teori, och ickekommutativ geometri blev då populärt ett tag.

5.
Så vilken slutsats leder då detta till? Jo, det ska jag tala om; det leder till slutsatsen att jag borde ta en bloggpaus.
;)

"Entanglement" är en av de mer kontraintuitiva delarna av kvantfysiken, men för två år sen kom nyheten att "entanglement" kanske inte fanns såsom den är känd. Istället finns ett fenomen som kan kallas för "steering". Bägge orden går tillbaks till Schrödinger men han använde dem som synonymer.

Medan "entanglement" innebär att två partiklar, om de har rört vid varandra eller är sprungna ur samma partikeldelning, så påverkar de varandra även när de är rymdlikt åtskilda, kallat "spooky action at a distance".

Så innebär "steering" att detta bara ser ut att ske så för en given betraktare. Den första iaktagelsen "styr" den andra iaktagelsen.

Detta går lätt att koppla till "observatörseffekten" som kan tolkas som att möjligheterna inte realiseras förrän vid en iaktagelse. Då först sker "vågfunktionens kollaps".

Dock finns det en alternativ version av vågkollapsen, nämligen "decoherence", som med tiden har blivit populärare. "Decoherence" innbär ungefär att "vågfunktionen" inte förvandlas abrubt till fakta, utan att detta sker gradvis, lite olika för olika betraktare.

Medan "entanglement" passar ihop med "vågfunktionens kollaps" så passar "steering" bättre ihop med "decoherence". Ett absolut objektivt faktum ersätts av en slags relation mellan objekt.

Detta påminner mej om "RQM" som säger att alla ting uppfattar alla ting på sitt unika sätt. Detta är en bild som passar bra ihop med "steering" och "decoherence."

Jag har tidigare jämfört RQM med OOO. Den utvidgade bilden åvan ser dock lite annorlunda ut. Detta liknar inte mest Harmans autistiska objekt utan mera Latours narcissistiska objekt.

Ry Cooder spelade 1995 in Taking Timbuktu med den maliske gitarristen Ali Farka Touré, vilken blev en stor succé. Trots att Touré är djupt rotad i malisk musikalisk tradition så påminner hans musik om amerikanska bluesartister som John Lee Hooker, Robert Pete Williams och t.o.m. Canned Heat. Malis musik är nämligen en av de viktigaste rötterna till den blues som utvecklades av de amerikanska slavarna.

Landet är alltså Mali, som just nu genomgår något av ett inördeskrig. President Moussa Traoré tvingades av demokratirörelsen att avgå 1991. Dioncounda Traoré blev interimspresident 2012 men demonstanter kräver hans avgång och oroligheterna ökar. Officerare är missnöjda med hans sätt att hantera tuaregrebellerna i norr.

Innan bluesen spelades på gitarrer så spelades den på det afrikanska stränginstrumentet Kora. Det är i första hand en yrkesgrupp som kallas Griot eller Djeli som spelar och de är inte bara musiker utan berättar sedelärande historier och sånt. Den allmänna kulturella bakgrunden är mandinkafolket som även bor långt utanför Mali. En stor del av de amerikanska slavarna tillhörde mandinka, som alltså är ett gammalt herrefolk som tidigare hade ett imperium i nordväst afrika.

Andra artister värda att nämna i sammanhanget kan vara Toumani Diabaté, Boubacar Traoré och Vieux Farka Touré.

Tinariwen är en musikgrupp som blandar traditionella touaregmusikinfluenser från södra sahara med moderna instrument, och som politiskt är motsåndare till regeringen i Mali. De har bl.a spelat på Roskildefestivalen. Mindre besläktade med amerikansk blues men även intressanta i sammanhanget.

Det är lätt att tolka fysiska tillstånd som kontingenta fakticiteter, att saker och ting tillfälligt råkar vara på ett sätt och inte på något annat sätt, men besvärligt nog så tycks en superposition faktiskt ha setts med mänskliga ögon; påstår dom iallafall.

Om vågfunktionen är det möjliga så är istället superpositionen det omöjliga, att faktiskt befinna sej i två olika tillstånd samtidigt.

Som C.S. Peirce först av alla tycks ha upptäckt så kan man ju bygga elektriska kopplingar av grundläggande logiska resonemang och få antingen en tänd (sant) eller släckt (falskt) lampa. Så vad händer om man kör lögnarparadoxen i ett sånt kopplingschema? Den paradoxen är ju sann bara om den är falsk och falsk bara om den är sann. Lampan kan ju inte vara tänd och släckt på samma gång? Det vore ju en kvantmekanisk superposition.

Vad som händer är helt enkelt att lampan tänds om den är släckt och släcks om den är tänd så den tänds och släcks hela tiden. Vad som i den tidlösa logiken är ett paradoxalt tillstånd är i ett tidsbundet system istället en oscilliation.

Varför vibrerar strängarna i strängteorin? Det är för att de oscillierar mellan två grundläggande principer; de vill minimera sin energi och de kan inte försvinna helt, så istället så oscillierar de. (Brian Greene, Ett utsökt universum)

Whitehead skriver i Process and reality (s. 187f) att alla fysiska objekt vibrerar.

Så vi får en fysikteoretisk skala som sträcker sej från det nödvändiga via det möjliga och det tillfälligt och faktiska och till det omöjliga eller paradoxala.

