Några fotnoter till Platon

Platon har diskuterats i två och ett halvt årtusende och det torde vara svårt att säga något nytt och orginellt om honom. Häromåret hittades faktiskt en nyhet när det visade sej att kompositionen av Platons skrifter faktiskt var musikalisk. Detta torde vara ett slags inflytande från Pythagoras.

 

För det mesta så har man varit mer eller mindre kritisk till Platon. Under moderniteten så har han kritiserats för sin metafysiska idealism och för att han har tolkats som inte tillräckligt demokratiskt sinnad.

 

Det går inte helt säkert att veta vad Platon tyckte i olika frågor eftersom han skrev i dialogform, aldrig talade i egen sak, ofta diskuterade olika alternativ utan att vara helt tydlig med vad han själv tyckte osv.

 

På Platons tid så funderade filosoferna över hur världen egentligen såg ut, vilket även innefattade frågor som om jorden var rund eller platt. Platon trodde att Jorden var en sfär, men att människor bara levde på sfärens topp och att de levde på en stor ö i en ocean med land runtomkring. På så vis lyckades han kombinera de flesta av de olika föreställningar som fanns i hans samtid.

 

Det är ungefär så som han typiskt bedriver filosofi och teoretiserande. Han vill förena olika teorier och överkomma motsättningar. Just det här exemplet visar ju att resultatet inte nödvändigtvis behöver bli helt fulländat. Men problemet är främst att hans medgreker inte hade så många olika teorier kring gravitation som han kunde jobba med.

 

I hans samtid så fanns också en mångfald av filosofer och filosofier och Platon försökte inte minst att förena ett flertal av dessa i en gemensam teori. Bl.a Parmenides, Pythagoras, Herakleitos och Sokrates är viktiga influenser för honom, men även t.ex atomisterna försökte han att arbeta in i sin metafysik på sin ålders höst. De fem platonska kropparna utgjorde då atomerna i var sitt element. (Kanske liknande de indiska atomisterna?)

 

Platon är både rationalist och mystiker, och organicist därtill.

 

Redan Aristoteles påpekade att Platon hade en hemlig lära som inte återfanns i hans skrifter. Detta bekräftas av andra. Detta tyder också på ett inflytande från Pythagoras. Indirekta uppgifter om denna hemliga lära har nått oss genom årtusenderna:

 

"Each came expecting to learn something about the things that are generally considered good for men, such as wealth, good health, physical strength, and altogether a kind of wonderful happiness. But when the mathematical demonstrations came, including numbers, geometrical figures and astronomy, and finally the statement Good is One seemed to them, I imagine, utterly unexpected and strange; hence some belittled the matter, while others rejected it."
-Aristoxenus

 

Medan man tidigare har betvivlat att nyplatonismen har varit en trogen arvtagare till Platons hemliga lära, såsom nyplatonikerna själva hävdade, så är det idag mera accepterat.

 

En av Platons influenser var Herakelitos som hävdade att allting ständigt förändrades och att det enbart fanns någon ordning i världen om man tittade på förändringarnas mönster på en högre nivå. En av Platons lärare nämnde aldrig saker vid namn utan pekade på dem istället eftersom han ansåg att de förändrades från stund till stund. Även Parmenides hävdade att mångfalden av sinnesintryck och mångfalden i människors åsikter var opålitligt alltsammans.

 

Hur kunde man få säker kunskap när världen var så opålitlig? Platon skiljer mellan fyra olika sorters kunskapskällor. Till att börja med kan man ha sinnlig kunskap om yttre objekt men man kan också ta fel så att man upplever illusioner och hallucinationer istället. Så detta är två olika sorters källor. Man kan också via tänkandet utforska rena idéer. Detta tycks ofta vara säkrare och pålitligare kunskap än blott sinnlig kunskap om en föränderlig och oförklarad yttervärld.

 

Platons alterego Sokrates erkänner dock att man aldrig kan lära känna idéernas essens i sej själv. De tycks ständigt dra sej tillbaka. Samma sak kan ju sägas om de sinnliga objekten. Inget av detta tycks vara absolut säker kunskap. Det tycks bara Platons fjärde kunskapskälla vara, som tycks vara en slags mystisk upplysning. Resten verkar påminna om illusioner, i olika grad.

 

Han är mest känd för sin formlära, som "platonism" idag är närmast synonymt med. Men han tycks beskriva den på lite olika sätt i sina dialoger och lägger även fram kritik mot den.

 

Han driver själv med uppfattningen att det skulle finnas en "form" för varje dammråtta. I själva verket så finns det mycket få sanna former. En känd uppräkning är "det goda, det sanna och det sköna" som förenas i "det ena".

 

I Timaios talar Platon om existens, likhet och skillnad som en slags ursprungliga principer.
Nyplatonistem Proklos utvecklar sin egen version med gräns, gränslöshet, blandning och kausalitet som grundprinciper.

(och han tycks även ha förebådat Hegel på en punkt eller två.)

 

Det verkar finnas högre och lägre former och de lägre formerna verkar vara vidareutvecklingar av de högre, mer generiska formerna.
Ungefär som objekt inom objekt-orienterad-programmering kan ärva egenskaper från andra objekt.
(Jungianer relaterar även arketyperna på detta sätt.)

 

Att det skulle kunna existera nånting som vore oberoende av tid och rum, s.a.s. utanför rumtiden, är idag en plausibel hypotes inom fysiken.

 

I sina dialoger så är Platon inte någon som hamrar in sanningar, utan han tycks snarare vilja uppmuntra till eget tänkande och eget ställningstagande. Han kritiserar inte sällan det som han själv påstår. Vi vet inte om samma sak gällde för hans hemliga lära.

 

Som politisk tänkare så är han konservativ. Det finns en mångfald olika styrelseskick i världen som alla fungerar någorlunda men som alla har en tendens att urarta i längden. Till sist så verkar alla stater styras av en dålig diktator. Det bästa vore istället att styras av en god diktator, det upplysta enväldet. Ett slags expertvälde alltså. Det är oklart om han menar detta som ett realistiskt ideal eller som en ouppnåelig utopi. Han är ganska tydlig med att ideal egentligen inte kan realiseras fullständigt i verkligheten. Världens ondska är egentligen bara dess imperfektion. Thomas More, som skrev den första Utopin, var influerad av Platon.

 

 Tydligen försökte Platon vid något tillfälle att sälja in sina idéer hos någon antik diktator men det fungerade dåligt.

 

Aristoteles har beskrivits som något mindre diktaturvänlig än Platon, men det finns också tydligare bevis för rasism och sexism hos Aristoteles än hos Platon. Platon hade en kvinnlig elev och hävdade att även en kvinna skulle kunna vara en "god diktator". När Aristoteles läser Platon så verkar han inte vara insatt i den hemliga läran, han tolkar allegorier bokstavligt och han är negativ till Pythagoreerna.

 

Det man kan hoppas på som människa är inte något himmelrike på jorden utan att få en så bra tillvaro som möjligt efter döden. Goda filosofer får återvända till de rena formernas rike. Liksom sin idol Pythagoras så trodde Platon på reinkarnation.

 

Många har påpekat likheter mellan Platons läror och olika hinduiska föreställningar, men det finns ingen bevisad influens från Indien till Grekland på Platons tid. Men det kan ju ha funnits i alla fall. 


Parmenides och Demokritos

Parmenides skiljer mellan den allmänna opinionen och den egentliga sanningen. Medan den allmänna opinionen är varierande och skiftande så är den egentliga sanningen en och densamma. Bakom all komplexitet så är världen egentligen mycket enkel.

