2 x 40

Ok, kanske lite av en nödbloggpost men här kommer iallafall ytterliggare 40 filmer och böcker som jag gillar;

Film:

Avatar

Blade runner

Chappie

det femte elementet

defending your life

De sju samurajerna

de tre musketörerna (1973)

De tolv apornas arme

Dr Strangelove

Döda poeters sällskap

Ed Wood

eyes wide shut

Fargo

Forrest gump

Gattaca

Guardians of the galaxy

Hellboy - ettan

I huvudet på John Malkovich

Jupiter ascending

Jurassic park

Kontakt

Martian

Memento

Million dollar baby

Moulin Rouge

Nausicaä från vindarnas dal

o brother, where art thou?

Pirates of the carribean - trean

Shakespear in love

Shindlers list

Solens rike

Sweeny Todd

the man who wasnt there

the shining

Van Helsing

Will hunting

Yojimbo/Livvakten

Zack and Miri make a porno

Enders game

Pi (Aronofsky)

 

Böcker:

3001

3 stigmata of Palmer Eldrich

a choice of gods

against the fall of night

allting finns

a princess of mars

a scanner darkly

stiftelsetrilogin

elementarpartiklarna

far journeys

hem till jorden

his dark materials1-3

jungs självbiografi

lovecraft

many lifes many masters

notes from the underground

nyaga

old mans war

past lives future lives

platform

Quarantine

radio free albemuth

ringentrilogin

rymdväktaren

secret life of salvador dali

 

splods öga

the city and the stars

the forever war

the gods themselves

the lathe of heaven

the man in the high castle

the possibillity of an island

the star rover

the western lands

time out of joint

Tranströmer 54-04

ultimata resan

vintersaga

Men vänta! Det kommer mera! Här är några av mina favoritparfymer:

Boadicea The Victorious Complex
Burberry London
Cool Water
Drakkar Noir
Kourous
Lalique l'encré Noir
M7
Old Spice
Van Gils

Chakra-schackrande

Man har försökt att göra kartor över psyket även utanför skolpsykologin. Ett av de äldre försöken är chakras, som faktiskt representerar olika nivåer eller instanser i själen. Det första chakrasystemet som påminner om dagens uppstod hos buddhistiska tantriker i 700-talets Indien. 

 

En syn på chackras är att de kan ordnas i komplementära par;

Första och andra chakrat nedifrån står för negativ och positiv hedonism/förstärkning.

Tredje och fjärde står för egoism och socialt beteende.

Hjärtchakrat står för känslor och halschakrat för tankar.

Pannchakrat står för intuition och visioner,

medan hjässchackarat står för formlös mystik

 

För att ytterliggare förklara hur chakrasystemet är en form av psykologi kan man likna chakras vid psykologiska skolor och inriktningar:

Första chakrat liknar behaviourismen och neurologin.

Andra chakrat liknar freudianismen.

Tredje chakrat liknar Adlers individualpsykologi.

Fjärde chakrat liknar socialpsykologi och gruppsykologi.

Femte chakrat liknar kognitivism.

Sjätte och sjunde chakrat liknar Jung, transpersonell psykologi, parapsykologi, o.dyl.

 

Inom kundaliniyoga anser man att det finns en psykologisk kraft eller energi, kallad kundalini, som man genom träning skall få att utvecklas genom de olika chakras mot högre och bättre tillstånd. Rå överlevnadsinstikt utvecklas till sexuellt begär osv tills kundalini till sist når kronchakrat och blir andlig upplysning. Freud, inspirerad av bl.a Nietzsche, menade att det mänskliga libidot skulle sublimeras för att människan skulle utvecklas och mogna. 

Kanske vore kundalini-freudianism en intressantare hybrid än buddhistisk eliminationism?

 

 

So you think it's me who's strange

Beethoven är känd för att vara en mörk och dramatisk kompositör, åtminstone hans symfonier, åtminstone de med udda nummer. Detta stämmer också bra överrens med att han levde ett mörkt och dramatiskt liv, med krig, sjukdomar och kärleksbekymmer. T.o.m. på bilder så ser han mörk och dramatisk ut. 

 

 

 

Men lyssnar jag på hans musik, även symfonierna, även de mer udda nummer, så hör jag ungdomlig och livsbejakande musik, även när jag vet att det var en gammal, sjuk och döv Beethoven som skrev. Ett känt exempel är hans åttonde symfoni som inte alls speglar att den skrev under en bekymmersam, dyster period i Beethovens liv. 

 

Dramatiken i hans musik är ofta bara äventyrlig. Andra satsen i hans nionde symfoni låter som inspirerad av Pirates of the Carribbean!

 

Detta påmmer mej en aning om Black Sabbath  Skaparna av drudge, sludge och doom metal och mörkrets mästare. Ju mer jag lyssnar på Black Sabbath desto mer komplexa verkar de gamla nerknarkade satanisterna vara. Jag tycker bättre och bättre om Black Sabbath med åren men mest de positiva låtarna! 

 

Killing yourself to live, A hard road, Never say die och Supernaut m.fl.

 

”Their scary songs and rebellious postures were ultimately uplifting, though. As Bill Ward says, ”All our songs have been about positive energy.”

- Black Sabbath and philosophy: Mastering Reality, editor William Irwin, 2013, kap. 3 ”Is it the end, my friend?” Black Sabbath´s apocalypse of horror, av Brian Froese

 

Ghost in the machine

NDEs tycks inträffa när EEG bara visar en platt linje. Detta är åtminstone vad personerna hävdar, att först förlorade de medvetandet om omvärlden, sedan hade de en upplevelse av att vara döda och sen återfick de medvetandet. Under den tid som de hävdar att de hade upplevelser så visade EEGt bara ett rakt streck.

 

För skeptiker så är detta en viktig punkt. Man hävdar att personerna istället hade sina upplevelser precis innan eller efter att de var kliniskt hjärndöda. Det är korta ögonblick men man säger att det är okänt hur lång tid som egentligen skulle behövas.
Det är inte heller uteslutet att det skulle kunna finnas någon dold hjärnaktivitet som inte visas av EEGt.
Inget av lägren har dock lyckats producera några bevis som har övertygat det andra lägret.

 

För att NDEs ska kunna fungera som det är sagt så måste alltså information kunna flöda från den flygande själen tillbaka in i den materiella hjärnan.

 

Som Heidegger påpekar så är en själ som en extra kropp ingen bra lösning på medvetandeproblemet. Detta förklarar egentligen inte på något sätt det subjektiva i subjetiviteten. Problematiken kring subjekt och objekt kräver en annan sorts lösning. Antingen försöker man att reducera det ena till det andra, ser dem som två väsensfrämmande substanser eller försöker att finna en gemensam förklaringsram för alla fenomen.