"But if Whitehead prefers to retain the appellation "eternal objects," this is precisely because he seeks - like Nietzsche, Bergson and Deleuze - to reject the Platonic separation between eternity and time, the binary opposition that sets a higher world of permanence and perfection ("a static, spiritual heaven") against an inperfect lower world of flux (209). The two must continually interpenetrate."
- Without criteria, s.39.

Den förste av de kända Huxleysarna är T.H. Huxley från mitten av 1800-talet, men familjen har möjligen anor ända tillbaks till Slaget vid Hastings 1066. Ursprungligen var namnet Holdensia.

Hur som helst, T.H. Huxley var biolog och kallades Darwins bulldog eftersom han duktigt försvarade Darwin i den allmänna debatten (och liknade en bulldog litegrann.) I samband med detta myntade han också begreppet "agnostiker" för någon som varken var troende eller gudsförnekare (och som förnekade i princip att vi kunde känna till eller ens borde ha åsikter om såna frågor).

Hans son Leonard Huxley var skollärare, förläggare och skrev biografier och var professionell botaniker. Allt som allt fick Leonard sex barn varav flera blev kända, bl.a en Nobelpristagare. (Två av Leonards barn dog dock unga.) Hans näst äldsta son hette Aldous Leonard och det är om honom som denna postning egentligen handlar.

Aldous Huxley föddes 26 juli 1894 i Godalming, Surrey, England. Som liten fick han lära sej saker i sin fars botaniska laboratorium.

Hans mor dog när han var 14 och tre år senare fick han en sjukdom, keratitis punctata, som gjorde honom nästan helt blind i nästan tre år. Detta var samtidigt som första världskriget och han blev alltså befriad från tjänstgöring. Han hade nedsatt syn resten av livet.

Allteftersom synen återvände så började han att studera engelsk litteratur. Han blev sen fransklärare vid Eton där han lärde känna Eric Blair, senare känd som George Orwell.

Under första världskriget blev Aldous en del av famösa och inflytelserika Bloomsburygruppen vid Garsington Chaucers. Det var speciellt med Bloomsburygruppen att det var ett gäng vänner som kände varandra innan flera av dem blev framgångsrika.

Hans fyra första romaner är lätta satirer över samtidens senviktorianska samhälle som både upprörde samtiden och som av eftervärlden har uppskattats som god litteratur. Hans första, Crome yellow, kom 1921. Han fjärde novell Point counter point har hamnat på Times lista över seklets 100 bästa böcker. Antic Hay blev däremot bränd i Kairo på sin tid.

1919 gifter han sej och de får ett barn. Under 20-talet lever familjen delvis i Italien där Aldous kunde träffa sin vän D.H.Lawrence. Efter dennes död 1930 redigerade Aldous hans brev för utgivning.

I oktober 1930 så dinerade Aldous en gång med Aleister Crowley och det ryktas att Crowley gav Aldous peyote för första gången. 1929 hade Aldous gett ut essäsamligen Do what you will.

Under 1930-talet går Aldous in i en ny litterär fas där han är mer radikal än tidigare. Kanske kan man säga att han fortfarande skriver sociala satirer men dessa är mer fantasifulla och mörkare än förut.

Du sköna nya värld utkommer 1932 och har hyllats som en kritisk analys av ett auktoritärt samhälle. Redan i hans första bok så finns en passage där tankar liknande Du sköna nya värld tas upp. Jag har skrivit om den tidigare.

Nästa bok Eyless in Gaza kom inte förrän 1936. Den har kapitlen i okronologisk ordning och huvudpersonen möter först pacifism och sedan mysticism. Samma år berättade Aldous för TS Eliot att han hade börjat att meditera.

1937 flyttade Aldous till Hollywood. Han tog inte bara fru och barn med sej utan även vännen Gerald Heard. Aldous skulle huvudsakligen bo i södra Kalifonien resten av sitt liv.

Heard lärde Aldous om vedanta, meditation, ahimsa och vegetarianism. 1938 lärde Aldous känna Krishnamurti och blev senare veda-anhängare i kretsen kring Swami Prabhavananda. Han introducerade Christopher Isherwood i sällskapet. Aldous lärde även känna Ray Bradbury, som dock var besviken på Aldous som uppmanade honom att ta psykedelia.

1939 kom After many a summer som kan tolkas som en kritik av amerikas fascination med ungdom, hälsa och evigt liv. En åldrande hollywoodmiljonär söker vägar att förlänga sitt liv. Till sist hittas en odödlig människa som vid tvåhundra års ålder liknar en apa. Trots detta vill miljonären genomgå behandling för att uppnå odödlighet. Flera andra teman behandlas i boken också.

Vid den här tiden så extraknäckte Aldous också som hollywoodförfattare. Han skrev ett utkast till Alice i underlandet som Walt Disney förkastade för att han "bara kunde förstå vart tredje ord."

1941 kom Grey eminence: a study in religion and politics, som var en biografi över den historiske personen Francois Leclerc du Tremblay, en fransk munk som var rådgivare till Kardinal de Richelieu. Uttrycket "grå eminens" användes först om du Tremblay.

Efter denna studie över religionens världsliga och politiska sida kom en bok om dess mystiska, introverta sida.

