but the tune ends too soon for us all

And there you have it. Jag lyckades skrapa ihop ännu en säsong av Tempus Fugit. Och som utlovat så blev det mycket lite metafysik och ingen fysik alls. Jag myste med lite mjuka ämnen som sociologi, historia, psykologi och litteratur, drog några anekdoter ur mitt liv och toppade med lite skön musik. Nu är det timeout igen ett tag men känner jag mej väl så kommer jag nog tillbaka nån gång i framtiden.

 

Till sist lite visdom for the road:

 

Hönan eller ägget?

Ägget.

Pest eller kolera?

Kolera.

Nature or nuture?

Nature.

Love or money?

Money.

 

Så länge som du ställer en sån fråga så är det ändå inte kärlek.

 


You´ve got the music in you

Music is a moral law. It gives soul to the universe, wings to the mind, flight to the imagination, and charm and gaiety to life and to everything. 

-Plato

 

Next to the Word of God, the noble art of music is the greatest treasure in the world. 

-Martin Luther

 

Music is a higher revelation than all wisdom and philosophy. 

-Ludwig van Beethoven

 

I call architecture frozen music. 

-Johann Wolfgang von Goethe

 

Music … stands quite apart from all the [other arts]… We must attribute to music a far more serious and profound significance that refers to the innermost being of the world and of our own self.

-Schopenhauer.

 

Music expresses that which cannot be said and on which it is impossible to be silent.

-Victor Hugo

 

Without music, life would be a mistake 

–Friedrich Nietzsche

 

After silence, that which comes nearest to expressing the inexpressible is music. 

-Aldous Huxley

 

Music is a world within itself with a language we all understand

- Stevie Wonder

 

Precis som antika indiska filosofer hävdade så verkar det mesta vara vibrationer. Men är det musik? 

 

Musik definieras som nånting skapat av människor och för människor.
Om djur, växter eller mineraler producerar ljud organiserat i tiden så är det iallafall inte musik, per definition.
De relevanta förklaringsmodellerna anses därför vara psykologiska och sociala/kulturella.
Det finns dock även evolutionär musikologi och biomusikologi och zoomusikologi.

 

Kan en solnedgång vara vacker utan att någon ser den?
Kan ett ljud vara vackert utan att någon hör det?

 

Med tanke på hur artificiella musikljud är, varför påverkar de oss så mycket? Vi är ju anpassade till en naturlig tillvaro utan artificialiteter.

 

Musik påverkar hjärnvågorna, harmoniserar olika delar av hjärnan, påverkar andning och hjärtrythm och kan göra detta med flera människor samtidigt.

 

Dans kan ursprungligen vara en gemensam rytmisk rörelse som kan få oss att bli en kropp utan att ens röra vid varandra.

 

t.o.m. på slagfält så har trummor och annan musik ansett vara användbara.

 

Om Finland är landet med flest metallband så är Sverige det körtätaste landet i världen. I körmusik så har det påvisats att andning och även hjärtrythm synkroniseras hos deltagarna.

 

Metamusik som sägs kunna sätta hjärnan i olika frekvenser mha musik påstås t.o.m. kunna orsaka mystiska upplevelser.

 

En del vill inte träna utan musik, en del vill inte göra läxan utan musik. Musik hjälper oss att kontrollera vår egen hjärna och dess tillstånd. Mha musik kan vi t.ex ha tillgång till hela vårt känsloregister vilket det kanske inte finns underlag för i yttre upplevelser.

 

Det visar sej också att olika personligheter föredrar olika slags musik.

 

 Vissa inslag i musik tycks vara universella. Inte bara rytm och toner och sånt utan även tolkningen av viss musik som glad, ledsen eller skrämmande tycks fungera för alla människor. Kanske finns det både en privat, en kulturell och en universell sida av musik.

 

”And so basic chord structure comes from physics. It’s not a choice.”
-DR. CHAZELLE

Toner i en melodi beskrivs av en Levy-distribution som också kan beskriva en molekyls rörelser i en gas, prisförändringar på en aktie eller strövande vilda djur. Mot förmodan så passade en klockkurva inte in på materialet.
 

Pophistorien analyseras och musiken utvecklas som ett ekosystem.

Under medeltiden hade vi entonig körsång som symboliserade Guds enighet och en massa enighet i övrigt. 

Under renässansen så började harmonik att användas i högre grad vilket symboliserade kosmos och sfärernas harmoni.
Efter Kepler och Kopernikus så förändrades synen på kosmos och musiken utvecklades till fugan och barocken.