 

Idealism , fysikalism och dualism. Och sen den fjärde intressantaste kategorin; Neutral monism påminner om panpsykism, Panpsykism påminner om property dualism, som påminner om dual aspect theory, som påminner om experiential dualism (det liknar två olika substanser men egentligen så finns ingen substans!)

 

De sk. skeptikerna hävdar att medvetandet är ett sk. emergent fenomen som på något sätt uppstår i den fysiska, naturvetenskapliga hjärnan.

 

Det är lite lustigt att skeptikerna här visar sej försvara varianter av holism, som ju emergens kan sägas vara, medan skeptiker annars oftast är bundsförvanter med olika reduktivister.

 

Två uppmärksammade medvetandeteoretiker är David Chalmers och John Searle som bägge försvarar olika varianter av emergens, att medvetandet på något sätt uppstår ur den fysiska hjärnan och när den dör så försvinner även medvetandet. Chalmers lämnar dock en dörr på glänt för panexperientialism.

 

Intressant nog så hävdar bägge att mindre delar av hjärnan är mindre medvetna och att mera medvetande uppstår när delarna sammarbetar. Whitehead fortsätter detta resonemang ner på ickebiologisk nivå.

 

Chalmers överväger möjligheten att all informationbearbetning ger upphov till någon medvetenhet. I så fall skulle stunder av medvetenhet finnas överallt i naturen eftersom praktiskt taget allt kan beskrivas som informationsbearbetning. Tegmark verkar vara inne på samma spår.

 

Whiteheadiansk panexperientialism tycks först vara raka motsatsen till en själ som frigör sej från hjärnan. Fast med panexperientialism o.dyl. så kan högre former av medvetande uppstå lite överallt, av vilket material som helst, och måste inte vara bundet just till hjärnan.

 

Monty Python föreslår att människan inte föds med en färdig själ utan att man skapar den under en livstid. (55 minuter in i filmen Meningen med livet.)

Författaren Greg Egan beskriver i flera romaner starka AIs. En tillräckligt perfekt simulation av ett medvetande blir ett nytt medvetande. Därför kan man ladda upp sitt medvetande i en dator istället för att dö. (I Permutation city så blir t.o.m. en tillräckligt bra simulation av ett universum ett nytt universum.)

 

Man kan föreställa sej att själen vore något elektromagnetiskt fenomen som lämnade kroppen vid döden, kanske fann ett hem i jordens magnetfält, kanske inristad på universums yta, kanske reinkarnerade i en ny kropp. Kanske är m-teorins 11 dimensioner inblandade. Kanske är universums mörka materia vikten av alla dödsriken som finns i anslutning till alla bebodda planeter.

 

Searle hävdar att samtida filosofi som regel har försökt att glömma att det subjektiva som sådant existerar. (Daniel Dennett?) Liknande Chalmers så menar han att det subjektiva är något helt annat än det objektiva men att medvetandet iallafall skapas kausalt av hjärnan. Däremot så kan inte vilken informationsbehandling som helst vara medveten. Om vi lyckas skapa ett konstgjort medvetande i framtiden så blir det i en konstgjord hjärna rätt lik vår vanliga hjärna.

 

Man kan fråga sej om alla dessa livsformer utan hjärna men som ändå tycks reagera på omgivningen har någon form av medvetenhet?

 

”Min kropp lämnade bilen. Jag såg hela händelseförloppet från tre, fyra meter ovanför. Man kan lämna sin kropp, tro mej. Jag hade försökt hela livet, men det här var min första riktiga upplevelse. Jag såg den där grejen rulla runt i slow motion tre gånger, väldigt sansat, väldigt lugnt.Jag var en iaktagare. Inga känslor var inblandade. Du är redan död, bara att glömma. Men under tiden, innan lyset slocknade … jag lade märke till undersidan av bilen, och jag märkte att den var byggd med diagonala, nitade balkar på undersidan. De såg väldigt stabila ut. Allting hände i slow motion. Man tar ett jättedjupt andetag. Och jag vet att Anita är i bilen, och i en annan del av huvudet undrar jag om Anita också tittar på ifrån ovan. Jag är mer orolog för henne än för mej, för jag är inte ens i bilen. Jag har flytt, i huvudet eller var man nu tror att man är när sådana där gejer händer på en nanosekund. Men så, efter tre volter, så dunkar den ner gummit nedåt, in i en häck. Och plötsligt är jag tillbaka bakom ratten.”
-s. 252, Livet, Keith Richards

 

 


Aristoteles och hylomorfismen

Aristoteles kastar en lång skugga över den västerländska idéhistorien.

 

Aristoteles tycks göra ett ärligt försök att sammanfatta all känd vetenskap under sin tid. Han tycks inspirerad av sin lärare Platon samtidigt som Aristoteles är övertygad om att han kan göra det där bättre, mer övergripande, uttömmande och systematiskt. Medan Platon ofta är implicit och antydande så vill Aristoteles vara explicit och tydlig med hur det ligger till.

 

Hans fysik och medicin är idag helt motbevisade, även om Heisenberg hänvisar till begreppet "potential" från Aristoteles metafysik när han diskuterar kvantmekanik. Aristoteles idé att rangordna alla levande varelser enligt komplexitet är en ännu idag aktuell idé, även om hans rangordning har korrigerats sen dess.

 

Han gör noggranna iaktagelser av livsformer och har en klar idé om vikten av empiri även om han inte kommer fram till någon idé om upprepade kontrollerade experiment. Han gör även vissa iaktagelser av t.ex geologiska och astronomiska fenomen som är insiktsfulla men han ansluter sig även till den geocentriska världsbilden, vilket fick ödestigna konsekvenser.

 

Inte bara Aristoteles goda stunder utan även hans sämre idéer bevarades på ett religiöst sätt under närmare två årtusenden, förenades under högmedeltiden med den faktiska religionen, och användes för att förfölja och döda oliktänkande.

 

Hans logik är oförändrad och evigt sann även om den bara är en mindre del av hela logiken idag. Hans logik är fortfarande helt sann, hans fysik och medicin är idag så gott som helt falsifierade medans hans etik och metafysik fortfarande är delvis aktuella för åtminstone vissa tänkare. Dessa två torde då vara intressantast att titta närmare på.

 

Han kritiserar sin lärare Platons formlära med argumentet om den tredje mannen. Formen kan inte vara separerad från det ting som har formen utan måste finns i själva tinget. Trots att t.ex färgen röd finns i det enskilda tinget så är det ändå samma färg som finns i alla röda ting. Han verkar inte lösa detta. Aristoteles har ibland tolkats som en särskild sorts platonist.

 

Aristoteles skiljer mellan form och materia, men ger dessa ord flera olika betydelser. Dels kan form och materia vara två sidor av ett partikulärt objekt, så att form och materia aldrig kan existera skilda från varandra. De är relativa begrepp. Men det finns även en absolut form utan materia och en absolut materia utan form. Den rena formen är ett annat namn på Gud och den rena materia är helt egenskaplös. (Detta påminner lite om privationsläran.)