1945 kom The perennial philosophy. Boken består huvudsakligen av citat med korta kommentarer av Aldous. Han visar på likheter mellan öster- och västerländska religioner och vilka teman som de har gemensamt. Boken blev en framgång och hjälpte till att sprida tankar om alla religioners enhet i västerlandet efter andra världskrigets slut.

1946 kom Science, liberty and peace en essäsamling om politiska frågor där han föredrog ett decentraliserat samhälle och var kritisk till såna saker som centraliserad media och stora banker och verkar ha förutspått global uppvärming, Kinas uppgång som världsmakt och utnyttjandet av arktiska naturtillgångar (enligt wikipedia).

1948 kom Ape and essence, en satirisk dystopi som liknar människorna vid ständigt krigande apor, dömda till undergång.

1949 skrev han och gratulerade Orwell över 1984. Han skrev bl.a att
"Within the next generation I believe that the world's leaders will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of government, than clubs and prisons, and that the lust for power can be just as completely satisfied by suggesting people into loving their servitude as by flogging them and kicking them into obedience."

1952 kom hans tredje icke-skönlitterära bok, The devils of Loudun. Den handlar om häxprocesser i en fransk by på 1600-talet. Prästen Urbain Grandier brändes på bål för att ha förfört ett helt konvent med nunnor och för att vara i maskopi med djävulen. Kardinal Richelieu beordrade dock en ny rättegång mot prästen först efter att Grandier hade offentligt utalat sej mot Richelieur.

Boken blev först en pjäs 1960 och sen en film 1971, av Ken Russell med Vanessa Redgrave och Oliver Reed. Underfär samtidigt som filmen så gjordes även en opera av boken.

1953 introducerade psykiarikern Humphry Osmond Aldous för mescalin och 1954 kom The doors of perception som handlar om hans mescalinerfarenheter. Trots att Aldous sa sej uppleva både egolöshet och tillvarons "sådanhet" så bedömde han inte mescalin som en väg till upplysning. Det kunde dock vara en hjälp på vägen. Boken fick blandat mottagande och många var kritiska. Intellektuella som Thomas Mann och Martin Buber kom med negativa kommentarer och en katolsk professor skrev en kritisk bok.

The doors of perception var den första boken som Aldous tillägnade sin fru Maria. Hon var en av dem som var med honom genom hela upplevelsen. 1955 dog hon i cancer.

24 december 1955 tog Aldous sin första LSD-dos.

1956 gifte han sej för andra gången, med Laura Achera, en författare som skulle komma att skriva hans biografi.

1956 kom Heaven and hell, där han funderar mer kring drogupplevelser. En drog kan vara himmel eller helvete, och en misslyckad tripp påminner om schizofreni.

"The history of eschatological ideas marks a genuine progress - a progress which can be described in theological terms as the passage from Hades to Heaven, in chemical terms as the substitution of mescalin and lysergic acid for adrenolutin, and in psychological terms as the advance from catatonia and feelings of unreality to a sense of heightened reality in vision and, finally, in mystical experience."
(s.31)

1959 fick han ett litterärt pris för Brave new world. I sin nästa bok återvänder han till teman från Brave new world.

1960 diagnosticerades han med cancer. De följande åren skrev han sin utopiska bok Island medan hälsan blev sämre. Han föreläste även på Esalen institutet, där "human potential movement" skulle grundas.

1962 kom Island vilket skulle bli hans sista roman. Om teknikens och vetenskapens mörka möjligheter visades i Brave new world så visas här samma teknik och vetenskaps ljusa sidor. Framtiden kan bli ljus.

Aldous dog 17:21 22 november 1963, vid 69 års ålder. Samma dag dog även C.S. Lewis, författaren till Narniaböckerna. Bägge dessa kom dock i skymundan av det faktum att Kennedy mördades samma dag.

Aldous aska finns i familjegraven i Surrey.

Hans enda barn, Matthew Huxley (1920-2005) blev författare, antropolog och epidemolog.

Aldous hade först tre böcker på Times lista över 100 toppböcker men han exkluderades och har nu ingen.

Till dom som har influerats av honom hör:
Christopher Isherwood, Michel Houellebecq, Jim Morrison, George Orwell, Huston Smith, Kurt Vonnegut, Margaret Atwood, Leon Kass, Christopher Hitchens, Thomas Merton, Cyril Connolly, Gerald Heard och Isaiah Berlin.

1997 öppnade Sharon Stone en låda i Huxleys hem och upptäckte en novell skriven av Aldous och Isherwood som hade varit okänd i 50 år; Jacobs hands: a fable.

"After silence that which comes nearest to expressing the inexpressible is music"

Langan blev plötsligt känd, intervjuad och hamnade på tidskriftsomslag. Han som hade försörjt sej som dörrvakt och bartender. Vad var det för speciellt med honom? Dels hade han fått sitt IQ uppmätt som ett av de högsta i världen och dels hade han sin egen lilla teori; "the cognitive-theoretic model of the universe".

"The CTMU says that reality is a language…a self-explanatory, self-theorizing, self-modeling structure identical to its universe."

-Langan (s.49)

CTMU är inte en fysisk eller kosmologisk teori utan en metateoretisk eller ontologisk teori. Han börjar med att uppskattande beskriva några idéer hos Archibald Wheeler men det är först därefter som han börjar komma in på sina egna idéer (s.15ff).