 

Den egentliga sanningen är alltså dold, åtminstone för det stora flertalet.

 

Den största delen av sin huvudskrift ägnar han dock åt flertalets skiftande åsikter, som han egentligen säger inte ens existerar.

 

Parmenides känner till Pythagoras och Xenokrates och influerar inte minst Platon. Parmenides efterföljare Zenon lyckades skapa flera logiska utmaningar som vidareutvecklade Parmenides argument.

 

Parmenides var rationalist och hävdade även att tanken och tankens objekt var en och detsamma, vad han nu menade med det.

 

Redan Platon och Aristoteles kom dock fram till att Parmenides snarare bör tolkas som att det finns en högre och en lägre sanning och att verkligheten var indelad i minst två olika nivåer. En mera bokstavlig tolkning än så blir bara paradoxal. Tyvärr är det mesta av hans orginalskrift förlorad så vi kan nog aldrig slutgiltigt avgöra vad han egentligen menade.

 

En sentida tolkning tar fasta på att Parmenides var den förste filosofen som skiljde mellan vad som nödvändigtvis måste vara, vad som nödvändigtvis inte kan vara och vad som kontingent kan vara eller inte vara.

 

Han väckte mycket debatt redan under antiken och diskussionen fortsätter ända in i våra dagar. En italiensk filosof,  Emanuele Severino, anser sej vara nyparmenidesian.

 

Popper kallade Einstein för Parmenides eftersom Popper var kritisk till tidén om "block time" som är en följd av relativitetsteorin.

 

Lustigt nog så influerade ärkeidealisten Parmenides den antika atomismens uppkomst.

 

Även Spinoza trodde på en enhetlig substans och skrev att i ett högre perspektiv så fanns inte tiden.

 

Demokritos skapade atomismen inspirerad av Parmenides absolua monism. Vilket är lite oväntat. Allt han la till var möjligheten av tomrum. Så splittrades Parmenides uratom i myriaders myriader av småatomer, som en Big Bang i filosofins begynnelse. En enskild atom är rätt ointressant. Det är bara ansamlingar och flöden av atomer som är något att prata om.

 

(Ibland sägs Demokritos ha haft en lärare vid namn Leukippos som egentligen uppfann atomismen, men nästan inget är känt om honom och en antik kommentator hävdar att han aldrig har existerat.)

 

Jag har tidigare nämnt likheter mellan buddhism och aristotelism, men det finns även vissa beröringspunkter mellan buddhism och västerländsk antik atomism/epikurism.

 

"Medicine heals diseases of the body, wisdom frees the soul from passions."

-Demokritos 

 

Det fanns även en tidigt buddhistisk skolbildning som var materialistisk/atomistisk men den dog snart ut.

 

Epikuros förnekar inte att gudarna finns utan är närmast agnostiker, men det är inte heller intressant för oss om de finns eller inte. På denna punkt är överrensstämmelsen mellan Epikuros och Buddah fullständig.

 

Epikuros säger att vi bör försöka att bli som gudarna, och verkar mena att vi ska ta ansvar för vårt eget liv och vår egen lycka. 

 

“Men ask for health in their prayers to the gods: they do not realize that the power to achieve it lies in themselves. Lacking self-control, they perform contrary actions and betray health to their desires.” 
―Demokritos

 

Enligt honom så utvecklades kosmos naturligt ur kaos och samhället växte fram naturligt ur ett anarkistiskt urtillstånd.

 

Epikuros sägs ha uppfunnit estetiken som filosofiskt ämne och sägs även ha varit duktig matematiker.

 

Epikureerna var de första som blev förbjudna i antikens Rom. T.o.m. innan de kristna blev det. Epikureerna utplånades tidigt och återupptäcktes sent. Ingen av de stora metafysikerna under 1600-talet är påverkad av epikureerna. Det tycks komma först under 1700-talet.

 

Som hedonister så skulle man kunna tro att de spenderade dagarna och nätterna på vilda backenaler, men Epikuros ideal om det goda livet påminner stort om stoikernas ideal; goda vänner med lite vin och ost som sitter och pratar i trädgården. Epikuros kallades för den skrattande filosofen medans Herakleitos kallades för den gråtande filosofen.


En gammal affär

Min c-uppsats i idéhistoria skulle jag skriva om synen på Esaias Tegnér som filosof. Tegnér räknades ju som nationalskald under 1800-talet och efter hans död höll inte minst konservativa och nationalister honom högt. I sin ungdom skrev han bl.a en latinsk avhandling om Kants tinget-i-sej. Hans dikt Den Vise från 1804 fick ett pris och är helt präglad av Kants åskådning.

 

Från 1810 tar han intryck av den tyska idealismen inom dikt, filosofi och vetenskap. Svenska diktare vid denna tid var i allmänhet influerade av tysk romantik. Tegnér hade dock en rätt självständig uppfattning. Han är influerad både av upplysningsfilosofi och av romantiken. Som diktare så skriver han inte sällan om abstrakta idéer som fosterlandskärlek t.ex.

 

Efter sin död så började Tégner långsamt att falla i glömska men snart nog så blev han intressant igen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson hade 1913 gett ut arbetet ”Tegnérs estetiska och filosofiska studier” där han utredde dessa. 1934 gav han ut ”Tegner och Uppsalafilosofien” som en reaktion på Svante Bohmans avhandling från året innan.

 

Egentligen så handlade Svante Bohman-affären om en attack på Uppsala-filosofin, som han egentligen inte var jättetypisk för, men en åldrig Axel Hägerström gick i god för honom och satte sitt akademiska rykte i pant på att Bohmans avhandling om Tégner var jättebra. Även Vilhelm Lundstedt försvarade Bohman.

 

Det första intryck som man får är annars att den är ganska svårläst, något som även den konservative litteraturhistorikern Fredrik Böök påpekade. Bohman svarade att filosofi var en fackvetenskap som inte vände sej till de breda massorna och Böök svarade ungefär ”vad ska man då ha filosofin till?”

 

Bohman vill även utreda Tegnérs psykiatriska tillstånd. Det förekom flera tidningsartiklar från intresserade kulturpersonligheter, som psykologen och litteraturkritikern John Landqvist. De som försvarade den gamle konservative Tegner tyckte främst illa om Uppsalafilosofin.

 

Bohman blev underkänd och blev aldrig yrkesfilosof. Han blev sedemera lektor och skrev psykologiska artiklar. Ska man läsa nånting av Bohman så är hans ”Det "inre" jaget i vår "inre" värld : en psykologisk och parapsykologisk studie” som är bland det sista som han skrev och som sammanfattar hans olika sidor; psykologi, begreppsanalys och t.o.m. lite teologi.

 

För Hägerström så blev det en ganska ovärdig avslutning på liv och karriär. Han dog ungefär samtidigt som Bohman-affären gjorde det.


Efter Bohman-affären så har det varit mycket tyst om Tegnér, både som filosof och annars. Man kan hitta någon enstaka artikel eller omnämnande men det är tunnsått. Det är främst hans korta ungdomsdikt ”Det Eviga” som folk tycks komma ihåg.


Jag avslutade aldrig min c-uppsats. Andra saker kom emellan och jag hade insett att jag nog inte skulle bli idéhistoriker. Dessutom så verkade Bohmans avhandling central och jag kände att jag borde läsa den ganska noga vilket jag aldrig orkade med. Kanske avslutade han en karriär till, nämligen min karriär som idéhistoriker?