Bach ansåg sej hålla på med vetenskap och upptäckte musiken snarare än skapade den.

Musiken var mycket matematisk under hans period och känslor var lite grann av ett bihang.

Hans flerstämmiga musik hade inte samma förgrundsfigur/bakgrund-tänkande som har varit förhärskande sen dess.

Alla stämmor var likvärdiga.

Detta drag inspirerade även Mozart som inspirerade Beethoven.

De flesta kompositörer har dock ansett att det blir för krångligt både för kompositören och publiken.

Normen har därför varit melodistämma med komp.

 

 

So you think it's me who's strange

Beethoven är känd för att vara en mörk och dramatisk kompositör, åtminstone hans symfonier, åtminstone de med udda nummer. Detta stämmer också bra överrens med att han levde ett mörkt och dramatiskt liv, med krig, sjukdomar och kärleksbekymmer. T.o.m. på bilder så ser han mörk och dramatisk ut. 

 

 

 

Men lyssnar jag på hans musik, även symfonierna, även de mer udda nummer, så hör jag ungdomlig och livsbejakande musik, även när jag vet att det var en gammal, sjuk och döv Beethoven som skrev. Ett känt exempel är hans åttonde symfoni som inte alls speglar att den skrev under en bekymmersam, dyster period i Beethovens liv. 

 

Dramatiken i hans musik är ofta bara äventyrlig. Andra satsen i hans nionde symfoni låter som inspirerad av Pirates of the Carribbean!

 

Detta påmmer mej en aning om Black Sabbath  Skaparna av drudge, sludge och doom metal och mörkrets mästare. Ju mer jag lyssnar på Black Sabbath desto mer komplexa verkar de gamla nerknarkade satanisterna vara. Jag tycker bättre och bättre om Black Sabbath med åren men mest de positiva låtarna! 

 

Killing yourself to live, A hard road, Never say die och Supernaut m.fl.

 

”Their scary songs and rebellious postures were ultimately uplifting, though. As Bill Ward says, ”All our songs have been about positive energy.”

- Black Sabbath and philosophy: Mastering Reality, editor William Irwin, 2013, kap. 3 ”Is it the end, my friend?” Black Sabbath´s apocalypse of horror, av Brian Froese

 

Berns goes progressive metal

Evenemangstips! 5 dagar kvar. Två av mina favoritband och två som jag aldrig hört talas om. De två huvudakterna hade denna affisch på sin amerikaturne
 
 
 
 

istället för förvirring; musik

 

"Embedding disabled by request"


Carpe Diem för snart tystnar musiken

Det finns några frustrerande exempel på musiker som faktiskt planerade att göra något ihop men sen så blev det inget. (Lite grann som när Strindberg nästan samarbetade med Nietzsche):

 

Miles Davis och Jimi Hendrix gillade varandras musik skarpt och hann också bli nära vänner några månader innan Hendrix dog. Hendrix ville spela in med Davis men Davis ville ha 50.000 dollar i förskott. Jimi tjänade mer än Miles i slutet av 60-talet samtidigt som Miles var den vördade äldre mästaren och Jimi den unge uppkomlingen så ett förskott var kanske inte helt orimligt men den saftiga summan gjorde att inget blev inspelat innan Jimi hann dö.

 

Hendrix var en viktig inspiration för Davis "electric miles"-period i början av 70-talet där han så gott som uppfann fusionmusiken.
Paul McCartney fick ett brev där han erbjöds att bli bassist i
supergruppen med Miles och Hendrix. (Cream kan slänga sej i väggen.) McCartney hade ju rekommenderat Hendrix för ett skivbolag när han ännu jagade kontrakt.
Bortsett från att det är svårt att klämma in tre elefanter i en folkvagn så kunde detta ha blivit bättre än Beatles, men McCartney svarade inte, inte med en gång iallafall, och sen dog Hendrix. McCartney var ju länge upptagen med att försöka hålla ihop Beatles.

 

Fanns det en chans att Clapton kunde ha ersatt Harrisson i Beatles? Lennon slängde ur sej idén en gång. Jag tror inte att det skulle ha blivit speciellt bra.
Lennon sa en gång att om Beatles hade fortsatt ihop så hade de låtit som ELO i slutet av 70-talet (och i så fall så var det ju en djävla tur att de splittrades).

 

Frank Zappa och John Lennon uppträdde tillsammans men skrev aldrig nått ihop.

Black Sabbath och Led Zeppelin jammade i studio en gång men det var bara menat som ett engångstillfälle.

