Strassman och Monroe

Strassman skriver även en del i DMT: the spirit molecule om vad försökspersonerna egentligen upplever.


Antagligen pga att de aktiverar olika receptorer på olika sätt så ger olika hallucinogener lite olika upplevelser. Det är t.ex vanligt att man upplever sej komma i kontakt med okända andevarelser när man använder DMT. Dessa kan ibland påminna om reptiler, insekter eller organiska robotar. Teknik och natur verkar vara två olika sidor av samma sak.


Förutom ufo-abduktioner så kopplar ju Strassman DMT till Nära-Döden-Upplevelsers och Out-of-Body-Experiences, vilket ju är vad Robert Monroe sysslar med, som jag tidigare har nämnt här på bloggen.


Monroes teknik handlar om att förändra hjärnfrekvensen för att uppnå exceptionella upplevelser och Monroe institutet kallar detta för en "non-invasive-approach" just för att inga droger eller annat används, utan enbart ljud. Grundmekanismen verkar vara att om man spelar ljud med två olika frekvenser i öronen, ett i varje öra, så lägger sej hjärnan i en frekvens däremellan och det låter som en enda frekvens.


Trots att Monroe och hans hemisync inte använder sej av DMT så finns det vissa likheter i upplevelserna. Det skulle ju kunna vara så att vissa hjärnfrekvenser leder till att DMT frigörs eller att närvaron av DMT leder till vissa hjärnfrekvenser.


I "DMT:the spirit molecule" beskriver försökspersonerna upplevelser av vibrationer och skakningar när medvetandet frigör sej från kroppen, som t.o.m. kan kännas våldsamma.
Robert Monroe beskriver liknande upplevelser i sin första bok, när han lär sig OBEs. Senare lär han sej att undvika detta. Alltsomallt så gav han ut tre böcker under sitt liv.


En enskild föröksperson rapporterar:
"Aliens may communicate using a language of universal visual symbols rather than sounds or words"
(DMT s.217.)
Ickeverbal kommunikation nämns några gånger i DMT:the spirit molecule.
Monroe skriver att ickeverbal kommunikation är det vanliga sättet för andar att kommunicera ute i dimensionerna och att man måste lära sej det om man vill kommunicera med dem. Det är som att tänka i bilder.


En annan rapporterar:
"It felt like going backward from life in a physical body to life as simply an energy form with no body. The essence of who I am was alone in the void, back in the staging area for life where souls want to incarnate. I was in a place where there are no physical life-forms, only colors and sounds."
(DMT s. 212)
Detta påminner mej om vad Monroe skriver om "HT-95" och "ringsystemen" i andra och tredje boken.


Flera försökspersoner beskriver DMT-varelser som utomjordlingar. Strassman pekar på likheter med abductions-upplevelser (s.216ff)
Även Monroe möter ett fåtal utomjordlingar i ickekroppslig form. För det mesta så möter han dock mänskliga själar.


Något som nämns flera gånger både av Monroe och Strassman är att de främmande varelserna är intresserade av mänskliga känslor, som verkar vara en exotisk upplevelse för dem. Både hos Strassman och Monroe så nämns kärlek som den bästa mänskliga känslan.
"They were interested in emotions and feelings."
(DMT s.215)


En annan försöksperson upplever bi-liknande varelser i en högteknologisk bikupa som badar i kärlek. Han kommunicerar även med en varelse.
"It said to me that this was where our future lay."
(DMT s.210)
Det finns ingen exakt motsvarighet hos Monroe men påminner mej om teman med bin, honung och kärlek som finns i bok två av Monroe. Det finns t.o.m. ett tema hos Monroe om att mänskligheten är som bin i en bikupa vars uppgift är att producera honung.


"The great power sought to fill all possibilities. It was "Amoral", but it was love and it just was. There was no benevolent god, only this primordial power."
(DMT s.240)
Monroe har efter tre böcker skissat en ganska komplicerad metafysik men bortom allt han upplevt så rapporterar andarna på andra sidan om att det finns något okänt, som verkar vara någon form av högsta förklaring eller gud.


Monroe dog innan Strassman gav ut nånting om sin forskning så den vägen kan det inte finnas någon influens. Frågan är om Strassman har läst nånting av Monroe, men jag har inte hittat några uppgifter om det. Han ska ju även bara återge de upplevelser som försökspersonerna rapporterar om och då blir ju en eventuell influens både mindre sannolik och svårare att påvisa. Allt detta utspelas dock i den amerikanska kulturen och de allmänna föreställningar som finns där.


DreamMachineTechnology

"… All spiritual disciplines describe quite psychedelic accounts of the transformative experiences, whose attainment motivate their practice. Blinding white light, encounters with the demonic and angelic entities, ecstatic emotions, timelessness, heavenly sounds, feelings of having died and being reborn, contacting a powerful and living presence underlying the all of reality -- these experiences cut across all denominations. They also are characteristic of a fully psychedelic DMT experience."
-Dr. Strassman, MD.

 

Såväl drömmar som hallucinationer, nära-döden-upplevelser och även delvis personlig utveckling skulle kanske i någon mån kunna förklaras av hallucinogener. Det finns nämligen naturliga hallucinogener som skapas i hjärnan av hjärnan själv. DMT är främsta exemplet men även endocannabinoider kan ha vissa hallucinogena effekter.

 

Hur dessa kemiska ämnen ger dessa effekter är dock rätt okänt liksom det är okänt hur hjärnan skapar medvetande och upplevelser öht. Varför är meningsfullhet, sammanhang, kärlek och upplevelser av en annan verklighet ihopknutna i dessa upplevelser? Vetenskapen kan idag knappt ens formulera hypoteser som skulle kunna svara på frågor som dessa. Man kan löst säga att dessa fenomen verkar vara anknutna i hjärnan och vissa ämnen aktiverar dessa samband. Men varför är det så?

 

Många av de inre hemlighetena hos religiösa och magiska raditioner tycks handla om att utforska dessa erfarenheter mha meditation eller på något annat sätt. Religiösa erfarenheter skulle kunna förklara varför religionen ursprungligen uppkom. Men varför har vi en potential till religiösa upplevelser?

 

Kanske är alltsamman bara resultatet av meningslösa felkopplingar i hjärnan. Men det finns idag inga direkta bevis som stödjer en sån hypotes. Det är också en förklaring som ligger nära att säga att det är oförklarligt.

 

De mystiska traditionerna vänder på frågeställningen och säger tvärtom att det är dessa upplevelser som är förklaringen till allting annat. Kan det finnas några andra alternativa förklaringar?

 

De vanligaste och populäraste drogerna - kaffe, alkohol tobak, kokain, amfetamin och opiatsläktingar som heroin - är inte intressanta här. I frågeställningarna så är det mest hallucinogener som är av intresse.

 

Det är direkt olämpligt att använda hallucinogener om man har schizofreni eller anlag för det. Man bör heller inte ha högt blodtryck och kanske inte heller lågt. Annars så verkar hallucinogener ha färre bieffekter än andra psykoaktiva ämnen.

 

Hallucinogener kan i sej delas in i tre grupper: psykedelia, som folk verkar föredra, dissociativer, som folk verkar vara mer tveksamma till, och "deliriants" som folk verkar avsky.

 

Psykedelia kan i sin tur delas in i tre grupper: tryptaminer, fenetylaminer och lysergamider. Av dessa så verkar tryptaminerna vara populärast.

