Reclaim the subconscious

Syskonen Waskowski är klart överrepresenterade när det gäller mina favoritfilmer och deras största succé hittills är The Matrix.

 

Ken Wilber som kommenterade The Matrix dvdn skrev tidigare i One Taste, en av sina böcker, att han såg Bound (1996) och gillade den. Bound är även gjord av Wachowskis så det var kanske därigenom som de träffades.

 

 The Matrix har snott en hel del ifrån inte bara Ghost in the shell utan även the Invisibles av Grant Morrisson. 

 

 Det är ju intressant med tanke på att Wachowskis även gjorde V för Vendetta baserad på serien av Alan Moore.

 

V för vendetta populariserade Guy Fawkes masken som en symbol för Anomymous. V för vendetta handlar om en folklig anarkistisk resning mot ett kryptofascistisk etablisemang och detta är i hög grad även vad Anonymous handlar om. Alan Moores historia tycks ha färgat av sej på verkligheten och så är han även en praktiserande magiker vars alster är uppbyggda som magiska ritualer.

 

"how interesting it was that we should have taken up the image right at the point where it was apparently being purged from the annals of English iconography."

-Alan Moore

 

Jag tror inte att det är så viktigt vem den historiske Guy Fawkes var. Jag tycker att masken påminner mej om en faun, ett obundet och civilisationskritiskt naturväsen. Kanske var det därför som folk snart började att göra amatörporr i Fawkes-masker.

 

Både Grant och Alan är serieartister från Storbritannien och bägge kallar sej magiker. Grant är kaosmagiker och Alan kanske inte kallar sej kaosmagiker men tycks ha en del gemensamt med dem. De har också haft en kylig relation sedan åtminstone 1990, kanske redan 1980.

 

 

En av kaosmagins idoler var Austin Osman Spare, inte minst den sigillmagi som han tycks ha uppfunnit. Spare kallade Freud och Jung för ”Fraud and Junk” och hade sina egna ideer om hur det omedvetna egentligen fungerade. Enligt honom handlade det snarare om att skaffa sej önskvärda omedvetna komplex snarare än att göra sej av med oönskade omedvetna komplex.

 

Som konstnär var Spare influerad av symbolismen och art noveau. 

Seligmann och andra surrealister ansåg sej hålla på med magi och var starkt influerade av Freud.

(Det finns en stark historisk koppling till Franz Roh’s ”magiska realism”.)

 

Freud var ju farbror till Edward Bernays som ibland kallas ”the father of public relations”, t.ex i sin egen dödsruna. Bernays var bl.a inspirerad av Freuds ideer när han skapade (sin variant av) PR. Bernays ansåg att massan var farlig och destruktiv om den inte aktivt leddes av folk som var bättre vetande.

 

Långt senare skulle alltså Anonymous komma att göra uppror mot den etablerade världsbilden.  Delvis kan vi se en motsättning mellan Bernays och Spare här.

 

En gång när jag började läsa sociologi så var jag ute på en pubafton och blev plötsligt utfrågad av någon full teknolog som ville veta om vi inom sociolgin hade några tekniker för att manipulera public opinion. Lätt ställd svarade jag att sånt var nog psykologer bättre på. 


Medvetet eller omedvetet?

Det var inte Freud som uppfann det omedvetna, men det är mest med hans namn som idén associeras idag. Idéer om det omedvetna finns hos Schopenhauer och Göthe och man kan kanske hitta spår ännu längre tillbaks i tiden. (Malebranche?)

 

Det mesta som händer i hjärnan är vi inte medvetna om. Så långt är alla överrens. Frågan är snarare om det finns något ”omedvetet” som är systematiserat, och kompetent och kanske till och med kan agera utan att du är fullt medveten om det. Det verkar som om även den ortodoxa psykologin är på väg att acceptera detta.

 

"In modern cognitive psychology, many researchers have sought to strip the notion of the unconscious from its Freudian heritage, and alternative terms such as "implicit" or "automatic" have come into currency. These traditions emphasize the degree to which cognitive processing happens outside the scope of cognitive awareness, and show that things we are unaware of can nonetheless influence other cognitive processes as well as behavior."

-Wikipedia, unsconscious mind

 

Med tanke på att samtida neurovetenskap inte säger sej veta vad medvetandet har för funktion egentligen så kan man fråga sej om inte det omedvetna borde kunna göra allt som det medvetna kan göra?

 

Man försöker ju även hävda att fri vilja inte existerar - pga att besluten fattas omedvetet. Kreativitet uppfattas som en omedveten kombination av tidigare erfarenheter och intuition är ungefär samma sak.

 

Samtidigt som vissa ifrågasätter det omedvetna så ifrågasätter andra medvetandet. Längst går den sk. ”eliminativa materialismen”.

 

Eliminative materialism” innebär att man helt enkelt förnekar existensen av själsegenskaper som t.ex vilja, tankar, glädje och smärta. Vardagliga föreställningar om själen och psyket ska ses som dålig vetenskap, ”folk psychology”.

 

Man förnekar både att medvetandet och upplevelser existerar och talar istället om "qualia". Alla upplevelser består av meningslösa, i sej otolkningsbara upplevelseinstanser. Snarare "färgfläckar i olika nyanser" än "äpple”.

 

Man tycks försöka visa att qualia är fysiska snarare än ickefysiska.

Alternativt att qualia inte är fysiska och alltså inte existerar heller.

 

Som argument för detta har man bl.a ”introspection illusion”, (som snarare talar för att det omedvetna existerar).

Ett annat argument verkar vara att ”connectionism” ses som bevisat till skillnad från ”language of thought hypothesis”.

(Jag gillar bägge men tycker inte att de bevisar så mycket i sammanhanget.)

 

Wittgenstein skriver i philosphical investigations att det är ett kategorimisstag att jämföra subjektiva upplevelser med objektiva tillstånd (i hjärnan) och eliminatister tolkar detta som att det är ologiskt att tro på subjektiva upplevelser öht. 

Detta var antagligen inte vad Wittgenstein menade.

 

Ibland pekar eliminatister på överrensstämmelser med buddhism som förnekar att atman eller egot finns. Buddhismen är dock inte materialistisk utan föredrar neutral monism eller idealism.

 

”Intentionality” är ett annat problemområde. Enligt eliminatisterna så kan ingenting egentligen "betyda" nånting annat.

 

Peirce och andra semiotiker menar att det behövs ett tolkande subjekt för att göra nånting meningsfullt. På sätt och vis tycks ju eliminationsterna hålla med eftersom de förnekar både mening och tolkande subjekt.

 

Så om medvetandet inte existerar så blir det inte mycket kvar.

och om det omedvetna inte heller existerar, vad skulle kunna vara kvar då?

 

Nu så talar ju mycket för att det omedvetna faktiskt existerar och att förneka medvetandet är naturligtvis absurt. Det är viktigt att påpeka att ”eliminative materialism” är en metafysisk filosofi och inte något vetenskapligt forskningresultat.

 

Den intressanta frågan är snarare vilken natur som det omedvetna har. 

 

"Given the lack of evidence for many Freudian hypotheses, some scientific researchers proposed the existence of unconscious mechanisms that are very different from the Freudian ones. They speak of a "cognitive unconscious" (John Kihlstrom), an "adaptive unconscious" (Timothy Wilson), or a "dumb unconscious" (Loftus & Klinger), which executes automatic processes but lacks the complex mechanisms of repression and symbolic return of the repressed."

-Wikipedia, unconscious mind

 

Jag betraktar inte repression och omedveten symbolik som speciellt höga och komplicerade mentala funktioner. De bör finnas hos högre djur också.

 

"Researchers concluded that rationalization activity may take place quickly (within seconds) without conscious deliberation."

wikipedia, cognitive dissonance  

 

Det påstås att

"David Holmes examined sixty years of research about the Freudian concept of "repression", and concluded that there is no positive evidence for this concept."

 

Man kan konstatera att

"Most of Professor Holmes’s work and research is based on the poststructuralist works of Deleuze & Guattari and Michel Foucault."

 

Dessa kontinentala filosofer är bl.a kända för att vara kritiska till Freud och traditionell psykoanalys. Annars är det ju den kognitiva ansatsen som nuförtiden anses vara ortodoxin inom psykologin.

 

Man har sagt att kognitiv psykologi är den långa subjektiva traditionen plus behaviouristisk objektiv metod (tes, antites, syntes). Kanske är det dags att erkänna det omedvetna som varken är helt subjektivt eller helt objektivt. 

 

 


Något om hypnos

Existerar hypnos över huvud taget? Det är lite av en kontroversiell fråga trots att tusentals människor blir hypnotiserade varje dag. Trots att hypnos ofta tycks fungera i praktiken så tycks psykologer ha haft det svårt att bestämma sej för vad detta är för fenomen. Flera olika definitioner av hypnos existerar. Är man havsovande? Är man istället extra fokuserad? Finns det olika typer av hypnos? Är det kanske flera olika fenomen?

 

Efter Freud så anses många psykiska problem bero på förträngda minnen. Om sådana existerar är också kontroversiellt.

 

Anhängarna anser ibland att man kan uppdaga förträngda minnen genom regressionsterapi.

Inom hypnos så är det välbelagt att att man kan minnas saker som man annars tycks ha glömt av olika anledningar. Det är också välbelagt att man under hypnos kan producera falska minnen. Hypnos är alltså ingen säker metod att utforska det förflutna med. Men det är inte minnet heller. Det är välbelagt att minnet öht är en produktiv och kreativ process och att vi ganska ofta minns fel.

 

Det har förekommit tveksamma domstolsfall både i Sverige och utomlands där man har lagt för stor vikt vid påståenden som har framkommit under hypnos. Hypnos är ett intressant fenomen att studera vetenskapligt, ingenting man ska basera livsavgörande beslut på.