Falsifikationismen är otillräcklig för att beskriva vetenskapen och filosofin idag. Tautologier är underskattade. Alla verklighetsbeskrivningar måste i sista hand vila på tautologier. Matematiken i sin helhet är tautologisk men vi har lärt oss oerhört mycket av den och utan den funnes ingen vetenskap. Han skriver att CTMU egentligen är en sorts logisk teori.

Om verkligheten ses som allt som existerar så finns det ingenting utanför verkligheten som kan förklara den. Verkligheten måste vara fullständigt självförklarande.

CTMU beskrivs som en "supertautologi" i den meningen att den siktar på att grunda snart sagt all kunskap tautologiskt, (ett program påsättochvis besläktat med t.ex Wienkretsen).

Det är inte ovanligt att matematiken beskrivs som verklighetens eget språk och att verkligheten beskrivs som matematisk i sej själv. Langan utvidgar detta genom att säga att eftersom verkligheten beskrivs bättre med språk, intelligens och medvetande än utan så antyder det att verkligheten har egenskaper som liknar språk, intelligens och medvetande i sej själv.

Hur förhåller sej det mentala och det verkliga till varandra? Langan anser att det måste finnas något verkligt hos det mentala och något mentalt hos det verkliga.

Han jämför sin egen CTMU med Wheelers teorier (s.47f) och hittar överrensstämmelser.

Det finns en panteistisk sida hos CTMU som bl.a innebär att verklighetens självskapelse kan beskrivas som en form av "intelligent design" eftersom verklighetens utveckling är en rekursiv informationsprocess.

"The CTMU says that by its self-generative, self-selective nature, which follows directly from the analytic requirement of self-containment, reality is its own “designer”."
-s.52

Verkligheten är rätt mycket av ett självskrivande program.

Hans filosofi påminner mej en aning om t.ex C.S. Peirce men även om en okänd teoretiker som D.J. Huntington Moore.

En mångfald, manifold, är ett topologiskt rum som är lokalt euklidiskt. Dvs alla objekt som är lokalt platta men som globalt kan vara andra former, som t.ex runda, är mångfalder. Det euklidiska rummet är en mångfald, liksom cirkeln och sfären.

Begreppet släta mångfalder, smooth manifolds, skapades av Riemann, i mitten av 1800-talet. En slät struktur innebär kontinuitet, som de reella talen, men inte de naturliga.

En slät mångfald är lokalt euklidisk, ungefär som jordklotet lokalt är platt, och liealgebra ersätter den globala "gruppen" med en lokal, linjär version, vilket gör det hela hanterbart.

Liegrupper är grupper som också är släta mångfalder, smooth manifolds. I ett ändligt, finit antal dimensioner. Så hilbertrymden som har ett infinit antal dimensioner är alltså ingen liegrupp. Däremot så är de reella talen en liegrupp, liksom enhetscirkeln.

Och denna smooth manifold är alltså sluten under en operation, för att få kallas grupp.

Groups innebär att man studerar förändringar inom en viss identitet, smooth manifold att dessa förändringar kan vara hur små som helst, och finit antal dimensioner innebär att detta inte tillhör den infinita matematiken.

Liegrupper visar sej vara mycket vanliga och finns i rikligt överallt inom matematiken och fysiken.

Euklides, Galilieis, Lorentz och Poincares symmetrigrupper är liegrupper.

Liegrupper är den bäst utvecklade teorin för kontinuerlig symmetri för matematiska objekt och strukturer vilket gör dem vanliga och oumbärliga inom matematik och fysik.

Liegrupper studerades först av Sophos Lie i slutet av 1800-talet. Han hade efter ett tag hjälp an Felix Klein som senare grundade erlangenprogrammet; ännu ett försök att hitta broar mellan olika delar av matematiken.

Lies tanke var att utveckla en teori om differentialekvationers symmetri som skulle klassifiera dem enligt gruppteori, liksom Galois hade gjort för algebraiska ekvationer.

Ungefär som geometriska former kan konstrueras matematiskt och studeras för sin egen skull så kan olika grupper och liegrupper konstrueras matematiskt och studeras för sin egen skull.

När liegrupper blir för stora så går de att dela upp i mindre liegrupper och liegrupper kan därför inte bli hur stora som helst, men de kan bli mycket stora. Exempel på gigantiska liegrupper är E8 och monstergruppen. E8 upptäcktes i slutet av 1800-talet.

E8 har nånting att göra med att packa bollar i åtta dimensioner på tätast möjliga sätt. Varje boll nuddar vid 240 andra bollar. Hela uträkningen av E8 är 60 gigabyte data vilket är ungefär i storleksordningen av en biblioteksvåning.

Herman Weyl jobbade med liegrupper inom fysiken under 1920 och 30-talen.

Eugene Wigner upptäckte så under 1930-talet en naturlig koppling mellan partikelfysik och representationsteori. Representationsteori handlar om linjära projektioner av t.ex grupper på vektorrum. Varje kvantpartikel ses som en representation av universums symmetrigrupp i hilbertrymden. Detta kan bl.a ge en matematisk "förklaring" till hel- och halvspinn. Representationsteori är ännu ett sånt där ämne som visar sej överallt inom matematiken och på många ställen inom fysiken också. Det finns representationsteori för Galilei, Lorentz och Poincarégrupperna.