 

Tryptaminer är en grupp av ämnen som kemiskt påminner om den essentiella aminosyran tryptofan. Tryptofan utgör bl.a grunden för hjärnans tillverkning av serotonin och melantonin. Två viktiga ämnen för hjärnans naturliga kemiska funktioner. Om vi får i oss för lite tryptofan med kosten så skulle vi kunna få allvarliga problem med både humöret och sömnen. Både serotonin och melantonin är tryptaminer liksom även DMT som också förekommer naturligt i hjärnan.

 

Lysergamiden LSD sparkade igång den första psykedeliska epoken. När den epoken tog slut så verkade tryptaminen psilocybin, magic mushrooms, vara de flestas favorithallucinogen. Inte bara var den lätthanterlig med få negativa effekter utan den verkade t.o.m. kunna orsaka en varaktig personlighetsförändring till det bättre efter bara ett fåtal tillfällen.

 

När det nu sakta håller på att bli acceptabelt med åtminstone vetenskaplig forskning i dessa ämnen igen så är inte minst DMT intressant. Dessutom så visar ny forskning att flera av de olagliga drogerna har bevisbart terapeutiskt värde, vilket var vad deras förespåkare hävdade innan de blev helt förbjudna under 60-talet.

 

Så vitt jag har kunnat utröna så tyckte inte "drogprofeter" som Timothy Leary att LSD-partyn var en speciellt bra idé. Traditionella shamaner har enbart använt sina enteogener i rituella sammanhang. (Även om marijuana ofta har rökts ganska friskt på många ställen.) Detta gäller t.ex den traditionella bryggden "ayahuasca" i sydamerika som innehåller DMT.

 

Dr Rick Strassman blev den förste person på tjugo år som utförde vetenskapliga studier av ett psykedeliskt ämne, med mänskliga försökspersoner. Han gav 2001 även ut den till allmänheten riktade boken "DMT: The spirit molecule" om sin forskning. 2010 gjordes en film.

 

Forskaren J.C. Callaway föreslog 1988 att DMT skulle kunna ha en koppling till drömmars visuella sida. Wallach föreslog att DMT även skulle kunna ligga bakom det vanliga vardagsmedvetandetillståndet. Hallucinationer uppkommer då bara när mekanismerna för det vanliga medvetandetillståndet inte längre korrelerar med yttervärlden.

 

Strassman pekade på likheter inte bara med drömmar utan även med religiösa upplevelser, nära-döden-upplevelser och även med abduktees som säger sej ha blivit bortförda av utomjordlingar. Enligt Strassman så kan DMT ligga bakom mycket av detta.

 

Redan på 50-talet så såg man likheter mellan hallucinogener och psykoser och schizofreni. En del hävdade att hallucinogener enbart satte personer i temporär psykos. Dock verkar det finnas skillnader mellan tillstånden. Psykos är ett skadligt sjukdomstillstånd som oftast upplevs som obehagligt. Hallucinogener tycks t.o.m. kunna användas på ett uppbyggligt sätt i psykedelisk terapi. Detta skedde under flera år i slutet av 50-talet och början av 60-talet och tydligen så var det en framgångsrik metod.

 

Personer som hindras från att sova utvecklar ganska snart en temporär psykos. Tydligen är det främst drömsömnen som är viktig här. Vi tycks ha ett behov av att drömma. Man vet inte varför.

 

DMT och dissociativen salvia divinorum tycks vara de psykoaktiva agenter som oftast ger en upplevelse av kontakt med exotiska varelser och intelligenser. Man vet inte varför.


Stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig

Det tycks som att i europeisk idéhistoria så krävs det en gudstro för att stå emot egoismens frestelser. Kanske kan man säga att en gudstro är den europeiska formen av andlighet medan en ateistisk andlighet som buddhism även den kan uppmuntra till ett mer etiskt leverne.

 

Efter medeltiden och renässansen så återuppstår ateismen först hos samhällsteoretikerna. Det är intressant att jämföra med att idag högre andel samhällsvetare är ateister än vad naturvetare är. (Skillnaderna är små och varierar mellan olika studier, men iallafall...)

 

Machiavelli och Hobbes tycks ha en fullständigt amoralisk syn på samhället och medmänniskorna. Spelets namn är makt och det rationella egenintresset är reglerna. På deras tid var det dock dödsstraff på att vara ateist och ingen av dem säger det rakt ut. De tycks även antyda att religion kan vara ett bra sätt att kontrollera folket.

 

Mera uttalade ateister börjar först komma under upplysningstiden. de la Mettries "Människan maskinen" kom 1748 och han skrev där rakt ut att människor var djur, att djur var maskiner och att det inte fanns någon Gud. Han var en manodepressiv läkare.

 

1754 skrev Condillac något liknande och hans filosofi skulle senare komma att bli förhärskande under både revolutionen och kejsardömmet.

 

1758 ger Helvetius ut de l'esprit där han argumenterar för materialism och egoism, men nu reagerar både stat och kyrka och han ger ut inte mindre än tre tillbakadraganden där han tog tillbaka allt. Boken blir mycket spridd och debatterad i hela europa.

 

1761 kom d'Holbachs "Kristendomen avslöjad". 1770 kom hans huvudverk "Naturens system" där han beskriver en naturalistisk världsbild. Den har kallats kulmen för upplysningstidens ateism.

 

de la Mettrie gillade de antika hedonisterna som också var atomister. Helvetius och d'Holbach visar en påverkan från Hobbes. d´Holbach skulle Marx komma att hylla som en föregångare. Samtidigt så var andra upplysningsfilosofer som Diderot och Voltaire inte ateister.

 

Voltaire skrev "Antimachiavelli" för sin beskyddare fredrik av Preussen som gärna ville bli sedd som en upplyst monark. Han gynnade konster och vetenskaper och hyste landsflyktingen Voltaire.

 

Han var även en erövringsbenägen krigsherre som envetet försökte att utvidga sitt lilla kungarike. Preussen millitäriserades i hög grad och man sa att Preussen inte längre var ett land med en armé utan en armé med ett land. Alla krigsföra män i landet fick gå ut i krig.

 

Var detta en motsättning i Fredriks personlighet? Eller var hans upplysningsideal bara ett ytligt sätt för en narcissist att hänga med i tiden? Den preussiska kadaverdisciplinen skulle så småningom gå i arv till nazityskland.

 

Liknande frågeställningar kan man antagligen ställa om Napoleon. De tidstypiska upplysningsideal han hyste tycktes främst vara de som fick människor att underkasta sej och lyda honom. Han var en av de första som kallade sej själv "liberal" samtidigt som han krönte sej själv till kejsare eftersom han inte erkände någon överhöghet som kunde kröna honom.

 

När Laplace skrev om solsystemet så frågade Napoleon varför han inte hade nämnt gud i sin avhandling. Det var kutym att åtminstone tacka gud i inledning eller avslutning. Den religiöse fritänkaren Newton hade även sett sej tvungen att ta till Guds ingripande hand som förklaring till att solsystemet kunde vara stabilt över en längre tid. Laplace svarade så Napoleon "je n'ai pas eu besoin de cette hypothèse", "jag hade inget behov av den hypotesen". Det var antagligen första gången som Gud hade blivit beskriven som en "hypotes".