Under regressionsterapi så har man även upptäckt att man tycks kunna utföra regression till tidigare liv. För dem som inte tror på reinkarnation så är detta ett tydligt bevis på att minnena är fabricerade och att hypnos, om det existerar, är helt opålitligt.


Buddhismen har sedan länge flera olika teorier om ett omedvetet, men inget begrepp om några förträngningsmekanismer. Omedvetna tendenser kommer från tidigare liv som vi inte är medvetna om. Det omedvetna är inte aktivt förträngt men det är ändå ett svåråtkomligt bagage från det förflutna som vi behöver jobba med.

 

Själv tycker jag nog att förträngningsmekanismer känns rätt bevisade.

 

Folk som förnekar det omedvetna förnekar så gott som alltid tidigare liv också.

 

Jag prövade ju faktiskt en regressionshypnos en gång. Det är enda gången som jag har blivit hypnotiserad och det var intressant. Jag förlorade aldrig medvetandet eller min fria vilja och jag kunde när jag ville ha öppnat ögonen och avbrutit det hela. När hypnotisören frågade efteråt hur det kändes sa jag att det var som att jag hade drömt fast jag hade varit vaken hela tiden.

 

Det var en regression till tidigare liv. Jag fick faktiskt en intressant och sammanhängande livsberättelse under en lång stund men det kändes aldrig som något otvivelaktigt bevis för tidigare liv. Det skulle också kunna ha varit något som mitt omedvetna skapade.

 

Dock: jag fick fram att jag skulle ha hetat ”Lödinger” (eller kanske ”Lövinger”) när jag levde som revisor i Westfalen i slutet av 1700-talet. Jag tyckte att det lät som ett konstigt namn och mindes inte att jag hade hört det nån gång. När jag undersökte saken efteråt så visade sej dock att bägge namnen faktiskt var användna efternamn där och då.

 

Jag tycker att det är konstigt att folk förnekar det omedvetna men det finns folk som förnekar det medvetna också! Mer om det i en annan bloggpost.

 

Det omedvetna är för psykologin ungefär vad m-teorin är för fysiken; de flesta vägarna pekar ditåt men det verkar svårt att bevisa empiriskt och teorin har den bristen att den är för användbar och förklarar för mycket - allt verkar gå att legitimera med det omedvetna inom psykologin eller med m-teorin inom fysiken. Men det verkar inte finnas något egentligt seriöst alternativ.


Psykopati som samhällsproblem

Den moderna psykiatriska bilden av psykopaten började formas kring 1940. Först beskrevs psykopaten som någon som verkade normal på ytan men som bakom fasaden dolde en brist på empati, samvete och moraliska känslor.

Det har förekommit en del akademiska kontroverser men sånt är bara naturligt. Psykopati, sociopati och "Anti-Social Personality Disorder" (ASPD) är olika namn på i stort sett samma sak.

Robert D Hare har tagit fram en lista för att bedöma psykopati. Maxpoäng är 40, mer än 30 räknas som psykopati och vi andra brukar sällan få mer än 5, så det verkar finnas ett avstånd mellan psykopater och andra trots att det även diskuteras om psykopater kan vara en kontinuerlig variant av vanliga personlighetsdrag:


Talför/ytlig charmig
Förhöjd självuppfattning/grandios
Behov av spänning/blir lätt uttråkad
Patologiskt lögnaktig
Bedräglig/manipulativ
Saknar ånger och skuldkänslor
Flackt, ytligt känsloliv
Kall/bristande empatisk förmåga
Parasiterande livsstil
Bristande självkontroll till exempel lättväckt aggressivitet
Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
Tidiga beteendeproblem (före 12 års ålder)
Saknar realistiska, långsiktiga mål; agerar kortsiktigt och kan inte planera på lång sikt
Impulsiv
Ansvarslöshet, till exempel som förälder eller chef
Tar inte ansvar för sina handlingar
Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden
Ungdomsbrottslighet (före 15 års ålder)
Överträdelse av villkorad frigivning/utskrivning, begår till exempel nya kriminella handlingar under permission
Kriminell mångsidighet, flera typer av lagbrott bland de följande 10: inbrott, rån, narkotikabrott, olaga frihetsberövande, mord/mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt (är ej ett lagbrott i sig)

Kriterierna är inte okritiserade. Hare var främst intresserad av psykopati ur kriminologiskt perspektiv och andra listor är också möjliga.

 

Psykopater tycks ha ett avvikande beteende även som små. Alla barn passerar igenom egoistiska megalomaniska faser och har ibland problem med empatin, men psykopaten är något annat.

 

Även jag har tyvärr träffat på några personer som bakom en ganska normal yta har haft psykopat-liknande tendenser. (Förvånansvärt ofta faktiskt.) Mer än en gång har jag också hört misstänkta psykopatkandidater klaga över alla dessa psykopater överallt. För att verka mindre misstänkta själva?

 

Det första rådet som alla brukar ge angående hur man ska hantera psykopater är att undvika dom så mycket det bara går. Tyvärr så går det ju inte alltid. Om man tvingas att hantera en psykopat så måste man tyvärr tänka som en. Du kan aldrig koppla av och känna dej bekväm med en psykopat. Utgå alltid från att personen försöker komma åt dej och letar efter svagheter. Var skeptisk till allt personen säger och låt absolut inte dina känslor dras med. Håll dej hårt till det neutrala och sakliga. Försök också verka ointressant så att psykopaten tror att du inte är intressant att utnyttja.

 

Folk som är helt oinsatta verkar tyvärr vilja förväxla psykopater och (högfungerande) autister trots att dessa nästan är motsatser.
Autister har inga problem med att känna empati men har svårt att uttrycka detta. När folk träffar nån som inte verkar visa empati så drar de slutsatsen att det är en psykopat fastän det även kan vara en autist.
Som jag sa på en irl-träff för länge sen "många av de trevligaste människor som ni kommer att träffa i era liv kommer att vara psykopater". Ingen verkade förstå vad jag menade.
Vad jag menar är att en intelligent och skicklig psykopat kan vara bättre än genomsnittsmänniskan på att verka empatisk, en empati som psykopaten dock inte känner. Dom ljuger.

 

Så folk i allmänhet verkar ganska aningslösa och det finns en möjlighet att högfungerande aspergare skulle kunna vara bättre än medelsvensson på att upptäcka psykopater, som normalt brukar vara dolda.

 

Folk i allmänhet tycks snarast stödja och försvara psykopaterna. Om du inte uppmärksammar psykopaterna runt omkring dej så är du deras verktyg.

 

"One thing that the book looks at is how startlingly quickly that even someone like me, who is the most anxious pathetic liberal, becomes cold and hard and starts spotting psychopaths everywhere."
 

Psykopater tycks även oförmögna att lära sej av bestraffningar.

 

När människor inser att psykopater verkligen inte bryr sej alls så är det många som får impulsen att straffa dom hårt. Straffimpulsen kommer sej delvis ur en önskan att lära folk att dom har gjort fel och att bete sej bättre. Tyvärr verkar hardcore-psykopater vara för annorlunda för att detta ska fungera. Det verkar tyvärr inte helt ogrundat att fråga sej om inte vissa sociala djur, som hundar, har en bättre moralisk förmåga än vad vissa psykopater har. De kan faktiskt skämmas på riktigt.

När man fångar en rabiessmittad hund så bestraffar man den inte för att den har varit stygg. Man avlivar den så smärtfritt som möjligt och beklagar dess otur.

 

När man har försökt att ge psykopater psykoterapi så har den enda skillnaden blivit att de har blivit bättre på att manipulera folk. Denna starka oförmåga att kunna förbättras tyder på ett grundläggande neurologiskt problem.

 

Ca 1% av befolkningen sägs vara psykopater.

Av någon anledning sägs siffran vara högre i USA.
I vissa yrkesgrupper kan det vara upp till 4%.
I fängelser kan siffran vara 23%.
15% av de diagnostiserade psykopaterna är kvinnor.

Det finns idag inga fungerande botemedel för äkta psykopater. De flesta finns ute i samhället men utgör en förhöjd risk både för sej själv och andra. James Fallon är ett känt exempel på en välanpassad psykopat men de flesta psykopater är inte så välanpassade. För en äkta psykopat så tycks problemet egentligen vara en deformerad hjärna där vissa regioner inte fungerar som de ska. De ser gärna sej själva som övermänniskor men det tycks alltså egentligen röra sej om ett handikapp.

 

Det utopiske socialisten Fourier menade att om bara alla fick jobba med vad dom ville så skulle alla arbeten utföras av de bäst lämpade. Han missade helt att de som dras till maktyrken ofta är extra dåligt lämpade för dessa.

 

De intelligenta psykopaterna som lyckas ta sej fram i samhället hittar man i följande yrken:
1. VD (verkställande direktör)
2. Advokat
3. TV/radio-människor
4. Försäljare
5. Kirurger.

Jag inbillar mej dock att dessa sällan är extrema psykopater, men så är jag en naiv godhjärtad idealist också.

 

Kirurger är ett intressant exempel, efterom de faktiskt gör en del samhällsnytta. En psykopatkirurg är kall, saklig och effektiv och har aldrig några känslomässiga problem med sitt jobb. Om ett litet barn dör under operation så känner sej psykopaten … lite hungrig kanske? Fika nån?

Och sen dags för nästa.

 

Det tycks ingå i själva yrkesrollen för politiker att ju mer psykopatisk man är desto "bättre" politiker är man. Så politiker är ännu ett yrke som psykopater borde dras till, och de övriga politikerna får försöka anpassa sej.

Bara detta att vara född under priviligierade omständigheter tycks kunna leda till en viss brist på empati - orsakad av miljö snarare än biologi. Och att bli rik tycks även det vara dåligt för människor.