 

Frank Zappa blev en stor fan av heavy metal när den musiken kom i början av 70-talet, och speciellt då Black Sabbath. Han ville gärna göra något ihop med dem och de gick först med på det men sen så fegade de ur och det blev inget.
Zappa var ju också väldigt tidigt ute med fusionsmusik, som Davis.

 

Miles Davis och Stockhausen spelade in något tillsammans som aldrig släpptes. Jag betvivlar att det blev speciellt bra.

 

Miles Davis ville gärna göra något med Prince och Prince var också intresserad men saker kom emellan och sen så dog Davis. Prince samplade ett litet tonlöst ljud från Davis trumpet som han hade på en senare cd.

 

Michael Jacksson och Prince var t.o.m. i en studio och spelade in men det blev inget iallafall. De försökte skriva låten "Bad" ihop men Michael använde inga av Prince förslag och Prince stack sur därifrån. Sen gav ju Michael ut en låt som hette "Bad" där bara han stod som kompositör.

 

Michael Jacksson blev tillfråga strax innan han dog om han skulle vilja samarbeta med någon av de nya stjärnorna och han nämnde bara Lady Gaga. Men det hann ju inte bli något med det.

 

Michael Stipe (REM) var ju kompis med Curt Cobain (Nirvana) och de hade pratat löst om att kanske göra något ihop nångång men sen blåste Curt skallen av sej och Stipe säger att de inte hade spelat in en enda ton ihop.

 

Men nog fan gjorde Metallica och Lou Reed en platta ihop.

 

Zappa och Lou Reed ogillade varandra större delen av livet men försonades strax innan Zappa dog och gjorde faktiskt ett gemensamt projekt - de producerade ett Duran Duran album ihop, "The wedding album". (Lite grann som när Derrida försonades med Habermas strax innan Derrida dog.)
Rätt lustigt med tanke på Duran Durans rykte om att vara ytliga popsnören, men de har egentligen alltid haft en mer konstnärlig sida också även om den inte alltid har märkts.

 

Men nu har jag ju börjat komma in på folk som faktiskt fick till det.

 

I en intervju nyligen sa McCartney att om det är nån som han skulle vilja göra något ihop med innan han dör så är det Bob Dylan. Dylan hängde ju med Beatles under 60-talet men de skrev aldrig nått ihop. Dylan har ännu inte svarat.


I have the simplest tastes. I am always satisfied with the best.

40 av mina favoritplattor. Jag har valt några favoritartister och försökt lista ut vilken som är deras bästa release. Därför är t.ex "Jazz på svenska"  eller "The Köln Concert" inte med, eftersom Jan johansson och Keith Jarret är lite av  one-hit-wonders. Jag har hört att kidsen idag bara lyssnar på spellistor. Men en bra lp är ju nånting mer än bara en samling låtar. I bästa fall så är det ju ett slags konstverk i sej själv.

 

Louis Armstrong - The great Chicago concert (1956)

Dimitri Shostakovich - Symfoni nr 11 (1957)

Charles Mingus - Ah Um (1959)

Beatles - Rubber Soul (1965)
Jimi Hendrix - Axis: Bold as love (1967)

Miles Davis - In a silent way (1969)
Yes - The Yes album (1971)

Rolling stones - Sticky fingers (1971)
Jethro Tull - Thick as a brick (1972)
Genesis - Selling England by the pound (1973)
Black Sabbath - Sabbath bloody sabbath (1973)

Vangelis - Heaven and hell (1975)
Joni Mitchell - Heijra (1976)
Abba the album (1977)
Van Halen - Van Halen (1978)

Queen - Jazz (1978)
Frank Zappa - Sheik Yerbouti (1979)

Bob Marley - Legend (1984)

Arvo Pärt - Tabula rasa (1984)
Marillion - Fugazi (1984)
Yello - Stella (1985)

XTC - Skylarking (1986)
Prince - Sign o the times (1987)

Eva Dahlgren - Den fria världen 1.989 (1989)
Depeche mode - Violator (1990)

U2 - Achtung baby (1991)
Dream Theater - Images and Words (1992)
Steve Vai - Sex and religion (1993)
Björk - Homogenic (1997)
Joe Satriani - Crystal planet (1998)
Bowie - Heathen (2002) (Bara för att alla andra skulle välja Ziggy Stardust)

The Cardigans - Long gone before daylight (2003)

Michael Torke - Three (2004)
Venetian snares - Rossz Csillag Alatt Született (2005)