 

Hegel blev preussisk nationalfilosof och lärde att religion, filosofi och vetenskap var fullt förenliga, även om det ryktas att han egentligen var tvingad till det.

 

Vänsterhegelianen Feuerbach skulle göra ateismen populär i vänsterhegelianska kretsar. Bakunin och Marx fick sin ateism från honom. Feuerbachs ungdomliga panteism förändrades under hans liv till en ateistisk-egoistisk livssyn på hans ålders höst. Nånstans i mitten av sin utveckling så skrev han att gudsbilden egentligen föreställde allt det bästa som fanns inom människan själv.

 

Under medeltiden var det inte okänt med bondeuppror. Desssa bönder var i princip aldrig ateister. Ateism är inte alls något nödvändigt för en upprorisk befolkning. Tittar man på de namnkunniga ateister som jag har nämnt här ovanför så tillhör de snarare någon slags bildad medelklass.

 

Lustigt nog så är ateister ofta mer moraliska människor än vad religiösa människor är. När religiösa säger att Gud behövs för ett moraliskt leverne så talar de ofta av egen erfarenhet. Ateister är ofta människor som inte behöver någon gud för att vara moraliska mot sina medmänniskor. (Jurister skulle kunna vara ett undantag.)

 

Kanske missbedömde de tidiga ateisterna sin publik när de alla förespråkade egoism? Det finns något väldigt naivt och tragiskt över människor som hyllar egoism som ideal och ideologi, istället för att försöka dölja det.

 

Och psykopater tycks oväntat nog inte vara speciellt ateistiska alls. De är bara fullständigt amoraliska iallafall. Om nånting så gör det dem bara mer gudomliga, eftersom gudarna står över moralen.

 

Och de vanliga religiösa moralisterna? De visar ännu idag inga tecken på att försvinna. Och deras gudsbild tycks ibland föreställa en ganska inskränkt och småaktig gud, vad nu Feuerbach hade sagt om det.


Fication

Kristian Stålne som driver bloggen Fication har i snart två år skrivit mycket om utvecklingspsykologi och speciellt då vuxenutvecklingspsykologi.

 

Det är ett ämne som jag tycker är mycket intressant så därför är jag glad att han fördjupar sej på ett föredömligt sätt i det så att jag kan fortsätta att flumma runt.

 

Jag saknar en lista över fler inlägg än de senaste fem men han ger en hyfsad ämnesöversikt på sidan "Om bloggen".

 

I största allmänhet så är vuxenutveckling något som jag gärna skulle se mer medvetenhet om. Allt är inte lika bra eller dåligt. Personlig utveckling är ingenting mindre än en livsuppgift och ingenting som man har avklarat på en weekendkurs.

 

 

andra bloggar om
psykologi, utvecklingspsykologi,

Kopiatorn

Let us begin with one near-universal life experience: the way that gadgets and systems let you down just when things are most critical, when you are in a hurry, when an important person is present, or when the deadline is pending.

It does not matter wether it is red traffic lights on the way to a late appointment, or a car that won´t start, or an office copier that grows cantancerous - in every case I recommend recourse to that very obvious question "how does it know that I am in a hurry?". (s.21)

When we think of the copier as a conscious being, instead of a mechanical object, we are vastly expanding our sensibilities to embrace mood, purpose, affection, commitment and a multidimensional infinitude of additional factors. The copier could be malfunctioning because it is an undercover agent for a rival organisation, it might be a revolutionary fanatic wishing to sabotage the business, it might simply hate me, or it might equally have fallen in love with me and be trying to attract my attention...(s.22)
 
The tiny trickle of mental activity represented by logical thought has expanded into a torrent of parallell processes as the brain gears up to tackle the most challenging object in the universe - a fellow conscious being. (s.23)

So look at the copier and simply ask "How does it know that I am in a hurry?", and a new , more complex relationship develops between you and the copier.

But surely, isn´t complexity at the heart of the problem? What you want is to simplify the relationship back to master and obedient, mechanical slave? The answer is that complexity is a nightmare when thinking mechanistically, but it is a richness when personifying. For our personifying skills are nourished by complexity in relationship: handling complexity and multiple parallel processing are what personal interactions are all about. (s.24)

How does it know I'm in a hurry? Maybe I slam the lid down harder when I'm rushed? Or maybe I don't allow time enough to warm up? Or maybe I press the buttons so impatiently that a loose connection is displaced?
 (s.25)

Mechanical answers are not the antithesis of the personifying approach, but merely a small subset of it. For even when we deal with real human beings and ask, say, "why does this person become a murderer?" the answer may prove quite mechanical - along the lines of a bullying father plus a genetic disposition - but the same principle holds: namely that the answer will generally reveal itself more quickly to one who treats the subject as a human being rather than an object for experimentation. (s.25)

Uncle Ramsey's little book of demons.
The positive advantages of the personification of life's problems.
A light hearted yet deeply serious look at how to recognise, bargain with and ultimately control one's personal demons.
Ramsey Dukes (2005)
ISBN 1-904658-09-1

Andra bloggar om
Ramsey Dukes, demoner, psykologi,


It takes a village to raise a child

Beatrice Ask har lagt ett förslag om att bötfälla föräldrar till barn som vandaliserar. Upp 8000 kronor av reparationerna ska de få betala. På så vis ska de förstå att de måste hålla bättre reda på vad deras barn har för sej.

Beatrice tänker kanske på den halva miljard som alla skolbränder i Sverige kostar per år. Kanske tänker hon även på stenkastningen och bilbränderna i Gottsunda och Stenhagen nyligen som tydligen utfördes av en mindre grupp killar snarare än hela befolkningen.

Det är en gammal konservativ föreställning att föräldrar har stort inflytande över sina barns utveckling genom uppfostran. Barn är föräldrars ansvar och föräldrar ska ta sitt ansvar.

Det gäller även de konservativa framtidsdrömmarna. I dynastisk anda fostras äldsta sonen till en kopia av fadern och döps till hans namn med ett nummer efter.

Forskning visar att det där är långt ifrån hela sanningen. Föräldrar har visserligen stort inflytande på sina barn men inte lika stort som barnets jämnåriga. Även lärare och andra vuxna tävlar med föräldrarna om att påverka barnen.

Här är en artikel om en bok om saken och här uttalar sej Germund Hesslow. Lägg märke till att han gillar en del av forskningen men inte allt.

Beatrice Asks förslag om att bötfälla föräldrar vars barn vandaliserar angriper antagligen inte själva problemet, att föräldrarna är otillräckliga, utan skulle t.o.m. kunna göra det värre. Om föräldrarna t.ex måste jobba ännu mer för att klara en redan dålig ekonomi och därmed kan umgås ännu mindre med sina barn.

Jag ser det mera som en symbolisk åtgärd när man egentligen inte har några bra förslag i en komplicerad fråga. Att fördela skulden är också ett sätt att hantera problemet.

Kanske skulle man kunna hantera t.ex skolbränderna genom att göra skolor till ett ställe där barn och ungdomar faktiskt trivs och vill vara. Men det låter ju förstås inte det minsta realistiskt alls. Det kostar säkert minst en halv miljard och vad har man då vunnit? (Obs, sarkasm.)

Det sägs att det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder "It takes a village to raise a child". Hillary Clinton skrev en bok med den titeln och fick en del kritik från konservativt håll.