Berns goes progressive metal

Evenemangstips! 5 dagar kvar. Två av mina favoritband och två som jag aldrig hört talas om. De två huvudakterna hade denna affisch på sin amerikaturne
 
 
 
 

Psykohistoria?

Min b-uppsats i idéhistoria handlade om Sveriges första professor i sociologi, Gustaf Steffen (1864-1929)

Tydligen hade han som sociolog uttalat sej kritiskt om historieämnet och då var det en idéhistoriker som ville veta om han riktade den typiska vanliga kritiken mot historia som sociologer brukade ha och som tyckte att det kunde vara en lagom svår utmaning för en b-uppsats och som gav ämnet till mej.

Nu så visade det sej att Stefffen var en rätt orginell tänkare och att hans kritik inte alls var den vanliga. Han var bl.a influerad av Henri Bergson. Han var rätt känd och inflytelserik på sin tid men idag så räknas Torgny Segerstedt som Sveriges förste sociolog.

 

Sociologin har inte bara attityd gentemot psykologin utan den kan även vara kort i tonen med antropologin och historieämnet. 

Sociologin har en ”synkron” ansats som beskrivet hur samhället ser ut just nu medan historian har en ”diakron” ansats som kan beskriva hur samhället utvecklas över tid. Historia anklagas inte minst för att vara svag teoretiskt. 

Inom sociologin finns dock något som kallas för ”historiskt konkretiserande sociologi” och som är influerat av Max Weber. Exempel är Barrington Moore och Charles Tilly.

 

På grundkursen i sociologi 1992 får jag bl.a läsa om Norbert Elias civilisationsprocess, som bl.a Stephen Pinker tar upp gillande i The blank slate 2002 och Better angels of our nature från 2011. 

För sociologerna så visade Elias att människans natur ändrades med samhället. 

För evolutionspsykologer så visas snarare att samhället ändras med människans natur. 

 

Hur snabbt sker egentligen människans biologiska evolution? När jag var ung brukade folk tro att den biologiska evolutionen tog slut ungefär när den historiska utvecklingen började istället, dvs ungefär när vi blev människor och inte längre var lika underkastade naturens krafter.

På senare tid talas det istället om att människan nu utvecklas snabbare än någonsin förut.

 

Detta kanske även kan kopplas till begreppsparet ”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft”? Det anses ju att Gemeinschaft kom först och Gesellschaft först senare.

 

Kan man associera detta också?

Psykologin anklagas för att vara etnocentrisk. Man kan inte generalisera från människorna här och nu till hela mänskligheten. Det man undersöker är Western Educated Industrialised Rich Democratic -människor (WEIRD).

Är du också ett weirdo?

 


Historier om historien


1966 vann
Stiftelsetrilogin av Asimov ett Hugo-pris för bästa sci fi-serie, ett pris som skapades bara för Stiftelsetrilogin. Det hade ett tag ett rykte som ett sci fi-mästerverk. Psykologen Martin Seligman, Newt Gingrich, ekonominobelpristagaren Paul Krugman, Elon Musk och Carl Sagan nämner alla Stiftelsetrilogn som en viktig inspiration. Trettio år efter den första trilogin så gav Asimov ut fyra böcker till i serien och knöt också ihop den med sin serie med Robot-böcker.

 

I en avlägsen framtid så behärskar mänskligheten hela galaxen i ett vintergatsimperium och ingen minns längre vilken som var människans ursprungsplanet. (Inga andra intelligenta arter finns.) Dock börjar imperiet vissa svaghetstecken och då dyker det upp en forskare vid namn Hari Seldon som har skapat en ny vetenskap som kan förutsäga historiens gång; psykohistoria, och han hävdar att imperiet kommer att gå under.

 

Asimov har sagt att hans huvudinspiration var Det Romerska Rikets Uppgång Och Fall, ett av historieämnets största klassiker. Den var även en inspiration för den historiker som var mest känd och framgångsrik samtidigt som Stiftelsen gavs ut, Arnold Toynbee, idag ganska bortglömd. Givetvis kände Asimov även till Toynbee. Les Perelman pekar ut Toynbee som en viktig influens för Asimov.

 

Under 1940 och 50-talet så var nog Arnold J Toynbee världens mest kände historiker, mest känd för sitt verk A study of history i tolv delar utgiven mellan 1934 och 1961.

 

"Toynbee was perhaps the world’s most read, translated, and discussed living scholar. His output was enormous, hundreds of books, pamphlets, and articles. Of these, scores were translated into thirty different languages....the critical reaction to Toynbee constitutes a veritable intellectual history of the midcentury: we find a long list of the period’s most important historians, Beard, Braudel, Collingwood, and so on."
-Michael Lang

 

Toynbee beskriver 19 olika civilisationer som under världshistoriens gång uppstår, blomstrar och förfaller. Han menar sej se vissa generella lagar eller tendenser för hur detta brukar ske. Enkla natursamhällen utvecklas till civilisationer som svar på någon kris eller något hot. De fortsätter att växa bara när den ena utmaningen avlöser den andra. Utvecklingen drivs av en kreativ minoritet som hittar på nya lösningar på nya utmaningar - inte nödvändigtvis de officiella härskarna. Och civilisationer går under när den kreativa minoriteten slutar att vara kreativ och bara blir dominant.

Under 1960-talet så dalade Toynbees stjärna och han är inte speciellt känd idag. Han var det mest kända exemplet på komparativ historia som inte är lika accepterat idag.

 

”Historians generally accept the comparison of particular institutions (banking, women's rights, ethnic identities) in different societies, but since the hostile reaction to Toynbee in the 1950s, generally do not pay much attention to sweeping comparative studies that cover wide swaths of the world over many centuries.”
-Wikipedia

 

Inte bara ryggar historikerna inför stora berättelser utan de kan även i postmoderna tidevarv komma att se historia som en form av litteratur. Ett av de mer intressanta exemplen är Metahistory av Hayden White.

Dock tycks en motrörelse ha startat hos den historiska pendeln. 2003 myntade Peter Turchin begreppet cliodynamics. Turchin var ursprungligen matematisk biolog som skapade datamodeller över biologiska populationer. Denna matematiska ansats tog han med sej när han började studera historia och mänskliga samhällen. Han är tydligen professor i ekologi och evolutionär biologi, i antropologi och i matematik. Bland hans resultat hittar vi ett samspel mellan krig och befolkningstillväxt. Enligt Turchin är konflikter mellan eliter avgörande för civilisationers utveckling. Han har samarbetat med Andrey Korontayev. Han har i många år förutspått social oro i USA till 2020-talet.

 


Tider skolade komma

 

När jag växte upp så hade biblioteksböckerna ett litet runt klistermärke på ryggen som visade vilken gengre som boken till hörde. Dom med svart lapp var antingen deckare, rysare, science fiction eller erotik. Det var alltså kategorin för billig övrigt-litteratur. Sedan dess så har väl alla de där gengrerna fått sin upprättelse

 

Science fiction är idag brett accepterat inom masskulturen

Bland världens mest framgångsrika filmer hittar man Avatar, Stjärnornas krig, ET och Jurrasic world.

Bland världens mest säljande böcker nånsin hittar man 20000 famnar under havet av Jules Verne, Angels & demons av Dan Brown, 1984 av Orwell, Hunger games av Susanne Collins och Dune av Frank Herbert.