Igorrr - Poisson soluble (2006)
Steve Reich - Daniel Variations (2006)

Nico Muhly - Speaks volumes (2007)
Animals as leaders - Animals as leaders (2009)
Exivious - Exivious (2009)
Devin Townsend Project - Deconstruction (2011)

Between the buried and me - Coma ecliptic (2015)

 

40 av mina favoritfilmer i alfabetisk ordning.
2001
a clockwork orange
a matter of life and death (1946)
A.I. Artificial Intelligence (2001)
alien
american beauty
Citizen Kane
Cloud Atlas
The Congress (2014)
District 9
The english patient
eternal sushine of the spotless mind
falling down
Farinelli
fightclub
groundhog day
Inception
Inglorious basterds
Iron sky
JFK
Leaving las vegas
Life is beautiful/La Vita è bella
Lord of war
lost in translation
the lovely bones
magnolia
Matrix (ettan)
monte pythons meaning of life
natural born killers
One flew over the cuckoo's nest
The orphanage
Pans labyrint
Paul (2011)
Repulsion
Rosemarys baby
Short stories
Slumdog millionaire
the thing (1982)
Watchmen
the zero theorem (2013)
Jag skulle naturligtvis kunna lista 40 filmer till. Kanske en annan gång.

 

och 40 av mina favoritböcker:
1984 - Orwell

Against the fall of night - Clarke
American gods - Gaiman
Contact - Sagan
Cosmic trigger (1-3) - Wilson
Crime and punishment - Dostojevskij
Cryptonomicon - Stephenson
Dekanen - Gustafsson

Det eviga kriget - Haldeman
Det sällsamma djuret från norr - Gustafsson

Diaspora - Egan
Disgrace - Coetzee
Do androids dream of electric sheep? - Dick

Earthsea triology - LeGuin

Enders spel - Card

Farenheit 451 - Bradbury

Farväl till Berlin - Isherwood
Fatelessness - Kertesz
Foe - Coetzee
Ghost of chance - Burroughs
The grass is singing - Lessing
hitchhikers guide to the galaxy (1-5) - Adams
Illuminatus! - Wilson, Shea
Job: a comedy of justice - Heinlein
Last and first men - Stapledon
The left hand of darkness - LeGuin
Moby-Dick - Melville
Neuromancer - Gibson

Neverwhere - Gaiman
Notes from underground - Dostojevskij

On a pale horse - Anthony
the old man and the sea - Hemingway
Slakthus fem - Vonnegut
Snow crash - Stephenson
Snö - Pamuk
Starmaker - Stapeldon
Ubik - Dick
Valis - Dick
Wolfbane - Pohl

Xenogenesis triology - Butler

Men det finns säkert 1000 som jag ännu skulle vilja läsa.

 

Ju högre kvalitet nånting har desto mindre behöver du av det.

Man kan aldrig få nog av det som man inte egentligen behöver.

Ju mer du samlar på dej av nånting, desto mindre behöver du det.

Du är en ändlig varelse och alla dina sanna behov kan tillfredställas.

 

mina favorit-cellöser

Zoe Keating

Maya Beiser

 

Julia Kent


Herr Funk och den ungerska duvan

 

I mitten av 90-talet hade den extrema technomusiken "gabber" fått en koppling till nynazister. Delvis i avståndstagande till detta så uppstod en annan eklektisk stil av extrem technomusik. Den kan kallas "breakcore" och var bl.a influerad av drum and bass och drill and bass som uppstod kring 1995. När internet blev mer folkligt så kom breakcore att skapas och spridas utanför den stora musikindustrin.

 

1998 släppte Venetian snares sin första fullängdare men Aaron Funk hade släppt sitt första hemmagjorda kassettband så tidigt som 1992. Från -98 fram till 2007 så gav han ut stora mängder material och och mycket av det kan beskrivas som ett frenetiskt, aggressivt kaos. Venetian snares har med tiden blivit den mest kända och inflytelserika breakcore-artisten.

 

2005 visade han så upp en ganska annorlunda sida med albumet "Rossz Csillag Alatt Született". Han blandar där ut sina breakbeats med en hel del klassiska stråkar och en gnutta jazz. De elva låtarna har flera samplingar från klassiska kompositörer som Bartok, Stravinsky, Mahler och Paganini m.fl. Såväl albumtiteln som låttitlarna är på ungerska och herr Funk ska ha inspirerats till albumet av en ungersk resa som han hade några år tidigare. Han ska ha föreställt sej som en duva på kungliga palatset i Budapest. Albumet har fått mycket goda omdömen.