Standardmodellen skapades bl.a utifrån Weyl och Wigners formuleringar. Liegrupperna SU(2) och SU(3) låg till grund för elektroweak interaction och quantum chromodynamics.

Group Field Theory är en quantum gravity teori som kombinerar en liegrupp med feynmandiagram och är nära besläktad med loop quantum gravity, casual dynamic triangulation och spin foam.

E8 har hittat användning inom strängteori och supergravitation. E8xE8 är en av de heterotiska strängteorierna.

E.S.T.E. är en utomakademisk TOE som akademikerna hittills har varit distanserade till trots att den håller hög matematisk nivå.

Monstergruppen har något att göra med att packa bollar i 24 dimensioner på tätast möjliga sätt. Den förutspåddes 1973 och konstruerades 1982.

1978 upptäcktes samband mellan monstergruppen och elliptiska modulära funktioner. Richard Boucherds bevisade monstrous moonshine förmodan 1998 och visade på djupa samband mellan elliptiska kurvor, monstergruppen och strängteori. Han använde sej av "no ghost"-teoremet från strängteori.

På ett ställe läste jag att monstergruppen har fler element än det finns atomer i Jupiter, på ett annat att den har fler element än det finns kvarkar i Solen. I vilket fall som helst så är det en skitstor grupp.

Såväl E8 som monstergruppen är avvikelser. Lite grann som primtal (och monstergruppen upptäcktes också via primtal.)

Många av undantagen inom matematik och fysik har visat sej ha förbindelser med varandra. E8 är förbunden med monstergruppen via modulära former, och bägge dessa har sina förbindelser med fysik.

Shaviro skriver att Gud är en nödvändighet för Whitehead, i hans filosofiska system. Jag är inte övertygad. Gud fyller vissa funktioner men dessa hade kanske gått att lösa på andra sätt. Whitehead hade en religiös uppfostran och även om han genomgick ateistiska faser så verkar han ha brottats med sitt gudsproblem hela livet.

Den yttersta förklaringen som i sej inte kan förklaras är enligt Whitehead kreativitet. Kreativitet är nära förknippat med Gud. Kreativitet kan inte förklaras men han försökte många gånger att förklara Gud. Shaviro förklarar Whiteheads uppfattning så här:

"We need God in order to move from the potential to the actual - given that there is no particular rationale for why one set of potentials should be actualized, rather than another. We need God, perhaps, in order to make the wave function collapse, so that quantum indeterminacy can give way to a determinate physical outcome."
-Without criteria, s.107

Whitehead tillbakavisar här Många-Världar-Teorin, långt innan den formulerades. Det finns bara en unik världshistoria, men garantin för detta är Gud. (Shaviro 106f)
I Den bästa av alla möjliga världar så nämner jag i förbigående att Många-Världar-Teorin tycks vara huvudalternativet till kreationismen.

Det finns dock en naturlig optimalisering inom fysiken som beskrivs av Feynmans integrative pathways. En partikels bana beskrivs där som en sammanfattning av allt som kunde ha hänt. Detta är ett alternativ till vågfunktioner och utesluter även MVT.

Feynman var ju en av forskarna som kom på möjligheten av kvantdatorer. I Make up your mind så beskrev jag kvantdatorer, artificiella intelligenser och hjärnor som parallella, probabilistiska datorer. I en kvantdator så existerar varje qubit i ett flertal parallella tillstånd samtidigt. Jag antar att detta inte kräver vågfunktioner enligt Feynman. Vågfunktionen sägs ju annars fungera som utfallsrum.

"Each Batman is a particular "solution for one and the same problem", wich is to say a particular actualization of the same constellation of potentialities, the same virtual configuration." 

-Without criteria, s. 117

Utöver detta så ser jag några funktioner till hos Whiteheads gud:

Gud ser framtida möjligheter och minns allt som har hänt.
Gud är en estetiker som föredrar kvantitet och intensitet. Det är sånt som kommer att uppkomma.
Gud utforskar de eviga objekten (möjligheterna.)
Gud är det egentliga sambandet mellan actual occations (occationalism).

Jag tycker mej ju urskilja vissa likheter mellan Whiteheads "organic philosophy" och digital fysik och computationalism. Whitehead tycks till sist skaffa sej en uppfattning om Gud som det bakomliggande programmet bakom universum. Programmet kör en simulering av ett kaotiskt system och letar efter nyheter.

Potentialiteterna utforskas genom att aktualiseras, men de eviga objekten i sej drar sej evigt tillbaka. Eviga objekt är inte samma sak som vågfunktioner, men bägge kan liknas vid möjligheter/potentialiteter.

Det mesta stämmer in på universum som en datorsimulering, utom att Gud/programmet:
1. ser framtida möjligheter
2. bedömmer dessa, och
3. får enbart de intressantaste att hända.
Detta låter som att det sker en simulering innan simuleringen.

Enl. Shaviro så är det dock sakerna själva som bedömmer möjligheterna och bestämmer sej för dem. Gud visar dem bara möjligheterna.

Ickedestomindre tycks det som att Gud både utforskar möjligheterna, som alltså är något mer eller mindre oberoende av Gud, och känner till dessa i förväg. Det är möjligt att han likt ett schackprogram kan tänka några steg i förväg men inte oändligt många. Han fungerar då ungefär som Deleuzes "virtualitet" eller som en vågfunktion.