 

Kanske behövs det inte längre någon förklaring av vad som egentligen är poängen med science fiction? Kanske är det bara de allra mest prosaiska som fortfarande är frågande.

 

Science fiction är associerad med moderniteten och 1900-talet men har egentligen en lång historia. Cyrano de Bergerac, Casanova och Voltaire skrev alla science fiction. Frankensteins monster från 1818 är ännu idag populär.

 

 

Sci fi under 1900-talet kan med fördel delas in i 20-års-perioder.

Innan radium age så fanns inte bara science romance (jules verne) utan även en nationalistisk gengre som handlade om ”future war

 

Radium age; 1900 - 10-talet: påminner mycket om de tidigare äventyrshistorierna under 1800-talet där ensamma hjältar utforskade ruinerna efter försvunna civilisationer i mörka, ångande djungler.

Exempel på böcker är The lost world, A princess of mars, Last and first men och Skylark of space.

 

American pulp; 20 - 30: De billiga magasinen började ges ut i USA. En kille som hette Hugo var viktig för utvecklingen. Innehållsmässigt så utvecklas nu den sk. rymdoperan.

Samtidigt så gavs sci fi även ut i Europa och andra ställen.

Brave new world kom även nu.

 

 Golden Age; 40 - 50: Golden age skiljer sig från pulp-perioden genom att vara märkt av andra världskriget, Förintelsen och atombomben och borde ibland innehålla ett större allvar än de tidigare äventyrsberättelserna. 1948 kom även 1984. Dock gillar jag Golden age för att den fortfarande har en grundläggande optimism över tillvaron.

De tre största namnen är Asimov, Clark och Heinlein men det finns många andra också.

När vi faktiskt började skicka upp satelliter 1957 så gick det faktiskt utför med försäljningen. Rymden blev lite av en vardag. Sci fi skulle behöva förnya sej.

 

 New wave; 60 - 70: innehåller både det bästa och det sämsta inom sci fi enligt mej. Det var en experimentell tid och medan en del experiment lyckades väl så blev andra mer misslyckade. Kvinnor och minoriteter publicerade sej. Stilexperiment och drogexperiment var inte ovanliga. 

PKD nämns inte alltid i uppräkningar av new wave-författare trots att han är både typisk och den bäste av dem alla. Kanske är han i en kategori för sej.

 

Cyberpunk; 80 - 90: handlade om den nya informationsteknologin som hade varit försummad under tidigare epoker av sci fi. Samtidigt så var cyberpunken dystopisk snarare än utopisk. Samhällsutvecklingen i samtiden gjorde en mörk framtid troligare. Rymdresor är inte längre lika centrala för stilen. På sätt och vis en aning begränsad stil. Det är begränsat med cyberpunk på min topplista.

 

Det nya seklet inleds med "postcyberpunk" 00 - 10 (?) och är en ganska spretig epok. Hur ser framtiden ut idag egentligen?

Tydligt influerade av cyberpunk är The diamond age (95), Holy fire (96), Stand alone complex (02) och jag skulle vilja lägga till Permutation city (94).

Nya stilar som mest har halva namnet gemensamt med cyberpunk är steampunk, dieselpunk, stonepunk, clockpunk, nowpunk, elfpunk, mythpunk, dreampunk, decopunk, atompunk, cyberprep, solarpunk, woodpunk,

 

Postcyberpunk är mest en blandning av alla tidigare scifi-epoker. Dock verkar alternativ historia vara lite av en trend. Det är dock en gammal gengre i sej.

 

Sad puppies 2013 - brukar beskrivas som höger mot vänster men verkar minst lika gärna kunna beskrivas som low brow mot high brow. Avatar är rätt mycket military sci fi, Star wars är just inget annat och även Star Trek förfaller ofta till military sci fi, inte minst nya inspelningarna. Hur organiserat det nu är så verkar de ha rätt i att deras typ av military sci fi inte är speciellt populärt bland deltagarna av Hugo-galan. Om de nu har lärt sej någon strategi så borde de inse slaget förlorat och sätta upp ett eget alternativt pris eller nått sånt.

 

Innan radium age så fanns inte bara science romance (jules verne) utan även en nationalistisk gengre som handlade om ”future war”. Kan detta kopplas till sad puppies? Både krigshistorier och fantastiska historier har uråldriga rötter. Då borde kombinationen inte vara så långsökt heller. Keith Laumers Bolo-serie är ett närmast självparodiskt exempel på military sci fi.

 

Nu 2017 så har jag uppmärksammat några kopplingar mellan islam och sci fi.

Islam and Science Fiction – On Science Fiction, Islam and Muslims

The Surprising Intersection of Islam and Scifi - io9 - Gizmodo

IslamSciFi (@IslamSciFi) | Twitter

Islam and Science Fiction | Facebook

Islamic Science Fiction Shelf - Goodreads

Muslim fiction writers are turning to genres like sci-fi, fantasy, and ...

 

 


Publish and perish

Det tycks mej som om kunskapssektorn länge har varit på ett sluttande plan både i Sverige och internationellt. Man kan fråga sej vad det beror på. Moderna västerländska samhällen är kunskapsintensiva och det krävs att en stor del av befolkningen är rätt så välutbildad för att allting ska fortsätta att fungera smidigt. Därför finns det goda skäl att vara orolig inför framtiden.

 

När jag läste idéhistoria så klagade en lärare på att ekonomerna godkände många fler studenter än andra discipliner, typ fyra gånger fler per termin, och att ekonomerna underligt nog sågs som normen som alla andra skulle anpassa sej till.

 

Svensk grundskola var en gång världsledande. Sedan så genomfördes flera reformer från sent 80-tal och framåt. Det är först på senare tid som resultaten verkligen har gått utför. Debattörerna vill dock inte enas om orsakerna. Är det friskolereformen, bristande lärarauktoritet eller något helt annat?

 

De bästa eleverna skickas ofta till friskolor av sina föräldrar, där det dock tycks vara viktigare att ge bra betyg än att ge bra kunskaper.

På 60-talet ansågs lärare vara en så viktig del av samhället att riksdagslönerna sattes utifrån lärarlöner. För några generationer sen så hade lärare hög staus. Så är det inte idag.

Det talas också om sjunkande kvalitet på högskolestudenter. När jag läste historia i mitten av 90-talet så sa de att de fick förenkla grundkursen nästan varje termin eftersom studenterna bara blev mer obildade hela tiden.

Är det därför man förutspår en ingenjörsbrist? Eller för att alla bara vill ”jobba med media”?

Kan detta leda fram till att man accepterar tveksamma teorier?

På senare år så har vi fått en ”replikationskris” inom flera discipliner, bl.a medicin, psykiatri och psykologi, vilket innebär att tidigare accepterade resultat nu inte går att upprepa och bekräfta, vilket öppnar frågan om det någonsin har varit sant.

Ett skäl till att även kvantitativa studier är opålitliga är att p-värdet i statistik är opålitligt. P-värdet handlar ungefär om hur mycket man kan generalisera ett resultat.

Inom den akademiska världen så spårar jag många av problemen till ett system som kallas ”Publish or perish”. Som akademiker är du piskad att hela tiden producera och publicera dej, men folk tittar mer på kvantitet än kvalitet.

Värderar man kvantitet över kvalitet så evolverar man fram sämre vetenskap. Det finns vetenskap på det.

Till skillnad från det tidigare tyska systemet där kvalitet värderades högre än kvantitet. Gadamer gav ut sitt magnum opus Wahrheit und Methode vid 60 års ålder.