 

Eftersom människans själ är hennes form eller funktion så har människor ofta dragit slutsatsen att människans själ inte kan existera utan hennes kropp, enligt Aristoteles. Detta är efter Thomas av Aquino den katolska kyrkans officiella doktrin. Men Aristoteles skriver faktiskt att hennes intellekt, den tredje och högsta själen hos människan, kan överleva utan kroppen. Detta har Aristoteles-tolkare bråkat om i över två årtusenden. (Även kabbalister och sufis hävdar att människan har tre själar. Aristoteles var dock före dessa.)

 

Han skiljer även mellan det tillfälliga och det essentiella hos ett ting. Det är vanligt att man låter "essens" och "substans" vara synonymer men det är inte så Aristoteles använder orden. "Essens" är något nödvändigtvis känt medan "substans" är något nödvändigtvis okänt.

 

Ofta funkar det att låta "form" vara ungefär samma sak som "essens" eller "definition" och "substans" ungefär samma sak som "materia" men Gud och det mänskliga intellektet tycks vara former som kan existera utan materia och som därför måste ha någon form av substans i sej själva.

 

Det finns dock inte två substanser, form och materia, utan varje ting är en egen substans. Aristoteles är varken idealist eller materialist.

 

Det som egentligen existerar är det enskilda tinget, men det behöver tydligen inte bestå av både form och materia. Tydligen kan det bestå av ren form utan materia, liksom en människa enligt honom kan bestå av rent intellekt utan kropp.

 

Det verkar inte bättre än att katolikerna är materialistiska avfällingar liksom mormonerna.

 

Följdaktligen så är egentligen varken form eller materia några substanser som existerar i sej själv. Dessa är enbart subkonträra egenskaper hos enskilda ting.

 

Aristoteles var även officiellt polyteist vilket var tvunget i hans sociala sammanhang. Hans teori om en "orörlig rörare" har dock tolkats som att han inofficiellt var monoteist. Dock är det oklart exakt hur många orörliga rörare som det egentligen finns.

 

Inom etiken så har hans hedonism, teleologi och utillitarism varit aktuella alternativ åtminstone sedan renässansen men idén med dygdeetik och livsstilsetik har först ganska nyligen blivit aktuella igen.
Enteleki är ett begrepp som överskrider skillnaden mellan etik och metafysik. Allting har en inneboende strävan, även människan.

 

Hans skrifter om retorik, teater o.dyl. är insiktsfulla men aningen tidsbundna.

 

Han kom att utöva ett massivt inflytande över både kristendom och islam. Man kan hitta vissa likheter mellan Aristotelism och buddhism.


Några fotnoter till Platon

Platon har diskuterats i två och ett halvt årtusende och det torde vara svårt att säga något nytt och orginellt om honom. Häromåret hittades faktiskt en nyhet när det visade sej att kompositionen av Platons skrifter faktiskt var musikalisk. Detta torde vara ett slags inflytande från Pythagoras.

 

För det mesta så har man varit mer eller mindre kritisk till Platon. Under moderniteten så har han kritiserats för sin metafysiska idealism och för att han har tolkats som inte tillräckligt demokratiskt sinnad.

 

Det går inte helt säkert att veta vad Platon tyckte i olika frågor eftersom han skrev i dialogform, aldrig talade i egen sak, ofta diskuterade olika alternativ utan att vara helt tydlig med vad han själv tyckte osv.

 

På Platons tid så funderade filosoferna över hur världen egentligen såg ut, vilket även innefattade frågor som om jorden var rund eller platt. Platon trodde att Jorden var en sfär, men att människor bara levde på sfärens topp och att de levde på en stor ö i en ocean med land runtomkring. På så vis lyckades han kombinera de flesta av de olika föreställningar som fanns i hans samtid.

 

Det är ungefär så som han typiskt bedriver filosofi och teoretiserande. Han vill förena olika teorier och överkomma motsättningar. Just det här exemplet visar ju att resultatet inte nödvändigtvis behöver bli helt fulländat. Men problemet är främst att hans medgreker inte hade så många olika teorier kring gravitation som han kunde jobba med.

 

I hans samtid så fanns också en mångfald av filosofer och filosofier och Platon försökte inte minst att förena ett flertal av dessa i en gemensam teori. Bl.a Parmenides, Pythagoras, Herakleitos och Sokrates är viktiga influenser för honom, men även t.ex atomisterna försökte han att arbeta in i sin metafysik på sin ålders höst. De fem platonska kropparna utgjorde då atomerna i var sitt element. (Kanske liknande de indiska atomisterna?)

 

Platon är både rationalist och mystiker, och organicist därtill.

 

Redan Aristoteles påpekade att Platon hade en hemlig lära som inte återfanns i hans skrifter. Detta bekräftas av andra. Detta tyder också på ett inflytande från Pythagoras. Indirekta uppgifter om denna hemliga lära har nått oss genom årtusenderna:

 

"Each came expecting to learn something about the things that are generally considered good for men, such as wealth, good health, physical strength, and altogether a kind of wonderful happiness. But when the mathematical demonstrations came, including numbers, geometrical figures and astronomy, and finally the statement Good is One seemed to them, I imagine, utterly unexpected and strange; hence some belittled the matter, while others rejected it."
-Aristoxenus

 

Medan man tidigare har betvivlat att nyplatonismen har varit en trogen arvtagare till Platons hemliga lära, såsom nyplatonikerna själva hävdade, så är det idag mera accepterat.

 

En av Platons influenser var Herakelitos som hävdade att allting ständigt förändrades och att det enbart fanns någon ordning i världen om man tittade på förändringarnas mönster på en högre nivå. En av Platons lärare nämnde aldrig saker vid namn utan pekade på dem istället eftersom han ansåg att de förändrades från stund till stund. Även Parmenides hävdade att mångfalden av sinnesintryck och mångfalden i människors åsikter var opålitligt alltsammans.

 

Hur kunde man få säker kunskap när världen var så opålitlig? Platon skiljer mellan fyra olika sorters kunskapskällor. Till att börja med kan man ha sinnlig kunskap om yttre objekt men man kan också ta fel så att man upplever illusioner och hallucinationer istället. Så detta är två olika sorters källor. Man kan också via tänkandet utforska rena idéer. Detta tycks ofta vara säkrare och pålitligare kunskap än blott sinnlig kunskap om en föränderlig och oförklarad yttervärld.

 

Platons alterego Sokrates erkänner dock att man aldrig kan lära känna idéernas essens i sej själv. De tycks ständigt dra sej tillbaka. Samma sak kan ju sägas om de sinnliga objekten. Inget av detta tycks vara absolut säker kunskap. Det tycks bara Platons fjärde kunskapskälla vara, som tycks vara en slags mystisk upplysning. Resten verkar påminna om illusioner, i olika grad.