Man talar om att öka människors empati genom att manipulera hjärnkemin. Detta skulle antagligen vara otillräckligt för de mest extrema psykopaterna. I framtiden så kanske man lyckas att skapa en hjärnprotes för psykopater som kan hjälpa dem med empati och moral, men det lär nog dröja ett tag. (Jag har för mej att Star Trek Voyager (?) hade ett avsnitt med detta tema?)

Hur illa är det med 1% psykopati i befolkningen?
Tja, tänk dej världens godaste gräddtårta - hur stor procent av den skulle du vara bekväm med att det var bajs?

Så länge psykopater är överrepresenterade bland ledarna både i det privata och det offentliga så kommer varken kapitalism eller  socialism, demokrati eller juridik att fungera som det var tänkt. (Intressant nog så gör de antagligen även diktatur värre än det skulle behöva vara.)

 

Så det minsta man bör göra är att införa yrkesförbud för psykopater inom alla ansvarsfulla yrken. Man har redan vissa yrkesförbud för andra diagnoser.

Så det finns ingen "visdom" hos psykopater, bara ett annorlunda synsätt.

 

"I admire its purity. A survivor... unclouded by conscience, remorse, or delusions of morality."
-Ash


Zoon politikon

Det har kommit en del ny spännande forskning från USA angående den biologiska grunden för moral och politik.

 

Man har hittat tydliga skillnader mellan "liberaler" och "konservativa". (Värt att påpeka är att "liberal" som i Sverige oftast är någon till "höger" i USA betraktas som någon till "vänster")

 

"Konservativa", som brukar mena att alla människor är irrationella och känslostyrda, verkar själva vara något mer irrationella och känslostyrda.


"Liberala", som brukar mena att alla människor är rationella och målstyrda, verkar själva vara något mer rationella och målstyrda.

 

"Liberaler" uppmärksammar det positiva mera medan "konservativa" mera fokuserar på det negativa som de vill göra något åt.

"Konservativa", som traditionellt har betonat människors medfödda egenskaper, beskrivs här aningen osympatiskt. Vilket ju är ironiskt.

 

Lojalitet, auktoritetstro och äckelkänslor är mer typiska för "konservativa" än för "liberala". (Synd bara att de inte tycker att kusinäktenskap är lika äckligt som de tycker att homoäktenskap och rasblandade äktenskap är.)

Första studien kom redan 1986 men den uppmärksammades inte då. Folk hade kanske svårt att ta den till sej. 19 år senare kom dock en ny studie som uppmärksammades mera. Sedan har det kommit några till. Allt dock väldigt USA-centrerat.

Forskningen verkar luta åt att politiska uppfattningar är åtminstone delvis medfödda, även om det aldrig kommer att finnas tillräckligt mycket bevis för de som inte vill tro det. Och det är ingen rolig insikt.
Demokrati verkar vara ett mycket svårare ideal att uppnå än vad man hittills har trott. Om detta nu stämmer, är ett rationellt politiskt samtal öht möjligt?

 

(Jag har ju tolkat demokrati som en grundläggande fysikalisk princip, snarare än en beskrivning av realpolitiken.)

 

Man kan sälja samma politik till bägge grupperna men i ena fallet så måste man beskriva den som "ny och rationell" och i andra fallet så måste man beskriva den som "beprövad och trygg".

Det verkar även finnas ganska mycket "ingroup"-känsla bland vissa yrkesgrupper som t.ex poliser. "Stark kåranda."

En lösning skulle kunna vara panarkism, men det tar lång tid att uppnå och fungerar bara på kort sikt. Delvis så verkar folk redan vara uppdelade efter politiska attityder.

Det finns några evolutionspsykologiska funderingar. Min teori ser ut så här:

 

Den "konservativa" reaktionsmodellen fungerar bra för små grupper i en hotfull omgivning, vilket antagligen har varit fallet under större delen av stenåldern.
Den fungerar dock sämre för större grupper och när omgivningen inte är speciellt hotfull.
Utvecklingen under historisk tid har verkat för att göra den "konservativa" reaktionsmodellen omodern genom att människan har lärt sej att kontrollera naturen och befolkningen har ökat enormt.
I denna situation så är den "konservativa" reaktionsmodellen dysfunktionell och kontraproduktiv.
På något sätt så har det uppstått ett alternativt reaktionsmönster som passar mycket bättre för samtiden och det är ju då den "liberala" reaktionsmodellen.
De tycks bättre på att hantera ny och osäker information än vad de "konservativa" är.

 

De moraliska grunder som diskuteras har ju något gemensamt med den historiska utveckling som Weber beskriver. Men vår samtid är kanske inte fullt så "rationell" och "avförtrollad" som Weber trodde.

Webers modell är ju inte oförenlig med att det skulle kunna vara en genetisk evolution som har orsakat utveckingen.

 

En annan liknande modell är ju "Spiral dynamics" som dock är mer miljöinriktad och menar att enskilda individer kan genomgå en utveckling inom en livstid.

Den amerikanska forskningen antyder istället att politiska attityder nedärvs över generationerna.

Även biologiska egenskaper kan dock förändras över evolutionen (och gör de inte de så kan de i längden hota artens överlevnad).


Något om livets mening

I förra inlägget så skrev jag att det bästa sättet att få ett lyckligt liv verkar vara att leva ett meningsfullt liv. Men vad är då ett meningsfullt liv? Vad är livets mening?

 

Livets mening är inte lycka. Tvärtom så blir man lycklig om man är livets mening på spåret. Och du vet redan tillräckligt mycket om svaret för att veta att det inte kan vara 42. Det vore absurt. Att besvara den sortens fråga med den sortens svar är ett kategorimisstag, som att fråga vilken färg torsdag har.

 

På wikipedia så kan man läsa en uppsjö av förslag på vad som har föreslagits som livets mening.

 

Svaren verkar kunna indelas i 1) moral 2) hedonism 3) att uppleva 4) att lära sej 5) att utvecklas 6) överleva 7) makt och inflytande 8) att göra någon skillnad 9) att skapa något större än en själv 10) att ingå i nånting större än en själv


Även om jag mestadels uppfattar alla dessa alternativ som positiva så kan de även bli destruktiva, inte minst när de uppfattas som enbart mål i sej själva. Varje punkt för sej verkar otillräcklig. Flera punkter, kanske alla, verkar krävas.

 

Vi kan inte veta om livet är meningsfullt eller meningslöst. Om livet är meningslöst så kan detta antagligen aldrig bevisas. Men om vi istället antar att livet är meningsfullt så kan man dra en del hypotetiska följder av detta. T.ex att det antagligen måste finnas något mer, något annat än bara det uppenbara. Inte nödvändigtvis ett liv efter döden men åtminstone ett "högre sammanhang". Någonting större än mej själv.

 

Vissa menar att meningsfullhet enbart är en egenskap hos kommunikation och att livet därför inte kan vara meningsfullt. Biosemiotiken visar hur livet innebär kommunikation på alla nivåer. Mening kan även innebära rent intern mening, t.ex när en hjärna bara kommunicerar med sej själv. Att begripa ett påstående eller en symbol t.ex innebär att man kan tillskriva symbolen en mening.

 

Biosemiotiskt så kan även t.ex smärta sägas vara ett slags påstående, från kroppen till hjärnan, om att ett problem har uppstått som behöver åtgärdas. Varje perception är en tolkning som gör nånting begripligt så att du kan förhålla dej till det och agera enligt situationen. Det du trodde var ett riktigt äpple visar sej vara ett plastäpple, en symbol för ett riktigt äpple, och du bör inte smaka på det. Så mening är snarare en egenskap hos förståelse, ända ner på en neurologisk nivå. Neurologiskt är "mening" omvärldsorientering.

 

Existentialister verkar hävda både att livet är meningslöst och att världen är absurd. Detta verkar vara två sidor av samma mynt. Att uppleva världen som begriplig verkar vara en förutsättning för att uppleva livet som meningsfullt.

 

Människor som är deprimerade för att livet upplevs som meningslöst har ofta problem med att förstå sej på sin omvärld och/eller känner att de inte kan påverka den.

 

Människor som är nihilister brukar bara vara det angående de högre nivåerna i tillvaron. Smärta och njutning är värderingar på det biologiska planet som sällan förnekas. Låg "mening" är positiv eller negativ hedonism. Kärlek och vänskap värderas inte lika högt av alla människor. Vissa vill dö utan dem, andra klarar sej rätt bra.

 

Kanske kan man få mening både från de djuriska nivåerna av tillvaron och från de mänskliga nivåerna av tillvaron där man genom relationer och kommunikation ingår i ett "större sammanhang" än en själv. Religioner och mystiker talar dessutom om ytterliggare nivåer.

 

Strikt reduktiv materialism tycks vara oförenlig med att livet skulle kunna ha någon mening. Och ett meningslöst liv tycks orsaka depression. Och depression sägs ibland inte vara något annat än en realistisk verklighetsuppfattning. Och vi människor sägs ibland behöva våra drömmar och vår verklighetsflykt för att må bra. Är inte det underligt? Hur förklaras det evolutionspsykologiskt?


Max Weber klagade på att världen avförtrollades. För att livet ska vara meningsfullt så måste det på något sätt återförtrollas. Människan är en sagofigur. Endast i en saga känner vi oss hemma.

 

Pragmatiskt så kan "mening" ofta bytas ut mot "tolkning". Att hävda att livet saknar mening kan då tolkas som att man inte har lyckats att tillskriva livet någon tolkning. Folk vill gärna mena att detta betyder att man kan göra vad som helt.


Jag menar nog snarare att det måste tolkas som att man inte kan göra nånting alls. Det går inte att agera i en obegriplig miljö. När man inte begriper sin situation eller inte kan påverka sin situation så är den naturliga reaktionen också depression.