Sedan så är det också viktigt att kraftigt sänka ungdomsarbetslösheten så att ungdomarna har någon framtid att se fram emot.



andra bloggar om
politik, samhälle, skolor, barn, ungdomar, psykologi, skola, familj, uppfostran,


Mellan öronen/mellan benen

Torbjörn Tännsjö har irriterat ett flertal bloggare med en artikel om livmodertransplantationer, där han bl.a kritiserar queerteori.

Han förutsätter att könsidentitet handlar om ett val medans queerfolket vet att frihet från tvingande sociala normer när man uttrycker sin könsidentitet inte innebär att man är absolut fri att välja vilken könsidentitet som man vill.

Könstillhörigheten och sexualiteten är något mer än bara sociala normer eller godtycke.

Tännsjö kallar folk med manliga kroppsattribut för män och verkar anta att könsidentiteten grundar sej i vilken kropp som man till synes är född med.

En mental konstruktion baserad på erfarenheter.

En viss andel av befolkningen har personliga erfarenheter av att det inte är så som det fungerar.

Ex. transpersoner har ingen möjlighet att verkligen identifiera sej med det kön som de ytligt är födda med, inte ens om de verkligen vill.

Problemet går djupare än så.

 

Andra bloggar om
könskorrigering, transsexualism, könsbyte, könsorgan, biologi, valfrihet, queerteori, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, HBTQ, kukar, fittor, livmödrar, Torbjörn Tännsjö, FTM, hbt, livmoder, transfrågor, transgender, transsexuell


Titta ropar ungarna, pappa är en brud

Idag är det första augusti och efter den regnigaste sommaren på 50 år så börjar så småningom hösten att närma sej och jag tänkte mjukstarta bloggandet igen.


Redan tidigare har det funnits
forskning som har visat att barn till samkönade par inte har farit mer illa än barn till olikkönade par.

Nu har det dessutom kommit ny forskning som visar att barn till lesbiska par isjälvaverket har färre problem än barn till heteropar.

 

"Medan fem procent av barn i "normalfamiljer" under åren 1992-2008 har underkastats psykiatrisk behandling för sjukdomar som depression, personlighetsstörningar och anorexi, så var motsvarande andel bland de 387 barn som levde med lesbiska föräldrar under två procent, rapporterar Ritzau."

Det är det jag alltid har sagt; låt kvinnorna uppfostra barnen så att vi karlar kan få supa och slåss ifred. Det är ingen mening med att gå emot naturen.



Amerikas svar på Efva och Eva. Undrar om dom vill adoptera mej?
Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom, har jag hört.

andra bloggar om
barn, föräldrar, par, heteronormen, heteronormativitet, föräldraskap för lesbiska par, hbthbtq, normer, kön, queer, läggning, familj, fördomar,


Moraliska framsteg

"Only education is capable of saving our societies from possible collapse, whether violent, or gradual."

-Piaget


Jag har skrivit några poster om moral och neurologi, men moralen har även studerats ur andra vetenskapliga perspektiv, även andra psykologiska perspektiv. Lawrence Kohlberg har undersökt moral ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, men innan jag skriver om honom så måste jag säga några ord om
Piaget, som egentligen förtjänar en egen bloggpost.

Han är en av de mest inflytelserika psykologerna någonsin, men kan trots det fortfarande vara en smula kontroversiell för vissa ibland. Han publiserade sin första vetenskapliga avhandling vid tio års ålder. Hans specialområde var hur barn och ungas sätt att tänka och resonera utvecklas över tid. Han och hans folk utförde omfattande empiriska studier och kom fram till en hel del resultat. Han brukar räknas till den kognitiva psykologin. Ord att kolla upp kan vara genetisk epistemologi, konstruktivistisk epistemologi och kognitiv utvecklingsteori.


Piaget sägs vara filosofiskt influerad av Kant och Hegel och man har misstänkt att han kanske skulle kunna vara idealist? Den ryske psykologen Vygotsky har oberoende av Piaget utvecklat teorier med vissa likheter, som dock snarast konkurerar med honom.


Ett försök att vidareutveckla Piagets teorier är hierarkisk-komplexitets-modellen.


Kohlberg är enligt en undersökning den 16e mest citerade psykologen i grundböcker i psykologi. Han är alltså elev till Piaget och beslutade sej för att undersöka om även det moraliska tänkandet utvecklades stegvis över tiden såsom Piaget trodde. Han fann att så var fallet och uppställde tre huvudfaser med vardera två nivåer som det moraliska tänkandet utvecklades igenom. Översiktligt ser det ut såhär:


Nivå 1 (Pre-Konventionell)


1. Lydnad- och straff-tänkande

(Hur kan jag undvika bestraffning?)


2. Eget-intresse-tänkande

(Vad får jag ut av det?)


Nivå 2 (Konventionell)


3. Interpersonell samstämmighet och konformism

(Sociala normer)

(Att vara en snäll pojke eller flicka)


4. Tänkande i termer av social ordning och auktoritet.

(Lag och ordnings-moralism)


Nivå 3 (Post-konventionell)


5. Socialt-kontrakts-tänkande


6. Universella etiska principer

(Principenligt samvete)


Dessa utvecklingsfaser hos främst barn liknar ju även en del moraliska attityder hos vuxna, vissa etiska filosofier, osv. Detta skulle också kunna förklara skillnaden mellan psykopater, som kanske kan sägas vara pre-moraliska, och utilitarister, som kanske skulle kunna kallas post-moraliska, om man menar att de med starka moraliska känslor är mer moraliska. Naturligtvis har en del kritik riktats mot Kohlberg. En del kritik liknar kritiken mot Piaget; att han överförenklar, övergeneraliserar osv.


En intressant kritiker heter Carol Gilligan. Hon började som elev till Kohlberg men noterade en underlig skevhet i resultatet som inte verkade störa Kohlberg: kvinnor fick som regel ett lite sämre genomsnittsresultat än män. Gilligan tyckte att det verkade orimligt att kvinnor som grupp skulle vara mindre moraliskt utvecklade än män som grupp. Ofta hamnade kvinnor på nivå 2 (konventionell) medan det var fler män som uppnådde nivå 3 (post-konventionell). Gilligan antog att kriterierna på något sätt måste vara vinklade till mäns fördel.

I sin bok In a different voice hävdar hon att kvinnor som grupp uttrycker sig annorlunda och kanske även tänker annorlunda än män i moraliska frågor. Män uttrycker sej mer rationellt och principiellt medans kvinnor uttycker sej mer relationellt-personligt. Icke-desto-mindre kan kvinnor mycket väl uppnå den post-konventionella nivån, men de uttycker sina upplevelser där annorlunda än män gör. Självklart har även Gilligan kritiserats av andra feminister som tolkar henne som en essentialistisk särartsfeminist.

Hon har gått vidare med att utveckla en teoretisk beskrivning av en etik baserad på omsorg (ethics of care), som ska kontrastera både mot utilitarism och deontologi, två rättvisebaserade etiska teorier. Gilligan blev sedemera professor och har fått flera priser och utmärkelser.