 

Han är mest känd för sin formlära, som "platonism" idag är närmast synonymt med. Men han tycks beskriva den på lite olika sätt i sina dialoger och lägger även fram kritik mot den.

 

Han driver själv med uppfattningen att det skulle finnas en "form" för varje dammråtta. I själva verket så finns det mycket få sanna former. En känd uppräkning är "det goda, det sanna och det sköna" som förenas i "det ena".

 

I Timaios talar Platon om existens, likhet och skillnad som en slags ursprungliga principer.
Nyplatonistem Proklos utvecklar sin egen version med gräns, gränslöshet, blandning och kausalitet som grundprinciper.

(och han tycks även ha förebådat Hegel på en punkt eller två.)

 

Det verkar finnas högre och lägre former och de lägre formerna verkar vara vidareutvecklingar av de högre, mer generiska formerna.
Ungefär som objekt inom objekt-orienterad-programmering kan ärva egenskaper från andra objekt.
(Jungianer relaterar även arketyperna på detta sätt.)

 

Att det skulle kunna existera nånting som vore oberoende av tid och rum, s.a.s. utanför rumtiden, är idag en plausibel hypotes inom fysiken.

 

I sina dialoger så är Platon inte någon som hamrar in sanningar, utan han tycks snarare vilja uppmuntra till eget tänkande och eget ställningstagande. Han kritiserar inte sällan det som han själv påstår. Vi vet inte om samma sak gällde för hans hemliga lära.

 

Som politisk tänkare så är han konservativ. Det finns en mångfald olika styrelseskick i världen som alla fungerar någorlunda men som alla har en tendens att urarta i längden. Till sist så verkar alla stater styras av en dålig diktator. Det bästa vore istället att styras av en god diktator, det upplysta enväldet. Ett slags expertvälde alltså. Det är oklart om han menar detta som ett realistiskt ideal eller som en ouppnåelig utopi. Han är ganska tydlig med att ideal egentligen inte kan realiseras fullständigt i verkligheten. Världens ondska är egentligen bara dess imperfektion. Thomas More, som skrev den första Utopin, var influerad av Platon.

 

 Tydligen försökte Platon vid något tillfälle att sälja in sina idéer hos någon antik diktator men det fungerade dåligt.

 

Aristoteles har beskrivits som något mindre diktaturvänlig än Platon, men det finns också tydligare bevis för rasism och sexism hos Aristoteles än hos Platon. Platon hade en kvinnlig elev och hävdade att även en kvinna skulle kunna vara en "god diktator". När Aristoteles läser Platon så verkar han inte vara insatt i den hemliga läran, han tolkar allegorier bokstavligt och han är negativ till Pythagoreerna.

 

Det man kan hoppas på som människa är inte något himmelrike på jorden utan att få en så bra tillvaro som möjligt efter döden. Goda filosofer får återvända till de rena formernas rike. Liksom sin idol Pythagoras så trodde Platon på reinkarnation.

 

Många har påpekat likheter mellan Platons läror och olika hinduiska föreställningar, men det finns ingen bevisad influens från Indien till Grekland på Platons tid. Men det kan ju ha funnits i alla fall. 


Parmenides och Demokritos

Parmenides skiljer mellan den allmänna opinionen och den egentliga sanningen. Medan den allmänna opinionen är varierande och skiftande så är den egentliga sanningen en och densamma. Bakom all komplexitet så är världen egentligen mycket enkel.

 

Den egentliga sanningen är alltså dold, åtminstone för det stora flertalet.

 

Den största delen av sin huvudskrift ägnar han dock åt flertalets skiftande åsikter, som han egentligen säger inte ens existerar.

 

Parmenides känner till Pythagoras och Xenokrates och influerar inte minst Platon. Parmenides efterföljare Zenon lyckades skapa flera logiska utmaningar som vidareutvecklade Parmenides argument.

 

Parmenides var rationalist och hävdade även att tanken och tankens objekt var en och detsamma, vad han nu menade med det.

 

Redan Platon och Aristoteles kom dock fram till att Parmenides snarare bör tolkas som att det finns en högre och en lägre sanning och att verkligheten var indelad i minst två olika nivåer. En mera bokstavlig tolkning än så blir bara paradoxal. Tyvärr är det mesta av hans orginalskrift förlorad så vi kan nog aldrig slutgiltigt avgöra vad han egentligen menade.

 

En sentida tolkning tar fasta på att Parmenides var den förste filosofen som skiljde mellan vad som nödvändigtvis måste vara, vad som nödvändigtvis inte kan vara och vad som kontingent kan vara eller inte vara.

 

Han väckte mycket debatt redan under antiken och diskussionen fortsätter ända in i våra dagar. En italiensk filosof,  Emanuele Severino, anser sej vara nyparmenidesian.

 

Popper kallade Einstein för Parmenides eftersom Popper var kritisk till tidén om "block time" som är en följd av relativitetsteorin.

 

Lustigt nog så influerade ärkeidealisten Parmenides den antika atomismens uppkomst.

 

Även Spinoza trodde på en enhetlig substans och skrev att i ett högre perspektiv så fanns inte tiden.

 

Demokritos skapade atomismen inspirerad av Parmenides absolua monism. Vilket är lite oväntat. Allt han la till var möjligheten av tomrum. Så splittrades Parmenides uratom i myriaders myriader av småatomer, som en Big Bang i filosofins begynnelse. En enskild atom är rätt ointressant. Det är bara ansamlingar och flöden av atomer som är något att prata om.

 

(Ibland sägs Demokritos ha haft en lärare vid namn Leukippos som egentligen uppfann atomismen, men nästan inget är känt om honom och en antik kommentator hävdar att han aldrig har existerat.)

 

Jag har tidigare nämnt likheter mellan buddhism och aristotelism, men det finns även vissa beröringspunkter mellan buddhism och västerländsk antik atomism/epikurism.

 

"Medicine heals diseases of the body, wisdom frees the soul from passions."

-Demokritos 

 

Det fanns även en tidigt buddhistisk skolbildning som var materialistisk/atomistisk men den dog snart ut.

 

Epikuros förnekar inte att gudarna finns utan är närmast agnostiker, men det är inte heller intressant för oss om de finns eller inte. På denna punkt är överrensstämmelsen mellan Epikuros och Buddah fullständig.

 

Epikuros säger att vi bör försöka att bli som gudarna, och verkar mena att vi ska ta ansvar för vårt eget liv och vår egen lycka. 

 

“Men ask for health in their prayers to the gods: they do not realize that the power to achieve it lies in themselves. Lacking self-control, they perform contrary actions and betray health to their desires.” 
―Demokritos

 

Enligt honom så utvecklades kosmos naturligt ur kaos och samhället växte fram naturligt ur ett anarkistiskt urtillstånd.

 

Epikuros sägs ha uppfunnit estetiken som filosofiskt ämne och sägs även ha varit duktig matematiker.