Så det är åtminstone en viktigt orsak till dagens problem. Kan det även finnas andra rotorsaker än publish or perish?

Kanske minskar också det folkliga stödet för vetenskap när den börjar att säga saker som man har svårt att acceptera?


Oskön litteratur

Jag har tidigare skrivit lite om vilka skönlitterära böcker som jag tycker är bäst. Jag kan också nämna något om vilka fakta-böcker (nåja, icke-fiction) som jag har uppskattat mest. 

 

Det är förvånandsvärt få böcker inom fysik och kosmologi som jag tycker är verkligen bra. Det är egentligen bara 

The quark and the jaguar av Murray Gell Mann,

The elegant universe av Brian Greene

och 

Big bang av Simon Singh.

 

Då är det något fler inom matematik, där jag tänker nämna

Fermats enigma av Simon Singh

The code book av Simon Singh

Proofs and refutations in the logic of mathematical discovery av Imre Lakatos

Chaos av James Gleick

Gödel, Escher, Bach av Douglas R Hofstadter

och

The mystery of the aleph av Amir Aczel

 

Inom medicin o.dyl så har vi

Genome av Matt Ridley

Nästan allt om människan av Johan Frostegård

The Blank slate av Steven Pinker

Tänka snabbt och långsamt av Daniel Kahneman

och

DMT av Rick Strassman

 

Inom idéhistoria och liknande så finns

I skuggan av framtiden av Sven-Eric Liedman

Stjärnvägar, rymdljus, solvindar av Peter Nilsson

Hem till Jorden av Peter Nilsson

och

Techgnosis av Eric Davies

 

Inom filosofi och liknande så har jag uppskattat

Den nikomakiska etiken av Aristoteles

On liberty av J.S. Mill

De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn

Process and reality av A.N. Whitehead

Without criteria av Shaviro

The quadruple object av Graham Harman

Science, order and creativity av David Bohm

Janus av Arthur Koestler

Indisk filosofi av Helmuth von Glasenapp

Sex, ecology, spirituality av Ken Wilber

Cosmic trigger 1 av Robert Anton Wilson

och 

A metaphysics of the computer av D.J. Huntington Moore

 

Nu börjar vi bli ganska spekulativa så då kan vi lika gärna avsluta med religion och övernaturligt

Upanishaderna av antika indiska mystiker

I CHING av antika kinesiska mystiker

The Holotropic mind av Stanislav Grof

Integral psychology av Ken Wilber

Words made flesh av Ramsey Dukes

och 

SSOTBME av Ramsey Dukes

 

Så vill ni veta var jag egentligen snor allting ifrån så är det bara att börja leta!


Psykologiska skolor

Wilhelm wundt räknas som den förste vetenskaplige psykologen eftersom han gjorde de första kliniska experimenten. Han och hans efterföljare försökte att analysera upplevelserna i deras beståndsdelar. De kallas för den strukturalistiska skolan, som ville beskriva medvetandets struktur genom introspektion och analys.

 

Ungefär samtidigt uppkom den moderna biologiska eller fysiologiska psykologin men den brukar inte räknas in i de historiska psykologiska skolorna. Kanske ses den som en systervetenskap till psykologin.

 

Samtidigt som strukturalismen räknas som den första vetenskapliga psykologiska skolan så väckte den också flera motreaktioner. De flesta gick ut på att den var otillräcklig. 

 

Bland de första var William James som i USA kom att grunda den funktionalistiska skolan. James ville veta varför psyket såg ut som det gjorde. Vilken funktion fyllde det ena och det andra. James tillhörde den pragmatiska filosofiska skolan som satte stor vikt vid darwins evolutionsteori. James funktionalism var närmast en föregångare till dagens evolutionspsykologi.  Även Darwin förde ju vissa evolutionspsykologiska resonemang.

 

Hos pragmatikern och funktionalisten Dewey så började funktionalismen mera att påminna om behaviourismen. Inte artens anpassning utan individens anpassning. Behaviourismen var en annan psykologisk skola som kritiserade strukturalismen. För behaviouristerna så var all form av introspektion helt förkastligt och psykologin kunde endast handla om objektivt iaktagbara beteenden. Dessutom ansåg dom att beteendet formades helt av den objektivt iaktagbara omgivningen. Något inre liv var det ovetenskapligt att föreställa sej.

 

En tredje skola som kritiserade strukturalismen var gestaltteorin som ansåg att enbart analys inte räckte. Människans inre upplevelser handlar ofta om helheter som var något annat än summan av sina beståndsdelar.

 

Bland de äldsta skolorna har vi då till sist psykoanalysen som fokuserade sej på människans omedvetna. Freud byggde vidare på introspektion och analys. Freud ville närmast skapa en naturvetenskaplig psykologi men psykoanalysen har hela tiden kritiserats för att vara otillräckligt vetenskaplig. Dock är den fortfarande populär än idag utanför skolpsykologin och även om det är populärt att avfärda psykoanalysen bland vetenskapliga forskare så erkänner de flesta psykologerna i de flesta skolorna försvarsmekanismerna, som det faktiskt var Freud som upptäckte och kartlagde. 

 

Under andra världskriget uppkom viss kritik mot den behaviouristiska skolan som inte kunde uppfylla alla löften till krigsmakten. Efter andra världskriget började man likna hjärnan vid en dator. Detta ledde fram till den kognitiva psykologin. En viktig händelse var Chomskys kritik av behaviourismen 1959. Den kognitiva skolan beskrevs som en revolution inom psykologin gentemot behaviourismen, 

 

men senare har vissa även påpekat likheter dememellan. Kognitivismen var i första hand intresserad av människans inre liv men hade ett inlärningspsykologisk fokus som den delade med behaviourismen. KBT är en skön förening av de två. Kognitivismen är väl närmast ortodoxin inom skolpsykologin idag. Det har kallats den mest framgångsrika teorin inom psykologin nånsin. Även utvecklingspsykologen Piaget är kognitiv psykolog. Men även om den är stark i praktiken så har den attackerats för sin teori. Inom den kognitiva vetenskapen så är det ultimata målet att bygga en stark fungerande AI och om det  skulle visa sej vara omöjligt så faller i princip den kognitiva psykologins teori för den förutsätter att det är möjligt. 

 

 

 

Dreyfus argumenterade från 60-talet emot den kognitiva vetenskapens anspråk, delvis influerad av Heidegger, och anser sej idag ha fått rätt. Han är ett exempel på vad som ibland kallas postkognitiv psykologi. Dreyfus påminner väl närmast om humanistisk psykologi.

 

Under det radikala 60-talet så uppkom den humanistiska psykologin, delvis influerad av gestaltpsykologin, som en kritik av tidigare skolor som behaviourism och psykoanalys som objektifierade människan på ett otäckt sätt. Den humanistiska psykologin ligger nära vardagliga commonsenseföreställningar om psyket. Även existentiell psykologi utvecklades och från religiöst och nyandligt håll så var det dessa skolor som det var lättast att föra en dialog med.

 

Det finns flera mindre skolor än dessa. Speciellt under 60- och 70-talet så bildades det flera stycken. 

Även evolutionär psykologi existerar idag men den är spekulativ och kontroversiell. Kognitivismen är däremot välförankrad i experiment. Beteendegenetik skapades först av Darwins kusin Galton som även uppfann tvillingstudier. På sätt och vis så kom både evolutionär psykologi och beteendegenetik före Wilhelm Wundt.

Neurofenomenologin är ju kul eftersom den psykologiska strukturalismen sägs vara en influens på den filosofiska fenomenologin som nu används av psykologin igen.