"The principal goal of education in the schools should be creating men and women who are capable of doing new things, not simply repeating what other generations have done"
-Piaget

andra bloggar om

etik, moral, psykologi, utvecklingspsykologi, filosofi, Piaget, Kohlberg, Carol Gilligan,


Moralens neurologi

"Any animal whatever, endowed with well-marked social instincts, the parental and filial affections being here included, would inevitably acquire a moral sense or conscience, as soon as its intellectual powers had become as well developed, or nearly as well developed, as in man" - Charles Darwin


Det kan ju låta rätt vettigt att moralen borde utvecklas naturligt eftersom den ökar överlevnadschanserna för människan kollektivt. Men enbart en fråga om ökad intelligens verkar det inte vara. Hos människans hjärna verkar det finnas speciella områden som sysslar mer med moral än vad andra områden gör. En viss neurologisk specialisering verkar kanske underlätta utvecklingen av ett moraliskt sinne.


Hos apor, människor och åtminstone vissa fåglar finns sk.
spegelneuron. Dessa har rätt nyligen upptäckts och har rönt en hel del uppmärksamhet. Nu börjar forskarna anse att spegelneuron är basen för både empati, imitation och språk. De verkar vara mer mångsidiga hos människor än hos apor och fåglar men grundfunktionen är att kopiera observerat beteende hos andra, och därmed även att härma andras upplevelser.


"Även om vi inte utåt speglar andras rörelser, använder vi bokstavligt talat hela kroppen, när vi observerar andra. Detta kan vara en av förklaringarna till att människan har en enastående förmåga att visa medkänsla. Ser vi en annan person som gnisslar tänder av raseri, känner vi rent fysiskt den tandgnisslande rörelsen och kan därmed sätta oss in den personens situation. Detta har fått psykologerna att fundera på om empati inte är en inlärd egenskap, som vi förvärvar genom uppfostran eller social kontakt, utan snarare en fysisk konsekvens av spegel-neuronens aktivitet i hjärnan."


Autister misstänks kunna ha problem med sina spegelneuroner, vilket bl.a annat gör dem dåliga på eller fullständigt oförmögna att förstå andra människor. I autisternas fall så leder detta till omfattande asocialitet, men inte specifikt omoraliskt beteende.

En annan diagnos som leder till sänkt etisk och social kompetens är frontallobsdemens.


Till skillnad från annan demens så brukar den här demensformen börja tidigare, typiskt i 50-års-åldern, och ha ett ganska snabbt förlopp, redan vid 60 kan man vara gravt dement, och slutar till sist med döden. Demens innebär med tiden ju en omfattande förstöring av hjärnvävnad och i fallet med frontalloberna så är det inte minnet utan personligheten, ansvarsförmågan och planeringsförmågan som förändras, medan övriga förmågor fungerar som förut.

Traumatiska (våldsamma) skador i frontalloberna har också visat sej leda till personlighetsförändringar, brister i långsiktig planering och bristande etiskt beteende.


Talar man om psykologi och etik så måste man ju nämna de ökända begreppen psykopati och sociopati. Dessa begrepp har länge varit omstridda, t.ex vad som är orsaken. Bägge diagnoserna är antagligen resultatet av en samverkan mellan genetiska och miljömässiga faktorer, men ibland används psykopati på en mer genetisk diagnos medans sociopati har mer miljömässiga orsaker. Ofta används dock termerna som synonymer.


En psykopat har kort sagt låg sympati med andra människor och ingen förmåga att utveckla ett samvete. Han kan mycket väl ha ett högt EQ men använder det isåfall för att manipulera människor på ett själviskt sätt. Psykopater anses så gott som omöjliga att bota, vilket antyder en biologisk orsak. Detta om något visar att enbart intelligens inte är tillräckligt för att utveckla en moral.


Ungefär som människor, till skillnad från djur, har en medfödd biologisk förmåga att lära sej språk så har vi en medfödd biologisk förmåga att lära oss moral, vilket dock inte leder till mycket om vi aldrig får chansen att lära oss moral. Vi är mest formbara som unga och saker vi lär oss som äldre blir inte på samma sätt en del av personligheten. Dessutom så kan vissa människor vara okänsliga för att lära sej moral ung. som vissa kan vara dyslektiska eller tondöva.


andra bloggar om

moral, etik, psykologi, neurologi, hjärnan,


filosofins tröst?

För länge sedan och långt borta i fjärran land hörde jag en vacker dag en dialog mellan den berömde kristerapeuten Friedrich och en patient vars vän hade blivit dödad. Ungefär såhär sa dom:

-Jag borde väl antagligen inte gå ut med mina privata problem. Det kan säkert användas mot mej.
-Poeter är skamlösa med sina erfarenheter: de utnyttjar dem.

-Det som har hänt är så obegripligt. Det är som en paradox. Det går bara inte att acceptera.

-Irrationaliteten hos en sak är inget argument mot dess existens, snarare en förutsättning för den.

-Borde jag inte känna ilska? Hämndbegär? Jag slits bara mellan sorg och tomhet.

-Han som slåss med monster bör akta sej så att han inte själv blir ett monster.


-Men jag kan inte tänka på nånting annat.
-Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig.

-Allting är bara kaos. Jag vet inte vad jag känner. Jag vill bara få ordning på min värld ingen.
-Ett barn har ännu kaos i sej. Efterhand dör kaoset.

-Men är inte det bra?
-Jag säger ni måste ännu ha kaos i er för att föda en dansande stjärna.

-Allting känns så meningslöst. Ingenting är värt nånting längre.
-Omvärdera alla värderingar

-Jag vet snart inte vad jag gör längre.
-Det som görs av kärlek görs bortom gott och ont.

-Hur skulle Gud kunna acceptera allt lidande i världen? Allt dödande?
-Gud är död. Vi har tagit livet av honom.

-Jag kan inte klara av det här. Det är för mycket för mej. Ingen människa skulle kunna klara av detta. Vad vore det för en människa?
-Övermänniskan ... som har organiserat kaoset hos sina passioner, gett sin karaktär stil, och har blivit kreativ. Medveten om livets terror, bejakar han livet utan motvilja.

Jag rynkade för mej själv pannan åt deras dialog. Jag tyckte att FN var alldeles för hård alldeles för tidigt i sorgeprocessen. Han framstod litegrann som ett monster själv.


En höjdhoppshistoria



Antag att folk i genomsnitt hoppar ca 100 cm, men att det finns historier om folk som hoppar över 200 cm högt. Självklart kan man lära sej att hoppa högre om man tränar liksom det självklart även beror på vilken fysik man är född med. Självklart hoppar man också högre ibland och lägre ibland. Att säga att man har en "höjdhoppsnivå" som man ligger på kan bara vara ganska sant, förutsatt att man är frisk, utvilad, uppvärmd, osv. och därmed brukar klara av att hoppa över en viss nivå. Hittillls är det inga svårigheter, men ändå så verkar det som om det finns människor som har svårt att begripa och acceptera de här sambanden.


Jo, jag tror på IQ, vilket folk brukar göra som får hyfsat på IQ-test. Dock finns det en hel del fördomar och missförstånd kring IQ som behöver redas ut. T.ex så finns det både en genetisk och en miljökomponent i ditt IQ vilket innebär att du kan öva upp till IQ och få bättre resultat på test, men däremot så kan du inte öva upp det hur mycket som helst och få hur bra som helst.


Olika IQ kan liknas vid att ha olika processorhastighet i sina datorer. Har man snabbare processor så kan man köra tyngre program men i princip ska det gå att köra vilka program som helst på vilka datorer som helst, och inte heller säger processorhastigheten nånting om t.ex minneskapaciteten. I princip ska det gå att förklara vad som helst för vem som helst, även om det i praktiken kanske kan ta hur lång tid som helst att förklara t.ex kvantfysik för dagisbarn eller Sveriges grundlag för svenska politiker.