 

Epikureerna var de första som blev förbjudna i antikens Rom. T.o.m. innan de kristna blev det. Epikureerna utplånades tidigt och återupptäcktes sent. Ingen av de stora metafysikerna under 1600-talet är påverkad av epikureerna. Det tycks komma först under 1700-talet.

 

Som hedonister så skulle man kunna tro att de spenderade dagarna och nätterna på vilda backenaler, men Epikuros ideal om det goda livet påminner stort om stoikernas ideal; goda vänner med lite vin och ost som sitter och pratar i trädgården. Epikuros kallades för den skrattande filosofen medans Herakleitos kallades för den gråtande filosofen.


En gammal affär

Min c-uppsats i idéhistoria skulle jag skriva om synen på Esaias Tegnér som filosof. Tegnér räknades ju som nationalskald under 1800-talet och efter hans död höll inte minst konservativa och nationalister honom högt. I sin ungdom skrev han bl.a en latinsk avhandling om Kants tinget-i-sej. Hans dikt Den Vise från 1804 fick ett pris och är helt präglad av Kants åskådning.

 

Från 1810 tar han intryck av den tyska idealismen inom dikt, filosofi och vetenskap. Svenska diktare vid denna tid var i allmänhet influerade av tysk romantik. Tegnér hade dock en rätt självständig uppfattning. Han är influerad både av upplysningsfilosofi och av romantiken. Som diktare så skriver han inte sällan om abstrakta idéer som fosterlandskärlek t.ex.

 

Efter sin död så började Tégner långsamt att falla i glömska men snart nog så blev han intressant igen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson hade 1913 gett ut arbetet ”Tegnérs estetiska och filosofiska studier” där han utredde dessa. 1934 gav han ut ”Tegner och Uppsalafilosofien” som en reaktion på Svante Bohmans avhandling från året innan.

 

Egentligen så handlade Svante Bohman-affären om en attack på Uppsala-filosofin, som han egentligen inte var jättetypisk för, men en åldrig Axel Hägerström gick i god för honom och satte sitt akademiska rykte i pant på att Bohmans avhandling om Tégner var jättebra. Även Vilhelm Lundstedt försvarade Bohman.

 

Det första intryck som man får är annars att den är ganska svårläst, något som även den konservative litteraturhistorikern Fredrik Böök påpekade. Bohman svarade att filosofi var en fackvetenskap som inte vände sej till de breda massorna och Böök svarade ungefär ”vad ska man då ha filosofin till?”

 

Bohman vill även utreda Tegnérs psykiatriska tillstånd. Det förekom flera tidningsartiklar från intresserade kulturpersonligheter, som psykologen och litteraturkritikern John Landqvist. De som försvarade den gamle konservative Tegner tyckte främst illa om Uppsalafilosofin.

 

Bohman blev underkänd och blev aldrig yrkesfilosof. Han blev sedemera lektor och skrev psykologiska artiklar. Ska man läsa nånting av Bohman så är hans ”Det "inre" jaget i vår "inre" värld : en psykologisk och parapsykologisk studie” som är bland det sista som han skrev och som sammanfattar hans olika sidor; psykologi, begreppsanalys och t.o.m. lite teologi.

 

För Hägerström så blev det en ganska ovärdig avslutning på liv och karriär. Han dog ungefär samtidigt som Bohman-affären gjorde det.


Efter Bohman-affären så har det varit mycket tyst om Tegnér, både som filosof och annars. Man kan hitta någon enstaka artikel eller omnämnande men det är tunnsått. Det är främst hans korta ungdomsdikt ”Det Eviga” som folk tycks komma ihåg.


Jag avslutade aldrig min c-uppsats. Andra saker kom emellan och jag hade insett att jag nog inte skulle bli idéhistoriker. Dessutom så verkade Bohmans avhandling central och jag kände att jag borde läsa den ganska noga vilket jag aldrig orkade med. Kanske avslutade han en karriär till, nämligen min karriär som idéhistoriker?


Berns goes progressive metal

Evenemangstips! 5 dagar kvar. Två av mina favoritband och två som jag aldrig hört talas om. De två huvudakterna hade denna affisch på sin amerikaturne
 
 
 
 

Psykohistoria?

Min b-uppsats i idéhistoria handlade om Sveriges första professor i sociologi, Gustaf Steffen (1864-1929)

Tydligen hade han som sociolog uttalat sej kritiskt om historieämnet och då var det en idéhistoriker som ville veta om han riktade den typiska vanliga kritiken mot historia som sociologer brukade ha och som tyckte att det kunde vara en lagom svår utmaning för en b-uppsats och som gav ämnet till mej.

Nu så visade det sej att Stefffen var en rätt orginell tänkare och att hans kritik inte alls var den vanliga. Han var bl.a influerad av Henri Bergson. Han var rätt känd och inflytelserik på sin tid men idag så räknas Torgny Segerstedt som Sveriges förste sociolog.

 

Sociologin har inte bara attityd gentemot psykologin utan den kan även vara kort i tonen med antropologin och historieämnet. 

Sociologin har en ”synkron” ansats som beskrivet hur samhället ser ut just nu medan historian har en ”diakron” ansats som kan beskriva hur samhället utvecklas över tid. Historia anklagas inte minst för att vara svag teoretiskt. 

Inom sociologin finns dock något som kallas för ”historiskt konkretiserande sociologi” och som är influerat av Max Weber. Exempel är Barrington Moore och Charles Tilly.

 

På grundkursen i sociologi 1992 får jag bl.a läsa om Norbert Elias civilisationsprocess, som bl.a Stephen Pinker tar upp gillande i The blank slate 2002 och Better angels of our nature från 2011. 

För sociologerna så visade Elias att människans natur ändrades med samhället. 

För evolutionspsykologer så visas snarare att samhället ändras med människans natur. 

 

Hur snabbt sker egentligen människans biologiska evolution? När jag var ung brukade folk tro att den biologiska evolutionen tog slut ungefär när den historiska utvecklingen började istället, dvs ungefär när vi blev människor och inte längre var lika underkastade naturens krafter.

På senare tid talas det istället om att människan nu utvecklas snabbare än någonsin förut.

 

Detta kanske även kan kopplas till begreppsparet ”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft”? Det anses ju att Gemeinschaft kom först och Gesellschaft först senare.

 

Kan man associera detta också?

Psykologin anklagas för att vara etnocentrisk. Man kan inte generalisera från människorna här och nu till hela mänskligheten. Det man undersöker är Western Educated Industrialised Rich Democratic -människor (WEIRD).

Är du också ett weirdo?