Menar Shaviro att det är Gud eller sakerna själva som "kollapsar vågfunktionerna", eller båda? I kapitel fem "God, or The Body without Organs", beskriver Shaviro Whiteheads Gud till sist som en slags coach till allting. Han skapar och upprätthåller egentligen inte världen men uppmuntrar den att göra det av sej själv. Ateisten och whiteheadianen Shaviro lyckas här göra Whiteheads Gud nästan helt överflödig. 

 

"If Islam means submission to God, We all live and die in Islam"

-Göthe

 

"I like Islam, it is a consistent idea of religion and open-minded"

-Gödel

 

Jag har ju redan skrivit om Nagarjuna och Kyotoskolan och fortsätter här att utforska världsfilosofin, med att skriva om muslimsk filosofi.

 

Det finns ingen rent materialistisk muslimsk filosofi, eftersom islam är en religion. Inom indisk filosofi så har man bevarat minnet av materialistiska och ateistiska filosofier som har funnits men som har blivit impopulära och försvunnit. Inom muslimsk filosofi så finns det inget sådant. Bortsett från det så finns det faktiskt flera olika filosofiska traditioner inom islam.

 

Muslimsk filosofi är influerad av Koranen och sunna åenasidan och västerländsk filosofi åandrasidan. Under medeltiden bestod denna främst av aristotelism och platonism. Det kan även ha förekommit influenser från äldre religioner, från östligare regioner osv.

 

Islam erövrade faktiskt Indien och kan ha hunnit plockat upp en hel del influenser.

De västerländska religionerna judendom, kristendom och islam är influerade av den äldre monoteistiska religionen zoroastrianism. Zoroastrianismen är en förenkling av den tidigare polyteistiska persiska religionen som har en del likheter med den ursprungliga vediska religionen som fanns innan hinduismen. Det fanns alltså troligen en ursprunglig religion som delade sej i en östlig vedisk del och en västlig persisk del. När islam intog Indien så möttes dessa grenar igen.

Sikhismen uppstod som ett barn av både islam och hinduism.

Berömda tidiga muslimska filosofer var Avicenna (980-1037) och Averroes (1126-1198). Tidigt ställdes skolorna Kalam och Falsafa mot varandra. Under denna tid skapades även occasionalismen som jag tidigare har nämnt. Under denna klassiska period så hade islam även framstående vetenskapmän och matematiker. Det fanns t.ex tidiga tankar kring evolutionsteori.

Västerländska forskare trodde länge att muslimsk filosofi slutade med Averroes, men bl.a Henry Corbin uppmärksammade att islam har en levande filosofisk historia ända in idag. Det finns i den filosofiska delen av islam fyra större skolor som är:

Sufi-filosofi,

illuminations-skolan,

transcendental teosofi,

integral traditionalism.

Utöver dessa sägs flera mindre skolbildningar finnas.

Sufismen brukar kallas islams mystiker. En tidig och viktig sufi var Al-Ghazali (1058-1111). Genom personlig utveckling passerar sufierna flera olika utvecklingstillstånd och nivåer för att till sist utplånas i Gud (egolöshet, nirvana).

Sufierna skiljer mellan kropp, själ (nasma) och ande (ruh). Deras lära om "Lataif-e-sitta" påminner om chakrasystemet inom hindusim, buddhism och new age. Sufierna är uppdelade i en dualistisk och en monistisk syn på förhållandet mellan Gud och världen. Även Suhrawardi räknas som tillhörande sufismen.

Suhrawardi föddes 1155 i vad som idag är nordvästra Iran. Han uppges vara antingen persier eller kurd. Han var influerad av den aristoteliske Avicenna men utvecklade en filosofi mer i nyplatonsk mystisk anda. Han ville återuppväcka den gamla iranska visdomen och är viktig inom iransk mystik.

Trots att logik lärs ut vid religiösa utbildningar så lärde han att människan behöver guds ljus för att komma fram till sanningen. Detta är en tanke som även kan spåras tillbaka till Sokrates och Platon. Hans lära kallas Illuminationsskolan. Även Mulla Sadra räknas som tillhörande illuminationsskolan.

Mulla Sadra föddes ca 1571 i vad som idag är Iran. Han var shiamuslim och försökte förena Avicenna, Suhrawardi och sufi-filosofi med Ash'ari-teologi och tolvimamsläran inom shia. Han ansåg bl.a att existens föregår essens och att allt är i ständig förändring.

En vidareutveckling av tolvimamläran är Bahai.

Den traditionalistiska skolan är ett 1900-tals-fenomen, även om de naturligtvis anser sig ha uråldriga rötter. Tanken är att världens religioner har en gemensam kärna av sanning och kanske även ett gemensamt historiskt ursprung. Begreppen "traditionalistiska skolan", "traditionalism", "integral traditionalism" betyder ung. samma sak och används inte minst av folk som är konservativa eller politiskt höger. Liknande tankar finns även inom politisk vänster men kallas oftast inte "traditionalistiska skolan". Hippierörelsen på 60-talet hade t.ex liknande tankegångar.

Logik har länge haft en stark ställning inom muslimsk utbildning och ett speciellt fokus har funnits på juridik. Nämnas kan även Ibn Khaldun som sysslade med historieteori, sociologi och ekonomi (ungefär.)