 

Han samplar också Billie Holidays version av den ungerska låten Gloomy sunday (som även har gjorts av Sinead O'connor, Sarah Brightman, Björk m.fl)

 

2007 så släppte han ett album till med starka klassiska influenser. Den heter My downfall (original soundtrack) men är inte egentligen något soundtrack. Den sägs vara en uppföljare till den tidigare ungerska albumet och har också flera ungerska sångtitlar. My downfall har ännu mindre breakbeats än vad Rossz Csillag Alatt Született har. Den har också fått goda omdömen om än inte lika goda som tidigare albumet.

 

Efter 2007 har Venetian snares börjat släppa material mer sällan. Han har varit tyst sedan 2012 men släppte i februari 2014 Poemss, ett samarbete med Joanne Pollock.

 


John Cage light

jag har vabbat i veckan och själv varit lite krasslig också, så posten jag tänkte publicera får vänta. Här har ni istället lite Easy listening.

 

dessutom krånglar bloggverktyget en hel del just nu. Den här posten ser inte alls ut som jag har gjort den!

Bartok och Stravinski

 

Stravinsky var rätt så högervriden och fick två barn med sin kusin. Under 18 år i Paris levde han ett dubbelliv med sin familj och en annan kvinna, tills första hustrun dog i tuberkulos. Han var "påfallande nonchalant mot dem han ansåg socialt underlägsna".

 

 

Bortsett från det så var han en världsvan charmör som alla ville umgås med. Antyds ibland vara något av den störste och viktigaste kompositören under 1900-talet, och det där känns väl en aning överdrivet tycker jag.

 

 

Det var främst med Våroffer från 1913 som han gjorde sej ett namn och fick mest inflytande över musikvärlden. Dess fria och mustiga rytmer var som en Meshuggah-konsert för de chockade ryssarna. Själv sa han att ”musiken är, i sig själv, oförmögen att uttrycka någonting alls”

 

 

Bartok föddes året innan Stravinskij. Under hans liv övergick musikvärlden från sen romantik till tidig modernism och hans musik lever i detta gränsland. Som musiketnograf samlade han in ungersk folkmusik som influerande han egna komponerande.

 

 

Modernistiska arrangemang av dansanta bonderytmer var dock lite för udda för hans publik och under många år skrev han ganska lite utan samlade istället in folkmusik från Ungern och andra länder. 1916 konverterade han till unitarismen.

 

 

Med tiden blev han dock mer erkänd som kompositör. 1940 flydde han undan nazismen till USA, där han bara skulle leva i fem år innan han dog av leukemi.

Om Stravinskij är lite väl uppmärksammad så kunde Bartok uppmärksammas lite mera.

Börja gärna med hans pianokoncerter, hans violinkoncerter och hans stråkkvarteter.

 

 


Sjostakovitj och Pärt: Isn´t it ironic?

 

Op 96, festlig ouvertyr, blir jag alltid glad när jag hör, en riktigt lyckad komposition, men kompositören kände sej antagligen inte så festlig själv när han skrev den. Troligtvis staplade Sjostakovitj klicheer och pasticher och kände sej pressad och stressad för detta var ett beställningsverk av en blodig regim till dess egen ära. Två av hans andra mest populära verk skrev han kort därefter; Gadly, romance (op 97) och andra valsen (op 99).

 

Hans åttonde strängkvartet (op 110) sägs han ha varit suicidal när han skrev. Även den är mycket känd. Ryktet säger att den närmast är menad som ett självmordsbrev men att regimen istället fick honom att officiellt tillägna den till fascismens offer. Detta är en modernare, mer disharmonisk och kanske även ärligare Sjostakovitj än i de andra verken som jag nämnde.

 

Regimen krävde vackra, glada, folkliga verk av honom och han återföll hela tiden i det svåra och komplexa. Ironiskt nog så har hans enklare verk vara minst lika populära som hans svårare verk, både i öst och väst. Obildad pöbel som jag faller alltid för de enkla trixen.

 

Hans mer modernistiska verk anklagades för att vara formalistiska och meningslösa men väcker hos lyssnare i väst idag kanske känslor av hur otäckt det var att leva i Sovjet, där flera av hans närmaste vänner avrättades och han själv sov i trapphuset för att inte väcka barnen ifall han skulle bli bortförd nattetid.

 

Kanske är bägge tolkningarna giltiga trots att de verkar utesluta varandra. Kanske fann han i modernismens formella disharmonier ett sätt att uttrycka sitt missnöje om disharmonierna inte tolkades formellt, utan som om de betydde och beskrev något.