 


Historier om historien


1966 vann
Stiftelsetrilogin av Asimov ett Hugo-pris för bästa sci fi-serie, ett pris som skapades bara för Stiftelsetrilogin. Det hade ett tag ett rykte som ett sci fi-mästerverk. Psykologen Martin Seligman, Newt Gingrich, ekonominobelpristagaren Paul Krugman, Elon Musk och Carl Sagan nämner alla Stiftelsetrilogn som en viktig inspiration. Trettio år efter den första trilogin så gav Asimov ut fyra böcker till i serien och knöt också ihop den med sin serie med Robot-böcker.

 

I en avlägsen framtid så behärskar mänskligheten hela galaxen i ett vintergatsimperium och ingen minns längre vilken som var människans ursprungsplanet. (Inga andra intelligenta arter finns.) Dock börjar imperiet vissa svaghetstecken och då dyker det upp en forskare vid namn Hari Seldon som har skapat en ny vetenskap som kan förutsäga historiens gång; psykohistoria, och han hävdar att imperiet kommer att gå under.

 

Asimov har sagt att hans huvudinspiration var Det Romerska Rikets Uppgång Och Fall, ett av historieämnets största klassiker. Den var även en inspiration för den historiker som var mest känd och framgångsrik samtidigt som Stiftelsen gavs ut, Arnold Toynbee, idag ganska bortglömd. Givetvis kände Asimov även till Toynbee. Les Perelman pekar ut Toynbee som en viktig influens för Asimov.

 

Under 1940 och 50-talet så var nog Arnold J Toynbee världens mest kände historiker, mest känd för sitt verk A study of history i tolv delar utgiven mellan 1934 och 1961.

 

"Toynbee was perhaps the world’s most read, translated, and discussed living scholar. His output was enormous, hundreds of books, pamphlets, and articles. Of these, scores were translated into thirty different languages....the critical reaction to Toynbee constitutes a veritable intellectual history of the midcentury: we find a long list of the period’s most important historians, Beard, Braudel, Collingwood, and so on."
-Michael Lang

 

Toynbee beskriver 19 olika civilisationer som under världshistoriens gång uppstår, blomstrar och förfaller. Han menar sej se vissa generella lagar eller tendenser för hur detta brukar ske. Enkla natursamhällen utvecklas till civilisationer som svar på någon kris eller något hot. De fortsätter att växa bara när den ena utmaningen avlöser den andra. Utvecklingen drivs av en kreativ minoritet som hittar på nya lösningar på nya utmaningar - inte nödvändigtvis de officiella härskarna. Och civilisationer går under när den kreativa minoriteten slutar att vara kreativ och bara blir dominant.

Under 1960-talet så dalade Toynbees stjärna och han är inte speciellt känd idag. Han var det mest kända exemplet på komparativ historia som inte är lika accepterat idag.

 

”Historians generally accept the comparison of particular institutions (banking, women's rights, ethnic identities) in different societies, but since the hostile reaction to Toynbee in the 1950s, generally do not pay much attention to sweeping comparative studies that cover wide swaths of the world over many centuries.”
-Wikipedia

 

Inte bara ryggar historikerna inför stora berättelser utan de kan även i postmoderna tidevarv komma att se historia som en form av litteratur. Ett av de mer intressanta exemplen är Metahistory av Hayden White.

Dock tycks en motrörelse ha startat hos den historiska pendeln. 2003 myntade Peter Turchin begreppet cliodynamics. Turchin var ursprungligen matematisk biolog som skapade datamodeller över biologiska populationer. Denna matematiska ansats tog han med sej när han började studera historia och mänskliga samhällen. Han är tydligen professor i ekologi och evolutionär biologi, i antropologi och i matematik. Bland hans resultat hittar vi ett samspel mellan krig och befolkningstillväxt. Enligt Turchin är konflikter mellan eliter avgörande för civilisationers utveckling. Han har samarbetat med Andrey Korontayev. Han har i många år förutspått social oro i USA till 2020-talet.

 


Tider skolade komma

 

När jag växte upp så hade biblioteksböckerna ett litet runt klistermärke på ryggen som visade vilken gengre som boken till hörde. Dom med svart lapp var antingen deckare, rysare, science fiction eller erotik. Det var alltså kategorin för billig övrigt-litteratur. Sedan dess så har väl alla de där gengrerna fått sin upprättelse

 

Science fiction är idag brett accepterat inom masskulturen

Bland världens mest framgångsrika filmer hittar man Avatar, Stjärnornas krig, ET och Jurrasic world.

Bland världens mest säljande böcker nånsin hittar man 20000 famnar under havet av Jules Verne, Angels & demons av Dan Brown, 1984 av Orwell, Hunger games av Susanne Collins och Dune av Frank Herbert.

 

Kanske behövs det inte längre någon förklaring av vad som egentligen är poängen med science fiction? Kanske är det bara de allra mest prosaiska som fortfarande är frågande.

 

Science fiction är associerad med moderniteten och 1900-talet men har egentligen en lång historia. Cyrano de Bergerac, Casanova och Voltaire skrev alla science fiction. Frankensteins monster från 1818 är ännu idag populär.

 

 

Sci fi under 1900-talet kan med fördel delas in i 20-års-perioder.

Innan radium age så fanns inte bara science romance (jules verne) utan även en nationalistisk gengre som handlade om ”future war

 

Radium age; 1900 - 10-talet: påminner mycket om de tidigare äventyrshistorierna under 1800-talet där ensamma hjältar utforskade ruinerna efter försvunna civilisationer i mörka, ångande djungler.

Exempel på böcker är The lost world, A princess of mars, Last and first men och Skylark of space.

 

American pulp; 20 - 30: De billiga magasinen började ges ut i USA. En kille som hette Hugo var viktig för utvecklingen. Innehållsmässigt så utvecklas nu den sk. rymdoperan.

Samtidigt så gavs sci fi även ut i Europa och andra ställen.

Brave new world kom även nu.

 

 Golden Age; 40 - 50: Golden age skiljer sig från pulp-perioden genom att vara märkt av andra världskriget, Förintelsen och atombomben och borde ibland innehålla ett större allvar än de tidigare äventyrsberättelserna. 1948 kom även 1984. Dock gillar jag Golden age för att den fortfarande har en grundläggande optimism över tillvaron.

De tre största namnen är Asimov, Clark och Heinlein men det finns många andra också.

När vi faktiskt började skicka upp satelliter 1957 så gick det faktiskt utför med försäljningen. Rymden blev lite av en vardag. Sci fi skulle behöva förnya sej.

 

 New wave; 60 - 70: innehåller både det bästa och det sämsta inom sci fi enligt mej. Det var en experimentell tid och medan en del experiment lyckades väl så blev andra mer misslyckade. Kvinnor och minoriteter publicerade sej. Stilexperiment och drogexperiment var inte ovanliga. 

PKD nämns inte alltid i uppräkningar av new wave-författare trots att han är både typisk och den bäste av dem alla. Kanske är han i en kategori för sej.