En Nobelpristagare och kreativ fysiker som Feynman fick faktiskt inte högre än 123, vilket visserligen är en bit över medel men även en bit under genigränsen. Han hade t.ex inte fått vara med i Mensa. Poincaré tog ett av de första testen av sin bekante Benet (som i "Stanford-Benet") men fick ett resultat strax under medel! Benet tyckte inte att det var något större fel på testet utan sa att Poincaré hade varit fokuserad på annat.
Här är några framgångsrika forskare som inte ligger så speciellt högt över medel. Själv är jag rätt trött, sjuk och sliten just nu vilket antagligen skulle ge mej ett lägre resultat på ett IQ-test än vad jag skulle få i toppform.Tittar man på mensas privata hemsidor så är de inte så fantastiskt intressanta.


Goldie Hawn var under 70-talet förkroppsligandet av den dumma blondinen. Söt, glad och guldlockig. Kanske hade det påverkat hennes karriär negativt om det hade uppmärksammats mer att hon faktiskt är med i Mensa. Hon har varit smart nog att tjäna pengar på att dölja detta. En annan blondin vars IQ man lätt underskattar är Dolph Lundgren. Han har läst till civilingenjör i kemi vid KTH, där han efter bl.a. utbytesstudier i Australien gick ut med toppbetyg. Senare har han läst vid MIT innan han omskolade sej till skådespelare. Han har även tredje dan i karate. Vilket visar att även om man är lång, stark, smart och riskvillig så kanske man iallafall bara blir en b-skådis som folk har förutfattade meningar om.


En av mina avsikter med den här bloggen är ju att försöka förklara det krångliga så att några fler tror att dom förstår. Ett citat som brukar tillskrivas Einstein lyder "Om man inte kan förklara det man har gjort för vem som helst så blir det i längden meningslöst." Fler brukar fatta om man konkretiserar det abstrakta, personifierar det opersonliga, gör en historia av det kaotiska, använder humor, väcker intresse genom sexuella anspelningar osv. Högre utbildning brukar ofta vara elitistisk i den meningen att lärarna gärna vill solla lite i elevmaterialet och därmed väljer att inte vara allför pedagogiska.


Det finns dock även ett demokratiskt problem här. I en demokrati är det bra om så många som möjligt fattar så mycket som möjligt, annars glider vi långssamt mot expertvälde och teknokrati. Idag är IQ närmast ett tabu. Don´t ask, don´t tell, liksom. Så kan det inte få fortsätta. Har du inte riktigt alla klappar under granen så är det din rättighet att få saker och ting förklarade för dej på ett didaktiskt kvalificerat sätt. När vissa intellektuella säger att IQ är en myt eller inte spelar någon roll så kan man nästan ifrågasätta deras motiv. Det är som när rika knösar säger att pengar inte spelar någon roll.


Visst finns det mycket kritik av IQ-begreppet och om någon är intresserad så kanske jag kan ta upp det någon gång. Kort sagt så är min inställning att IQ-konceptet inte är heltigenom grundfalskt såsom många andra tycks hoppas att det är.




andra bloggar om

IQ,

pedagogik,

utbildning,

demokrati,


On top of the world

Jag är inte speciellt intresserad av vare sej mode eller modeller. Jag har en vag koll på vilka ett fåtal supermodeller är, thats about it.




Jag minns dock att jag har sett bilder på tjejen med det långa håret. Rysslands Rapuntzell, som hade hår ner till knäna när hon upptäcktes som 15-åring. Det var fem år sen. Nu är hon död.


Polisen säger att det var ett självmord. Hon föll nio våningar från balkongen mitt på centrala Manhattan. Dörren var låst inifrån och det finns inga tecken på någon strid eller tvång i lägenheten. Men det finns alltid spekulationer.


En del tycker att det låter osannolikt att hon skulle ta livet av sej bara några dagar efter att hon hade skrivit på ett nytt luckrativt kontrakt och bara timmar efter att hon hade blivit avsläppt hemma, glad och positiv enligt uppgifter. Att kasta sej från en balkong är också ett typiskt manligt sätt att begå självmord. Våldsamt och oåterkalleligt.


En del hävdar att rysk maffia ibland brukar ta livet av folk genom att slänga dom från balkonger för att få det att se ut som självmord och att rysk maffia också ha börjat intressera sej för modellbranchen efter att ryskor och ösateuropeiskor har börjat att tjäna stora pengar.


Hur som helst finns det ännu inget bevis som binder henne till rysk maffia liksom det inte finns några bevis för att hon skulle gå på droger och kanske ha snedtänt. Hon beskrivs som rätt helylle.


Istället pekar man på saker som hon har skrivit på olika internetforum. Tydligen hade hon nyligen en olycklig kärleksaffär. Hon beskriver sej som vilsen. Hon lär även ha skrivit nånting om att "I wanna fly so high over the rainbow" vilket en del kopplar till hennes självmord, men det är tydligen en sångtext som hon gillade som handlar om att klara av saker.


Så även om det var oväntat av alla så verkar det ha varit ett självmord. Nånstans så brast hennes sociala kontaktnät.


På flera platser där folk skriver om hennes självmord så hittar man kommentarer om att hennes självmord inte borde få speciell uppmärksamhet bara för att hon var så vacker osv. Det är tydligen inte ok att vara svag för skönhet, liksom det tydligen inte heller är ok för skönheter att vara svaga.


andra bloggar om

Ruslana Korshunova,

självmord,

modeller,

ytlighet,


Det Goda Livet

Innehåller en berättelse hälften skratt och hälften tårar så kallar vi den en komedi. Är det mer skratt än tårar så är den en satir och är det mer tårar än skratt så är den realistisk. Är det bara tårar och inget skratt så är det en tragedi. Detta tycker jag stämmer bra överrens med livet i stort.

Det är nog svårt att uppnå mer än jämvikt mellan skratt och tårar i livet. Åandrasidan tror jag att det är alldeles lagom. Lidande och motgångar är inte i sej någonting negativt, men blir lätt för mycket av. Även skratt och medgång kan det dock bli för mycket av, och det är inte heller bra. Låter det inte väldigt jobbigt att eftersträva och upprätthålla perfekt lycka i evighet?

Små mängder lidande har övervägande positiva effekter. Det är de stora mängderna lidande som har negativa effekter. Men det har stora mängder lust och lycka också. Är man alltför lycklig alltför länge förändras ens psyke och man blir en otrevlig och självisk människa. Sorgligt men sant.

Det är mycket svårt att stå emot det dåliga inflytandet av stora mängder lycka någon längre tid. Det är bra att försöka hålla reda på vad andra människor egentligen tycker om en. Ofta är man själv den siste att få reda på vilket kräk man egentligen är. Lyckligtvis tycks även medlidande fungera som balans mot överdriven lycka.

Lidande förenar oss med varandra. Everybody hurts. Genom medlidandet delar vi varandras plågor och glömmer vårt egensinne för ett tag. Den som inte smärtas av att andra lider har svårt att utveckla en ärligt känd moral. När vi bär andras bördor lägger vi våra egna åt sidan. Om du inte orkar bära andras bördor så har du inte lagt dina egna åt sidan.