 

(Se även Darwin among the machines av Samuel Butler 1863 som en slags föregångare till kognitivism. Darwin var även personligen bekant till datorns uppfinnare Babbage som i sin Ninth Bridgewarer Treatise 1838 hade beskrivit Gud som en programmerare som programmerat skapelsen att frambringa nya arter.)

 

Psykoanalysens dåliga rykte har delvis återupprättats av neuropsykologin. Dess stora brist är att allt reduceras till miljöpåverkan, och familjemiljön dessutom, som har bevisats vara rätt försumbar. Det sägs att Freud på sin ålders höst tappade tilltron till psykoanalysen som en terapi och istället hoppades på psykofarmakologins utveckling. Han hade ju en kort tid i sin ungdom haft höga tankar om kokain.

 

En sentida utveckling som kanske pekar frammåt är att man har försökt att använda sej av matematiska modeller från kvantfysiken inom psykologin.

  

Även intressant är den utveckling inom psykedelisk terapi som har skett på senare tid.

 


#enligtsociologer

När jag och några kompisar satt i kaferterian och snackade så sa plötsligt en av killarna

”Jag har hört att det finns lärare här som egentligen vill avskaffa psykologin.”

”Hur menar du då?”

”Ja, dom vill inte att psykologi ska finnas. Dom vill ersätta den med sociologi istället”

Jag hade svårt att tro på ryktet. Jag hade redan läst sociologi över en termin och hade aldrig hört talas om något sånt tidigare. Dessutom lät det som en idiotisk idé. Jag skulle heller aldrig få höra någon av lärarna säga något sådant. Men jag har med åren alltmer kommit att tro på ryktet. Åtminstone vissa av sociologerna är ”sociologister” (knappast en term som dom själva använder.)

 

Jag läste sociologi i början av 90-talet för att jag ville ha samhället förklarat för mej. Durkheimianer anser tvärtom att samhället, eller det sociala, är själva förklaringen som inte ytterligare kan förklaras. Extrema sociala konstruktivister kan t.o.m. anse att detta gäller även för naturvetenskapliga fakta. De kan även uppskatta Wittgenstein som hade en starkt konventionalistisk syn på matematik.

 

jag läste sociologi ca 92-94 och slutade bl.a för att jag inte kände mej hemma. Jag tänkte aldrig tanken att en hel akademisk disciplin skulle kunna ha fel men men jag kände mej otillfredställd med vad jag fick lära mej. Jag hade bränt en massa tid, studiemedel och fått onödiga akademiska poäng som jag idag mest skäms för. 

 

När jag läste pedagogik -96 hörde jag för första gången att IQ-tester var mycket praktiskt användbara, och det kom från en (något) vänstervriden lärare. Jag hade svårt att ta det till mej. 25 år hade jag levt i Sverige, läst böcker och kollat på tv, gått i nioårig grundskola och läst på universitet i sju år och mitt intryck var att intelligenstester bara var båg. 

 

Så småningom kom jag till slutsatsen att ”jaha, då kanske både min gymnasietid och min universitetstid har varit helt bortkastade. Kan jag få pengarna tillbaka tack.” Men det gick ju inte. Idag anser jag att IQ är en av de viktigaste variablerna när man studerar samhället. Det om något borde sociologer vara mycket intresserade av. 

 

-98 hörde jag för första gången talas om kognitiv vetenskap och tyckte att det lät mycket intressant, kanske det som jag borde ha läst istället. men då skulle jag ju ha läst natur istället för samhälle på gymnasiet. Kognitiv vetenskap verkar nu ha stagnerat lite, men det kan ju vara för att jag inte är med och forskar

 

Humaniora och samhällsvetenskap är idag i ett tveksamt skick. Läs nånting baserat i naturvetenskap istället. Men jag är också nyfiken på hur en bra humaniora och en bra samhällsvetenskap skulle kunna se ut i framtiden.

 

Kärnan i sociologin är enligt mej inte minst psykologi. Jag antar att jag är rätt så ”psykologistisk”. Om ”sociologism” är vänsterbias och ”ekonomism” är högerbias så kanske ”psykologism” är mittenbias? Inte vet jag.

 

Jag minns inte att någon lärare inom sociologin uttryckligen försvarade the blank slate. Snarare undvek de frågan. Man ville inte diskutera sånt som man kallade ”psykologi”.

 

Det fanns en (!) forskare i studielitteraturen , antropologen Malinowski, som ansåg att sociala funktioner motsvarade individuella behov och honom ville jag veta mer om, men lärarna visste inget.

 

Jag ville en gång diskutera ett tv-program om neandertalare som jag sett där dessa beskrevs som mer individualistiska och konservativa än moderna människor, som följdaktligen var mer kollektivistiska och anpassningsbara. Jag tyckte att detta talade för en sociologisk världsbild men läraren var obekväm att diskutera evolution öht.

 

Jag var också intresserad av historier om sk. ”vargbarn” som hade vuxit upp utan mänsklig kontakt. Dessa kunde kanske visa hur mycket som kom från samhället. De verkade antyda att väldigt mycket kom från samhället. De höjde sej aldrig över djurens nivå.

 

När jag formulerade nånting som lät som meme-teorin ( i början av 90-talet) så tyckte läraren att det var alldeles för darwinistiskt.

 

Jag tolkade Foucault som att han var emot forskning om människan därför att det fanns sanningar som helst borde vara okända. De andra följde den gägnse tolkningen att forskningen om människan skapade dessa sanningar. Vilket jag tycktes kändes idiotiskt.

 

Jag skulle analysera Zygmunt Baumans bok om Förintelsen som lärarna tyckte kändes osociologisk i vissa stycken och använde mej av primär och sekundär socialisering. Människor kunde kritisera samhälleliga normer därför att socialiseringen skedde i flera steg. 

 

Det första man gjorde i grundkursen var att man tog upp de två psykologiska experimenten med fängelset och elstötarna - som ju var psykologiska.

 

Jag påpekade att sociologer ofta sammarvetade med t.ex statsvetare men aldrig med psykologer. Jag tyckte att det var konstigt och kunde inte förstå varför.

 

Under 90-talet intresserade jag mej för emergens, synergieffekter och massans intelligens; saker som jag menade var grundläggande för sociologin, men inga sociologer höll med mej. För mej så uppstod sociologin som en emergent nivå på inte minst psykologin, så utan psykologi ingen sociologi. Sociologerna verkar tvärtom ha menat att psykologin måste visas vara falsk för att sociologin skulle kunna överta tomrummet efter den.

 

T.o.m. när jag läste sociologi så var jag i grund och botten filosof. Det finns en lätt konflikt mellan filosofi och psykologi. Bägge intresserar sej för människans tänkande men har olika syn på fenomenet. Om filosofi ska vara möjligt så måste människan vara en ganska högstående och fri och rationell varelse. Psykologin har inga problem med att påpeka att människan inte alltid är så högstående. 

 

Det finns naturligtvis pessimistiska filosofer som ser människan som irrationell men det har blivit ganska vanligt bland filosofer att anse att vi aldrig kommer att kunna svara på de filosofiska frågorna. Psykologin ska helst vara en empirisk vetenskap även om det finns en del idéer som inte är så empiriskt grundade. Filosofin ska i teorin vara en apriorivetenskap som funderar över vad människor bör tänka, vare sej det gäller logik eller etik, även om många filosofer verkar influeras en hel del av empiri.