 

Cyberpunk; 80 - 90: handlade om den nya informationsteknologin som hade varit försummad under tidigare epoker av sci fi. Samtidigt så var cyberpunken dystopisk snarare än utopisk. Samhällsutvecklingen i samtiden gjorde en mörk framtid troligare. Rymdresor är inte längre lika centrala för stilen. På sätt och vis en aning begränsad stil. Det är begränsat med cyberpunk på min topplista.

 

Det nya seklet inleds med "postcyberpunk" 00 - 10 (?) och är en ganska spretig epok. Hur ser framtiden ut idag egentligen?

Tydligt influerade av cyberpunk är The diamond age (95), Holy fire (96), Stand alone complex (02) och jag skulle vilja lägga till Permutation city (94).

Nya stilar som mest har halva namnet gemensamt med cyberpunk är steampunk, dieselpunk, stonepunk, clockpunk, nowpunk, elfpunk, mythpunk, dreampunk, decopunk, atompunk, cyberprep, solarpunk, woodpunk,

 

Postcyberpunk är mest en blandning av alla tidigare scifi-epoker. Dock verkar alternativ historia vara lite av en trend. Det är dock en gammal gengre i sej.

 

Sad puppies 2013 - brukar beskrivas som höger mot vänster men verkar minst lika gärna kunna beskrivas som low brow mot high brow. Avatar är rätt mycket military sci fi, Star wars är just inget annat och även Star Trek förfaller ofta till military sci fi, inte minst nya inspelningarna. Hur organiserat det nu är så verkar de ha rätt i att deras typ av military sci fi inte är speciellt populärt bland deltagarna av Hugo-galan. Om de nu har lärt sej någon strategi så borde de inse slaget förlorat och sätta upp ett eget alternativt pris eller nått sånt.

 

Innan radium age så fanns inte bara science romance (jules verne) utan även en nationalistisk gengre som handlade om ”future war”. Kan detta kopplas till sad puppies? Både krigshistorier och fantastiska historier har uråldriga rötter. Då borde kombinationen inte vara så långsökt heller. Keith Laumers Bolo-serie är ett närmast självparodiskt exempel på military sci fi.

 

Nu 2017 så har jag uppmärksammat några kopplingar mellan islam och sci fi.

Islam and Science Fiction – On Science Fiction, Islam and Muslims

The Surprising Intersection of Islam and Scifi - io9 - Gizmodo

IslamSciFi (@IslamSciFi) | Twitter

Islam and Science Fiction | Facebook

Islamic Science Fiction Shelf - Goodreads

Muslim fiction writers are turning to genres like sci-fi, fantasy, and ...

 

 


Publish and perish

Det tycks mej som om kunskapssektorn länge har varit på ett sluttande plan både i Sverige och internationellt. Man kan fråga sej vad det beror på. Moderna västerländska samhällen är kunskapsintensiva och det krävs att en stor del av befolkningen är rätt så välutbildad för att allting ska fortsätta att fungera smidigt. Därför finns det goda skäl att vara orolig inför framtiden.

 

När jag läste idéhistoria så klagade en lärare på att ekonomerna godkände många fler studenter än andra discipliner, typ fyra gånger fler per termin, och att ekonomerna underligt nog sågs som normen som alla andra skulle anpassa sej till.

 

Svensk grundskola var en gång världsledande. Sedan så genomfördes flera reformer från sent 80-tal och framåt. Det är först på senare tid som resultaten verkligen har gått utför. Debattörerna vill dock inte enas om orsakerna. Är det friskolereformen, bristande lärarauktoritet eller något helt annat?

 

De bästa eleverna skickas ofta till friskolor av sina föräldrar, där det dock tycks vara viktigare att ge bra betyg än att ge bra kunskaper.

På 60-talet ansågs lärare vara en så viktig del av samhället att riksdagslönerna sattes utifrån lärarlöner. För några generationer sen så hade lärare hög staus. Så är det inte idag.

Det talas också om sjunkande kvalitet på högskolestudenter. När jag läste historia i mitten av 90-talet så sa de att de fick förenkla grundkursen nästan varje termin eftersom studenterna bara blev mer obildade hela tiden.

Är det därför man förutspår en ingenjörsbrist? Eller för att alla bara vill ”jobba med media”?

Kan detta leda fram till att man accepterar tveksamma teorier?

På senare år så har vi fått en ”replikationskris” inom flera discipliner, bl.a medicin, psykiatri och psykologi, vilket innebär att tidigare accepterade resultat nu inte går att upprepa och bekräfta, vilket öppnar frågan om det någonsin har varit sant.

Ett skäl till att även kvantitativa studier är opålitliga är att p-värdet i statistik är opålitligt. P-värdet handlar ungefär om hur mycket man kan generalisera ett resultat.

Inom den akademiska världen så spårar jag många av problemen till ett system som kallas ”Publish or perish”. Som akademiker är du piskad att hela tiden producera och publicera dej, men folk tittar mer på kvantitet än kvalitet.

Värderar man kvantitet över kvalitet så evolverar man fram sämre vetenskap. Det finns vetenskap på det.

Till skillnad från det tidigare tyska systemet där kvalitet värderades högre än kvantitet. Gadamer gav ut sitt magnum opus Wahrheit und Methode vid 60 års ålder.

Så det är åtminstone en viktigt orsak till dagens problem. Kan det även finnas andra rotorsaker än publish or perish?

Kanske minskar också det folkliga stödet för vetenskap när den börjar att säga saker som man har svårt att acceptera?


Oskön litteratur

Jag har tidigare skrivit lite om vilka skönlitterära böcker som jag tycker är bäst. Jag kan också nämna något om vilka fakta-böcker (nåja, icke-fiction) som jag har uppskattat mest. 

 

Det är förvånandsvärt få böcker inom fysik och kosmologi som jag tycker är verkligen bra. Det är egentligen bara 

The quark and the jaguar av Murray Gell Mann,

The elegant universe av Brian Greene

och 

Big bang av Simon Singh.

 

Då är det något fler inom matematik, där jag tänker nämna

Fermats enigma av Simon Singh

The code book av Simon Singh

Proofs and refutations in the logic of mathematical discovery av Imre Lakatos

Chaos av James Gleick

Gödel, Escher, Bach av Douglas R Hofstadter

och

The mystery of the aleph av Amir Aczel

 

Inom medicin o.dyl så har vi

Genome av Matt Ridley

Nästan allt om människan av Johan Frostegård

The Blank slate av Steven Pinker

Tänka snabbt och långsamt av Daniel Kahneman

och

DMT av Rick Strassman

 

Inom idéhistoria och liknande så finns

I skuggan av framtiden av Sven-Eric Liedman

Stjärnvägar, rymdljus, solvindar av Peter Nilsson

Hem till Jorden av Peter Nilsson

och

Techgnosis av Eric Davies

 

Inom filosofi och liknande så har jag uppskattat

Den nikomakiska etiken av Aristoteles

On liberty av J.S. Mill

De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn

Process and reality av A.N. Whitehead

Without criteria av Shaviro

The quadruple object av Graham Harman

Science, order and creativity av David Bohm

Janus av Arthur Koestler

Indisk filosofi av Helmuth von Glasenapp

Sex, ecology, spirituality av Ken Wilber

Cosmic trigger 1 av Robert Anton Wilson

och 

A metaphysics of the computer av D.J. Huntington Moore

 

Nu börjar vi bli ganska spekulativa så då kan vi lika gärna avsluta med religion och övernaturligt

Upanishaderna av antika indiska mystiker

I CHING av antika kinesiska mystiker

The Holotropic mind av Stanislav Grof

Integral psychology av Ken Wilber

Words made flesh av Ramsey Dukes

och 

SSOTBME av Ramsey Dukes

 

Så vill ni veta var jag egentligen snor allting ifrån så är det bara att börja leta!