Lidande förenar oss med vår kropp. Det finns en sjukdom som gör att man inte längre känner smärta men däremot allt annat. De drabbade rapporterar att de börjar se på sin kropp som ett dött objekt som de hanterar med viljan. Små sår och skavanker växer och blir värre när de inte tar hand om sin kropp som de ska.

Lidande och njutning utesluter inte heller varandra, liksom inte sorg och glädje heller gör. Stort lidande utlöser kroppens egna knarkämnen (noradrenalin och serotonin) och stor lycka väcker i längden avsmak.

När ravearna tar xtc blir de väldigt lyckliga och följdaktligen så älskar de alla och allting men dagen efter är de deprimerade och passiva för de har bränt av hjärnans hela lager av serotonin på en gång. Har du varit lycklig länge så har du inte enbart varit lycklig.

En aning svärta gör ljuspunkterna ljusare. Ett effektivt sätt att förhindra för tidig utlösning är att tänka på något osexigt eller att smiska honom lite.

Vi är inte gjorda för något himmelrike. Vi skulle få byta kroppar först. Lite annorlunda blir det när vi blir äldre. Sinnesstämningarna hos äldre verkar ha delvis annan biokemi än hos yngre. Lycka verkar på äldre dagar var något som fler kan besluta sig för att bara ha, något att tänka sig fram till.
Denna text har varit publicerad förut.

Albert Hofmann tackar för sej

Gudmundson och Fajaf är snabba att kommentera Hofmanns frånfälle. Ännu snabbare var Abstinence Kid och snabbast var Ristorante Mystica. DN,

image124

andra bloggar om
Albert Hofmann,
hallucinogener,
lsd,
bicycle day,


Tjena kexet, står du här och smular?

Boken "Spelet" uppmärksammades nyligen i SvD. Kommentarerna i bloggosfären verkade inte tyda på att någon faktiskt hade läst boken, men folk verkade rätt skeptiska till själva idén med "raggningsexperter".


Ingen kan väl tycka att det är skadligt om killarna tvättar håret, rätar på ryggen och lär sej en eller två kul öppningsrepliker. Det där är bara att göra tjejen en tjänst. Men var går gränsen? Hur naturlig måste man vara och hur mycket får man göra sej till?


Problemet är snarare att en del av killarna i subkulturen utvecklar en nedlåtande kvinnosyn. Det kan bero på lite olika saker.
Eftersom många tjejer förväntar sej positiv uppvaktning så blir de tagna på sängen (!) om man istället ignorerar dem eller t.o.m. är lite kritisk.
Eftersom många killar behöver avdramatisera det här med att flörta/bli nobbade så får de rådet att ragga på så många som det bara går.
Eftersom kognitiv psykologi har en tendens att reducera människor till minsta gemensamma nämnare så verkar tjejerna snart förutsägbara och utbytbara.
Detta tycker jag snarast visar på behovet av en duktig och ansvarsfull pickuplärare som vet lite mer om psykologi i allmänhet.


"According to an article in Eye Weekly, some feminists believe that pickup "isn't just cheesy; it's offensive." The article cites a proposal put forward by a feministblogs.org writer as an alternative to the formula used by expert PUAs: "Shake my hand. [Say] 'Hi, my name is...' Treat me like a human being. Avoid seeing women as conquests and men as competition." In reference to the proposal, Strauss retorted that "If that worked, I wouldn't have had to write this book." (*)


Nu läste jag faktisk boken för ett tag sen och jag kan ju avslöja att just den boken tecknar ett ganska nyanserat porträtt av pickupindustrin. Jag kommer tyvärr att behöva avlöja lite ur boken när jag nu recenserar den.

Journalisten Neil Strauss snubblade av en slump över pickuppscenen, beslöt sej att undersöka fenomenet inifrån och innan han visste ordet av var han en av de mest respekterade pickupexperterna i världen.


Samtidigt tornade stora problem upp sej. Olika kognitiva tekniker gjorde tjejerna förutsägbara och manipulerbara men tycktes i längden också förvandla pickupkillarna själva till kärlekslösa robotar med ett närmast drogliknande behov av att erövra nya tjejer. Allteftersom enorma pengar tornar upp sej i pickuppkurser så ökar också intrigerna och konflikterna mellan killarna. En del av killarna verkar ha psykiska problem från början och ibland verkar de tyvärr öka av att lära sej manipulera andra människor. Så om det här en viktig bok för den svenska pickupscenen så bör de redan från början ha fått en tydlig varning om att den här sortens spel ibland kan gå snett.


Men även om Neil Strauss visar på branscens baksidor så förkastar han inte pickupscenen. Andra halvan av boken handlar om raggning som ett steg på vägen som det är nödvändigt att gå vidare från.


"Utifrån hörde vi ljuden av män på väg uppför backen, upphetsade av spänningen från ännu en utekväll när de nästan hade fått sej ett ligg. "Allt det du lärde dej av RGE:arna gjorde nästan så att vi inte träffades", fortsatte Lisa. "jag vill att du ska vara Neil: en tunnhårig tönt med glasögon och allt.

Hon hade kanske rätt. Hon skulle kanske ha gillat den verklige Neil, men hon skulle aldrig ha fått en chans att träffa honom om jag inte hade ägnat de senaste två åren åt att lära mig att ta för mej. Utan all den där skolningen skulle jag aldrig ha fått självförtroendet att ta kontakt med och klara av en tjej som Lisa, som var en ständig utmaning."


Till sist faller Neil alltså för en tjej som hans vanliga tricks inte fungerar på.


"Lisa satte sej upp och drack en klunk ur ölflaskan som hon hade haft med sej upp. "Alla stötte på mej i kväll", fnissade hon. Blygsamhet hade aldrig varit hennes starka sida. "Jag hoppas att du har klart för dej att du dejtar den häftigaste tjejen i Los Angeles."

(---)

"Jag vet att du är det", svarade jag till slut. Jag har ägnat två år åt att träffa varenda tjej i Los Angeles, och bland alla dem valde jag dej."

(s.438)


Dom har dock gjort slut sen dess.



andra bloggar om

Neil Strauss,

Spelet,

The Game,

raggning,

pickuping,


Kärlek

Filosofi betyder "kärlek till vishet" eller något liknande. Redan de gamla grekerna diskuterade kärlekens filosofi. Här är en ganska bra sammanfattning av kärlekens filosofi inom västerlandet. (Och en som emellanåt känns lite långrandig.) Kanske är kärleken påväg tillbaka som ämne?


Den moderna vetenskapen försöker att förklara kärleken. Helen Fischer är en av flera forskare som studerar ämnet. Hon har urskiljt tre olika faser i ett förhållande, baserat på vilka hormon som är dominerande.


I den första "lust"-fasen så är det testosteron och östrogen som påverkar våra känslor och beteeenden. Kärlek vid första ögonkastet handlar alltså mycket om sexuell attraktion.

Därefter inträder den egentliga "förälskelse"-fasen där människor t.ex kan känna mindre behov av sömn och mat och bara tänker på sin käraste. Här flödar vi av dopamin, adrenalin och serotonin. Tydligen även kortisol och fenyletylamin. Denna fas tycks som längst kunna hålla i sej upp till ett år.


Till sist inträder "fästelse"-fasen som ska verka mera långsiktigt i att hålla oss samman. Oxytocin och vasopressin är viktiga hormoner här.