 

Ex. buddhismen hävdar ju på sätt och vis att livet på sätt och vis är meningslöst. Men de lär ändå ut de tre heliga sanningarna som omvärldsorientering och den ädla åttafaldiga vägen för att påverka sin situation. Som ger livet en mening.

 

Frågan om livets mening är på ett sätt djupetik, eftersom den handlar om vad som bör göras, vad vi bör sträva efter och hur vi ska förhålla oss.

 

Analytiska filosofer har sagt att det inte finns någon mening med livet men att det kan finnas en mening i livet, om du fyller det med mening. Det jag gillar med den ansatsen är att livet blir en del av dej snarare än du en del av livet. Även om en gud skulle ha skapat dej i ett speciellt instrumentellt syfte så följer det inte automatiskt att det vore meningen med ditt liv.

 

Frågan gäller förresten inte bara mitt elller ditt liv. "Livet" kan betyda allt från "jag, här, nu" till "allt, överallt, alltid." Att bara ställa frågan om en enskild individ är redan det att isolera människan från sitt sammanhang.

 

Hittills har jag skrivit om att livet bör ha en mening men har inte skrivit om vad den bör vara. Som jag tidigare har skrivit om så verkar det bättre att eftersträva ett meningsfullt liv än ett lyckligt liv så att säga att livets mening är att vara lycklig verkar därför vara kontraproduktivt. Livets mening verkar snarare ha att göra med att begripa sin omvärld och kunna påverka den. Livet verkar vara en lärande och utvecklingsprocess. Moral och empati verkar vara viktigt. Spinozas förslag var "Bene Agere Et Laetari". Själv lämnar jag er med denna länk.


La Dolce Vita

 “When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down ‘happy’. They told me I didn’t understand the assignment, and I told them they didn’t understand life.” 

― John Lennon

 

På tumblr så står det om "PHILOSOPHY" att
"RELATED: LIFE QUOTES EXISTENTIALISM PSYCHOLOGY WISDOM", och det där är väl en ganska vanlig uppfattning om filosofi, bland icke-filosofer. Att filosofi är ungefär samma sak som "livsvisdom", poetiskt uttryckt, och sysslar med saker som meningen med livet och sånt.

 

Frågan om hur man blir lycklig eller lever det goda livet går åtminstone tillbaks till Aristoteles, och hans bok Den nikomakiska etiken, inom västerländsk filosofi.

 

Inom hinduism finns en idé om att det finns fyra livsmål:

Dharma: moral
Artha: god ekonomi i bred mening
Kāma: estetik/lycka
Mokṣa personlig utveckling/andlig befrielse

 

Det västerländska begreppet om det goda livet tycks utgå från frågan hur man blir lycklig och filosoferna har ända sedan antiken menat att det inte minst handlar om vänskap och moral och att kultivera sitt sinnelag. Inställningen till "artha" tycks ha varit något spretig. Modern forskning visar att för lite pengar gör dej olycklig men att mycket pengar gör dej inte nödvändigtvis lycklig. Det tycks finnas en avtagande marginalnytta med rikedom. Detta syns även om man jämför länders ekonomiska nivå med deras lyckonivå. Det verkar vara viktigare att bekämpa fattigdom än att eftersträva rikedom.

Det finns en del vetenskaplig forskning kring lycka, liksom det även finns en psykologisk riktning, positive psychology, som mest handlar om hur folk ska bli lyckligare. Det finns vissa resultat som att den långsiktiga lyckonivån verkar vara rätt stabil för de flesta men att det är vanligt med en dipp mellan 40 och 50. Här är fem punkter som verkar göra folk lyckliga:



"Pleasure (tasty food, warm baths, etc.),
Engagement (or flow, the absorption of an enjoyed yet challenging activity),
Relationships (social ties have turned out to be extremely reliable indicator of happiness),
Meaning (a perceived quest or belonging to something bigger), and
Accomplishments (having realized tangible goals)."

 

Lycka i livet uppnås inte bäst genom att eftersträva ett lyckligt liv utan genom att eftersträva ett meningsfullt liv. Det finns ett uttryck som heter hedonismens paradox. Ett lustfyllt liv av utsvävningar gör en i längden direkt olycklig.

 

(Ungefär som JS Mill upptäckte att ren hedonism var paradoxalt eftersom den inte ledde till mest lycka. Han ersatte därför Benthams situationistiska hedonism med sin egen regelutilitarism)

 

Livet upplevs mer meningsfullt främst genom goda sociala kontakter och genom att hjälpa andra. Det kan räcka med en hund.

 

En del kreativa människor kan ibland uppfattas som asociala och kan känna att deras introverta skapande process är mycket meningsfull. Oftast så vill de dock att deras verk ska komma alla till gagn.

 

Materialism i snäv mening gör dej inte lycklig. Vissa neurotiker kan dock känna en lättnad i sin existentiella ångest av att äga statusprylar. Om jag skriver nånting som gäller för människor generellt så finns det alltid undantag.


Men det är inte otänkbart att pengar skulle kunna köpa lycka. Om man t.ex skänker stora summor till välgörande ändamål.

 

Positivt tänkande fungerar bra , förutsatt att det kombineras med realism; dvs först måste man stirra situationen i vitögat och sen måste man försöka att göra nånting positivt av den.

 

"I have not failed. I've just found 10,000 ways that won't work."
(ofta tillskriven Thomas Edison, antagligen felaktigt)

 

“Very little is needed to make a happy life; it is all within yourself, in your way of thinking.”
Marcus Aurelius

 

Det kan vara en bra idé att tänka på vad man faktiskt gör. Inte vad du tänker, säger, känner eller äger utan vad du gör med din kropp. Detta påverkar ofta vad du tänker, säger, känner och äger, mer än tvärtom. Lycka och olycka handlar mer om vad du gör än om vad du tänker, säger, känner och äger, även om det inte är oviktigt heller.

 

Förutom detta så finns det en lång lista med saker att göra för att bli lyckligare, som har statistiskt underlag. Du behöver inte göra alla dessa saker. Bara så många som gör dej lycklig.

 

 Hoppas att det här gjordet det lite lättare att vara människa.

 


Psykologi och estetik

Konstpsykologin kom igång i början av 1900-talet. Man fann först CG Jung och sedan gestaltpsykologin extra givande. Figurativ konst är lättare att uppskatta för de flesta. Folk gillar realism, symbolik, medelhög komplexitet och namnet är inte helt oviktigt för upplevelsen. Man hade ganska många empiriska undersökningar av folks reaktioner på konst. (Vänta nu, var Jung mera användbar än Freud?) 

 

Konstpsykologin kom att kritiseras hårt under 60-talet och ersattes under 70-talet av freudianism, feminism, poststrukturalism, dekonstruktion och sociologi. Man menade att konst inte hade någon essens. Allt var kontext. Klassisk konstpsykologi utövas inte längre idag på samma sätt.

 

Neuroestetiken definierades officiellt 2002. Här studerar man nu återigen konst och underhållning naturvetenskapligt. Neuroestetiken har knappt hunnit komma igång och den har redan blivit kriticerad, framförallt för att vara ensidig och reduktionistisk men det finns nog också en viss oro för att den faktiskt skulle kunna förklara estetiken och därmed göra den mindre mystisk och levande.

 

Neuroskanning har visat att matematisk skönhet aktiverar hjärnan på samma sätt som vanlig empirisk skönhet. Så man kan anta att matematikerna har samma sorts skönhetsupplevelse av vacker matematik som vi andra har av en vacker solnedgång eller nånting.

"The formulae most consistently rated as beautiful (both before and during the scans) were Leonhard Euler’s identity, the Pythagorean identity and the Cauchy-Riemann equations."
"Mathematicians judged Srinivasa Ramanujan’s infinite series and Riemann’s functional equation as the ugliest."

 

Men skönhetsupplevelser kan inte bara mätas i hjärnan utan har också påtagliga effekterhela vår hälsa. Kanske har det nånting att göra med att vårt estetiska sinne kan ha sprungit ur vår darwinistiska evolution så att vi uppfattar fenomen som vackra som är bra för oss. Även om det finns nånting cirkulärt över det resonemanget.

 

En gång när jag låg på sjukhus så hade man satt upp en hiskeligt ful tavla på motsatt vägg framför min säng, så jag stirrade på den när jag tittade rakt fram. Det kändes inte helt ovktigt. Det är sorgligt att tänka sej att landstinget hade betalat pengar för den för att gagna patienterna.

 

Antagligen så hör också färgpsykologi hemma i det här sammanhanget. Det sägs att man blir nedstämd i en färglös omgivning och deprimerade människor tycker också att världen ser gråare ut, och känner sej "grå".



Den mänskliga kroppen tycks vara ett unikt laddat objekt, speciellt ansiktet, och i andra hand är naturupplevelser och landskap viktiga för oss. Färger är viktiga. Jag skulle gissa att vi måste uppleva ansikten, kroppar, färger och landskap för att må bra.

 


Strassman och Monroe

Strassman skriver även en del i DMT: the spirit molecule om vad försökspersonerna egentligen upplever.


Antagligen pga att de aktiverar olika receptorer på olika sätt så ger olika hallucinogener lite olika upplevelser. Det är t.ex vanligt att man upplever sej komma i kontakt med okända andevarelser när man använder DMT. Dessa kan ibland påminna om reptiler, insekter eller organiska robotar. Teknik och natur verkar vara två olika sidor av samma sak.


Förutom ufo-abduktioner så kopplar ju Strassman DMT till Nära-Döden-Upplevelsers och Out-of-Body-Experiences, vilket ju är vad Robert Monroe sysslar med, som jag tidigare har nämnt här på bloggen.