Tah Mahal byggdes av en muslimsk shah.

Ibland sägs det att relativitetsteorin och kvantfysiken skulle vara oförenliga för att de har olika förutsättningar, men postulerar man en graviton inom kvantteorin så förutsägs det mesta av gravitationen inom de flesta situationer.

En viktig skillnad mellan den generella relativitetsteorin och kvantfysiken är att kvantfysiken naivt förutsätter absolut tid och rum som bakgrund för kvanthändelserna, vilket i den normala skalan för kvanthändelser fungerar bra.

Enligt generell relativitetsteori så är det dock inte sant. Men den dynamiska rumtidsväven är bara märkbar vid större energier, massor, hastigheter, avstånd osv.

Under vissa extrema omständigheter, speciellt singulariteten i svarta hål och vid big bang, krävs dock att relativitetsteorin och standardmodellen samarbetar på ett sätt som inte är möjligt idag.

Den generella relativitetsteorin förblev ohotad fram till 1980-talet. Förutom önskan att skapa en gemensam teori för alla fundamentala krafter så blev även galaxernas rotation och universums inflation frågor för gravitationsteoretikerna. Dessa "förklaras" nu av mörk materia och mörk energi. Andra frågor, som pioneeranomalin, finns även.

Vissa försök att omformulera gravitationsformlerna har gjorts, som AQUAL och Moffat. Mera arbete läggs dock på att kvantifiera gravitationen eller eftersträva en Grand Unified Theory än på att underkänna Einstein.

Det finns tre huvudkandidatertill gravitationsteori: quantum gravity, m-theory och loop quantum gravity. Ett överflöd av mindre upphaussade alternativ existerar. Alla tre huvudkandidater förutsätter existensen av gravitonen. Gravitonen, och andra partiklar, tycks bäst kunna "förklaras" av m-teorin, som strängar som vibrerar på olika sätt i flera dimensioner. M-teorins brister är att den är empiriskt obevisad och teoretiskt ohanterlig.

LQG, m-teori, E8 och casual sets är förslag till GUTs. Casual sets är ett försök att tolka rumtiden som diskret eller pixelerad. (Vilket kanske relaterar den till LQG?)

Kanske är m-teorin och LQG bara haussade för att de förutsätter gravitonen? Andra alternativ har mindre gemensamt med standardmodellen, som entropic gravity och superfluid vacuum.

Teorin med entropisk gravitation förutsätter ingen graviton, och till skillnad från higgs-bosonen så är ju gravitonen inte experimentellt bevisad. Den entropiska tanken kan även utvidgas:

"Erik Verlinde's proposal of the emergence of the gravitational force as an entropic force is extended to abelian and non-abelian gauge fields and to matter fields. This suggests a picture with no fundamental forces or forms of matter whatsoever."
http://arxiv.org//abs/1008.4147

Detta kanske gör entropic approchen besläktad med stochastic intepretation inom kvantmekaniken? Att allting uppkommer ur kaos och det finns egentligen inga fundamentala lagar eller elementära partiklar? Vilket även BranchingSpaceTime är förenlig med?

Superfluid vacuumtheory kan liknas vid en modern eterteori. Universum är ett stort Einstein-Bose condensat. Både gravitoner och gravitationsvågor verkar tveksamma inom SVT, men det finns en egen gravitationsteori. 

Den mest bevisade teorin för gravitationen hittills är generell relativitetsteori som beskriver gravitation som en krökning av rumtiden, utan gravitoner. Inom m-teori så är dock själva rumtiden en speciell vibration hos gravitoner i ett gravitonfält. Kanske kan man urskilja ungefär fyra olika typer av gravitationsförklaringar:

1. Gravitoner och ett motsvarande kvantfält (quantum gravity)
2. Ett BEC-fält (SVT) utan gravitoner inom klassisk rumtid.
3. Rumtidsgeometri (generell relativitetsteori)
4. Gravitoner skapar själva rumtiden (m-teori)

Loop quantum gravity förutsätter inte utan förklarar rum och tid, på ett lite annat sätt (Spin network).

Koestler var bl.a influerad av Ludwig von Bertalanffys systemteori när han skapade sin holonteori. Sytemteori och liknande tankegångar stötte jag för första gången på när jag läste Kommunikationens strategi av Anthony Wilden i början av 90-talet. Efter en tid läste jag Koestlers Janus och senare även Ken Wilbers Sex, ecology, spirituality som bl.a är influerad av Koestlers holonteori.

Wilber bygger vidare på holonteorin och utökar bl.a de två funtionerna eller drifterna hos holonerna till fyra; självbevarande, anpassning, transcendens och upplösning. (Den sista punkten ändrar han i en senare text. Snarare än att upplösas i sina ingående holoner så kan holonen främja sina delholoner utan att gå under).

"Transcendens" innebär här att t.ex två väteatomer och en syreatom som bildar en vattenmolekyl överskrider sina tidigare begränsningar och uppvisar nya emergenta egenskaper. De har bildat en ny holon av en högre ordning. Lägre holoner är förutsättningen för högre holoner men högre holoner styr de lägre holonerna. Är du en del av något så måste du hänga med dit helheten går. (Styrningen är sällan absolut.)