 

Durkheim hämtade mycket av sin teori från Comte, som i sin tur var influerad av Saint-Simon som levde under franska revolutionen. Han var en av de första som kallade sej själv ”socialist” men hans teorier skulle idag snarare kallas ”korporativism”. Han ansåg det viktigt att stora privata företag och staten samarbetade harmoniskt för samhällets bästa. Han verkar närmast ha varit en sorts sektledare. Comte verkar ha varit den som kom på idén att psykologin egentligen inte existerar utan det som finns istället är sociologi.

 


Live after death!

Jajamensan! Jag tänker förstöra en perfekt avslutning genom att blogga lite till! Jag har antagligen mina bästa idéer bakom mej men ännu så rycker det i liket. Så här i backspegeln så tycks 2016 ha varit ett bra år att hoppa över. Jag har fortfarande besökare ett år efter att jag har slutat skriva men de besöker inte alla poster lika mycket. Speciellt två poster står ut som mest populära:
 
Från Weber till Habermas
och
Skrattande hyenor.
 
En är samhällsvetenskap den andra naturvetenskap. Andra poster har besök ibland men dessa är de enda som regelbundet har besökare. Det anade jag inte när jag skrev dem. Det finns andra poster som jag tycker är bättre och andra som jag har lagt ner mer tid på. Kanske borde jag ha skrivit mer om liknande saker? Men vad vore liknande? Sociologi och djur? Jag läste ju faktiskt sociologi på universitetsnivå en gång i tiden men jag slutade för att jag inte riktigt gillade vad de försökte lära mej. Vilket kanske vore intressant att skriva om. 

 

Djur har jag inte så mycket kul att skriva om. Däremot så har jag ju redan skrivt en del om biologi.

 

Jag började min tid på universitetet med att bli besviken på filosofin. Därefter så fortsatte jag med att bli besviken på sociologin. Därefter så fortsatte jag till idéhistorian som jag faktiskt inte blev besviken på, men som jag ändå kände att det inte var exakt vad jag ville hålla på med. Jag ville helst hålla på med filosofi, men inte exakt såsom den verkade utföras vid svenska universitet idag. Så jag blev rätt allmänbildad vid universitetet men fick inte så många användbara examina. Det kan bli så när man märker att universitetskurserna inte håller måttet.

 

Från 2010 till 2015 har jag lagt fram en delvis annorlunda syn på filosofi och inte minst fysik som ämnen som  fortsätter att belysa varandra trots att de nuförtiden utvecklas rätt separat. Är filosofin egentligen smygvetenskap? Är fysiken egentligen smygfilosofi?

 

Jag har också gett en kortfattad beskrivning av ganska många historiska filosofer. Anglosaxisk filosofi verkar hålla vissa filosofer högt, som Hume, Wittgenstein och Quine och då är det långt ifrån ointressant att dessa går att beskriva på lite olika sätt. De filosofer som jag har tagit upp tror jag faktiskt kan vara relevanta för oss ännu idag och jag har beskrivit dem på mitt eget sätt.

 

Popper är t.ex mycket mer pragmatist än vad som brukar sägas och pragmatismen är mycket mer influerad av darwinism än vad som brukar sägas. Husserl hade antagligen inte gillat hur den kontinentala filosofin har utvecklats efter honom. Han hade nog mera uppskattat intresset från Hermann Weyl och Kurt Gödel.

 

Biologism” var faktiskt ett återkommande tema i TF fram tills 2010 då jag började skriva om fysik och metafysik istället. Efter det har jag skrivit mycket lite om ”biologism”. Ska jag börja blogga igen så blir det nog mindre fysik i fortsättningen.

 

När jag läste sociologi i början av 90-talet var jag överraskad och otillfredställd med att de förnekade psykologin. Dock var jag inte så insatt i psykologi. Jag kände till psykoanalys och behaviourism som teorier, ungefär. Att psykologiska egenskaper kunde ärvas var snarare common sense än nägot som jag hade läst böcker om. Hur mina åsikter utvecklades innan jag startade Tempus Fugit -06 är inte helt klart. Främst lärde jag väl mej mer om intelligensforskning och lite annat.

 

Redan i de allra äldsta psykologiposterna så skriver jag att:

 

”Alla människor är unika men en del människor är mer unika än andra. Jag har känt ett behov av att finna mej själv för att kunna vara mej själv, att stänga ute inflytande och normer och attityder från andra.”

 

”Tyvärr kan nog inte alla "lära sej" att ha en annan personlighetstyp. Det kommer nog även i fortsättningen att vara humanast att låta människor ha olika personlighetstyper för det kommer dom att ha.”

 

”Han skriver även om att "kroniskt lyckliga" människor är mer framgångsrika än andra. Det kan säkert ligga något i det. Och varför är de lyckliga redan innan de har fått framgång? Det är något medfött. 

Dock går det att medicinera bort inom vissa gränser med "lyckopiller". Att gå i samtalsterapi gör en inte så mycket lyckligare utan snarare mer tillfred med att vara så lycklig/olycklig som du nu är.”

 

Alla dessa citat pekar bort från ”the blank slate” och jag har alltså redan från början varit kritisk till idén.

Däremot så verkar jag ibland samtidigt antyda att människor är rätt formbara så helt konsekvent är jag kanske inte.

Jag antyder även kortfattat vuxenutvecklingspsykologi och att integrera olika psykologiska skolor, kanske i en utvecklingshierarki.


Da Svedanja!

 

Så var dert dags för ett jubileum. 10 år har jag hållit på och det finns nog få svenska bloggar som har hållit på så länge. 

 

Dessutom är jag nog den enda bloggaren i världen som har revolutionerat filosofin, vetenskapen, politiken och religionen!

 

När jag började för tio år sen så var bloggar hett och viktigt, alla gjorde det och alla trodde att det spelade någon roll. Efterhand så har jag sett så gott som alla bloggar från den tiden försvinna. Min sista länk från en annan blogg var för fem år sen.

 

Mina tio år med bloggen har varit väldigt givande. Jag har lärt mej enormt mycket och oftast haft roligt också.

 

Ofta har jag suttit och lyssnat på Last.fm när jag har bloggat. Nu har dom bytt system så att man måste ha Spotify för att kunna lyssna. Jag har sett Last.fm som ett alternativ till Spotify. Jag skulle ju kunna börja med Spotify men jag väljer nog att lägga av med Last.fm istället. Ibland är det dags att gå vidare.

 

Från 6/11 - 2005 till 14/8 - 2015 så har jag lyssnat på exakt 42000 skrobblingar med knappt 4200 artister. Min första låt där var Tequila fish med Squarepusher och min sista blev Bach street prelude med Vanessa-Mae.

 

Sedan io9 startade 2008 så har jag hängt ofta där också, men frånochmed i år så har io9 blivit en sämre sida. Nu så har antalet poster ökat tiofallt så istället för ca en post om dagen så kommer tio poster om dagen, och hela ökningen är enbart smygreklam för nya filmer och dylikt. Vetenskapsposterna och listorna över obskyr undergroundkultur har inte ökat alls, så på det hela taget så har io9 blivit en sämre sida. 

 

Dessutom så har dom tagit stark och tydlig ställning emot Sad puppies. Jag hade föredragit en mer neutral hållning. Sad puppies har av många publikationer kallats rasistiska, sexistiska reaktionärer, men riktigt så svartvitt är det faktiskt inte.