Monroes teknik handlar om att förändra hjärnfrekvensen för att uppnå exceptionella upplevelser och Monroe institutet kallar detta för en "non-invasive-approach" just för att inga droger eller annat används, utan enbart ljud. Grundmekanismen verkar vara att om man spelar ljud med två olika frekvenser i öronen, ett i varje öra, så lägger sej hjärnan i en frekvens däremellan och det låter som en enda frekvens.


Trots att Monroe och hans hemisync inte använder sej av DMT så finns det vissa likheter i upplevelserna. Det skulle ju kunna vara så att vissa hjärnfrekvenser leder till att DMT frigörs eller att närvaron av DMT leder till vissa hjärnfrekvenser.


I "DMT:the spirit molecule" beskriver försökspersonerna upplevelser av vibrationer och skakningar när medvetandet frigör sej från kroppen, som t.o.m. kan kännas våldsamma.
Robert Monroe beskriver liknande upplevelser i sin första bok, när han lär sig OBEs. Senare lär han sej att undvika detta. Alltsomallt så gav han ut tre böcker under sitt liv.


En enskild föröksperson rapporterar:
"Aliens may communicate using a language of universal visual symbols rather than sounds or words"
(DMT s.217.)
Ickeverbal kommunikation nämns några gånger i DMT:the spirit molecule.
Monroe skriver att ickeverbal kommunikation är det vanliga sättet för andar att kommunicera ute i dimensionerna och att man måste lära sej det om man vill kommunicera med dem. Det är som att tänka i bilder.


En annan rapporterar:
"It felt like going backward from life in a physical body to life as simply an energy form with no body. The essence of who I am was alone in the void, back in the staging area for life where souls want to incarnate. I was in a place where there are no physical life-forms, only colors and sounds."
(DMT s. 212)
Detta påminner mej om vad Monroe skriver om "HT-95" och "ringsystemen" i andra och tredje boken.


Flera försökspersoner beskriver DMT-varelser som utomjordlingar. Strassman pekar på likheter med abductions-upplevelser (s.216ff)
Även Monroe möter ett fåtal utomjordlingar i ickekroppslig form. För det mesta så möter han dock mänskliga själar.


Något som nämns flera gånger både av Monroe och Strassman är att de främmande varelserna är intresserade av mänskliga känslor, som verkar vara en exotisk upplevelse för dem. Både hos Strassman och Monroe så nämns kärlek som den bästa mänskliga känslan.
"They were interested in emotions and feelings."
(DMT s.215)


En annan försöksperson upplever bi-liknande varelser i en högteknologisk bikupa som badar i kärlek. Han kommunicerar även med en varelse.
"It said to me that this was where our future lay."
(DMT s.210)
Det finns ingen exakt motsvarighet hos Monroe men påminner mej om teman med bin, honung och kärlek som finns i bok två av Monroe. Det finns t.o.m. ett tema hos Monroe om att mänskligheten är som bin i en bikupa vars uppgift är att producera honung.


"The great power sought to fill all possibilities. It was "Amoral", but it was love and it just was. There was no benevolent god, only this primordial power."
(DMT s.240)
Monroe har efter tre böcker skissat en ganska komplicerad metafysik men bortom allt han upplevt så rapporterar andarna på andra sidan om att det finns något okänt, som verkar vara någon form av högsta förklaring eller gud.


Monroe dog innan Strassman gav ut nånting om sin forskning så den vägen kan det inte finnas någon influens. Frågan är om Strassman har läst nånting av Monroe, men jag har inte hittat några uppgifter om det. Han ska ju även bara återge de upplevelser som försökspersonerna rapporterar om och då blir ju en eventuell influens både mindre sannolik och svårare att påvisa. Allt detta utspelas dock i den amerikanska kulturen och de allmänna föreställningar som finns där.


DreamMachineTechnology

"… All spiritual disciplines describe quite psychedelic accounts of the transformative experiences, whose attainment motivate their practice. Blinding white light, encounters with the demonic and angelic entities, ecstatic emotions, timelessness, heavenly sounds, feelings of having died and being reborn, contacting a powerful and living presence underlying the all of reality -- these experiences cut across all denominations. They also are characteristic of a fully psychedelic DMT experience."
-Dr. Strassman, MD.

 

Såväl drömmar som hallucinationer, nära-döden-upplevelser och även delvis personlig utveckling skulle kanske i någon mån kunna förklaras av hallucinogener. Det finns nämligen naturliga hallucinogener som skapas i hjärnan av hjärnan själv. DMT är främsta exemplet men även endocannabinoider kan ha vissa hallucinogena effekter.

 

Hur dessa kemiska ämnen ger dessa effekter är dock rätt okänt liksom det är okänt hur hjärnan skapar medvetande och upplevelser öht. Varför är meningsfullhet, sammanhang, kärlek och upplevelser av en annan verklighet ihopknutna i dessa upplevelser? Vetenskapen kan idag knappt ens formulera hypoteser som skulle kunna svara på frågor som dessa. Man kan löst säga att dessa fenomen verkar vara anknutna i hjärnan och vissa ämnen aktiverar dessa samband. Men varför är det så?

 

Många av de inre hemlighetena hos religiösa och magiska raditioner tycks handla om att utforska dessa erfarenheter mha meditation eller på något annat sätt. Religiösa erfarenheter skulle kunna förklara varför religionen ursprungligen uppkom. Men varför har vi en potential till religiösa upplevelser?

 

Kanske är alltsamman bara resultatet av meningslösa felkopplingar i hjärnan. Men det finns idag inga direkta bevis som stödjer en sån hypotes. Det är också en förklaring som ligger nära att säga att det är oförklarligt.

 

De mystiska traditionerna vänder på frågeställningen och säger tvärtom att det är dessa upplevelser som är förklaringen till allting annat. Kan det finnas några andra alternativa förklaringar?

 

De vanligaste och populäraste drogerna - kaffe, alkohol tobak, kokain, amfetamin och opiatsläktingar som heroin - är inte intressanta här. I frågeställningarna så är det mest hallucinogener som är av intresse.

 

Det är direkt olämpligt att använda hallucinogener om man har schizofreni eller anlag för det. Man bör heller inte ha högt blodtryck och kanske inte heller lågt. Annars så verkar hallucinogener ha färre bieffekter än andra psykoaktiva ämnen.

 

Hallucinogener kan i sej delas in i tre grupper: psykedelia, som folk verkar föredra, dissociativer, som folk verkar vara mer tveksamma till, och "deliriants" som folk verkar avsky.

 

Psykedelia kan i sin tur delas in i tre grupper: tryptaminer, fenetylaminer och lysergamider. Av dessa så verkar tryptaminerna vara populärast.

 

Tryptaminer är en grupp av ämnen som kemiskt påminner om den essentiella aminosyran tryptofan. Tryptofan utgör bl.a grunden för hjärnans tillverkning av serotonin och melantonin. Två viktiga ämnen för hjärnans naturliga kemiska funktioner. Om vi får i oss för lite tryptofan med kosten så skulle vi kunna få allvarliga problem med både humöret och sömnen. Både serotonin och melantonin är tryptaminer liksom även DMT som också förekommer naturligt i hjärnan.

 

Lysergamiden LSD sparkade igång den första psykedeliska epoken. När den epoken tog slut så verkade tryptaminen psilocybin, magic mushrooms, vara de flestas favorithallucinogen. Inte bara var den lätthanterlig med få negativa effekter utan den verkade t.o.m. kunna orsaka en varaktig personlighetsförändring till det bättre efter bara ett fåtal tillfällen.

 

När det nu sakta håller på att bli acceptabelt med åtminstone vetenskaplig forskning i dessa ämnen igen så är inte minst DMT intressant. Dessutom så visar ny forskning att flera av de olagliga drogerna har bevisbart terapeutiskt värde, vilket var vad deras förespåkare hävdade innan de blev helt förbjudna under 60-talet.

 

Så vitt jag har kunnat utröna så tyckte inte "drogprofeter" som Timothy Leary att LSD-partyn var en speciellt bra idé. Traditionella shamaner har enbart använt sina enteogener i rituella sammanhang. (Även om marijuana ofta har rökts ganska friskt på många ställen.) Detta gäller t.ex den traditionella bryggden "ayahuasca" i sydamerika som innehåller DMT.

 

Dr Rick Strassman blev den förste person på tjugo år som utförde vetenskapliga studier av ett psykedeliskt ämne, med mänskliga försökspersoner. Han gav 2001 även ut den till allmänheten riktade boken "DMT: The spirit molecule" om sin forskning. 2010 gjordes en film.

 

Forskaren J.C. Callaway föreslog 1988 att DMT skulle kunna ha en koppling till drömmars visuella sida. Wallach föreslog att DMT även skulle kunna ligga bakom det vanliga vardagsmedvetandetillståndet. Hallucinationer uppkommer då bara när mekanismerna för det vanliga medvetandetillståndet inte längre korrelerar med yttervärlden.

 

Strassman pekade på likheter inte bara med drömmar utan även med religiösa upplevelser, nära-döden-upplevelser och även med abduktees som säger sej ha blivit bortförda av utomjordlingar. Enligt Strassman så kan DMT ligga bakom mycket av detta.

 

Redan på 50-talet så såg man likheter mellan hallucinogener och psykoser och schizofreni. En del hävdade att hallucinogener enbart satte personer i temporär psykos. Dock verkar det finnas skillnader mellan tillstånden. Psykos är ett skadligt sjukdomstillstånd som oftast upplevs som obehagligt. Hallucinogener tycks t.o.m. kunna användas på ett uppbyggligt sätt i psykedelisk terapi. Detta skedde under flera år i slutet av 50-talet och början av 60-talet och tydligen så var det en framgångsrik metod.