Graham Harmans syn på "objekt" påminner om Koestlers och Wilbers syn på holoner; t.ex att allt är objekt, att de består av delar som helheten är distinkt ifrån och att de ofta ingår i större objekt, och sen säger Harman att objekt har fyra poler vilket påminner mycket om något som Wilber säger.

Wilber försöker som teoretiker mest att förena andra teoretiker och se vilka som är förenliga och vilka som inte är det. Ett av hans egna mest orginella bidrag är skapandet av de fyra kvadranterna i hans AQAL-modell. AQAL står för All Quadrants, All Levels. "Levels" betyder här "holarkier"; att lägre holoner ingår i högre holoner. "Quadrants" innebär att Wilber urskiljer fyra olika sorters holarkier.

I en fyrfältstabell så korsar man två olika sorters distinktioner. När wilber studerade massor av olika holarkier hos olika teoretiker så kunde han dela in holarkierna dels i subjektiva och objektiva holarkier (interior and exterior), dels i individuella och kollektiva holarkier.

Så individuella, objektiva holoner är alltså konkreta objekt som kan studeras av naturvetenskapen medan kollektiva, objektiva holoner är ex. ekosystem och andra system. Man kan säga att delholonerna har en högre grad av självständighet i kollektiva holoner och en lägre grad av självständighet i individuella holoner. En dator är en individuell holon, internet är en kollektiv holon.

Gränsen kan vara svår att dra exakt och Wilbert brukar ibland klumpa ihop bägge de objektiva kvadranterna som sånt som naturvetenskapena studerar. Skillnaden kanske är tydligare när vi går till de bägge subjektiva (interior) kvadranterna.

Den individuella, subjektiva kvadranten innehåller upplevelser och själsliv hos individuella holoner, som studeras av psykologer, författare och andra, medan den kollektiva , subjektiva kvadranten alltså innehåller kulturer, delade upplevelser och gemensamma föreställningar. "Schizofreni" hör till den individuella, subjektiva kvadranten, medan "postmodernism" hör till den kollektiva, subjektiva kvadranten.

Det finns mycket som skulle behöva klargöras här men jag tänkte inte bli så långrandig. Vad som helst som kan beskrivas av forskare eller konstnärer eller andra ska alltså kunna sättas in nånstans i AQAL-modellen.

Graham Harman hänvisar redan i sin första bok till en tankefigur hos Heidegger som delar in världen i fyra kategorier. Alla utom Harman anser att Heidegger är obegriplig här, men Harman anser att detta är något av det viktigaste som har hänt filosofin under 1900-talet.

Harman tolkar Heideggers "Geviert" som att den kombinerar en distinktion som Husserl gör hos objektet med en distinktion som Heidegger själv gör hos objektet, till en fyrfältstabell över ett valfritt objekt. (Om Detta är vad Heidegger gör så är det inte tydligt förrän Harman förklarar det.) Distinktionerna är: det dolda/det tillgängliga och enhet/mångfald. Det dolda är objektet i sej själv medan det tillgängliga är objektet som det framträder för oss.

Med detta som grund så skapar Harman sin egen fyrfältstabell. Ena dikotomin är mellan reella och sensuella objekt. "Sensuella objekt" kan bara existera inuti reella objekt och är ungefär samma sak som "upplevelser". Den andra är mellan objektets enhetlighet och dess mångfald av egenskaper.

Även om han ser föregångare så är denna fyrfältsstruktur främst Harmans egen. Liksom Wilber så använder Harman "interiority"om ena halvan och "exteriority" om den andra halvan. Liksom wilber så tycks den andra distinktionen ha att göra med enhetlighet å ena sidan kontra mångfald å andra sidan.

En skillnad tycks vara att Harmans fyra poler enbart gäller enskilda objekt medan Wilbers four quadrants även tycks innefatta mer lösa, kollektiva fenomen. Harman tar dock upp en liknande situation angående Heidegger och Latour:

"The main difference between our two thinkers here is that Heidegger's four is found on the inside of specific jugs and bridges, while Latour's four is a public creature, a matter of concern between multiple things. But these approaches may not be as different as they seem - after all, if Latour opens any jug or bridge, he will always find another parliament of things." (Prince of networks, s.139)

Även om Harman skriver att "mångfald"syftar på ett objekts många egenskaper så skriver han även att ett objekts egenskaper beror på de objekt som objektet består av. Objektet i sej är dock varken identiskt med sina egenskaper, sina delobjekt, sina effekter eller sina relationer.

Så det finns alltså visssa likheter mellan AQAL och OOO. Detta skulle ju kunna bero på att det äntligen är den enda sanna filosofin som til sist har uppenbarats eller på att det är ett naturligt sätt att tänka. Wilber och Harman verkar inte känna till varandra och verkar inte ha så många gemensamma influenser och de som de har verkar de tolka olika. Wilber har inga direkta fyrfältare bland sina föregångare och influenser men det har Harman:

"The number of fourfold structures in the history of philosophy is so staggering that we should hardly be suprised when thinkers generate new ones. Monisms are too pious and sugary in their holism, dualisms too static in their trench warfare, and triads too smug in their happy endings. But fourfold structures allow for tension no less than plurality, and hence we find Empedocles, Plato, Aristotle, Scotus Eriugena, Francis Bacon, Vico, Kant, Greimas, McLuhan, and others chopping the world in four."(Prince s.139)