 

Så det finns tre poler i hans kompositionsrymd: Proagandistiska beställningsverk, l'art pour l'art och plågad musik som beskriver ett plågat liv.

 

Kanske fann han där att han kunde uttrycka sej, om han budskap inte bara var dolt utan dubbelt dolt. Folk är ännu oense idag om vad han egentligen tyckte. Officiellt så underkastade han sej makten. Han tycks ha varit vänstervriden på riktigt, till skillnad från t.ex Stravinsky, vilket kanske gjorde att väst inte heller verkade vara något paradis för honom.

 

Han var elva år när ryska revolutionen inträffade och dog femton år innan Sovjetmakten föll. Till skillnad från andra kompositörer och intellektuella så försökte han aldrig att hoppa av till väst från sitt moderland. Det sägs att han dog bruten och knäckt vilket jag också tycker hörs i hans senare kompositioner.

 

Sjostakovitj dog först 1975 och Arvo Pärt hittade först sitt nya sound 1976.

 

Arvo Pärt skrev först modernistiska disharmoniska verk, delvis i opposition till den officiella politiska linjen i Sovjet-Estland där han levde och bl.a influerad av Sjostakovitj, men var missnöjd med detta och efter en tystnad på fem år så hittade han ett nytt uttryck.

 

Han blandar medeltida kyrkomusik, barock, klassicism och romantik på ett eklektiskt sätt och kombinerar stilgrepp från olika århundraden, både troget och otroget till traditionen på ett postmodernt sätt.

 

Om Schostakovitch är den moderne ironikern så kanske Pärt är den postmoderne ironikern?

 

Så på ett sätt så verkar han vara en ganska typisk postmodernist, men postmodernister anses oftast ha en ironisk attityd i det dom gör och kan man säga det om Pärt, han som är känd för sin enkelhet, äkthet och innerlighet?

 

Samtidigt som hans musik började uppvisa en ny andlighet så konverterade han också till öst-ortodoxa kyrkan, vilket verkligen var ett sätt att vara upprorisk mot systemet.

 

Hans opposition till Sovjetväldet tog sej ett religiöst uttryck. Hans musik känns ofta andlig och religiös, ärlig och orginell fastän det är ett hopplock från århundraderna.

 

Han visar i intervjuer att han är fullt kapabel att ha både humor och självdistans, men det är ju inte samma sak som att vara ironisk.

 

På ett sätt är det ironiskt att han närmast gör uppror mot hela modernismen men att han gör det på ett sätt som är ännu modernare än modernismen - postmodernismen.

 

På ett ställe beskrivs han som antiintellektuell, på ett annat sägs han vara mycket matematisk i sitt komponerande, influerad av den seriella kompositionsteknik som han övergav.

 

Kanske är det också ironiskt att hans religiositet som betraktades som subversiv av sovjetmakten kanske gör honom mer villig att ge Gud det som tillkommer Gud och kejsaren det som tillkommer kejsaren.

 

It would not have been difficult for the Apostles to have lived in the Soviet Union.
-Arvo Pärt

 

Hans mest kända verk är bl.a Frates, Cantus, Tabula Rasa, Summa och Spiegel im Spiegel.

 


Ny musik

Just nu verkar det finnas en intressant scen med unga kompositörer på USAs östkust, centrerat kring New York. De befinner sej nära rock och musikalscenerna och kan lite löst kallas för minimalister. Glass och Reich är äldre exempel på denna scen med det finns även andra som Nico Muhly och Michael Torke.

 

Michael Torke kallas ibland postminimalist och blandar friskt pop, jazz, gammal klassisk musik och samtida konstmusik.

 

 

 

Nico Muhly är en lärjunge till Glass men jag tycker att Muhly är mycket bättre än Glass. Kanske är han t.o.m. min personliga favorit.

 

 

 

De senaste åren släpptes även Newspeak med Sweet light crude, Victoire med Cathedral city, David T Little med Soldier songs och Death speaks med Lang m.fl.

Kolla även t.ex Now Ensemble och  yMusic.

Det finns även en liten scen på Island (som Muhly har samarbetat med) med namn som Olafur Arnalds och Jóhann Jóhannsson.




Två samtida kompositörer

 

Är det nån som är intresserad av att börja lyssna på modern klassisk musik? Om du har tröttnat på det gamla vanliga och vill pröva något nytt så är det inte alls fel ställe att leta på.