 

Personer som hindras från att sova utvecklar ganska snart en temporär psykos. Tydligen är det främst drömsömnen som är viktig här. Vi tycks ha ett behov av att drömma. Man vet inte varför.

 

DMT och dissociativen salvia divinorum tycks vara de psykoaktiva agenter som oftast ger en upplevelse av kontakt med exotiska varelser och intelligenser. Man vet inte varför.


Stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig

Det tycks som att i europeisk idéhistoria så krävs det en gudstro för att stå emot egoismens frestelser. Kanske kan man säga att en gudstro är den europeiska formen av andlighet medan en ateistisk andlighet som buddhism även den kan uppmuntra till ett mer etiskt leverne.

 

Efter medeltiden och renässansen så återuppstår ateismen först hos samhällsteoretikerna. Det är intressant att jämföra med att idag högre andel samhällsvetare är ateister än vad naturvetare är. (Skillnaderna är små och varierar mellan olika studier, men iallafall...)

 

Machiavelli och Hobbes tycks ha en fullständigt amoralisk syn på samhället och medmänniskorna. Spelets namn är makt och det rationella egenintresset är reglerna. På deras tid var det dock dödsstraff på att vara ateist och ingen av dem säger det rakt ut. De tycks även antyda att religion kan vara ett bra sätt att kontrollera folket.

 

Mera uttalade ateister börjar först komma under upplysningstiden. de la Mettries "Människan maskinen" kom 1748 och han skrev där rakt ut att människor var djur, att djur var maskiner och att det inte fanns någon Gud. Han var en manodepressiv läkare.

 

1754 skrev Condillac något liknande och hans filosofi skulle senare komma att bli förhärskande under både revolutionen och kejsardömmet.

 

1758 ger Helvetius ut de l'esprit där han argumenterar för materialism och egoism, men nu reagerar både stat och kyrka och han ger ut inte mindre än tre tillbakadraganden där han tog tillbaka allt. Boken blir mycket spridd och debatterad i hela europa.

 

1761 kom d'Holbachs "Kristendomen avslöjad". 1770 kom hans huvudverk "Naturens system" där han beskriver en naturalistisk världsbild. Den har kallats kulmen för upplysningstidens ateism.

 

de la Mettrie gillade de antika hedonisterna som också var atomister. Helvetius och d'Holbach visar en påverkan från Hobbes. d´Holbach skulle Marx komma att hylla som en föregångare. Samtidigt så var andra upplysningsfilosofer som Diderot och Voltaire inte ateister.

 

Voltaire skrev "Antimachiavelli" för sin beskyddare fredrik av Preussen som gärna ville bli sedd som en upplyst monark. Han gynnade konster och vetenskaper och hyste landsflyktingen Voltaire.

 

Han var även en erövringsbenägen krigsherre som envetet försökte att utvidga sitt lilla kungarike. Preussen millitäriserades i hög grad och man sa att Preussen inte längre var ett land med en armé utan en armé med ett land. Alla krigsföra män i landet fick gå ut i krig.

 

Var detta en motsättning i Fredriks personlighet? Eller var hans upplysningsideal bara ett ytligt sätt för en narcissist att hänga med i tiden? Den preussiska kadaverdisciplinen skulle så småningom gå i arv till nazityskland.

 

Liknande frågeställningar kan man antagligen ställa om Napoleon. De tidstypiska upplysningsideal han hyste tycktes främst vara de som fick människor att underkasta sej och lyda honom. Han var en av de första som kallade sej själv "liberal" samtidigt som han krönte sej själv till kejsare eftersom han inte erkände någon överhöghet som kunde kröna honom.

 

När Laplace skrev om solsystemet så frågade Napoleon varför han inte hade nämnt gud i sin avhandling. Det var kutym att åtminstone tacka gud i inledning eller avslutning. Den religiöse fritänkaren Newton hade även sett sej tvungen att ta till Guds ingripande hand som förklaring till att solsystemet kunde vara stabilt över en längre tid. Laplace svarade så Napoleon "je n'ai pas eu besoin de cette hypothèse", "jag hade inget behov av den hypotesen". Det var antagligen första gången som Gud hade blivit beskriven som en "hypotes".

 

Hegel blev preussisk nationalfilosof och lärde att religion, filosofi och vetenskap var fullt förenliga, även om det ryktas att han egentligen var tvingad till det.

 

Vänsterhegelianen Feuerbach skulle göra ateismen populär i vänsterhegelianska kretsar. Bakunin och Marx fick sin ateism från honom. Feuerbachs ungdomliga panteism förändrades under hans liv till en ateistisk-egoistisk livssyn på hans ålders höst. Nånstans i mitten av sin utveckling så skrev han att gudsbilden egentligen föreställde allt det bästa som fanns inom människan själv.

 

Under medeltiden var det inte okänt med bondeuppror. Desssa bönder var i princip aldrig ateister. Ateism är inte alls något nödvändigt för en upprorisk befolkning. Tittar man på de namnkunniga ateister som jag har nämnt här ovanför så tillhör de snarare någon slags bildad medelklass.

 

Lustigt nog så är ateister ofta mer moraliska människor än vad religiösa människor är. När religiösa säger att Gud behövs för ett moraliskt leverne så talar de ofta av egen erfarenhet. Ateister är ofta människor som inte behöver någon gud för att vara moraliska mot sina medmänniskor. (Jurister skulle kunna vara ett undantag.)

 

Kanske missbedömde de tidiga ateisterna sin publik när de alla förespråkade egoism? Det finns något väldigt naivt och tragiskt över människor som hyllar egoism som ideal och ideologi, istället för att försöka dölja det.

 

Och psykopater tycks oväntat nog inte vara speciellt ateistiska alls. De är bara fullständigt amoraliska iallafall. Om nånting så gör det dem bara mer gudomliga, eftersom gudarna står över moralen.

 

Och de vanliga religiösa moralisterna? De visar ännu idag inga tecken på att försvinna. Och deras gudsbild tycks ibland föreställa en ganska inskränkt och småaktig gud, vad nu Feuerbach hade sagt om det.


Fication

Kristian Stålne som driver bloggen Fication har i snart två år skrivit mycket om utvecklingspsykologi och speciellt då vuxenutvecklingspsykologi.

 

Det är ett ämne som jag tycker är mycket intressant så därför är jag glad att han fördjupar sej på ett föredömligt sätt i det så att jag kan fortsätta att flumma runt.

 

Jag saknar en lista över fler inlägg än de senaste fem men han ger en hyfsad ämnesöversikt på sidan "Om bloggen".

 

I största allmänhet så är vuxenutveckling något som jag gärna skulle se mer medvetenhet om. Allt är inte lika bra eller dåligt. Personlig utveckling är ingenting mindre än en livsuppgift och ingenting som man har avklarat på en weekendkurs.

 

 

andra bloggar om
psykologi, utvecklingspsykologi,

Kopiatorn

Let us begin with one near-universal life experience: the way that gadgets and systems let you down just when things are most critical, when you are in a hurry, when an important person is present, or when the deadline is pending.

It does not matter wether it is red traffic lights on the way to a late appointment, or a car that won´t start, or an office copier that grows cantancerous - in every case I recommend recourse to that very obvious question "how does it know that I am in a hurry?". (s.21)

When we think of the copier as a conscious being, instead of a mechanical object, we are vastly expanding our sensibilities to embrace mood, purpose, affection, commitment and a multidimensional infinitude of additional factors. The copier could be malfunctioning because it is an undercover agent for a rival organisation, it might be a revolutionary fanatic wishing to sabotage the business, it might simply hate me, or it might equally have fallen in love with me and be trying to attract my attention...(s.22)
 
The tiny trickle of mental activity represented by logical thought has expanded into a torrent of parallell processes as the brain gears up to tackle the most challenging object in the universe - a fellow conscious being. (s.23)

So look at the copier and simply ask "How does it know that I am in a hurry?", and a new , more complex relationship develops between you and the copier.

But surely, isn´t complexity at the heart of the problem? What you want is to simplify the relationship back to master and obedient, mechanical slave? The answer is that complexity is a nightmare when thinking mechanistically, but it is a richness when personifying. For our personifying skills are nourished by complexity in relationship: handling complexity and multiple parallel processing are what personal interactions are all about. (s.24)

How does it know I'm in a hurry? Maybe I slam the lid down harder when I'm rushed? Or maybe I don't allow time enough to warm up? Or maybe I press the buttons so impatiently that a loose connection is displaced?
 (s.25)

Mechanical answers are not the antithesis of the personifying approach, but merely a small subset of it. For even when we deal with real human beings and ask, say, "why does this person become a murderer?" the answer may prove quite mechanical - along the lines of a bullying father plus a genetic disposition - but the same principle holds: namely that the answer will generally reveal itself more quickly to one who treats the subject as a human being rather than an object for experimentation. (s.25)

Uncle Ramsey's little book of demons.
The positive advantages of the personification of life's problems.
A light hearted yet deeply serious look at how to recognise, bargain with and ultimately control one's personal demons.
Ramsey Dukes (2005)
ISBN 1-904658-09-1

Andra bloggar om
Ramsey Dukes, demoner, psykologi,


It takes a village to raise a child

Beatrice Ask har lagt ett förslag om att bötfälla föräldrar till barn som vandaliserar. Upp 8000 kronor av reparationerna ska de få betala. På så vis ska de förstå att de måste hålla bättre reda på vad deras barn har för sej.

Beatrice tänker kanske på den halva miljard som alla skolbränder i Sverige kostar per år. Kanske tänker hon även på stenkastningen och bilbränderna i Gottsunda och Stenhagen nyligen som tydligen utfördes av en mindre grupp killar snarare än hela befolkningen.

Det är en gammal konservativ föreställning att föräldrar har stort inflytande över sina barns utveckling genom uppfostran. Barn är föräldrars ansvar och föräldrar ska ta sitt ansvar.