Psykologiska skolor

Wilhelm wundt räknas som den förste vetenskaplige psykologen eftersom han gjorde de första kliniska experimenten. Han och hans efterföljare försökte att analysera upplevelserna i deras beståndsdelar. De kallas för den strukturalistiska skolan, som ville beskriva medvetandets struktur genom introspektion och analys.

 

Ungefär samtidigt uppkom den moderna biologiska eller fysiologiska psykologin men den brukar inte räknas in i de historiska psykologiska skolorna. Kanske ses den som en systervetenskap till psykologin.

 

Samtidigt som strukturalismen räknas som den första vetenskapliga psykologiska skolan så väckte den också flera motreaktioner. De flesta gick ut på att den var otillräcklig. 

 

Bland de första var William James som i USA kom att grunda den funktionalistiska skolan. James ville veta varför psyket såg ut som det gjorde. Vilken funktion fyllde det ena och det andra. James tillhörde den pragmatiska filosofiska skolan som satte stor vikt vid darwins evolutionsteori. James funktionalism var närmast en föregångare till dagens evolutionspsykologi.  Även Darwin förde ju vissa evolutionspsykologiska resonemang.

 

Hos pragmatikern och funktionalisten Dewey så började funktionalismen mera att påminna om behaviourismen. Inte artens anpassning utan individens anpassning. Behaviourismen var en annan psykologisk skola som kritiserade strukturalismen. För behaviouristerna så var all form av introspektion helt förkastligt och psykologin kunde endast handla om objektivt iaktagbara beteenden. Dessutom ansåg dom att beteendet formades helt av den objektivt iaktagbara omgivningen. Något inre liv var det ovetenskapligt att föreställa sej.

 

En tredje skola som kritiserade strukturalismen var gestaltteorin som ansåg att enbart analys inte räckte. Människans inre upplevelser handlar ofta om helheter som var något annat än summan av sina beståndsdelar.

 

Bland de äldsta skolorna har vi då till sist psykoanalysen som fokuserade sej på människans omedvetna. Freud byggde vidare på introspektion och analys. Freud ville närmast skapa en naturvetenskaplig psykologi men psykoanalysen har hela tiden kritiserats för att vara otillräckligt vetenskaplig. Dock är den fortfarande populär än idag utanför skolpsykologin och även om det är populärt att avfärda psykoanalysen bland vetenskapliga forskare så erkänner de flesta psykologerna i de flesta skolorna försvarsmekanismerna, som det faktiskt var Freud som upptäckte och kartlagde. 

 

Under andra världskriget uppkom viss kritik mot den behaviouristiska skolan som inte kunde uppfylla alla löften till krigsmakten. Efter andra världskriget började man likna hjärnan vid en dator. Detta ledde fram till den kognitiva psykologin. En viktig händelse var Chomskys kritik av behaviourismen 1959. Den kognitiva skolan beskrevs som en revolution inom psykologin gentemot behaviourismen, 

 

men senare har vissa även påpekat likheter dememellan. Kognitivismen var i första hand intresserad av människans inre liv men hade ett inlärningspsykologisk fokus som den delade med behaviourismen. KBT är en skön förening av de två. Kognitivismen är väl närmast ortodoxin inom skolpsykologin idag. Det har kallats den mest framgångsrika teorin inom psykologin nånsin. Även utvecklingspsykologen Piaget är kognitiv psykolog. Men även om den är stark i praktiken så har den attackerats för sin teori. Inom den kognitiva vetenskapen så är det ultimata målet att bygga en stark fungerande AI och om det  skulle visa sej vara omöjligt så faller i princip den kognitiva psykologins teori för den förutsätter att det är möjligt. 

 

 

 

Dreyfus argumenterade från 60-talet emot den kognitiva vetenskapens anspråk, delvis influerad av Heidegger, och anser sej idag ha fått rätt. Han är ett exempel på vad som ibland kallas postkognitiv psykologi. Dreyfus påminner väl närmast om humanistisk psykologi.

 

Under det radikala 60-talet så uppkom den humanistiska psykologin, delvis influerad av gestaltpsykologin, som en kritik av tidigare skolor som behaviourism och psykoanalys som objektifierade människan på ett otäckt sätt. Den humanistiska psykologin ligger nära vardagliga commonsenseföreställningar om psyket. Även existentiell psykologi utvecklades och från religiöst och nyandligt håll så var det dessa skolor som det var lättast att föra en dialog med.

 

Det finns flera mindre skolor än dessa. Speciellt under 60- och 70-talet så bildades det flera stycken. 

Även evolutionär psykologi existerar idag men den är spekulativ och kontroversiell. Kognitivismen är däremot välförankrad i experiment. Beteendegenetik skapades först av Darwins kusin Galton som även uppfann tvillingstudier. På sätt och vis så kom både evolutionär psykologi och beteendegenetik före Wilhelm Wundt.

Neurofenomenologin är ju kul eftersom den psykologiska strukturalismen sägs vara en influens på den filosofiska fenomenologin som nu används av psykologin igen.

 

(Se även Darwin among the machines av Samuel Butler 1863 som en slags föregångare till kognitivism. Darwin var även personligen bekant till datorns uppfinnare Babbage som i sin Ninth Bridgewarer Treatise 1838 hade beskrivit Gud som en programmerare som programmerat skapelsen att frambringa nya arter.)

 

Psykoanalysens dåliga rykte har delvis återupprättats av neuropsykologin. Dess stora brist är att allt reduceras till miljöpåverkan, och familjemiljön dessutom, som har bevisats vara rätt försumbar. Det sägs att Freud på sin ålders höst tappade tilltron till psykoanalysen som en terapi och istället hoppades på psykofarmakologins utveckling. Han hade ju en kort tid i sin ungdom haft höga tankar om kokain.

 

En sentida utveckling som kanske pekar frammåt är att man har försökt att använda sej av matematiska modeller från kvantfysiken inom psykologin.

  

Även intressant är den utveckling inom psykedelisk terapi som har skett på senare tid.