 

Många tycker att det tar emot väldigt i början, men minst hälften av motståndet beror på att du är ovan att lyssna på det här, och inte alls på att det skulle vara för svårt eller komplicerat.

 

De flesta som inte är så insatta tänker nog på den atonala perioden i mitten av 1900-talet, men det har varit en hel generation av samtida klassiska kompositörer sen dess. Efter de atonala kompositörerna så har vi haft en period med "minimalister". Som alltid så kan namnet ifrågasättas. Det enda som dessa minimalister tycks ha gemensamt tycks vara att de upplevs som mer lättlyssnade och behagfulla än de atonala.

 

De som är lättast att börja med är nog Philip Glass och Steve Reich. Dessa känns som om de har hämtat en hel del inspiration från pop, rock och filmmusik. Tydligen kände de även varandra som unga och hade en kort tid en flyttfirma tillsammans, innan de kunde försörja sej på musiken.

 

Glass har ju även gjort en del filmmusik, t.ex till "Koyaanisqatsi". Ska man nämna en enskild platta av honom som är bra att börja med så är nog "Glassworks" den bästa. Den blev också hans genombrott för en större publik. "Einstein on the beach" är populär men jag tycker att den är överskattad.


Glass är egentligen inte någon personlig favorit för mej men min favoritlåt med honom, "Changing opinion", är faktiskt en riktigt bra liten poplåt.

 

 

 

Steve Reich slog igenom stort med "Music for 18 musicians" 1974. När sampling och loopar kom under 80-talet så hade Reich redan byggt sin karriär på sånt, ett decennium före hip-hoppare och techno-dj´s. Oftast är det dock klassiska instrument som han låter spela samma slinga om och om igen, med små variationer. Hans ursprungliga inspiration att börja komponera upprepande material kom nog inte minst från Rileys "In C" från mitten av 60-talet.

 

"Music for 18 musicians" tillhör hans mer symfoniska kompositioner, liksom "Drumming" från åren innan och "Desert music" från åren efter. De där tillhör hans bästa kompositioner. Hans fåtal stråkkvarteter är också populära men jag gillar dem inte. Annars brukar jag gilla stråkkvartetter. Däremot älskar jag "You are (variations)" och "Daniel variations" från 00-talet. Musicalen "The cave" från 90-talet är också ett intressant experiment, men kanske ingenting som man vill höra många gånger. Reich har ofta judiska teman i sina texter, till skillnad från t.ex Glass, som också är judisk.

 

 

Om du utforskar och gillar dessa herrar så kanske du är beredd att pröva något mer utmanande?

 


African blues

Ry Cooder spelade 1995 in Taking Timbuktu med den maliske gitarristen Ali Farka Touré, vilken blev en stor succé. Trots att Touré är djupt rotad i malisk musikalisk tradition så påminner hans musik om amerikanska bluesartister som John Lee Hooker, Robert Pete Williams och t.o.m. Canned Heat. Malis musik är nämligen en av de viktigaste rötterna till den blues som utvecklades av de amerikanska slavarna.

 

Landet är alltså Mali, som just nu genomgår något av ett inördeskrig. President Moussa Traoré tvingades av demokratirörelsen att avgå 1991. Dioncounda Traoré blev interimspresident 2012 men demonstanter kräver hans avgång och oroligheterna ökar. Officerare är missnöjda med hans sätt att hantera tuaregrebellerna i norr.

 

Innan bluesen spelades på gitarrer så spelades den på det afrikanska stränginstrumentet Kora. Det är i första hand en yrkesgrupp som kallas Griot eller Djeli som spelar och de är inte bara musiker utan berättar sedelärande historier och sånt. Den allmänna kulturella bakgrunden är mandinkafolket som även bor långt utanför Mali. En stor del av de amerikanska slavarna tillhörde mandinka, som alltså är ett gammalt herrefolk som tidigare hade ett imperium i nordväst afrika.

 

Andra artister värda att nämna i sammanhanget kan vara Toumani Diabaté, Boubacar Traoré och Vieux Farka Touré.

 

Tinariwen är en musikgrupp som blandar traditionella touaregmusikinfluenser från södra sahara med moderna instrument, och som politiskt är motsåndare till regeringen i Mali. De har bl.a spelat på Roskildefestivalen. Mindre besläktade med amerikansk blues men även intressanta i sammanhanget.