Det gäller även de konservativa framtidsdrömmarna. I dynastisk anda fostras äldsta sonen till en kopia av fadern och döps till hans namn med ett nummer efter.

Forskning visar att det där är långt ifrån hela sanningen. Föräldrar har visserligen stort inflytande på sina barn men inte lika stort som barnets jämnåriga. Även lärare och andra vuxna tävlar med föräldrarna om att påverka barnen.

Här är en artikel om en bok om saken och här uttalar sej Germund Hesslow. Lägg märke till att han gillar en del av forskningen men inte allt.

Beatrice Asks förslag om att bötfälla föräldrar vars barn vandaliserar angriper antagligen inte själva problemet, att föräldrarna är otillräckliga, utan skulle t.o.m. kunna göra det värre. Om föräldrarna t.ex måste jobba ännu mer för att klara en redan dålig ekonomi och därmed kan umgås ännu mindre med sina barn.

Jag ser det mera som en symbolisk åtgärd när man egentligen inte har några bra förslag i en komplicerad fråga. Att fördela skulden är också ett sätt att hantera problemet.

Kanske skulle man kunna hantera t.ex skolbränderna genom att göra skolor till ett ställe där barn och ungdomar faktiskt trivs och vill vara. Men det låter ju förstås inte det minsta realistiskt alls. Det kostar säkert minst en halv miljard och vad har man då vunnit? (Obs, sarkasm.)

Det sägs att det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder "It takes a village to raise a child". Hillary Clinton skrev en bok med den titeln och fick en del kritik från konservativt håll.

Sedan så är det också viktigt att kraftigt sänka ungdomsarbetslösheten så att ungdomarna har någon framtid att se fram emot.



andra bloggar om
politik, samhälle, skolor, barn, ungdomar, psykologi, skola, familj, uppfostran,


Mellan öronen/mellan benen

Torbjörn Tännsjö har irriterat ett flertal bloggare med en artikel om livmodertransplantationer, där han bl.a kritiserar queerteori.

Han förutsätter att könsidentitet handlar om ett val medans queerfolket vet att frihet från tvingande sociala normer när man uttrycker sin könsidentitet inte innebär att man är absolut fri att välja vilken könsidentitet som man vill.

Könstillhörigheten och sexualiteten är något mer än bara sociala normer eller godtycke.

Tännsjö kallar folk med manliga kroppsattribut för män och verkar anta att könsidentiteten grundar sej i vilken kropp som man till synes är född med.

En mental konstruktion baserad på erfarenheter.

En viss andel av befolkningen har personliga erfarenheter av att det inte är så som det fungerar.

Ex. transpersoner har ingen möjlighet att verkligen identifiera sej med det kön som de ytligt är födda med, inte ens om de verkligen vill.

Problemet går djupare än så.

 

Andra bloggar om
könskorrigering, transsexualism, könsbyte, könsorgan, biologi, valfrihet, queerteori, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, HBTQ, kukar, fittor, livmödrar, Torbjörn Tännsjö, FTM, hbt, livmoder, transfrågor, transgender, transsexuell


Titta ropar ungarna, pappa är en brud

Idag är det första augusti och efter den regnigaste sommaren på 50 år så börjar så småningom hösten att närma sej och jag tänkte mjukstarta bloggandet igen.


Redan tidigare har det funnits
forskning som har visat att barn till samkönade par inte har farit mer illa än barn till olikkönade par.

Nu har det dessutom kommit ny forskning som visar att barn till lesbiska par isjälvaverket har färre problem än barn till heteropar.

 

"Medan fem procent av barn i "normalfamiljer" under åren 1992-2008 har underkastats psykiatrisk behandling för sjukdomar som depression, personlighetsstörningar och anorexi, så var motsvarande andel bland de 387 barn som levde med lesbiska föräldrar under två procent, rapporterar Ritzau."

Det är det jag alltid har sagt; låt kvinnorna uppfostra barnen så att vi karlar kan få supa och slåss ifred. Det är ingen mening med att gå emot naturen.



Amerikas svar på Efva och Eva. Undrar om dom vill adoptera mej?
Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom, har jag hört.

andra bloggar om
barn, föräldrar, par, heteronormen, heteronormativitet, föräldraskap för lesbiska par, hbthbtq, normer, kön, queer, läggning, familj, fördomar,


Moraliska framsteg

"Only education is capable of saving our societies from possible collapse, whether violent, or gradual."

-Piaget


Jag har skrivit några poster om moral och neurologi, men moralen har även studerats ur andra vetenskapliga perspektiv, även andra psykologiska perspektiv. Lawrence Kohlberg har undersökt moral ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, men innan jag skriver om honom så måste jag säga några ord om
Piaget, som egentligen förtjänar en egen bloggpost.

Han är en av de mest inflytelserika psykologerna någonsin, men kan trots det fortfarande vara en smula kontroversiell för vissa ibland. Han publiserade sin första vetenskapliga avhandling vid tio års ålder. Hans specialområde var hur barn och ungas sätt att tänka och resonera utvecklas över tid. Han och hans folk utförde omfattande empiriska studier och kom fram till en hel del resultat. Han brukar räknas till den kognitiva psykologin. Ord att kolla upp kan vara genetisk epistemologi, konstruktivistisk epistemologi och kognitiv utvecklingsteori.


Piaget sägs vara filosofiskt influerad av Kant och Hegel och man har misstänkt att han kanske skulle kunna vara idealist? Den ryske psykologen Vygotsky har oberoende av Piaget utvecklat teorier med vissa likheter, som dock snarast konkurerar med honom.


Ett försök att vidareutveckla Piagets teorier är hierarkisk-komplexitets-modellen.


Kohlberg är enligt en undersökning den 16e mest citerade psykologen i grundböcker i psykologi. Han är alltså elev till Piaget och beslutade sej för att undersöka om även det moraliska tänkandet utvecklades stegvis över tiden såsom Piaget trodde. Han fann att så var fallet och uppställde tre huvudfaser med vardera två nivåer som det moraliska tänkandet utvecklades igenom. Översiktligt ser det ut såhär:


Nivå 1 (Pre-Konventionell)


1. Lydnad- och straff-tänkande

(Hur kan jag undvika bestraffning?)


2. Eget-intresse-tänkande

(Vad får jag ut av det?)


Nivå 2 (Konventionell)


3. Interpersonell samstämmighet och konformism

(Sociala normer)

(Att vara en snäll pojke eller flicka)


4. Tänkande i termer av social ordning och auktoritet.

(Lag och ordnings-moralism)


Nivå 3 (Post-konventionell)


5. Socialt-kontrakts-tänkande


6. Universella etiska principer

(Principenligt samvete)


Dessa utvecklingsfaser hos främst barn liknar ju även en del moraliska attityder hos vuxna, vissa etiska filosofier, osv. Detta skulle också kunna förklara skillnaden mellan psykopater, som kanske kan sägas vara pre-moraliska, och utilitarister, som kanske skulle kunna kallas post-moraliska, om man menar att de med starka moraliska känslor är mer moraliska. Naturligtvis har en del kritik riktats mot Kohlberg. En del kritik liknar kritiken mot Piaget; att han överförenklar, övergeneraliserar osv.


En intressant kritiker heter Carol Gilligan. Hon började som elev till Kohlberg men noterade en underlig skevhet i resultatet som inte verkade störa Kohlberg: kvinnor fick som regel ett lite sämre genomsnittsresultat än män. Gilligan tyckte att det verkade orimligt att kvinnor som grupp skulle vara mindre moraliskt utvecklade än män som grupp. Ofta hamnade kvinnor på nivå 2 (konventionell) medan det var fler män som uppnådde nivå 3 (post-konventionell). Gilligan antog att kriterierna på något sätt måste vara vinklade till mäns fördel.

I sin bok In a different voice hävdar hon att kvinnor som grupp uttrycker sig annorlunda och kanske även tänker annorlunda än män i moraliska frågor. Män uttrycker sej mer rationellt och principiellt medans kvinnor uttycker sej mer relationellt-personligt. Icke-desto-mindre kan kvinnor mycket väl uppnå den post-konventionella nivån, men de uttycker sina upplevelser där annorlunda än män gör. Självklart har även Gilligan kritiserats av andra feminister som tolkar henne som en essentialistisk särartsfeminist.

Hon har gått vidare med att utveckla en teoretisk beskrivning av en etik baserad på omsorg (ethics of care), som ska kontrastera både mot utilitarism och deontologi, två rättvisebaserade etiska teorier. Gilligan blev sedemera professor och har fått flera priser och utmärkelser.


"The principal goal of education in the schools should be creating men and women who are capable of doing new things, not simply repeating what other generations have done"
-Piaget

andra bloggar om

etik, moral, psykologi, utvecklingspsykologi, filosofi, Piaget, Kohlberg, Carol Gilligan,


Moralens neurologi

"Any animal whatever, endowed with well-marked social instincts, the parental and filial affections being here included, would inevitably acquire a moral sense or conscience, as soon as its intellectual powers had become as well developed, or nearly as well developed, as in man" - Charles Darwin


Det kan ju låta rätt vettigt att moralen borde utvecklas naturligt eftersom den ökar överlevnadschanserna för människan kollektivt. Men enbart en fråga om ökad intelligens verkar det inte vara. Hos människans hjärna verkar det finnas speciella områden som sysslar mer med moral än vad andra områden gör. En viss neurologisk specialisering verkar kanske underlätta utvecklingen av ett moraliskt sinne.


Hos apor, människor och åtminstone vissa fåglar finns sk.
spegelneuron. Dessa har rätt nyligen upptäckts och har rönt en hel del uppmärksamhet. Nu börjar forskarna anse att spegelneuron är basen för både empati, imitation och språk. De verkar vara mer mångsidiga hos människor än hos apor och fåglar men grundfunktionen är att kopiera observerat beteende hos andra, och därmed även att härma andras upplevelser.