 

För övrigt slutar Laureen Davis i år, som har jobbat där sen 2008 samt även grundaren Annalee Newitz som istället börjar på Ars Technica. io9 går officiellt samman med Gizmondo. Charlie Jane Anders är dock kvar.

 

Så saker och ting är inte riktigt som dom har varit längre.

 

Jag kommer att ta en paus nu igen som jag har gjort förut. Hittills så har det räckt med ett halvår åt gången innan jag har haft lust att börja blogga igen. Vi får se om det blir så den här gången också.

 

Kanske måste jag förändra mitt bloggande lite. Det har blivit så tungt, som ett jobb. Om jag ska fortsätta så måste jag nog ta lite lättare på det igen. Som jag gjorde från början. Kanske lite mera livsstilsblogg med bilder på vad jag äter och så. Fast det har man väl instagram till eller? 

 

Om vi inte ses på ett tag så vill jag säga att jag tror att vi har några tuffa år framför oss nu, men jag tror att 2020-talet kan bli det bästa decenniet på hela det här seklet, så gör det bästa av det!

 

 

Hybrid theory

Jag tänkte summera lite grann av vad jag har hållit på med här på bloggen sen 2010, då jag tog en vändning att oftare skriva om mer seriösa saker.

 

Förutom att ha skrivit om matematik, fysik, filosofi och religion så har jag också intresserat mej för kopplingar mellan dessa ämnen.

 

Jag har försökt att beskriva en del högre matematik på ett pedagogiskt sätt. Jag tycker nog att den kan göras mer begriplig än vad som ofta sker.

 

Jag har försökt att överbrygga klyftan mellan matematik och fysik. När ny matematik leder fram till ny fysik och ny fysik leder fram till ny matematik. Vibrationer har då visat sej vara intressanta. Jag hoppas att nån gång i framtiden få höra mer om kopplingarna mellan m-teori och e11.

 

Jag har ett förslag om att matematikens utveckling speglas i filosofins utveckling

 

Jag har beskrivit vågfunktionens idéhistoria och har kallat detta för kvantfilosofi. Jag har visat på likheter med olika filosofier och inte minst så har jag visat på beröringspunkter mellan RQM och OOO, just nu de två senaste utvecklingstegen inom kvantfilosofi och vanlig filosofi.

 

Detta kan man även vidareutveckla med Whitehead och digital fysik.

 

På så sätt har jag alltså lyft fram likheter och beröringspunkter mellan fysik, matematik och filosofi.

 

Kanske bör man inte heller glömma mina analogier mellan kvantdatorer, artificiell intelligens, neurologi och demokrati.

 

 

Det finns ju även andra delar av filosofin som har mera med existensfilosofi, teologi och eskatologi att göra. Liknande frågeställningar har intresserat många matematiker och vetenskapsmän. Det är inte så många som har vågat skriva nånting dock.

 

Några av historiens skarpaste och djupaste matematiker har varit intresserade av dylika spörsmål. Jag har skrivit om Pythagoras, Pascal, Cantor och Gödel som allihop har sett kopplingar mellan sin matematik eller logik och mera metafysiska frågor.

 

Skulle religiösa frågor någonsin kunna studeras vetenskapligt? Och nu menar jag inte studier av religion som den är. Jag menar t.ex buddhistiska heliga män som intresserat följer utvecklingen inom västerländsk vetenskap och är beredda att ändra sina doktriner om det verkar behövas. 

 

Jag har beskrivit transhumanismen som ett försök att göra en religion av den naturvetenskapliga världsbilden. Man kan lyfta fram de religiösa upplevelserna som en trolig grund och ursprung för religionen. Den psykedeliska transhumanismen utforskar denna frontlinje och det verkar finnas beröringspunkter med shamanismen, den ursprungliga religiositeten som verkar vara lika gammal som människan.

 

Bland de samtida andliga teoretikerna så tycker jag att Ken Wilber är en av de intressantaste. Mycket av det orginella i hans bidrag sammanfattas i AQAL-modellen. Jag var nöjd med att ana likheter mellan AQAL och den senaste trenden inom mondän filosofi, nämligen OOO.

 

2011 så stötte OOO- och AQAL-folken på varandra men snarare än ett givande kulturellt utbyte så verkar territorialpissande ha utbrytit. ”Det här är våra idéer inte era och förresten så är våra idéer bättre än era!”

 

Tills sist så har jag även, mest spekulativt av allt, lyft fram möjligheten att kända vetenskapsmän, matematiken och filosofer reinkarnerar som andra kända vetenskapsmän, matematiker och filosofer. Detta är om inte annat ett nytt, annorlunda och fräscht sätt att se på saker och ting, med en del intressanta följder.


Transmigration

Det finns gott om anekdotiska tecken på reinkarnation. Så länge som akademisk vetenskap inte ens vill beröra frågan (och inte heller vet hur man skulle gå till väga) så är det upp till var och en att tro vad dom vill

 

Jag har ju tidigare spekulerat kring vilka kändisar som skulle kunna vara reinkarnationer av andra kändisar och jag kan ju fortsätta med några till:

 

Ernst Rolf -> Magnus Härenstam

Bellman -> Magnus Uggla

Luther -> Biskop Christina Odenberg

Thoreau -> Ellen DeGeneres

Goethe -> James Woods

Beethoven -> Sjostakovitj

Jefferson -> Assange

Fermat -> Gauss

Euler -> Poincaré

Galois -> Grothendieck

 

Ni kan ju roa er med att jämföra personerna och se efter om ni hittar några likheter eller beröringspunkter.

  

Det skulle förklara en del om mitt filosofiska intresse om jag själv hade varit filosof i ett tidigare liv. Finns det någon känd filosof som dog strax innan jag föddes? Tja, jag föddes 1971 och 1969 så dog Karl Jaspers. Inte en av de allra mest kända men han finns åtminstone med i filosofiska uppslagsverk. Finns det då några likheter mellan honom och mej? Ja, om man letar efter något löst definierat så brukar man hitta det; 

 

När jag först började att läsa filosofi på gymnasiet så tyckte jag först att existentialfilosofi verkade mest intressant, även om jag senare tröttnade för andra intressen. Jag har inget emot att blanda in psykologi och sociologi i min filosofi och jag kan väl beskrivas som nån sorts vänsterliberal som bl.a är intresserad av Habermas. Allt detta är likheter med Jaspers.

 

Jaspers hade också klen hälsa vilket gjorde att han fick ägna livet åt att läsa och skriva. Själv är jag ju också lite sjuklig av mej vilket gör att jag får mina kickar av av att filosofera snarare än av basejump. Egentligen så skulle jag vilja vara en äventyrlig kille men jag kan ju inte. 

 

Jaspers fick i mitten av livet ett tag leva under en diktatur som inte gillade honom. Vi får hoppas att inget liknande händer mej. Han flyttade till ett neutralt land och jag föddes i ett neutralt land.

 

Jag har däremot inga som helst minnen av att ha varit Jaspers och om jag skulle ha varit det så har jag utvecklats sen dess. Men jag tycker ändå att tanken är så kul att jag har haft Jaspers som avatar på twitter sen jag började där för fem år sen. Tänk om jag är den enda twittraren i världen som har min förra reinkarnation som avatar?

 

Jag antar att detta faller under kritiken att alla säger sej ha varit någon kändis i sitt tidigare liv, men allvarligt talat; vem vill ha varit Karl Jaspers? Är inte han en stor looser? Han bildade ingen skola och hade inga lärljungar och inte ens inom existentiell psykoterapi är man speciellt intresserad av honom idag.