Vänner till Vai

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

to whom it may concern


Policy of truth

I år är det tjugo år sen Violator kom, kanske Depeche modes bästa album. Dp är ett lite märkligt band som har gått hem i de mest skilda läger; killar och tjejer, hårdrockare och synthare, höger och vänstermänniskor, alla älskar de Dp och känner sej udda och speciella.
Bandet har blivit covrat så mycket att listan över låtar som inte har blivit covrade är mycket kortare än låtar som har blivit det.

 

andra bloggar om
musik, Depeche mode,

Bleed, bleed, bleed

Jag har en del att göra nu, med sjuka barn och sånt, och eftersom jag har släppt en del tunga poster så kommer här något lite "lättare", fast tungt på sitt sätt, nämligen två covers och en mashup på Meshuggahs hit Bleed.
Enjoy.




andra bloggar om
Meshuggah, musik, youtube,

Djent ftw

Meshuggah bildades 1985 i Umeå och bytte namn till Meshuggah 1987.

Iochmed andra lpn "Destroy Erase Improve" 1995 började bandet lämna den traditionella trash-metallen, inspirerad av Metallica, och började utforska mer progressiv metall. Ibland använde gitarristen Hagström en pitchshifter live för att spela gitarren en oktav lägre.

Med tredje lpn Chaosphere 1998 blev de mer av en internationell succé och spelar nu i en stil som kallas bl.a math metal eller technical death metal.

 

Med "Nothing" 2002 tog de sej in på amerikanska billboardlistan och blev recenserade i Rolling Stone. "Nothing" är första skivan där de spelar på 8-strängade gitarrer. I en intervju beskriver gitarristen ljudet från gitarrerna som "djent", dvs de riktigt lågt stämda strängarna låter ung. så.

 

Meshuggahs typiska sound bygger på polyrytmik, polymetriska riffcykler, rytmisk synkopisering, snabba tonarts och tempoförändringar, och jazz-kromatiska skalor i gitarristen Thorendals solon. Gitarrerna kan t.ex spela i 5/16 eller 17/16 medan trummorna spelar i normala 4/4. Trummisen Haake kan t.ex spela 4/4 på hi-hat och cymbal samtidigt som han spelar 23/16 på virveln och de dubbla baskaggarna.

 

En del av deras låtar är så långa och komplicerade att de inte spelar dem live. 2007 så publicerades i den akademiska tidskriften Music Theory Spectrum en djupanalys av bandets musik.

 

"The music of the Swedish metal band, Meshuggah, reveals a distinct rhythmic and metric structure based on large-scale odd time signatures, mixed meter, and metric superimposition. Their 2004 EP “I,” however, pushes the boundaries of surface-level meter through the absence of small- scale recurring units of pitch and rhythm. This article uses models for rhythmic analysis developed by Harald Krebs, Fred Lerdahl and Ray Jackendoff, William Rothstein, and Maury Yeston in pursuing an architectonic examination of hierarchical layers in this music. Additionally, I introduce the important relationship that exists between fans and structural analysis based on a socio-cultural profile of the subgenre."

Många upprörda diskussioner har förts på nätforum angående vad "djent" engentligen är för något. Ursprungligen så betecknade det något slags gitarrljud även om folk har lite olika uppfattningar om exakt vilket. Många insisterar på att djent inte är en musikstil eller metall-gengre, men hey, ord får nya betydelser och livet går vidare.

Last.fm så är djent nu en beteckning på en metallstil där banden ofta men inte nödvändigtvis spelar på 7- och 8-strängade gitarrer. Detta kräver mer av muskerna än vanliga 6-strängade gitarrer och djent-band har därför tekniskt skickliga musiker som spelar tekniskt svår musik.

Flera av artisterna där visar sej vara enmansprojekt där nördar i varierande ålder sitter ensamma på sina pojkrum med en massa svindyr utrustning och gör i mina öron förvånansvärt bra musik - kalla det geekmetal om du vill vara elak.

Även webbcommunityn Got-djent behandlar termen snarast som en genre även om de erkänner att det är kontroversiellt.

Bästa djentartisten är enligt mej Animals as leaders som är gitarristen Tosin Abasins soloprojekt efter att hans förra band upplöstes. Mindre brutalt och mer melodiöst och med breda influenser, även från t.ex jazz.

Ett toppenband som Exivious spelar också melodiös jazzmetall men räknas inte som djent, medan de flesta andra jazzmetall-artister spelar mer kaotisk än melodiös musik. Kul att det händer saker. När puritaner och traditionalister är upprörda så är det antagligen något bra som händer.

andra bloggar om
musik, djent, nedstämdhet,

Tidigare inlägg