"Även om vi inte utåt speglar andras rörelser, använder vi bokstavligt talat hela kroppen, när vi observerar andra. Detta kan vara en av förklaringarna till att människan har en enastående förmåga att visa medkänsla. Ser vi en annan person som gnisslar tänder av raseri, känner vi rent fysiskt den tandgnisslande rörelsen och kan därmed sätta oss in den personens situation. Detta har fått psykologerna att fundera på om empati inte är en inlärd egenskap, som vi förvärvar genom uppfostran eller social kontakt, utan snarare en fysisk konsekvens av spegel-neuronens aktivitet i hjärnan."


Autister misstänks kunna ha problem med sina spegelneuroner, vilket bl.a annat gör dem dåliga på eller fullständigt oförmögna att förstå andra människor. I autisternas fall så leder detta till omfattande asocialitet, men inte specifikt omoraliskt beteende.

En annan diagnos som leder till sänkt etisk och social kompetens är frontallobsdemens.


Till skillnad från annan demens så brukar den här demensformen börja tidigare, typiskt i 50-års-åldern, och ha ett ganska snabbt förlopp, redan vid 60 kan man vara gravt dement, och slutar till sist med döden. Demens innebär med tiden ju en omfattande förstöring av hjärnvävnad och i fallet med frontalloberna så är det inte minnet utan personligheten, ansvarsförmågan och planeringsförmågan som förändras, medan övriga förmågor fungerar som förut.

Traumatiska (våldsamma) skador i frontalloberna har också visat sej leda till personlighetsförändringar, brister i långsiktig planering och bristande etiskt beteende.


Talar man om psykologi och etik så måste man ju nämna de ökända begreppen psykopati och sociopati. Dessa begrepp har länge varit omstridda, t.ex vad som är orsaken. Bägge diagnoserna är antagligen resultatet av en samverkan mellan genetiska och miljömässiga faktorer, men ibland används psykopati på en mer genetisk diagnos medans sociopati har mer miljömässiga orsaker. Ofta används dock termerna som synonymer.


En psykopat har kort sagt låg sympati med andra människor och ingen förmåga att utveckla ett samvete. Han kan mycket väl ha ett högt EQ men använder det isåfall för att manipulera människor på ett själviskt sätt. Psykopater anses så gott som omöjliga att bota, vilket antyder en biologisk orsak. Detta om något visar att enbart intelligens inte är tillräckligt för att utveckla en moral.


Ungefär som människor, till skillnad från djur, har en medfödd biologisk förmåga att lära sej språk så har vi en medfödd biologisk förmåga att lära oss moral, vilket dock inte leder till mycket om vi aldrig får chansen att lära oss moral. Vi är mest formbara som unga och saker vi lär oss som äldre blir inte på samma sätt en del av personligheten. Dessutom så kan vissa människor vara okänsliga för att lära sej moral ung. som vissa kan vara dyslektiska eller tondöva.


andra bloggar om

moral, etik, psykologi, neurologi, hjärnan,


filosofins tröst?

För länge sedan och långt borta i fjärran land hörde jag en vacker dag en dialog mellan den berömde kristerapeuten Friedrich och en patient vars vän hade blivit dödad. Ungefär såhär sa dom:

-Jag borde väl antagligen inte gå ut med mina privata problem. Det kan säkert användas mot mej.
-Poeter är skamlösa med sina erfarenheter: de utnyttjar dem.

-Det som har hänt är så obegripligt. Det är som en paradox. Det går bara inte att acceptera.

-Irrationaliteten hos en sak är inget argument mot dess existens, snarare en förutsättning för den.

-Borde jag inte känna ilska? Hämndbegär? Jag slits bara mellan sorg och tomhet.

-Han som slåss med monster bör akta sej så att han inte själv blir ett monster.


-Men jag kan inte tänka på nånting annat.
-Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig.

-Allting är bara kaos. Jag vet inte vad jag känner. Jag vill bara få ordning på min värld ingen.
-Ett barn har ännu kaos i sej. Efterhand dör kaoset.

-Men är inte det bra?
-Jag säger ni måste ännu ha kaos i er för att föda en dansande stjärna.

-Allting känns så meningslöst. Ingenting är värt nånting längre.
-Omvärdera alla värderingar

-Jag vet snart inte vad jag gör längre.
-Det som görs av kärlek görs bortom gott och ont.

-Hur skulle Gud kunna acceptera allt lidande i världen? Allt dödande?
-Gud är död. Vi har tagit livet av honom.

-Jag kan inte klara av det här. Det är för mycket för mej. Ingen människa skulle kunna klara av detta. Vad vore det för en människa?
-Övermänniskan ... som har organiserat kaoset hos sina passioner, gett sin karaktär stil, och har blivit kreativ. Medveten om livets terror, bejakar han livet utan motvilja.

Jag rynkade för mej själv pannan åt deras dialog. Jag tyckte att FN var alldeles för hård alldeles för tidigt i sorgeprocessen. Han framstod litegrann som ett monster själv.


En höjdhoppshistoria



Antag att folk i genomsnitt hoppar ca 100 cm, men att det finns historier om folk som hoppar över 200 cm högt. Självklart kan man lära sej att hoppa högre om man tränar liksom det självklart även beror på vilken fysik man är född med. Självklart hoppar man också högre ibland och lägre ibland. Att säga att man har en "höjdhoppsnivå" som man ligger på kan bara vara ganska sant, förutsatt att man är frisk, utvilad, uppvärmd, osv. och därmed brukar klara av att hoppa över en viss nivå. Hittillls är det inga svårigheter, men ändå så verkar det som om det finns människor som har svårt att begripa och acceptera de här sambanden.


Jo, jag tror på IQ, vilket folk brukar göra som får hyfsat på IQ-test. Dock finns det en hel del fördomar och missförstånd kring IQ som behöver redas ut. T.ex så finns det både en genetisk och en miljökomponent i ditt IQ vilket innebär att du kan öva upp till IQ och få bättre resultat på test, men däremot så kan du inte öva upp det hur mycket som helst och få hur bra som helst.


Olika IQ kan liknas vid att ha olika processorhastighet i sina datorer. Har man snabbare processor så kan man köra tyngre program men i princip ska det gå att köra vilka program som helst på vilka datorer som helst, och inte heller säger processorhastigheten nånting om t.ex minneskapaciteten. I princip ska det gå att förklara vad som helst för vem som helst, även om det i praktiken kanske kan ta hur lång tid som helst att förklara t.ex kvantfysik för dagisbarn eller Sveriges grundlag för svenska politiker.


En Nobelpristagare och kreativ fysiker som Feynman fick faktiskt inte högre än 123, vilket visserligen är en bit över medel men även en bit under genigränsen. Han hade t.ex inte fått vara med i Mensa. Poincaré tog ett av de första testen av sin bekante Benet (som i "Stanford-Benet") men fick ett resultat strax under medel! Benet tyckte inte att det var något större fel på testet utan sa att Poincaré hade varit fokuserad på annat.
Här är några framgångsrika forskare som inte ligger så speciellt högt över medel. Själv är jag rätt trött, sjuk och sliten just nu vilket antagligen skulle ge mej ett lägre resultat på ett IQ-test än vad jag skulle få i toppform.Tittar man på mensas privata hemsidor så är de inte så fantastiskt intressanta.


Goldie Hawn var under 70-talet förkroppsligandet av den dumma blondinen. Söt, glad och guldlockig. Kanske hade det påverkat hennes karriär negativt om det hade uppmärksammats mer att hon faktiskt är med i Mensa. Hon har varit smart nog att tjäna pengar på att dölja detta. En annan blondin vars IQ man lätt underskattar är Dolph Lundgren. Han har läst till civilingenjör i kemi vid KTH, där han efter bl.a. utbytesstudier i Australien gick ut med toppbetyg. Senare har han läst vid MIT innan han omskolade sej till skådespelare. Han har även tredje dan i karate. Vilket visar att även om man är lång, stark, smart och riskvillig så kanske man iallafall bara blir en b-skådis som folk har förutfattade meningar om.


En av mina avsikter med den här bloggen är ju att försöka förklara det krångliga så att några fler tror att dom förstår. Ett citat som brukar tillskrivas Einstein lyder "Om man inte kan förklara det man har gjort för vem som helst så blir det i längden meningslöst." Fler brukar fatta om man konkretiserar det abstrakta, personifierar det opersonliga, gör en historia av det kaotiska, använder humor, väcker intresse genom sexuella anspelningar osv. Högre utbildning brukar ofta vara elitistisk i den meningen att lärarna gärna vill solla lite i elevmaterialet och därmed väljer att inte vara allför pedagogiska.


Det finns dock även ett demokratiskt problem här. I en demokrati är det bra om så många som möjligt fattar så mycket som möjligt, annars glider vi långssamt mot expertvälde och teknokrati. Idag är IQ närmast ett tabu. Don´t ask, don´t tell, liksom. Så kan det inte få fortsätta. Har du inte riktigt alla klappar under granen så är det din rättighet att få saker och ting förklarade för dej på ett didaktiskt kvalificerat sätt. När vissa intellektuella säger att IQ är en myt eller inte spelar någon roll så kan man nästan ifrågasätta deras motiv. Det är som när rika knösar säger att pengar inte spelar någon roll.


Visst finns det mycket kritik av IQ-begreppet och om någon är intresserad så kanske jag kan ta upp det någon gång. Kort sagt så är min inställning att IQ-konceptet inte är heltigenom grundfalskt såsom många andra tycks hoppas att det är.




andra bloggar om

IQ,

pedagogik,

utbildning,

demokrati,


Tidigare inlägg