Man har kommit fram till att det är vanligt att folk attraheras av ungdom, hälsa och skönhet, av likhet med en själv eller ens föräldrar och att den personliga doften av någon, deras feromoner, är viktiga för attraktion.


Av tradition råder det delade meningar om ifall kärlek gör dej tokig eller ovanligt förståndig och om den för dej glad eller ledsen. Vetenskapen tycks luta åt att den gör dej tokig och ledsen. Love is a harsh mistress. Kärlek uppvisar vissa gemensamma drag med Obsessive Compulsive Disorder och om man visar en bild på den älskade så minskar aktiviteten i prefrontalkortex.


Kärlek tycks också sänka nivåerna av serotonin vilket sänker stämningen men å andra sidan tycks ge bättre sexliv. Dopaminnivåerna flödar däremot vilket tillfredställer belöningscentret, så bilden är lite paradoxal. Via dopaminet tycks behovet av vår älskade påminna neurokemiskt om drogberoende. kanske hjälper kurer mot drogberoende även mot dålig kärlek, kanske hjälper att vräka i sej chokladglass även mot drogberoende?


"Love: A temporary insanity curable by marriage or by the removal of the patient from the influences under which he incurred the disorder. This disease, like caries and many other ailments, is prevalent only among civilized races living under artificial conditions; barbarous nations breathing pure air and eating simple food enjoy immunity from its ravages. It is sometimes fatal, but more frequently to the physician than to the patient."

(Ambrose Bierce in The Devil's Dictionary)


Jag tycker dock inte att beskrivningen av neurokemin hos kåta och tokiga tonåringar riktigt lyckas att uttömma de fenomen som människor under årtusenden har valt att kategorisera som "kärlek". Vi har här även problemet med reduktionism som jag tar upp någon annan gång.


Olika kulturer har olika kärleksbegrepp, men distinktionerna tycks påminna om varandra. Redan de gamla grekerna skiljde mellan eros, filio och agape (ibland nämns även andra ord som xenia, storge eller thelema).


Medan kyrkan pratade mycket om agape, så utvecklade Aristoteles filibegreppet, inte minst i "Den Nikomakiska Etiken". Platon tyckts dock betona eros, vilket kan vara lite förvånande eftersom agape har kallats andens kärlek, fili själens kärlek och eros kroppens kärlek, så varför föredrar idealisten Platon eros?


Även andra religioner tycks betona något agapeliknande på något erosliknandes bekostnad. För hinduer och buddhister tycks t.ex "kama" vara något dåligt medan "karuna" är något bra.


Enligt Platon är dock eros missförstådd. Eros är i själva verket en längtan efter perfektion. Det finns även ett språkbruk inom kyrkan som motsvarar denna tanke, då eros kallas ascenderande (stigande) kärlek och agape kallas descenderande (fallande) kärlek.

Eros är alltså en exklusiv kärlek medan agape är en inklusiv kärlek. Eros är din relation till den mest underbara människan i världen medan agape ska vara din relation till alla människor i världen, speciellt de som verkar svåra att älska. Du vet "älska mej när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest."

Religiösa mystiker betonar kärleken till Gud som den högsta kärleken och den tycks snarare vara en erosrelation än en agaperelation. Dock blir distinktionen oklar, bl.a eftersom det råder så delade uppfattningar om vad Gud är.

När mystiker eller religiösa talar om kärlek till Gud, världen eller mänskligheten så skulle kanske även detta kunna motsvaras av någon neurokemi. Drogen XTC har kallats "kärleksdrog" av användarna som hävdar att den får dom att älska hela världen. Detta skulle kanske även gå att uppnå på "naturlig" väg.


Det finns naturligvis många olika sorters kärlek; romantisk kärlek, kärlek till sina barn, kärlek till sina föräldrar, söt kärlek, passionerad kärlek och kanske även olika avarter av kärlek.


Jag fascineras av kärlekens förmåga att förvandla de älskande. det är inte alls bara fråga om att "lika attraherar lika" utan det är mycket mer komplicerat än så. Inte vanlig egoism, men inte heller altruism, utan snarare alter-ego-ism.

"The meeting of two personalities is like the contact of two chemical substances: if there is any reaction, both are transformed." (Carl Jung)


Det kanske inte är alla som är medvetna om hur relationer till andra människor kan förändra oss i grunden. Men tänk t.ex på hur störda relationer till föräldrarna i barndomen kan påverka oss negativt hela livet. Även dåliga relationer definierar ju oss. Betydde mobbarna ingenting för oss så vore dom ett mycket mindre problem. Vi söker bekräftelse i andra människor men ibland kan feedbacken vara transformerande.


"You make me wanna be a better person."

(Livet från den ljusa sidan)


Ofta undrar man vad älskande ser hos varandra, men det som stämmer överrens är kanske det ideal som de kan förädla varandra i riktning mot. "Jag är jurist och du städare men tillsammans borde vi rymma och bli trapetskonstnärer på cirkus."


"I love you not only for what you are, but for what I am when I am with you." (Elizabeth Barrett Browning)


Den spontana kärleken utmärks bl.a av att den struntar i konventioner och det praktiska. Den är ingen konventionell eller praktisk relation.


"And think not you can direct the course of love; for love, if it finds you worthy, directs your course." (Khalil Gibran)


Love heals. Det borde vara ett kraftigt placebo, åtminstone, kanske mer än så. Den kan iallafall påverka vår kemi rätt rejält.


Nå, det är ett stort ämne, det finns mycket mer att säga och jag kan med glädje meddela att jag är en amatör i ämnet.



andra bloggar om

kärlek,

passion,

älskare,

attraktion,

relationer,

kärleken,

förbjuden kärlek,

kemisk kärlek,

äkta kärlek,


Grit

Tja, vad kan jag säga? När jag läste en psykologidelkurs för några år sedan så fanns det några sidor om stress och en lista över hur många stresspoäng olika händelser kunde antas ge, för att ge någon grov form av jämförelse. Även positiva händelser som att gifta sej eller få barn kunde ge en massa stresspoäng. Maxpoäng tror jag var 250, över 150 poäng kunde man räkna med stressrelaterade sjukdomar, och när jag räknade samman min egen situation då så fick jag ca 200 poäng. Vilket överraskade mej. Den där listan kanske inte var så trovärdig. Fullt så jobbigt kändes det inte. De här senaste tio dagarna har varit värre. För övrigt så är det fullt möjligt att samtidigt känna sej mycket ledsen och mycket glad samtidigt eftersom det är två olika funktioner i hjärnan som inte hindrar varandra. Men det känns skitkonstigt. Så ha tålamod med mej. Jag bloggar snart igen.

image122


Helen Fisher: The science of love, and the future of women

 
Bäst att lägga in
en vanlig länk också om det nu inte funkar.

Kanske en sång på det?

andra bloggar om
kärlek,
kvinnor,
neurologi,
samhälle,
psykologi,


Just say know

I juli i fjol hade blogge detta inlägg.


Nu har Svt haft ett vetenskapsprogram från BBC om drogers relativa farlighet.

Se hela listan med de 20 farligaste drogerna.

Se programmet, endast kort tid på webben.

Här är ett diskussionsforum.

Läs även den här artikeln.

andra bloggar om

svt,
BBC,
narkotika,


Tidigare inlägg